Etikett: Utseendefixering

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite om det där med att kommentera (kvinnors) utseende

Charlotte38 kommentarer

Det finns fortfarande mycket att säga om kvinnor och utseende. Väldigt mycket. Det första jag skulle vilja säga, och som jag i ärlighetens namn tycker är det allra enklaste och allra viktigaste är det här:

Det rådde inga tvivel om att de som deltog i kommenterandet under mitt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika och det senare inlägget om vem som tystas är medvetna om att det är väldigt känsligt att kommentera kvinnors utseende. Att det är känsligt var liksom utgångspunkten för de allra flesta, oavsett vad man sedan tyckte om det. Väldigt snabbt utvecklades det till en fråga om att män måste ha rätt att kommentera kvinnors utseende, särskilt om man gör det genom att påpeka vad forskningen visat att standardmannen tycker är snyggt (det vill säga smal midja och breda höfter). Det här var den poängen, om jag inte alldeles misstolkat allt, som de flesta män som ställde sig emot mitt inlägg ville göra. Jag förstår inte varför. Varför ska det vara en manlig rättighet att kommentera kvinnors utseende? Varför kan man inte bara konstatera det man redan vet, att det är ett väldigt känsligt ämne, och sedan respektera det?

För mäns rätt att kommentera kommer aldrig att trumfa kvinnors rätt att slippa bli bedömda. Det är det viktigaste, tycker jag.

Därmed inte sagt att män alltid måste vara tysta (vilket vissa män (inga kvinnor) drog det till), eller att män inte ska få vara med och problematisera kvinnorollen och utseendehysteri. Den lilla men ack så viktiga skillnaden ligger i varför man vill vara med och diskutera. Gör man det för att man ser sig ha en rätt att kommentera kvinnors utseende kommer man (vilket blev väldigt uppenbart) stöta på patrull. Gör man det för att man anser det problematiskt att utseendet är en så stor del av kvinnorollen är det en helt annan sak (vilket också blev uppenbart).

Så varför är utseendekommentarer så känsligt då? Varför kan inte kvinnor bara ta det som en man, så att säga? För att många kvinnor är så vana vid att dömas och bedömas på basis av utseende. Och jo, jag vet att utseendet är det första vi reagerar på och att det är viktigt och bla bla, men många kvinnor blir aldrig något annat än sitt utseende. Kan det ge vissa fördelar? Absolut. Men det är inte fördelar man själv arbetat sig till (förutom de som går igenom plastikkirurgi och ”korrektioner” förstås, de har både arbetat på och betalat dyrt för sitt utseende) och inte fördelar de flesta av oss skulle vara stolta över, sätta på CVn, känna oss nöjda med. Det är objektifiering och gör ofta att det inte känns som om man har kontroll över sitt liv.

Av en slump ramlade jag på ett perfekt exempel på hur det fungerar i går. Inne på Indulged finns ett inlägg om färglagda historiska fotografier (som förövrigt är helt sjukt coola och värda en titt!) och följande beskrivning:

”The colorful image of Albert Einstein sitting beside the water gives us an entire new perspective on the genius. He goes from a brilliant historic relic, into a living brilliance of our era. The colorized photograph of Audrey Hepburn transforms our thoughts of beauty. Her photo goes from an intriguing historic photo to one of a sexy starlet of today.”

Visst, Audrey Hepburn var fantastiskt snygg och Albert Einstein var det kanske inte. Men Hepburn var först och främst skådespelerska. Ändå nämns inte hennes insats, utan bara henne utseende. I samma anda får Hillary Clinton frågor om vilka designers kläder hon brukar ha på sig, varenda tidning är fylld av bilder på kända kvinnor som är för smala, för tjocka, som tappat gravidetskilona rekordsnabbt, som inte gjort det, som visat för mycket hud, som visat osedvanligt lite hud, som blivit fotade utan makeup, med rufsigt hår, med påsar under ögonen, med en konstig hatt, med för blek hy eller alldeles för solbrun. Överallt ligger fokus på kvinnors utseende istället för deras prestationer.

Och utseendet sägs ge oss kvinnor makt. Till exempel menar många att vi genom hur vi klär oss kan undvika våldtäkt, undvika objektifiering och sexuella trakasserier, få en bra man och gratis grejer. Igen, som om utseende var kvinnans viktigaste egenskap.

