Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.
I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?
Nej tack.
Hit och dit och tillbaka igen 
Hur definierar du underordning och hur mäts den? Vilka faktorer är det som mäts och hur görs uppdelningen sedan utifrån dessa?
Ekonomernas analys åsyftar ekonomiska faktorer, så som inkomst och förmögenhet. De delar därför in befolkningen i grupper (klasser) baserade på dessa mätbara faktorerna.
Institutionaliserad underordning kan mätas genom tillgång till vad som brukar kallas maktskapande funktioner. Sådana maktskapande funktioner är till exempel politiska arenor (där ingår förstås rösträtt men också rätten att fysiska närvara vid förhandlingar), rättsväsende (vem skapar den dömande makten och vem upprätthåller den) eller exempelvis en marknad (både i rent fysisk form, men också i form av ägande- och nyttjanderätter).
Att mäta inkomst och förmögenhet ger på intet sätt självklara verktyg bara för att det rör sig om siffror, och att uttala sig om klass förutsätter att historikern gör någon sorts tolkning. Detsamma gäller förstås genus. Men att det fanns klasskillnader och att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning är grundprinciper. Hur dessa grundprinciper kan appliceras på en given situation är sedan beroende av källmaterial och vilken fråga man ställer sitt material.
Politiska arenor hade adel och kungahus störst tillträde till förr i tiden. Det var de som var jordägare och som också fick rösträtt först. Länge var rösträtten kopplad till inkomst och rika hade fler röster än mindre rika. Fattiga hade ingen rösträtt alls, varesig de var kvinnor eller män. Rättsväsendet styrde också de högre stånden över. Allt det speglas i klassindelningen också. De stora mängden kvinnor och män tillhörde den lägsta klassen som inte hade något som helst inflytande över några av de så kallade maktskapande funktionerna. Det fina med klassindelningen är just att den delar in grupperna efter de variabler man mäter och inte någon helt annan oberoende variabel.
Jag håller helt med dig i det du skriver.
Men jag har på känn att den sista meningen inte alls är till för att kommentera hur bra variabler man har för att mäta klass, utan för att påstå att man inte har några variabler alls för att mäta underordning. Vilket förstås är dumheter.
Visst finns det variabler för att mäta underordning, men när man sedan ska dela upp dela upp vilka som är överordnade och vilka som är underordnade så gör man det lämpligast efter en kombination av variablerna och inte efter någonting helt annat. Klasserna definieras ju just efter en kombination av variablerna.
De som inte lever i rikedom, inte har tillgång till de maktskapande arenorna, inte hade rösträtt etc. tillhör(de) underklassen och de som lever i rikedom, har tillgång till de maktskapande arenorna, har rösträtt, etc. tillhör(de) överklassen.
Och igen håller jag helt med i vad du säger. När man mäter kvinnlig underordning kan man till exempel titta på mannens lagliga rätt att aga sin hustru, som fanns i lagen i flera hundra år och som var helt oberoende av mannens sociala ställning. Eller så kan man titta på hur hustrur automatiskt omyndigförklarades, något som inte upphörde förrän 1921, och som också var oberoende av klass. Män, alltså alla män som inte betraktades som vettvillingar, blev myndiga vid 15 i de äldre lagarna och 21 i de yngre.