Etikettarkiv | Genusforskning

Läshjälp

Istället för att vara och pyssla med mitt hus, sitter jag inne på kontoret och pysslar med ett bokmanus som borde ha varit färdigt redan. Ja alltså, i princip är det färdigt. Jag sitter mest och flyttar runt saker, finslipar. Och ibland är jag rädd för att jag egentligen inte gör manuset bättre längre, utan kanske klipper av röda trådar som en gång funnits och avbryter sammanhang. I något skede blir man ju blind, när man har arbetat tillräckligt/för länge med en text.

Därför undrar jag nu om någon av er skulle vara intresserade av att ta en sneakpeak på kommande forskning. Titeln är Married Women in Legal Practice – Agency and Norms in the Swedish Realm 1350-1450. Det är nu typ 240 sidor, men det är egentligen främst de första kapitlen som behöver tillsyn. Den av er som läst min doktorsavhandling skulle säkert känna igen väldigt mycket.

Yes?

Feministiska ekorrar

Jag har en vän som är biolog och som när en förkärlek för krockar mellan naturvetenskap och genusvetenskap och det är en väldigt bra vän att ha för härrimingud vad hon kan hitta obskyra texter. Det är just det hon gjort nu igen. Det här är inte första gången som en naturvetare totalsågar feministisk forskning, och med största säkerhet heller inte den sista, men jag skulle vilja ta upp det som ett exempel.

Tilläggas kanske bör att jag på grund av omständigheter (Avhandling. Deadline) inte hinner läsa igenom hela originalartikeln, vilket jag annars alltid gör, utan i det följande främst utgår ifrån naturvetarens bloggtext. Det finns tillräckligt med citat för att kunna säga var skon klämmer ändå.

Forskningen handlar om ekorrar, närmare bestämt om eastern fox squirrel, som har planterats in i Californiens natur trots att den egentligen inte hör hemma där. Den har nästan konkurrerat ut den inhemska western grey squirrel eftersom den förra dels äter i princip vad som helst och dessutom kan föda två kullar per år. Om man vill behöver man ju inte mer information än så för att kunna göra kopplingar till dagens invandrardebatter, men vi fortsätter.

Professor Teresa Lloro-Bidart har som uttalat syfte att undersöka hur inkräktarekorren easter fox squirrel beskrivs. Det är här någonstans som det fullkomligt skiter sig med den naturvetare som sedan ska läsa hennes forskning. Genom att studera tidningar och ett lokalsamhälle i en community garden kommer Lloro-Bidart till slutsatsen att dessa ekorrar, på grund av sina matvanor (de äter bland annat skräp och djurbebisar) och höga fertilitet både könas och rasifieras. Naturvetaren bara ”They’re squirrels, for crying out loud, not humans! The analogy is forced to a predetermined conclusion.” *implode*.

Vad naturvetaren möjligen inte förstår och definitivt inte tar hänsyn till är att Lloro-Bidart inte bedriver naturvetenskapliga analys utan ägnar sig åt diskursanalys. Hon undersöker hur ekorrarna beskrivs – vilka ord de benämns med och i vilken kontext de placeras. Det är förstås långt ifrån samma sak som att beskriva ekorrarnas habitat eller biologiska förutsättningar eller preferenser eller whatever. Hon är intresserad av hur människor tolkar ekorrarna.

Och hon kan visa att ekorrarna beskrivs som just ”de andra”, några som inte hör hemma där, som har matvanor som inte passar in och är osofistikerade och att de dessutom ynglar av sig som… öh… kaniner. Eller eastern fow squirrels. Hon skriver:

”Thus interpreted, these narratives intimate that eating and female fecundity are indeed intertwined, as the foreign squirrel is ultimately successful because she will eat everything, including bird eggs, baby animals, and trash in order to reproduce and outcompete the natives.”

Naturvetarbloggaren kommer sedan fram till följande:

”But to what end was also this tortured analysis? As best I can make it out, it’s to show that we need to de-otherize squirrels and free the Fox Squirrel from its marginalization, allowing all squirrels, regardless of diet, reproduction, and habits, to live in harmony. In other words, Lloro-Bidart is calling for Social Justice for Squirrels.”