Det Karl-Johan Karlsson gjorde i sin krönika var att uppmuntra män att säga att trådsmalt inte är vad män vill ha. Idén kanske var att hjälpa dem som med våld försöker bli väldigt smala, men han missar två (enligt mig väldigt uppenbara) saker. Den första är den mest allvarliga: ätstörningar handlar inte bara om utseende utan är en sjukdom. Att kritisera den som är sjuk hjälper inte det minsta. Den andra är att även om man säger till någon som är väldigt smal att den skulle se snyggare ut om den lade på sig några kilo ligger fokus fortfarande på utseende. Mängder av kvinnor är väldigt smala (som exempelvis Kendall Jenner som talar ut om hur det är att ständigt bli kritiserad för att vara för smal) och kan inte gå upp i vikt fast hur de försöker. Andra kvinnor är av den större sorten. Viktigt är också att det ”naturliga” spektrat av vikt för kvinnor är otroligt brett och att säga att kvinnor är finast när de är naturliga är precis lika destruktivt objektifierande som något annat. Genom att börja tala hälsorisker, BMI och naturlighet bekräftar man bara att kvinnor inte är mer än sitt utseende.

Som kvinna är det väldigt lätt att fastna i det där och påverkas – att internalisera sitt utseende och göra det till den kanske mest avgörande delen av vem man är. Man känner hela tiden att kroppsformen är lite fel, fötterna lite för stora, håret lite stripigt och hyn lite dålig. De bilder av modeller vi matas med, vare sig vi vill eller inte, är inte bara tillrättalagda innan själva tagningen, med smink, kläder, ljus och vinkel, utan är därefter photoshoppade. Inte ens supermodellerna själva kan leva upp till de bilderna, men vi förväntas ändå förhålla oss själva till dem. Därför är varje kommentar om hur man ser ut, vare sig den är positiv eller negativ, ytterligare en bekräftelse på att utseendet är det viktigaste.

Och nej. Det här är förstås inte mäns fel, utan är ett problem i vårt samhälle som både män och kvinnor bär ansvaret för. Många män verkar anse att det helt och hållet är kvinnors eget problem och det är man förstås fri att tycka. Men om man samtidigt försöker försvara sin rätt att fritt kommentera kvinnors utseende så blir det problem. Den negativa självbilden som kommer av utseendefixering är inte direkt beroende av just negativa kommentarer, utan kommer av kommentarer i största allmänhet. Sedan kan det förstås finnas en dimension av rätt sak på rätt plats. Om jag piffat upp mig när jag går ut på krogen har jag ingenting emot positiva kommentarer (även om negativa dito kan förstöra en hel kväll). Om jag däremot just har hållit en föreläsning tar jag fruktansvärt illa vid mig av samma positiva kommentar. Den hör inte dit. Jag är mer än utseendet och vill bli behandlad därefter. Och om det känns förvirrande och svårt som man att veta när det skulle kunna vara ok att kommentera en kvinnas utseende finns det en enkel lösning: låt bli. Det är trots allt inte en rättighet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När var du snäll senast?

Charlotte10 kommentarer

Hannah diskuterar ett inlägg av Genusfotografen med en massa gifar på hur bilder av kändisar retuscheras. Jag har sett de här bilderna förr, och reagerade på dem redan då. Vad gör det egentligen med oss när vi får alla de där retuscherade bilderna serverade istället för att få se världen som den ser ut utan Photoshop?

Jag är en av alla de där kvinnorna som är så medvetna om att alla kändiskroppar retuscheras, som aldrig köper modemagasin och som i ärlighetens namn inte skulle kunna namnge ens hälften av brudarna på de där bilderna och jag tror att vi är ganska många medvetna kvinnor som inte låter sig luras, som inte tänker ta åt sig. Men hur jag än på ett teoretiskt plan kan borsta av mig utseendehysterin och hetsen att förändra kroppen är det betydligt svårare att rent känslomässigt värja sig.

Det insåg jag en dag på väg hem från bussen. Jag såg nämligen en tjej som kom cyklande och hon hade förmodligen den snyggaste rumpa jag någonsin sett. Jag försökte prata med min man om det här när jag kom hem, men han slutade lyssna där när jag sa ”juicy ass” så jag misstänker att min poäng inte gick fram. Poängen är nämligen den att hennes rumpa förmodligen var större än min egen, men min omedelbara reaktion när jag såg henne trampa iväg på cykeln hade varit att jag borde försöka bli lite smalare så att jag också skulle kunna bli så där snygg. Och jag märker att det är min reaktion, innan jag hinner tänka efter, på nästan allt jag tycker är snyggt eller sexigt; om jag bara var lite smalare. Om jag var lite smalare skulle jeansen vara snyggare. Om jag var lite smalare skulle även trevliga killar och inte bara överförfriskade svin tycka att jag var sexig. Om jag var lite smalare skulle det gå snabbare att skriva avhandlingen. Och så vidare.

