Hannah diskuterar ett inlägg av Genusfotografen med en massa gifar på hur bilder av kändisar retuscheras. Jag har sett de här bilderna förr, och reagerade på dem redan då. Vad gör det egentligen med oss när vi får alla de där retuscherade bilderna serverade istället för att få se världen som den ser ut utan Photoshop?
Jag är en av alla de där kvinnorna som är så medvetna om att alla kändiskroppar retuscheras, som aldrig köper modemagasin och som i ärlighetens namn inte skulle kunna namnge ens hälften av brudarna på de där bilderna och jag tror att vi är ganska många medvetna kvinnor som inte låter sig luras, som inte tänker ta åt sig. Men hur jag än på ett teoretiskt plan kan borsta av mig utseendehysterin och hetsen att förändra kroppen är det betydligt svårare att rent känslomässigt värja sig.
Det insåg jag en dag på väg hem från bussen. Jag såg nämligen en tjej som kom cyklande och hon hade förmodligen den snyggaste rumpa jag någonsin sett. Jag försökte prata med min man om det här när jag kom hem, men han slutade lyssna där när jag sa ”juicy ass” så jag misstänker att min poäng inte gick fram. Poängen är nämligen den att hennes rumpa förmodligen var större än min egen, men min omedelbara reaktion när jag såg henne trampa iväg på cykeln hade varit att jag borde försöka bli lite smalare så att jag också skulle kunna bli så där snygg. Och jag märker att det är min reaktion, innan jag hinner tänka efter, på nästan allt jag tycker är snyggt eller sexigt; om jag bara var lite smalare. Om jag var lite smalare skulle jeansen vara snyggare. Om jag var lite smalare skulle även trevliga killar och inte bara överförfriskade svin tycka att jag var sexig. Om jag var lite smalare skulle det gå snabbare att skriva avhandlingen. Och så vidare.
Det där är inte riktigt hälsosamt. Visst skulle jag säkert inte må dåligt av att gå ner 10 kilo (eller bli 10 cm längre, det verkar mer sannolikt att det skulle hända), men det kommer inte att lösa många av de problem jag genom min inre röst har lärt mig att associera med min vikt. För om vi snackar sexighet och snygghet tittar jag själv hellre på kvinnor i min egen storlek än på sådana som är 10 kilo lättare. Som tjejen på cykeln. Supersexig. Felet är att jag dömer mig själv mycket hårdare än vad jag någonsin dömer någon annan. Det är som om allt det jag tycker ser bra ut på andra tappar sin glans med mig.
Och jag försöker inte fiska komplimanger här. Jag är på det stora hela taget rätt nöjd med mig själv, och om all else fails så har jag åtminstone två skitbra ungar, liksom. Jag vill bara säga att vi måste bli lite snällare, inte bara mot andra utan mot oss själva också. Det var väl egentligen bara det.
Det här är inte jag. Det är en ung kändis som tydligen var för tjock.
Kuriosa: Egentligen har väl Eva den officiellt snyggaste rumpan?
Hit och dit och tillbaka igen 
Charlotte:
”Om jag var lite smalare skulle även trevliga killar och inte bara överförfriskade svin tycka att jag var sexig.”
Hur trevliga kan dom nu vara om din vikt spelar så stor roll och hur svinaktiga kan dom nu vara om du duger som lite tjockare.
Om bilden, hon blir i mina ögon inte alls mindre vacker iom. hennes extra isoleringslager men i kvinnors egna ögon och dina blir hon det.
”hur svinaktiga kan dom nu vara om du duger som lite tjockare” Oj oj. Rätt svinaktiga.
Det är lite märkligt hur du efter ett inlägg om att lite mer former bara är snyggt och att man inte ska racka ner på sig själv tycker att det är ok att påstå att jag gillar att de tuschar Kelly Clarksson till en storlek 34 istället för en 38a. Hur i hela friden kom du till den slutsatsen?
Från dina egna ord och slutsatser. Du kritiserar nog idealet men samtidigt ser du det som vackrare. Jag ser henne inte som fulare som normal. Du skriver:
”Det insåg jag en dag på väg hem från bussen. Jag såg nämligen en tjej som kom cyklande och hon hade förmodligen den snyggaste rumpa jag någonsin sett[…]Poängen är nämligen den att hennes rumpa förmodligen var större än min egen, men min omedelbara reaktion när jag såg henne trampa iväg på cykeln hade varit att jag borde försöka bli lite smalare så att jag också skulle kunna bli så där snygg.
Du ser väl Kelly också som snyggare som smal?
För det första är Kelly smal redan innan hon tuschas. För det andra tycker jag utan den minsta tvekan att hon ser bättre ut på den vanliga bilden (även om färgerna förstås är snyggare efter tuschningen). För det tredje skriver jag ju inte att jag tycker att det är snyggare att vara smal utan att jag upplever även sådana som är lika stora som mig som smalare än vad jag är.
Nu är det färdigdiskuterat och det är dags att ge plats åt andra också.
” För det tredje skriver jag ju inte att jag tycker att det är snyggare att vara smal utan att jag upplever även sådana som är lika stora som mig som smalare än vad jag är.”
Ok, jag missförstod dig lite.
Vi har nog skapat ett omänskligt skönhetsideal idag, ännu fram till 90-talet så var människor på reklambilderna extraordinärt vackra men även om vädigt få levde upp till idealen så åtminstone existerade så vackra människor på riktigt. Idag lever inte ens de vackraste människorna upp till idealen för de kan alltid retuscheras till vackrare. Nå, om man man vill se något rättvist i läget så är det att alla känner sig otillräckliga idag, även vackra människor.
Det är allt galet hur man kan tänka! Jag håller äntligen på att komma ur de där tankebanorna för jag vill inte ha den kropp jag hade när jag var tjugo. Då var det pkej att vara tanig och lätt underviktig, skulle jag ha samma kropp nu så vet jag att folk skulle kommentera mitt näringsintag. Du Charlotte är så otroligt vacker! Du har kurvor ja, men på de rätta ställena!
Det är konstigt det där hur synen på sig själv förändras med åren, men tur är det. Jag väger väl typ lika mycket nu som jag gjorde på gymnasiet, men eftersom jag klämt från två barn därimellan tycker jag att det är mer ok nu.
Och tack! 🙂
Jättebra inlägg och skrämmande bilder!
Riktigt otäcka bilder, jo!