Etikettarkiv | Maken

Slutet och början

Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det här. En del beslut kan kännas väldigt tunga, nästan övermäktiga, fast man vet att de är rätt.

Jag är den första att erkänna att den man jag levt de senaste 12 åren tillsammans med är en riktigt bra typ, men också att vi inte är vårt bästa när vi är tillsammans. Att vi har så svårt att förstå varandra att vi skulle kunna vara från olika planeter. Att jag kvävs och att jag drar ner honom i mitt mörker.

Att det är dags att vi går skilda vägar.

Vi har i flera veckor turats om att bo i huset tillsammans med barnen och att våldgästa vänner. Ikväll berättade vi för barnet att deras pappa stannar kvar på gården och att jag letar efter ett eget bo och att barnen kommer att få ha två hem istället för ett. Och eftersom jag eventuellt kan ha sålt in det med hur kul det kommer att bli med ännu ett hem och kanske möjligen öppnade för möjligheten till en hundvalp och några afrikanska minigetter också var barnen glatt med på noterna.

Manipulativ som fan, säger min blivande exman. Selektiv, säger jag.

För nu när jag lämnar allt och ser världen krossas runt omkring mig måste jag tänka framåt. Tänka att ett slut ändå alltid är en början.

Ibland har man en hel del att vara tacksam över

Igår var det makens födelsedag. Jag stod på eftermiddagen och stekte plättar till barnen. Han hjälpte dem att öppna en syltburk. När jag hör honom svära ljudligt tittar jag upp och maken håller ett hårt tag om sin egen högra handled. Mellan fingrarna sipprar blod. Burken har spruckit och skurit honom, djupt och långt, rakt över handleden.

Och det är vid sådana tillfällen man är lite extra tacksam över systemen. Jag ringer 112 och de svarar nästan innan den första signalen nått fram. Maken förklarar situationen (min finska, där och då, sträckte sig inte bortom att högljutt skrika blod, hjälp och biipaabiiipaaa) och vi kommer överens om att det inte kommer så mycket blod att vi behöver en ambulans, utan att vi kan hoppa i bilen och susa till sjukhuset. Då är man också tacksam över att barnen är så stora att man kan säga till dem att hålla sina telefoner på och att vi snart kommer tillbaka hem igen och sedan bara åka, istället för att behöva packa ner en baby någonstans.

Man är också otroligt tacksam över att det bara är att stiga in på sjukhuset och få hjälp. Utan att oroa oss över hur mycket det kostar. Utan att oroa oss över om vi skulle få hjälp alls. Maken var drogad och lagad (fem stygn) inom en timme, och vi kunde bege oss hemåt. Ja, och så är man tacksam över att man har bra grannar, som varit och tittat till barnen eftersom vi åkte i väg i sådan hast.

Nu några bilder på kaninungar för att lugna nerverna.

IMG_4034 IMG_4035 IMG_4043 IMG_4052 IMG_4069”Hur ska du klara av att sälja bort de här små sötnosarna” brukar min man hånfullt fråga mig. Som om jag skulle vara den enda som är kär i dem.

Att renovera en gammal kökssoffa

Det ska väl sägas så har direkt från början att jag inte har en aning om hur man egentligen bör renovera gamla kökssoffor. Det hindrade mig förstås inte från att ge mig på det ändå. Som ni som hängt här ett tag vet hittade vi ju en gammal soffa uppe på vinden. Den saknar fortfarande ett av stödbenen fram (vilket inte stör användningen) och den bakre dekorationskanten men vi har haft den på verandan ett tag. Eftersom den gröna, smutsiga färgen inte kändes direkt inspirerande slipade jag soffan lätt (inte skrapade alltså, för orka skrapa färg) och målade den vit med vanlig möbelfärg. Av gamla brädor från tidigare renoveringar snickrade jag ett enkelt lock (för det saknades också) och en gammal madrass klädd med en trasmatta blev sittdyna. Soffan passar numer perfekt in i köket och äntligen får jag min make att sitta kvar vid bordet lite längre på helgmorgnarna. Eller, tja, ”sitta” är val kanske inte rätt ord, men det duger åt mig!

