Kulturkrockar · Nyhetsplock

Genushistorikern som inte använde ”hen”

Hela den här debatten om ett litet pronomen är ganska absurd. Att ett så litet ord kan ha blivit så politiserat, missförstått och utnyttjat. Och att lägren kan ha blivit så låsta.  Jag sysslar med genusfrågor och ser mig själv som ganska öppen inför nya saker (utom att införa exotiska maträtter på julbordet som min högt vördade make försöker få igenom, men någonstans måste man ju dra gränsen liksom). Jag ger mig ofta in i debatter om genusvetenskapens berättigande och jag tror på ett jämställt samhälle. Däremot vill jag inte använda ”hen”.

Den allra främsta anledningen är att jag personligen aldrig känt något skriande behov av fler pronomen i den svenska språket. I allmänhet tycker jag neutrala omskrivningar funkar helt bra. Men minst lika viktigt är att hela debatten har blivit så in i helvete bisarr och att man förväntas välja sida. Antingen är man emot hen och då är man automatiskt för lägre lön för kvinnor, skuldbeläggning av våldtäktsoffer och mannens naturliga rätt att prygla sin hustru, eller så är man för hen och då är man en lite bättre människa – öppen och förstående.

Och det finns en helt ofattbart stor mängd av dessa öppna och förstående människor som vill använda hen och som lever i villfarelsen att ett könsneutralt pronomen skulle lösa jämställdhetsproblemen. Alla dessa skulle jag vilja bjuda på studieresa till Finland, som bara har det könsneutrala ”hän”, så att de med egna ögon kan få se att världen inte är så enkel. Och jo, det finns jättemånga som suckar och tänker att nämen inte finns det ju på allvar någon som tror att hen skulle lösa annat än litterära problem och det är ett bara ett litet, smidigt ord som man kan få använda när och om man vill. Ett ord som kommer av att vi som jobbar med skrivande och som älskar ord har upptäckt en brist och sedan introducerat en lösning. Men om man ger sig in i bloggarnas värld, där ordet hen har sitt starkaste fäste, är det sannerligen inte en bild av en naturlig valfrihet som målas upp.

Tydligast blir det när en del hen-motståndare slår näven i bordet och menar att de minsann inte vill bli något neutrum. Till svar får de höra, med en sån där ton som att de måste vara konspiratoriska homohatare som ens tänkte tanken, att det väl för fan är självklart att ingen försöker göra dem till neutrum. Men i bloggarnas verklighet används hen inte alls som ett komplement när man inte vet ifall den man talar om är han eller hon. Istället utnyttjar man chansen att benämna folk hen för att man inte tycker att det har betydelse om det är en han eller hon – för att markera att könstillhörighet är av underordnad betydelse – och vips så har det som skulle vara ett praktiskt komplement blivit ett ideologiskt substitut. Att bli kallad hen förvandlas till ett straff, lite som att alla de som använder hen beskylls för att vara feminister.  Därför tycker jag också att DN gör helt rätt som inte använder hen. Det har funnits fullt fungerande omskrivningar innan tanken på ett könsneutralt pronomen föddes, det finns inga belägg för att införandet skulle påverka jämställdheten och sättet som ordet för tillfället används på är så ideologiskt färgat att det får Putin att framstå som mjäkigt neutral.

Ord får den innebörd användarna ger dem och just nu är det där med att använda hen att köpa ett ideologiskt paket, både ur den synvinkeln att många läsare ser en hen-användare som manshatande och orakad radikal och ur den synvinkeln att andra som använder hen tycks tro att man anslutit sig till deras sak. Jag har inget emot att folk använder hen och jag vet flera som får det att låta flytande och passande, men de är i numerärt underläge. Kanske kommer det en dag då tillräckligt många använder ordet hen som det smidiga tillägg det skulle kunna vara, och kanske jag då kommer att ändra mig, men så länge hen är ett ideologiskt slagträ tänker jag fortsätta med neutrala omskrivningar.

(Och jo, jag vet att jag genom att använda hen skulle kunna bidra till att göra det mer mainstream och accepterat, men när jag personligen ännu inte känt ett behov av det så…)

8 reaktioner till “Genushistorikern som inte använde ”hen”

  1. När man översätter från finska till svenska skulle hen vara användbart. Då talar jag inte om skönlitterära texter, där man helt klart måste ha han eller hon (i 99,9 % av fallen brukar texten syfta på en han eller hon), utan helt enkelt texter där man syftar på att personen kan vara av någondera könet, som eleven/föräldern/rektorn/läkaren/whatever. Inte för att det är särdeles jobbigt att ändra texten till plural som man (jag) ofta gör eller att helt enkelt skriva han/hon (som jag också gör ibland), men en liten lucka i systemet skulle ”hen” ändå fylla. Men än duger det inte som motsvarighet till ”hän” när man översätter, inte när ”hän” är neutralt och ”hen” väcker känslor.

    Men i princip tycker jag alltså att ”hen” skulle berika språket lite grann. Språket alltså, tror inte det påverkar jämställdheten i någon större grad. Jämställdhet är väl snarare det bakomliggande, som att kunna skriva han/hon (eller hen då) om t.ex. president och klassförälder och att det då faktiskt kan vara en han eller en hon i båda fallen.

    1. Det där är ju ett lysande exempel på när hen hade varit bra att ha. Men precis som du skulle jag inte använda det i översättningar eftersom det inte har samma värdeklang.

  2. Tack för det här. Skriver som bäst en kolumn om ordet ”hen”.
    Personligen anser jag att det behövs, berikar språket och kliver ur könstillhörigheten på ett utmanande sätt. Men visst är det ett slagträ, tror det behöver vara det så länge bollen flyger i facet på folk. Jag använder gärna hen, men enbart i formella och icke skönlitterära texter.

    1. Det är väl så att det finns en tid och plats för allt. I en del texter kan det passa hur bra som helst, medan det i andra inte hör hemma. Ett sånt ställe där jag kan tänka mig att det skulle behövas är kortare informationsmeddelanden typ ”Om du behöver hjälp, kontakta vaktmästaren så hjälper hen dig.”,

  3. Jag studerar till ingenjör – ett mansdominerat yrke vilket reflekteras i utbildningen. Jag vill inte cementera att en ingenjör måste vara en man – jag ska ju själv bli icke-man ingenjör om inte så lång tid. Så häromdagen satt vi i grupparbete i en management-kurs och diskuterade ett problem vi fått. I problemet var det ”ingenjören Cheng”, alltså typiskt könsneutralt. Jag ville gärna behålla den känslan men det var ganska bökigt att behöva säga ”he or she” (utbildningen är på engelska) varje gång jag inte ville säga ”engineer Cheng”. Jag hade då önskat mig ett könsneutralt personligt pronomen. Vi vet inte Chengs kön och det spelar ingen roll – Cheng är påhittad – men jag skulle ändå önska att hen inte blev en han av automatik ”eftersom de flesta ingenjörer är män”.

    1. Tack! Det är typiskt ett sådant exempel då det hade varit jättesmidigt! På engelska kan man ju lösa det med att skriva s/he, vilket jag tycker brukar fungera ganska bra.

  4. Hittills bästa kommentaren till henfrågan jag läst!
    Om någon inte håller med mig ber jag den/denne/denna/hen komma med ngt bättre.

Lämna ett svar till Charlotte Avbryt svar