Vad Lloro-Bidart själv skriver är dock:

”This article, therefore, offers a unique feminist lens for critical animal studies scholars to conceptualize and understand human relationships with animals. By acknowledging that animals perform through their own food choices and that these choices are discursively and materially mapped and understood in complex ways by differing human cultural groups, there is the opportunity to unpack how categories of difference, understood vis–à–vis food choices, are made and re-made and impact animal and human lives. In this particular case, these varying and intersecting categories of difference have unsurprising effects on eastern fox squirrels: They can be killed in the state of CA through legal means at anytime, whereas one must obtain a permit to kill western gray squirrels.”

Så vitt jag kan se tar Lloro-Bidart inte ställning till den rent ekologisk-biologiska konflikten mellan olika ekorrar här. Hon påpekar bara att sättet som eastern fox squirrel beskrivs på skapar en bild av ekorren, som antas vila på biologiska fakta på grund av att de handlar om födointag, som är rasifierad, sexualiserad och könad. Det är denna bild som sedan ligger till grund för hur människor interagerar med ekorrarna. Jämför till exempel med vår syn på vargar.

Relevant kritik av Lloro-Bidarts forskning skulle kunna vara (och jag höftar här utan att närmare vara bekant med ekorreproblematiken) att eastern fox squirrel konkurrerar ut western gray squirrel och därför är ett problem. Vad vet jag. Huvudsaken är att besluten om ekorrarna inte fattas på felaktiga grunder. Jag tycker att Lloro-Bidart själv säger det bäst, här:

”Such narratives discursively work because animal bodies (and especially rodent bodies), female bodies, and racialized [foreign] human bodies ‘are considered abject in much of contemporary Western culture’, evoking fear of the ‘Other,’ whether animal or human.”

Rädsla är aldrig en bra grund för beslutsfattande. Och bristande förkunskaper i ämnet är aldrig en bra grund för att såga forskning.

Kuvahaun tulos haulle eastern fox squirrel

Om det fortfarande kändes svårt att förstå, tänk så här: Vad har du hellre i din trädgård: en ekorre som mumsar nötter och föder en liten kull söta, ulliga ungar en gång om året, eller en ekorre som käkar andra djurs bebisar och däreftersom spottar ur sig avkommor? Huh?

Eberhard är inte bara oförskämd, han har fel också.

Till mångas oförblommerade förtjusning har psykiatrikern David Eberhard skrivit en debattartikel på det tydligen inte alls uttjatade ämnet att pojkar ska få vara pojkar och flickor ska få vara flickor. Det finns några saker jag skulle vilja kommentera. Förstås.

För det första finns det mycket i hans text jag håller med honom om. Det finns vetenskapligt bevisade biologiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Så är det bara. Det är också viktigt för barn att de får och är trygga sin könsidentitet, som ju är en av de första identiteterna barnen får, och att pojkar får vara pojkar och flickor får vara flickor.

So långt so good, som man säger.

Problemet är att Eberhard bortser från det faktum att forskningen också visar att det finns större skillnader INOM gruppen män och INOM gruppen kvinnor än vad det statistiskt finns MELLAN grupperna. Båda dessa grupper är alltså så diversa att man verkligen kan ifrågasätta meningen med att tala om att män är på ett visst sätt och kvinnor på ett annat. I praktiken finns det nämligen så många undantag att det svårligen låter sig göras, ens på ett biologiskt plan.

När Eberhard sedan skriver att även mycket små bebisar uppvisar könsspecifika skillnader är jag osäker på om han med vilje skiter i det eller helt enkelt inte tänker på att även mycket små bebisar har sugit i sig sin omgivande kultur. En ettåring är redan en kulturell varelse, med uttryck och kroppsspråk anpassade till den omgivning hen vuxit upp i. Ta det här med att leka med bilar, som små pojkbebisar tydligen ska gilla. Hur kan pojkbebisar ha utvecklat den biologiska egenskapen på de dryga hundra åren vi har haft bilar, huh? Små barn är designade för att anpassa sig till sin omgivning. Och den länk Eberhard har för att bevisa sin poäng handlar inte ens om det han säger att den ska handla om.

