Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om svenska dagen och det svenska

I dag har man här i Finland firat Svenska dagen. I princip alla diskussioner jag hört och sett om firandet har att göra med språk som om det viktigaste som de nästan 600 år Finland var en del av Sverige resulterade i var att 6 % av befolkning fortfarande har svenska som modersmål. Det är inte konstigt om folk förundras över det här med Svenska dagen då.

Historielösheten är total.

Och visst, det är ju vanskligt att spekulera i hur det hade varit om det som varit inte varit men i det här fallet känns det väldigt berättigat för ursäkta mig nu men det svenska språket är kanske det minst viktiga av alla de saker som kom av Finlands samhörighet med Sverige. När man firar Svenska dagen borde man istället för att tänka ”språk” tänka ”västerländsk kulturkrets” för det är vad det handlar om. Genom Sverige anslöts Finland till den västerländska kulturkretsen.

Finland blev ett land med ett västerländskt rättssystem, där principer om rättstrygghet och likvärdighet inför lagen råder. Utformningen av lagarna härrör från de medeltida lagarna, införda i Finland på 1300-talet. Domstolarnas utformning och systemet med att överklaga till en högre instans är även det ett arv från Sverige.

Finland fick ett samhälle som förvisso har klasser, men som hade och har betydligt mindre klasskillnader än till exempel Ryssland. I Finland fanns det inga livegna bönder – bönder som inte ens ägde sig själva. Bönderna i Finland, liksom bönderna i Sverige, ägde och äger sig själva och i allmänhet även jorden de brukade. I Ryssland upphörde livegenskapen 1861.

Finland står för mänskliga rättigheter, för allas lika värde och för demokrati. Det är kulturella värden som kommer från den västerländska kulturkretsen, även om de förstås inte är unika för den.

Finland värderar också god arbetsmoral och god utbildning för alla. Man är emot korruption och att få saker man inte förtjänar. Det är aspekter som hör samman med lutheranismen, som infördes i Finland på 1500-talet, och med 1600-talet naturvetenskapliga revolution samt 1700-talets upplysning.

Sedan har vi förstås kalendern, tideräkningen och helgdagarna, för att inte tala om alfabetet. Men poängen kanske är klar ändå.

Och jag säger inte att Finland liksom skulle stå i något slags tacksamhetsskuld till Sverige för alla de här grejerna. Nej, det är finska folket – oavsett språk – som tillsammans upprätthåller värdena och systemen och de har bara sig själva att tacka för det. Men däremot ska man veta varifrån man kommer. Vet man inte varifrån man kommer är det nämligen väldigt svårt att se vart man är på väg. Folktinget menar att ”finlandssvenskarna ser dagen som en symbol för” deras ”rätt att tala svenska i Finland”. De hävdar också att att Svenska dagen är en ”nationell festdag” där det ”tvåspråkiga och gemensamma fosterlandet Finland hyllas”. Vill man på riktigt ha förståelse för varför svenskan hör hemma i Finland borde man lägga mer krut på det sistnämnda. Svenska språket i Finland är nämligen egentligen inte alls en språkfråga.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män som luktar gott

I dag är det Svenska dagen här i Finland. Av någon oförklarlig anledning verkar många finskspråkiga kommersiella radiokanaler tro att det innebär att man ska jämföra svenska män med finska diton, för det var i fokus på inte mindre än tre kanaler i morse. Exempelvis talades det om hur svenska män luktar gott, spenderar timmar framför spegeln och har osedvanligt snygga kläder. Nu är ju jag svensk, så möjligen är jag så indoktrinerad att jag helt enkelt inte ser det negativa i en sådan man, men på alla radiokanaler gjordes det mycket klart att man föredrog en äkta svettluktande finne med ölmage och flint framför en svensk fjolla.

Kanske var det bara ett sätt att säga att rönnbären är sura, men det finns två synnerligen stora problem med hela det här resonemanget, oavsett vilken sorts man som man i slutändan skulle föredra. Det första problemet är att Svenska dagen i finska kommersiella medier så starkt förknippas med Sverige istället för med det otroligt viktiga svenska kulturarvet som Finland har gjort till sitt eget och som tveklöst är värt att uppmärksamma. Det gäller saker som rättssystem, kulturell tillhörighet, politiska system, normer och värderingar. Jag känner inte alla finlandssvenskar så det är fullt möjligt att de jag känner utgör någon sorts specialfall vad gäller nationell känsla, men alla de finlandssvenskar jag träffat ser sig själva som finländare – inte som svenskar. Svenska dagen är till för att belysa det svenska i Finland, inte för att promota det västra grannlandet.

Det andra problemet är att svenska män utmålas som feminina töntar. Inte så att det inte skulle vara en stereotyp som jag känner igen och som jag kan tycka är kul. Jag har bott tillräckligt länge i båda länderna för att ha noterat en generell skillnad i framställandet av manlighet, om vi säger så. Det som frustrerar mig är att mannen som norm för vad som är bra blir så oerhört tydlig när man hör radiopratare sitta och fnissa åt hur de minsann aldrig skulle vilja ha en man som är feminin. Att vara manlig är bra. Att vara kvinnlig är dålig. Förutom att det är oförskämt mot kvinnor att fortsätta underhålla mannen-som-norm-modellen är det oerhört begränsande för män att de inte ska få göra vad fan de vill.

Själv föredrar jag en man som luktar gott och som duschar varje dag istället för att skrapa bort skiten i bastun om lördagskvällarna. En man som vet hur dammsugaren, tvättmaskinen och diskmaskinen fungerar och som inte är rädd för att använda dem. En man som tycker att hans yttre är viktigt för att jag ska ha något trevligt att vila ögonen på och framförallt en man som är påläst nog att förstå vad Svenska dagen på riktigt står för.