IMG_3720 IMG_3722 IMG_3727 IMG_3730

Undersidan. Inte direkt moderna verktyg.IMG_3731 IMG_3877 IMG_3878 IMG_3892 IMG_3914 IMG_3937 IMG_3942 IMG_3947 IMG_3950

Min högt vördade älskade make hjälper mig att ta några bilder

”Honey, come here and let’s take a photo of us with this lovely view as backdrop!”
”Ok.”
”Can you hold the camera, though, your arms are longer?”
”Sure thang.”
*click*

20150716-230333.jpg

”Sweets, would you please take picture of me painting for the blog?”
”Alrighty.”
”Just pleeeease make sure you like angle it so my boobs don’t look grotesquely huge.”
”Höhöhöh.”
”Dude, I’m serious!”
”Of course you are.”
*click*

20150716-230714.jpg

Saker man inte måste göra tillsammans

Tog en kvällspromenad tillsammans med maken, ner mot bondgården för att hämta mjölk. Vi talade om hur trevligt det är att göra saker tillsammans. Tills vi kom fram till kossornas elstängsel och maken började leka med tanken på hur det känns att ta i elstängslet. Ni vet. Så där som man alltid tänker när man går förbi ett elstängsel oavsett hur många gånger man faktiskt redan first hand (pun intended) upplevt hur jävligt det smäller.

Det romantiska i att vandra hand i hand dog rätt omedelbart.

Namntävling!

Så, i går anlände fem små påskkycklingar hem till oss. De bor i en bur här bredvid mitt skrivbord, där de sprätter runt och piper och är så söta att det här med arbetsmoral har fått en helt ny måttstock. Att gosa med kycklingar bara var tionde minut är plus i kanten. Hela familjen är helt begeistrad. Katterna är nyfikna, men inte ohälsosamt mycket. Det vill säga; om de skulle träffa på kycklingarna lösa skulle de säkert sluka dem i ett nafs, men eftersom kycklingarna är i en bur verkar katterna förstå att de har specialstatus. Och att ätandet måste vänta.

IMG_0194-20140331

Vi namngett en kyckling var. Det här är Vilhos Valio.

IMG_0237-20140331Tildas Enna.

IMG_0242-20140331Makens kyckling Bismarck, som en dag ska ärva imperiet.

IMG_0223-20140331Min kyckling Berit, den minst samarbetsvilliga. Jag hoppas att hen (pun intended) är en tupp så att jag har en tupp som heter Berit. Bara för att.

IMG_0230-20140331Berits fjäderfötter.

IMG_0232-20140331Och eftersom vi bara är fyra i familjen som kan ge namn till kycklingar (kattens förslag ”lunch” röstades ner) tänkte vi att det kunde vara upp till er att hitta på ett namn till den sista kycklingen. Den här. En riktigt trevlig prick, som gärna ligger i handen och sover, eller sitter högst upp och bajsar på gosedjuret som agerar surrogatmamma i buren. Vad säger ni? Förslag?IMG_0207-20140331 IMG_0215-20140331 IMG_0219-20140331

Vi har bara lite olika syn på problemlösning

På förekommen anledning.

Jag: So, you know, last night when you realized that you had washed your trousers with paper in your pocket… What did you do then?
Maken: Nothing.
Jag: Uhuh. ‘Cause it kind of looks like you took your trousers from the washing machine, realized they were full of paper junk, brought them like this (visar hur man balanserar ett par våta, pappriga byxor) to the bedroom…
Maken: (tystnad)
Jag: … and then did this (slår ut med armarna som när man skakar ett par våta, pappriga byxor över golvet).
Maken: That’s EXACTLY what happened!
Jag: Well, there are traces of paper junk everywhere.
Maken: (tystnad)
Jag: So I vaccumed the floors.
Maken: (lyfter händer i en rörelse misstänkt lik jazz hands) Problem solved!

Där har ni skillnaden mellan Sverige och Finland i ett nötskal.

I köket, med anledning av att min make just ätit två semlor i något av rekordtakt.

Han: These are like the best semlas you’ve ever made!
Jag: I know, right!? I’m quite good at this now.
Han: Well, I usually don’t really like the buns you make.
Jag (med armarna i kors): Really…?
Han (lite nervöst): Well. Honestly, I think they’re not quite sweet enough.
Jag (uppriktigt förvånad): Not sweet enough? Semla buns shouldn’t be sweet because they’re supposed to be stuffed with mandelmassa.
Han: No, no. Not the semla buns. Like the normal buns you make.
Jag (ännu mer förvånad): Like you mean the kanelbullar?
Han (med just så mycket huvudskakningar som en liknande fråga kräver): No, no. The normal buns you make.
Jag (tystnad)
Han (nervös väntan)
Jag: Normal buns?
Han: Yes, the normal buns you make.
Jag: The ones that are actually bread and not buns?
Han: Oh. That’s why.

I nio år har vi varit tillsammans. I nio år har han ätit havrefrallor med fullkorn och misstagit dem för vanliga bullar med lite för lite socker.