Sedan ger sig Eberhard ut på väldigt djupt vatten med det svepande påståendet att

”Vidare är mäns och kvinnors olika beteenden återkommande i alla kända kulturer vilket, för att vara övertydlig, säger oss att dessa könsskillnader sker oavsett hur kulturen uppstår och hur den ser ut.”

vilket är kvalificerat skitsnack. Tvärtom har kvinnors och mäns könsuttryck varierat väldigt stort över både tid och rum, vilket, för att vara övertydlig, säger oss att könsskillnaderna de facto är åtminstone delvis kulturellt betingade. Eberhard drar en korrekt slutsats baserat på en felaktig premiss vilket betyder att han i slutändan har… fel.

Pojkar ska få vara pojkar och flickor ska få vara flickor. Jag håller med om det. Men det enorma spektrum av könsuttryck i form av kläder, saker, kropsspråk, hobby och så vidare som pojkar och flickor har att förhålla sig till är överlappande och föränderligt. I dag får flickor vara flickor även iklädda jeans, till exempel, något som hade varit fullkomligt otänkbart för 150 år sedan. Och pojkar kan vara pojkar i långt hår eller kort hår eller inget hår, för vi vet nu att håret inte gör mannen. Det stora felet Eberhard gör här är dock att han tror att det bara finns pojkar och flickor och ingenting annat. Eberhard, som är så förtjust i biologi, borde veta att det är ett felaktigt antagande. Det finns och har alltid funnits – i alla kulturer, i alla tider – människor som inte passar in i dessa två kategorier. När vi säger att pojkar ska få vara pojkar och flickor få vara flickor måste vi komma ihåg att de som är varken pojke eller flicka har samma rätt att vara sig själv.

Sist och slutligen finns det en särskild plats i helvetet för vuxna i maktposition som trashar barn.

Det var därför med stor sorg jag såg effekten av ett makabert experiment med barn som visades i både Aktuellt och Lilla Aktuellt den 30 mars. Det var en intervju med två småflickor som fått lära sig att de minsann inte var flickor utan ”hens”.

De hade indoktrinerats att de inte skulle ha några kvinnliga attribut och de satt som papegojor och upprepade vuxenvärldens argument inför kameran.”

Hur i hela helvete vet han att de indoktrinerats? Hur kan han som psykiater sitta där på sin höga häst och kalla dessa starka barn makabert experiment? Skämmes, vuxna människa, att bete sig på det viset mot barn!

De två barnen ger nämligen inte alls uttryck för förvirring eller indoktrinering. Lava, 8 år, säger att hen blir ”lugnare i kroppen” sedan hen förstått vad hen är och fått ord för det. Matilda, 10 år, säger att hen tycker att det är jätteviktigt att få vara sig själv. ”Om man spelar någon annan mår man ju dåligt”, menar hen. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan argumentera emot det där. Varför ska de inte få vara sig själva? Vem skadar det om de känner sig som ”hen” istället för ”flicka” (förutom Eberhards ego)? Varför skulle Lava och Matilda ha sämre chans att växa upp och bli ansvarstagande, bra vuxna, än Peter som fått lära sig att pojkar inte gråter, eller Torgny som nekades den klänning han så gärna ville ha?

Vi kan acceptera det faktum att män och kvinnor är biologiskt olika utan att förneka kulturens påverkan, det föränderliga i könsuttryck, allas rätt att vara sig själva och det fullkomligt horribla i att ge sig på barn som vågar berätta om hur det är att inte passa in i mallen.

Jag ska skriva min avhandling i form av en sonat.

