Vardagslivet

Bullerbysyndromet

I dagens samhälle är vi väldigt måna om att ge barn känslomässiga redskap att hantera svåra situationer. De ska kunna ta skilsmässor, uppror mot vuxenvärlden och husdjurs insjuknande och död likaväl som livets alla allmänna besvikelser. För detta har vi böcker och filmer som handlar om förhållandevis tunga ämnen. Barn måste förberedas på att livet är svårt och de måste få socialt acceptabla sätt att utagera frustration, ilska och besvikelse. En del av den här inställningen att barnen för att bli fullt fungerande vuxna samhällsmedborgare måste förberedas redan i unga år är de kritiska röster som höjs mot filmer som Barnen i Bullerbyn, där allt är en enda lång rosaskimrande dröm av klättrande över gärdesgårdar, sjungande på höskullar och gullande med jävla lammungar. I förlängningen är det väl samma sorts kritik som framförs mot vackra bloggar: man måste acceptera och lära sig hantera att livet är svårt.

Ändå har vi i dagens samhälle en aldrig tidigare skådad mängd barn och unga som mår riktigt dåligt. Har de inte blivit utrustade med dessa känslomässiga redskap som ska få dem att samtala om livet istället för att skjuta heroin? Har de inte blivit förberedda på tonårsangsten tillräckligt för att bara bli goth ett tag istället för att skära sig i armarna?

Egentligen har jag inga svar på de där frågorna. Det är så oerhört komplext, det där med vad som får barn och unga i dag att tappa fotfästet. Men om vi säger som så, att jag är ganska övertygad om att vad barn i dag behöver knappast är fler exempel i böcker och filmer på allt det som kan – och som med största säkerhet kommer att – gå åt helvete. Om vi tror att barn förstår vad de ser och vad de läser och därmed skulle kunna tillägna sig lärdomar om livet av det, vilket jag är helt övertygad om att de kan, skulle jag hundra gånger hellre vilja lära barnen om allt det fantastiska som är livet. Om det vackra, om det ljusa och om att finna glädjen även i små saker – just så där som de har det i Bullerbyn. Att alla sedan inte har det så, och att det inte är något som kan vara för evigt kommer barnen själva att märka. Kanske blir de besvikna då, men kanske de också har fått ett mål att jobba mot, någonting att drömma om som de faktiskt skulle kunna nå. Det är vårt samhälles stora tragik att vi är så inställda på att skydda oss själva och våra barn mot den där otäcka känslan av motgång att vi helt glömmer att öppna upp för alla de där sakerna som gör att det är värt att ta sig igenom motgångarna.

118
Att hitta en liten groda. Lycka som varar i flera månader efter att grodan skuttat iväg!

Vardagslivet

Lite till

Och när vi ännu är inne på ämnet eufori: Jag har fått nya gardiner till kontoret! De är fluffiga och ljusa och mönstrade med små ljuvliga rosor och vackra prickar och… och… just sånna där som ger min högt vördade älskade make utslag för att de, som han säger, ”ser ut som enhörningsbajs”.

Så länge enhörningar bara äter cupcakes, regnbågsskimmer och kanderade rosenblad är det helt okej med mig.