Det där är inte riktigt hälsosamt. Visst skulle jag säkert inte må dåligt av att gå ner 10 kilo (eller bli 10 cm längre, det verkar mer sannolikt att det skulle hända), men det kommer inte att lösa många av de problem jag genom min inre röst har lärt mig att associera med min vikt. För om vi snackar sexighet och snygghet tittar jag själv hellre på kvinnor i min egen storlek än på sådana som är 10 kilo lättare. Som tjejen på cykeln. Supersexig. Felet är att jag dömer mig själv mycket hårdare än vad jag någonsin dömer någon annan. Det är som om allt det jag tycker ser bra ut på andra tappar sin glans med mig.

Och jag försöker inte fiska komplimanger här. Jag är på det stora hela taget rätt nöjd med mig själv, och om all else fails så har jag åtminstone två skitbra ungar, liksom. Jag vill bara säga att vi måste bli lite snällare, inte bara mot andra utan mot oss själva också. Det var väl egentligen bara det.

https://i0.wp.com/www.genusfotografen.se/wp-content/uploads/2012/11/kellyclarkson.gif

Det här är inte jag. Det är en ung kändis som tydligen var för tjock.

Kuriosa: Egentligen har väl Eva den officiellt snyggaste rumpan?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Alla kvinnor vill bli objektifierade

Charlotte28 kommentarer

Cameron Diaz menar att alla kvinnor vill bli objektifierade. ”There’s a little part of you at all times that hopes to be somewhat objectified, and I think it’s healthy.” Jag antar att det är en sån där sak som är lättare att säga när man står uppsnoffsad på röda mattan än när man möter någon av alla de kvinnor som bor tillsammans med sina barn på en bordell i Bangladesh.

För jag tror att den där lilla delen som Cameron Diaz anser är kvinnors hemliga vilja att alltid bli lite grann objektifierade egentligen är något så enkelt som en vilja att bli uppskattade och att det inte är något unikt för gruppen kvinnor. Och visst, för många kvinnor är det enkel väg till uppskattning att vara snygg och sexig. Är man snygg och sexig ger det en omedelbar feedback, särskilt om man är kvinna. Men med tanke på hur många unga flickor i västvärlden som mår psykiskt dåligt, som skär sig själva, som svälter sig själva och som blir besatta av sitt utseende är det också väldigt tydligt att den uppskattning man får för sitt fagra yttre inte alls är en grund för bra självförtroende eller längre och starkare relationer. Går vi sedan utanför västvärldens emanciperade kvinnor hittar vi länder där objektifierade kvinnor är utkastade ur samhället, lever i bordeller eller hem för fattiga eller helt enkelt på gatan – om de ens överlever. Att det ligger i kvinnans natur att vilja bli objektifierad är en myt.

Däremot tror jag att jag förstår vad Cameron Diaz menar (och eftersom hon säkert läser det här får hon väl rätta mig om jag har fel). Kvinnor som nått en viss självständighet kan njuta av den där kicken man får när någon visar uppskattning för ens utseende utan att det är något skadligt eller fel med det. Och det håller jag med om. Kanske hade Diaz kunnat utveckla sitt uttalande lite mer och kanske hade hon då också kommit sig för att säga att det är en himmelsvid skillnad på kontext när vi talar om att det är ok att bli objektifierad. När jag har dolled up för att gå ut på krogen och alla män ba’ ”åhhhh wow vi är så förbländade av din skönhet att vi vill spendera hela kvällen med att tillbe dig” (ett hypotetiskt exempel) är det inte som att jag liksom suckar och känner mig förtyckt. Men när jag håller en föreläsning och efteråt får höra att det är trevligt med vackra kvinnor – inte att mina argument var övertygande, min åtta år långa universitetsutbildning en bra investering eller att min forskning är spännande – känner jag mig inte det minsta uppskattad. Snarare tvärtom.

Kanske hänger de här sakerna ihop. Vill man som kvinna bli tagen på allvar någonstans så måste man alltid låta bli att försöka se snygg ut. Men jag vägrar tro på att kvinnor inte ska få kunna vara sig själva fast i olika miljöer, att man kan få vara sig själv i sitt dolled up esse på krogen en dag och att man kan få vara expert på sitt forskningsområde en annan dag. Och jag tror inte på att problemet här är att män är inkapabla att se skillnaden på dessa olika funktioner utan snarare att många män inte verkar ta skillnaden på tillräckligt stort allvar. I det hänseendet är det ett stort problem att kvinnor i traditionella kvinnoyrken objektifieras och sexualiseras.