I dag kände mig för första gången som en av de riktiga stofilerna vid universitet. Ett CFP (Call For Papers) om feministiskt skrivande och skapande kom ut och eftersom jag gillar feministiskt skrivande och skapande tittade jag igenom det för att jag a) kanske skulle vilja skicka in ett paper eller åtminstone b) komma och lyssna.

Och så vill man uppmuntra nya vägar och nya former och det är ju bra men när ett alternativ var att presentera i form av en raplåt så sätter hela mitt konservativa tant-self i hälarna och tvärvägrar. Här spenderar man hela dagarna med att försöka övertyga folk om hur mainstream genusforskning är – hur seriöst vi sysslar med vetenskap – och så uppmuntras man att rappa sitt konferensbidrag.

win_20170220_17_45_10_pro

Jo. Jag kan se massor med positiva saker också. Tanken med konferensen är att man ska utmana vårt sätt att tänka på vetenskapliga presentationer och fundera över när feministisk vetenskap blir en feministisk handling. Men ibland blir jag bara så trött på att allt det som är normbrytande måste vara så in i helvete normbrytande. Man kan inte nöja sig med att liksom luckra upp förlegade föreställningar – man måste ta till högtryckstvätten och blåsa hela skiten åt fanders.

Varsågoda, anitgenusmuppar. Feministerna rappar sina forskningsresultat.

När hela världen blir mansplainad – en how-to

Det enda bra med Trump är att det ger mig en viss tillfredsställelse att se alla dessa män som mansplainat, hånat och lilla-flickat mig och andra som mig bli behandlade likadant. Välkomna till vår värld! Det är så här det känns att vara kvinna och genusforskare!

Den sortens flagranta förakt för forskning som Trump och hans minions driver sin politik på är detsamma som de allra flesta av oss genusforskare (eller den som är intresserad av genusfrågor) konstant möts av. Vi har sett allt det här förr. Jag vill ta några exempel från ett av Trumps senaste utbrott, angående att en domare har bedömt att Trumps inreseförbud strider mot landets lagar och därför (tillfälligt) hävt det i väntan på vidare utredningar.

1: Använd citationstecken felaktigt

trump1

Det är inte en ”so-called judge” som har hävt beslutet. Det är en de facto domare. Precis som att det inte heter genus(o)vetenskap, genus”vetenskap” eller genus”forskning”. Genusvetenskap är ett allmänt accepterat forskningsfält oavsett vad några jeppar tycker om det. Och domaren är en domare oavsett vad Trump tycker om det. Åtminstone ett tag till. Att med hjälp av ”…” eller varianter av so-called försöka undergräva auktoriteten hos den auktoritet som uttalat sig inom sin expertis är klassiskt vid det här laget.

2: Skifta fokus till något för sakfrågan irrelevant

trump2

Klumpa ihop människor och säg att de borde göra något annat än vad de gör så att de ska förstå att vad de yrkeskunniga hävdar är vedertagna fakta inte kan stämma. Det här används ofta till exempel för att bevisa att det inte finns patriarkat i dag. ”Varför fokuserar inte feminister på Saudi-Arabien istället där det faktiskt finns riktiga problem?” Nu är säkert ”the lawyers” en mer homogen grupp än ”feminister” men de allra flesta advokaterna i USA är högst sannolikt fortfarande rätt upptagna av sina jobb med juridiska frågor och har viktigare saker för sig än att se över ett beslut någon helt utomstående tycker att de borde ta ställning till.

Lite så känner jag när jag beskriver det historiska Sveriges patriarkat och någon försöker motbevisa min forskning genom att tala om muslimska män. Jag har ganska bra koll på vilka faktorer som kan tänkas vara relevanta för mina slutsatser, och varken Saudi-Arabien, muslimska män eller ens rabiata feminister har ens lite med dem att göra.

3: Dra egna slutsatser och var inte rädd för att de saknar verklighetsförankring

trump3

Det är domarnas jobb att kontrollera huruvida saker och ting stämmer överens med de lagar som alla i landet måste följa. Att lagarna följs och att de som har expertis i juridiska frågor faktiskt är de som avgör juridiska frågor känns inte direkt som en systemkollaps. Följden av att lagarna upprätthålls är inte heller att precis vem som helst får komma in i USA nu heller. Ingen, alltså INGEN, har föreslagit att gränskontrollerna ska slopas helt.

