Min högt vördade älskade make var i Frankrike förra veckan, så jag skötte hela alltet här hemma själv. Tvättade, lagade mat, körde ungar till dagis och förskola, jobbade, hämtade samma barn och ibland några till, lekte, lagade mat, städade, tvättade, slocknade och började om igen. Och grejen är den att det inte ens var särskilt svårt. Visst hade jag inte direkt något överskott av det där småbarnsföräldrar brukar kalla för egentid och minns som något man hade förut men inte förstod att uppskatta, och visst var jag lika klämkäck och engagerad som en zombie igår, men samtidigt gick det bra.
Och ska jag vara riktigt ärlig är huset renare och snyggare när maken är i Frankrike. Jag kan hålla fortet. Jag kan ordna allt själv. Jag behöver inte honom.
Kanske är det några som blir förfärade nu. Några som tycker att man inte får säga så där. Men det är helt sant. Jag är inte beroende av honom. Och vet ni vad? Det är den bästa känslan i världen att kunna sitta ner på kvällen och ha klarat allting själv, känna min egen styrka och veta att jag kan. För att sköta mina barn, mitt jobb, mitt hus behöver jag i grund och botten bara mig själv. Det är den här känslan jag skulle önska att så många som möjligt fick uppleva, den där att man alldeles helt på riktigt och statistiskt bevisat (barnen klarade sig, huset står kvar) är bra nog.
För i dagens samhälle finns det en obehagligt romantiserad syn på parförhållanden som vi alla får tryckta ner i halsen men som framförallt flickor får lära sig att de måste upprätthålla för att inte världen ska gå under. Tvåsamheten är det vackraste som finns. Ensamheten är farlig. När man hittar mannen i sitt liv blir man hel, man kan inte leva utan honom, han förstår att man är vacker och med honom vill man dela allt. Varför är detta något som så många ser som Målet, som det mest romantiska i världen, och inte som början på ett riktigt stort problem?
Att jag helt glatt skriver att jag kan leva utan min man och att jag inte går sönder om han inte finns vid min sida betyder inte att kärleken är död. Tvärtom. För när jag sitter nöjd på kvällen och njuter av tystnaden när barnen somnat så saknar jag honom när han inte är där. Inte för att jag inte klarar mig utan, inte för att jag inte är hel som jag är, utan för att han tillför något i mitt liv som jag vill ha – något som gör mitt liv lite bättre. Han är inte någon jag är beroende av utan någon jag vill ha. Och jag menar absolut inte att jag inte skulle gråta mig röd och puffig om han lämnade mig för det skulle jag. Inte heller menar jag att man inte ska vara där för varandra, att stötta och hjälpa och ibland bli lite obekväm för det ska man. Men samtidigt måste man kunna klara sig själv för det är en oerhört tung börda att lägga på någon, den där tvåsamheten där man inte kan leva utan den andre. Det är inte romantiskt, det är förödande.
För seriöst, hade vi inte sett Colin Firth för vår inre blick, hört regnet smattra mot paraplyet och svagt uppfattat de ljuva tonerna från en vacker sång hade romantiken i liknande kärleksförklaringar varit stendöd. Tänk er tröttheten när man bär för mycket, den gråa vardagen, snöslask och blekfeta Berra istället. ”Jag kan inte leva utan dig”. Man ba’ nähä. Tough shit.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag skulle ocksa vilja traffa en kvinna som var lite sjalvstandig… Fan med forra kunde man ju inte ens ga till affaren sjalv utan att hon kande sig lamnad at sitt ode…
Det där är ett så stort problem. Kvinnor måste lära sig att släppa taget lite, att tro på sig själva och att inte försöka leva genom någon annan (och sedan bli arga för att mannen inte uppskattar det tillbörligt).
Ja men gud! Jag tycker kärleken blir så mycket bättre om den delas av två starka självständiga personer som väljer varann för att det är vad de vill. Sedan är det sexigt när folk bär varandras bördor när bäraren inte pallar, oavsett om man är i en parrelation eller inte. Fast inom parrelationen är det förstås ännu viktigare. Men hela utgångsläget är att det är ömsesidigt. Jag kliar din rygg och du kliar min. Det funkar inte om den ena hela tiden bär och den andra hela tiden blir buren.
Får jag välja mellan känslan av att kunna själv och känslan av att bli buren kan jag alla gånger hellre själv. Men hjälp när man behöver det kommer på mycket god andra plats.
Precis! Det måste finnas ett givande och ett tagande, men det är något som gått allvarligt fel när partnern är vad som gör en hel.
You know that I feel the same, sometimes it is easier to keep the house clean, kids fed and so forth when you are abroad.But it is pretty lonely. Also I have noticed that when there are the two of us we kind of rely / expect the other to take care of things, so it requires more co-ordination and planning to get things done.
❤
I LOVE YOU ALL, PEACE ON ERTH!
Stavade just lite som Joonas… 😉
Det där är kanske det roligaste som någonsin skrivits på den här bloggen! 🙂
Every one makes fun of dyslectic’s but no one dares do the same to people in wheel chairs
Tant Annika just might.
Jaa, jag brukade ha den andra typen innan (förvisso har jag också haft manliga partners som var så, usch vad jobbigt det var, ville ha en sittandes i knäet så fort vi gick utanför huset) och levde länge under lögnen som vi väl alla matas med från barnsben. Vi ska ha våra prinsar/prinsessor, vi ska ha våra partners, familjer etc annars är vi inte hela som människor. Istället för att fokusera på att må bra själv och klara sig själv så välja att vara med våra partners för att vi vill, för att vi tycker om varandra.
Det måste finnas en grund att stå på, en egen styrka innan man kan vara stark för någon annan.
Jag håller med dig (som vanligt). Och det ska funka båda vägarna. Jag tycker det är jätteskönt att veta att Caj inte är beroende av mig för att få hushållet att rulla. Jag kan utan problem och utan att förbereda något sticka iväg på mina egna grejer i flera dagar utan att någon blir handfallen. Det är den bästa känslan i världen. De saknar mig för att de vill vara med mig, inte för att de vill att jag skall fixa en massa saker åt dem. Och vice versa. Nog är det ju bäst så!
Så är det! Jag tycker så synd om de mammor som oroar sig för om mannen ens ska lyckas ge barnen mat när de är borta. Liksom hallå!?
Sannerligen. Du gör det igen.
Det bästa med min skilsmässa var att jag insåg att jag klarade mig alldeles utmärkt på egen hand. Jag bestämde mig också för att aldrig mer ramla ner i prinsesshålet. Och det har jag klarat det med.
Jag skulle heller aldrig mer gifta mig och bo tillsammans med någon. Det gick ju sådär. 😉
Men ni verkar så lycklig nu! Du verkar så stark och nöjd med vem du är, och det är jätteviktigt!
Det är vi också! Lyckliga. Och jag är stark för första gången i mitt liv. Det är fint. 😀
Håller med – det bästa är inte ”jag kan inte vara utan dig” utan ”jag VILL inte vara utan dig”!
Så är det!