Etikettarkiv | Bullerbyn

Julkransar och mammapoäng

De har avverkat massor med skog här i trakten. Även om jag saknar skogen så tänkte jag lite att om livet serverar citroner får man göra lemonad och gick till kalhygget som för några veckor sedan var en hundraårig granskog och samlade kvistar. Av kvistarna band jag en dörrkrans som jag är oförblommerat stolt över eftersom jag aldrig bundit någon mer avancerad krans än ostadiga midsommarkransar förr.

Och ibland slås jag av en sådan hänförelse inför vackra detaljer. Som granris bredvid den gamla trälådan från Tölö Sockerbolag, numer fylld med potatis jag hämtat från jordkällaren. Det är så pittoreskt och Bullerby-bra att jag knappt täcks skriva om det. Det finns ju viss berättigad kritik mot bloggar som bara beskriver vit underskön inredning som aldrig skulle fungera i ett riktigt hem. Livet är ju liksom inte alltid så där… rent. Men jag klamrar mig fast vid de spontana lyckorusen och bjuder er på bilder från hur vackert det var innan jag drog på mig trädgårdshandskarna, satte sekatören i granriset och lärde barnen en ny uppsättning fula ord att beskriva myten om mysigt DIY.

För om jag ska fokusera på att katterna har lönnmördat en pappersrulle på kontorsgolvet istället för att mina frösådda pelargoner faktiskt fortfarande blommar, eller att det står en låda ruttnande blomkålssoppa som vi alla försöker undvika i kylskåpet istället för att jag gjorde supergoda julglassportioner till barnen igår då tror jag att det skulle bli svårt att orka. Det handlar inte så mycket om att försöka ljuga om att allting alltid är tipp topp, att jag aldrig skulle bli trött och förtvivlad, utan om att försöka hålla fokus på de där ljusglimtarna som håller mörkret borta.

Fun fact angående mörker: Det går inte att avgöra om solen gått upp alls i dag. Jag misstänker att det inte kommer att hända.

IMG_1951-20141121 IMG_1953-20141121 IMG_1961-20141121 IMG_1958-20141121 IMG_1968-20141121

Hej, mitt vinterland!

Äntligen hann jag ta med mig kameran och komma ut innan det börjat skymma. Minus 18 C. Gnistrande sol. Fluffig katt. Och den vackraste biten av världen framför mina fötter samt en glad unge i pulka bakom. Det blir inte så mycket bättre än så.

Hyacinterna vid entrén är stelfrusna men fortfarande otroligt vackra.

IMG_9330-20140118 IMG_9353-20140118 IMG_9357-20140118

Hallonbuskarna vid gamla vedlidret är om möjligt ännu mer stelfrusna än hyacinterna.IMG_9359-20140118 IMG_9361-20140118 IMG_9370-20140118 IMG_9389-20140118

Det här är förmodligen gårdens äldsta äppelträd. Hittar ni katten?IMG_9400-20140118 IMG_9407-20140118 IMG_9414-20140118

På väg ner mot fälten.IMG_9434-20140118

Det går inte riktigt åka pulka på åkern ännu, men Tilda är glad för det.IMG_9448-20140118 IMG_9478-20140118

När vi kom in bakade vi årets första semlor. Kameran immade igen och lade ett sådant där dimmigt fluff över allt. Så att det blev lite mer sagolikt.IMG_9487-20140118 IMG_9488-20140118

Och så lagade vi varm choklad på vedspisen. Bara för att.IMG_9492-20140118

 

 

Bullerbysyndromet

I dagens samhälle är vi väldigt måna om att ge barn känslomässiga redskap att hantera svåra situationer. De ska kunna ta skilsmässor, uppror mot vuxenvärlden och husdjurs insjuknande och död likaväl som livets alla allmänna besvikelser. För detta har vi böcker och filmer som handlar om förhållandevis tunga ämnen. Barn måste förberedas på att livet är svårt och de måste få socialt acceptabla sätt att utagera frustration, ilska och besvikelse. En del av den här inställningen att barnen för att bli fullt fungerande vuxna samhällsmedborgare måste förberedas redan i unga år är de kritiska röster som höjs mot filmer som Barnen i Bullerbyn, där allt är en enda lång rosaskimrande dröm av klättrande över gärdesgårdar, sjungande på höskullar och gullande med jävla lammungar. I förlängningen är det väl samma sorts kritik som framförs mot vackra bloggar: man måste acceptera och lära sig hantera att livet är svårt.

Ändå har vi i dagens samhälle en aldrig tidigare skådad mängd barn och unga som mår riktigt dåligt. Har de inte blivit utrustade med dessa känslomässiga redskap som ska få dem att samtala om livet istället för att skjuta heroin? Har de inte blivit förberedda på tonårsangsten tillräckligt för att bara bli goth ett tag istället för att skära sig i armarna?

Egentligen har jag inga svar på de där frågorna. Det är så oerhört komplext, det där med vad som får barn och unga i dag att tappa fotfästet. Men om vi säger som så, att jag är ganska övertygad om att vad barn i dag behöver knappast är fler exempel i böcker och filmer på allt det som kan – och som med största säkerhet kommer att – gå åt helvete. Om vi tror att barn förstår vad de ser och vad de läser och därmed skulle kunna tillägna sig lärdomar om livet av det, vilket jag är helt övertygad om att de kan, skulle jag hundra gånger hellre vilja lära barnen om allt det fantastiska som är livet. Om det vackra, om det ljusa och om att finna glädjen även i små saker – just så där som de har det i Bullerbyn. Att alla sedan inte har det så, och att det inte är något som kan vara för evigt kommer barnen själva att märka. Kanske blir de besvikna då, men kanske de också har fått ett mål att jobba mot, någonting att drömma om som de faktiskt skulle kunna nå. Det är vårt samhälles stora tragik att vi är så inställda på att skydda oss själva och våra barn mot den där otäcka känslan av motgång att vi helt glömmer att öppna upp för alla de där sakerna som gör att det är värt att ta sig igenom motgångarna.

118
Att hitta en liten groda. Lycka som varar i flera månader efter att grodan skuttat iväg!