För kvinnor i sin professionella roll vill få göra sitt jobb i fred (statistik över anmälningar om ofredande på arbetsplatsen stöder detta) utan att bekymra sig över hur de ser ut och måste också kunna få göra det. Att de efter jobbet tycker om att doll up och gå ut på krogen och då inte har något emot ett visst mått objektifiering ska inte vara ett hinder, på samma vis som att de kvinnor som bara lägger fokus vid sitt utseende inte ska få sätta standarden för hur kvinnor som grupp ska behandlas. För det stora problemet är inte att kvinnor får uppskattning för sitt utseende – att det finns objektifiering – utan att många kvinnor bara får uppskattning för sitt utseende trots att de kanske är bäst i sin bransch (och den branschen inte är prostitution). Alla kvinnor drömmer inte om vackra lockar, den perfekta kroppen och en stor diamantring. En del kvinnor vill bli astronauter och bryr sig inte om att man säkert får hjälmhår. Andra vill bli forskare och bryr sig inte om huruvida ens kläder är senaste mode. Och alla vill vi säkert bli uppskattade, men det måste vara med respekt för att objektifiering är en väldigt ytlig och ibland synnerligen kontraproduktiv form av uppskattning.

Vardagslivet

Saker vi kan diskutera och saker vi inte kommer att beröra

Charlotte5 kommentarer

Vi diskuterar ju rätt mycket här på bloggen, ni och jag. Det är inte alltid vi tycker likadant, men på något vis är det just så jag tycker att det ska vara. Olikheter driver världen framåt. Om alla hade suttit ner och sagt att nu, nu är allt just som det ska vara hade ingen någonsin fått något mer gjort.

Ganska ofta diskuterar vi utseendefixering. Det är ett ämne jag gillar, som det finns massor med vinklar på och som jag tycker är angeläget och viktigt.

Men det går en väldigt stark gräns vid att diskutera utseende som fenomen och att diskutera enskilda personers utseende. Bara för att de diskussioner vi har sker över nätet och på så vis ganska anonymt får vi inte glömma att det är riktiga människor med potentiellt sårbara hjärtan på andra sidan. Det här är inte en blogg där jag tänker tillåta negativa kommentarer om någons utseende – inte mitt, inte min familjs, inte någon kändis – och jag önskar att fler bloggare var hårdare mot negativa kommentarer. Det betyder inte att man inte får säga att mina barn är söta eller att min man är stilig, det är klart att man får. Men som bloggare har man ingen skyldighet att tillåta all världens skit bara för att somliga har missuppfattat vad rätten att säga sin åsikt medför.

Har man inget trevligt att säga kan man hålla käft. Det är en bra grundregel.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Så här kommer du i form inför badsäsongen!

Charlotte4 kommentarer

Trodde ni att vi nu lever i någon sorts extraordinär utseendehets? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: inget nytt under solen. Redan på 30-talet uppmuntrande man kvinnor att ta tabletter för att vara mer attraktiva inför män.

Men då var det för att man tyckte att smala kvinnor saknade sex appeal. I snart ett sekel har kvinnor våndats över att inte ha rätt strandkropp. Vi kan bestämma att det slutar här. Att vi vägrar konsumera stiliserade ideal. Att vi skiter högaktningsfullt i vad någon annan tycker. Det finns ingen bättre tid att börja.

(Särskilt inte eftersom badsäsongen i år är inställd på grund av skitväder)

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara stolt över sin kropp

Charlotte4 kommentarer

Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.

Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:

Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.

För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.

Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.

Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.

Historikerns historier

Dagens utseendefixering – ett historiskt perspektiv

Charlotte10 kommentarer

Det talas mycket om utseendefixering. Ofta är det i termer som att dagens utseendefixering är hysterisk, att vi är slavar under utseendefixeringen och det idag läggs alltför stort fokus på utseende.

Men ur ett historiskt perspektiv lever vi i dagens nordiska samhällen i den minst utseendefixerade av tider. Aldrig förr har det varit så fritt att klä sig över gränserna. Klass, kön, yrke, status – alla de gränser som tidigare avgjorde hur man skulle se ut är idag uppluckrade. Jag säger inte att utseende inte skulle vara viktigt idag, att skönhetsindustrin inte skulle vara en framgångssaga eller att dagens samhälle tillåter att man ser ut hur som helst var som helst, men valfriheten är större och de utseenderelaterade strukturer som gjorde att man skulle klä sig som som det anstod just sin egen plats i hierarkin är inte alls lika stränga.

