Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det här. En del beslut kan kännas väldigt tunga, nästan övermäktiga, fast man vet att de är rätt.
Jag är den första att erkänna att den man jag levt de senaste 12 åren tillsammans med är en riktigt bra typ, men också att vi inte är vårt bästa när vi är tillsammans. Att vi har så svårt att förstå varandra att vi skulle kunna vara från olika planeter. Att jag kvävs och att jag drar ner honom i mitt mörker.
Att det är dags att vi går skilda vägar.
Vi har i flera veckor turats om att bo i huset tillsammans med barnen och att våldgästa vänner. Ikväll berättade vi för barnet att deras pappa stannar kvar på gården och att jag letar efter ett eget bo och att barnen kommer att få ha två hem istället för ett. Och eftersom jag eventuellt kan ha sålt in det med hur kul det kommer att bli med ännu ett hem och kanske möjligen öppnade för möjligheten till en hundvalp och några afrikanska minigetter också var barnen glatt med på noterna.
Manipulativ som fan, säger min blivande exman. Selektiv, säger jag.
För nu när jag lämnar allt och ser världen krossas runt omkring mig måste jag tänka framåt. Tänka att ett slut ändå alltid är en början.
