I dag är det Svenska dagen här i Finland. Av någon oförklarlig anledning verkar många finskspråkiga kommersiella radiokanaler tro att det innebär att man ska jämföra svenska män med finska diton, för det var i fokus på inte mindre än tre kanaler i morse. Exempelvis talades det om hur svenska män luktar gott, spenderar timmar framför spegeln och har osedvanligt snygga kläder. Nu är ju jag svensk, så möjligen är jag så indoktrinerad att jag helt enkelt inte ser det negativa i en sådan man, men på alla radiokanaler gjordes det mycket klart att man föredrog en äkta svettluktande finne med ölmage och flint framför en svensk fjolla.
Kanske var det bara ett sätt att säga att rönnbären är sura, men det finns två synnerligen stora problem med hela det här resonemanget, oavsett vilken sorts man som man i slutändan skulle föredra. Det första problemet är att Svenska dagen i finska kommersiella medier så starkt förknippas med Sverige istället för med det otroligt viktiga svenska kulturarvet som Finland har gjort till sitt eget och som tveklöst är värt att uppmärksamma. Det gäller saker som rättssystem, kulturell tillhörighet, politiska system, normer och värderingar. Jag känner inte alla finlandssvenskar så det är fullt möjligt att de jag känner utgör någon sorts specialfall vad gäller nationell känsla, men alla de finlandssvenskar jag träffat ser sig själva som finländare – inte som svenskar. Svenska dagen är till för att belysa det svenska i Finland, inte för att promota det västra grannlandet.
Det andra problemet är att svenska män utmålas som feminina töntar. Inte så att det inte skulle vara en stereotyp som jag känner igen och som jag kan tycka är kul. Jag har bott tillräckligt länge i båda länderna för att ha noterat en generell skillnad i framställandet av manlighet, om vi säger så. Det som frustrerar mig är att mannen som norm för vad som är bra blir så oerhört tydlig när man hör radiopratare sitta och fnissa åt hur de minsann aldrig skulle vilja ha en man som är feminin. Att vara manlig är bra. Att vara kvinnlig är dålig. Förutom att det är oförskämt mot kvinnor att fortsätta underhålla mannen-som-norm-modellen är det oerhört begränsande för män att de inte ska få göra vad fan de vill.
Själv föredrar jag en man som luktar gott och som duschar varje dag istället för att skrapa bort skiten i bastun om lördagskvällarna. En man som vet hur dammsugaren, tvättmaskinen och diskmaskinen fungerar och som inte är rädd för att använda dem. En man som tycker att hans yttre är viktigt för att jag ska ha något trevligt att vila ögonen på och framförallt en man som är påläst nog att förstå vad Svenska dagen på riktigt står för.
Hit och dit och tillbaka igen 
Alltså det är just den här grejen (har hört så många exempel) jag har allra svårast för med finland. Kanske för att jag känner mig träffad och hade blivit ihjälslagen så fort jag hade klivit av finlandsfärjan. Det känns så efterblivet.
Det finns ett omhuldande av juntti-kulturen (alltså det som vi i Sverige skulle säga typiskt finska) som jag också har väldigt, väldigt svårt för. Där det är tufft att inte bry sig om andra, att vara stark och bröla manligheter. Not my cup of tea, som man säger.
Min värld är väldigt svensk. Alltså finlandssvensk. Jag tycker att de män jag omger med verkar vara sådana de vill vara. De gör sånt de vill göra, de försöker inte uppfylla någon finsk mansstereotyp. Det är skönt. Samtidigt vet jag att det innebär en risk för att jag får en snedvriden världsbild och tror att alla beter sig lika exemplariskt. Det är bra att bli påmind om verkligheten ibland. Även om det är sorgligt också.
Så länge man är lyckligt ska man inte bry sig om ifall man har en snedvriden världsbild. Det är mitt motto! 🙂 Människor som är trygga i sig själva blir lyckliga människor och betydligt mycket trevligare att umgås med.
Det var ju en gång på midwinter… en mindre flock finska män som jag kände mer eller mindre bra, som förklarade för mig en sen kväll i bastun (nej just det, jag hade ju redan nämnt att det var på midwinter, var skulle det annars varit) att det de flesta finska män har emot mig är egentligen bara det att jag skulle kunna råka stjäla deras finska flickor genom att lukta bättre och vara sådär generellt svenskt mindre äcklig än de finska männen. Så det var tur att jag luktar äckligt ibland. Och det är kanske liiite bättre om jag stjäl deras flickor än om en vanlig svensk bög från sverigefärjan gör det. Jo, det är lite bättre. Men allra bäst om jag blir ännu mer finsk först, så att det blir ännu mindre illa när de finska flickorna följer med mig.
Sedan dess har jag inte blivit särskilt förvirrad av svensk-finska könsattraktionsteorier, nu vet jag hur deras värld fungerar liksom… och senare på kvällen när jag stod naken på ett bord med tre finska flickor som stod nedanför och tittade på mig när männen från den tidigare diskussionen råkade gå förbi så gick de muttrande hem för att dricka öl i sin mökki, och lämnade plats åt mer manliga finska män som glatt drack, sjöng och brölade utan att bry sig om vad varken svenskar eller flickor ägnade sig åt.
🙂 Finska män, mökkis, öl och bastu. Man lär sig en hel del där, jo…
Tror du inte männen vet bäst vad kvinnor vill ha 🙂
Borde inte kvinnor veta bäst vad kvinnor vill ha?
Jag menar just det.
Den här Pappan är en av de finaste män jag vet, men han skulle inte veta vad kvinnor vill ha om det så hoppade upp och bet honom i rumpan (och förvånansvärt många kvinnor vill ha det).
Tack, Charlotte (tror jag). Hur som helst försökte jag just påpeka det lite förvrängda i att män sitter och berättar vad kvinnor vill ha. I stället för att fråga dem. Tänkte smileyn skulle förtydliga den lätta ironin (som väl egentligen inte hör hemma i text).
Det gick ju jättebra! 😉