Redan under 1300-talet gick debatten het kring hur människor var alltför fåfänga. Upplysande predikningar och målningar berättade om hur den som använde det nya tajta modet – både män och kvinnor – skulle brinna i skärselden betydligt längre än dem som undvek liknande skamligheter. Blått och rött var färger reserverade för överheten (men var också så dyra att det är svårt att tänka sig att vanligt folk skulle ha använt dem ens om det var accepterat). Fina damer rakade håret i pannan för att få så hög panna som möjligt. Fina män paraderade i 20 kg plåtrustningar, somliga utan ett uns av beskyddande egenskaper, för att visa sin status. Kläderna ska vara så långa och opraktiska som möjligt för att bevisa att man har råd med tyg och inte behöver arbeta.

På 1500-talet bar kvinnor så breda kjolar att det krävdes god planering för att komma igenom smala dörröppningar. Män fyllde ut sina codpiece för att visa sina stora… eh… tillgångar.

Man skyddar sig från solen om man är rik nog att kunna, bara för att bevisa att man inte är så fattig att man måste vara ute och arbeta. På 1600-talet ska man vara blek och fet för att var attraktiv kvinna, och helt sanslöst muskulös för att vara en snygg man.

Under 1700-talet är den bleka hyn fortfarande idealet och man applicerade smink i kolossala mängder. Tanken var inte som nu att skapa en så naturlig effekt som möjligt utan att skapa kontrast. Man förstärkte ögonbrynen (till och med genom att limma fast små tillklippta bitar musskinn) och målade kinder, läppar och ibland ögonbryn ordentligt röda. Det röda sminket innehöll ofta cinnober (en kvicksilverförening) eller mönjerött (en blyoxid), vilket säger sig självt inte alltid var särskilt hälsosamt. Det vita sminket för ansikte och hals ansågs som allra bäst om det innehöll bly och arsenik, inte heller det vad man idag skulle se som den mest fördelaktiga täckningen för huden.

Medan man ännu på 1700-talet inte direkt hade några större skillnader i synen på hygien blev 1800-talets ideal fokuserat på sundhet. Sundheten var förstås relativ, precis som idag, men att tvätta sig och hålla sig ren blev en fråga om klass. Det som tidigare sålts som smink såldes istället som tvålar eller doftvatten.

På 1800-talet och det tidiga 1900-talet växer biologin som akademiskt ämne, och med det en systematisering av människan och utseendet. En viss sorts utseende sattes samman med vissa personliga egenskaper. Guillaume Duchenne gav fattighjon elchocker och fotograferade ansiktsuttrycken. Johann Caspar Lavater (som levde på 1700-talet men vars arbete var betydelsefullt även långt senare) skrev enorma mängder beskrivningar på vad olika delar av utseende avslöjade om karaktären – fysionomi. Han ansåg till exempel att ju mer rynkor och fördjupningar en människas panna var, desto sämre förstånd hade människan. Vackrast var blå ögon. Den som inte hade en liten insänkning där pannan övergår till näsa kunde man inte vänta sig något stort av.

Att vara slav under idealet är inte något som bara kvinnor har kämpat med. Även män har fått sin beskärda del, och får fortfarande, och det ska man absolut inte förringa. En betydelsefull skillnad måste dock lyftas fram. Medan männen under tidigare århundraden har haft möjligheten att skaffa sig en karriär har kvinnans enda chans i livet varit att bli gift, med den naturliga följden att behovet av att följa idealen och med plågsamma metoder förändra sitt utseende har varit betydligt större hos kvinnor än hos män. Däremot är dessa ideal ingenting som männen ensamma har upprätthållit och de kan knappast sägas reflektera patriarkatet som sådana (även om giftermål som enda chans i livet förstås är en effekt av patriarkatet). Faktum är att man i 1700-talets England lade fram ett förslag om lagstadgande mot att kvinnor genom allsköns medel förändrade sitt utseende så till den milda grad att männen kände sig lurade.

I jämförelse med tidigare århundraden är dagens valmöjligheter vad beträffar utseende enorma. Det finns normer som varken kvinnor eller män kan gå för långt utanför, men inom normen ryms en fantastisk mängd olika, sunda ideal. Vi måste bara vara starka nog att tro på oss själva, sluta tro att vi är offer för skönhetsindustrin och fortsätta arbeta för tanken att inre kvalitéer inte avspeglas i yttre kvalitéer.

Den som vill läsa mer rekommenderas Carolina Browns Skönhetens mask. Titta gärna också på äldre handböcker, exempelvis The Toilette of Health, Beauty and Fashion från 1843 som finns på Google Books här.