Jämför det här med hur mycket det skriks över att genusvetare får ekonomiska anslag från till exempel staten eller företag för att undersöka någonting som staten eller företag anser värt att undersöka och internet fylls av antifeministtroll som skriker manshat. Som diskussionerna om ”genusplogning”. Eller krocktest med genusaspekt för att kompensera för mäns och kvinnors skilda fysik. Eller lönegap. Så fort forskning visar att kvinnor blir förfördelade på något som helst sätt tar det hus i helvete och istället för att läsa resultaten som att kvinnor blir förfördelade så läser man dem som att feminister hatar män och att forskningen förstör landet.

trumpet

4: Lägg ansvaret för alla möjliga framtida hemskheter på dem

trump4

Berätta över deras små huvuden för alla som vill lyssna och fler att det nu finns en ny hotbild bara för att de inte lyssnat på den Store Vite Mannen som vet allting bäst. (Disclaimer: vid det här laget har jag läst igenom tillräckligt många hatiska tweet mot genusvetenskap för att vara arg.) Jag tänker av principskäl inte länka eller återge det som sägs om feminister, eller ”blomhattstanter” som det gärna kallas här i Finland, angående vad som väntas bli resultatet av genusforskning men det har ganska mycket med ökade våldtäkter att göra. På grund av forskning. På grund av att vi arbetar med att ta fram fakta. Om bland annat våldtäkter.

Så hur känns det, ärade naturvetar-skeptiker-vet-bäst-män, nu? När Trump lägger ner klimatforskningen för att den är humbug? När administrationen presenterar alternativa matematiska och statistiska fakta? När er vetenskap underkänns bara för att någon inte tycker att det är vetenskap?

Aiheeseen liittyvä kuva

Forskning och feministiska glaciärer

Jag blev inpingad på en tråd som ifrågasatte kvalitén på en postmodernistisk, feministisk studie om glaciärer. Och innan ni sätter kaffet i vrångstrupen och undrar vart världen egentligen är på väg nu igen så vill jag bara säga att det inte alls är så illa som det låter.

Det ska väl erkännas från början att jag inte kan särskilt mycket om glaciärer. Eller alltså. Jag vet ingenting om glaciärer. Jag vet betydligt mer om postmodern feministisk forskning än glaciärer. Lyckligtvis tror jag att det är den bästa kombinationen för att förklara vad den här studien går ut på. Den är alltså riktigt välskriven och egentligen inte så där fasansfullt svår om man bara vill förstå.

Vad författarna börjar med att klargöra är att man kan studera glaciärer som fenomen genom att studera hur glaciärer har studerats tidigare. Till exempel används det ofta ett liknande språk som när talar om utrotningshotade arter. De menar också, med stöd av massor av tidigare forskning, att glaciärer trots att de finns i periferin av den bebodda världen är centrala för oss alla – dels eftersom de påverkar klimatet (och påverkas av klimatet) men dels för att politik, kunskap och samhälle smälter (pun intended) samman där.

Vad författarna sedan gjorde var att analysera forskningslitteratur om relationen mellan människa och is och kom fram till en teoretisk bas för feministisk glaciologi. De gör alltså en sorts metastudie av glaciologi för att komma fram till hur kunskap om glaciärer har skapats – vad som blir auktoritativa slutsatser. Vet vi inte det kan vi ju inte heller avgöra kunskapens relevans. Det är typ som ett gigantiskt källkritikprojekt.

Sedan skriver de så här:

”Most existing glaciological research – and hence discourse and discussions about cryospheric change – stems from information produced by men, about men, with manly characteristics, and within masculinist discourses. These characteristics apply to scientific disciplines beyond glaciology; there is an explicit need to uncover the role of women in the history of science and technology, while also exposing processes for excluding women from science and technology (Phillips and Phillips, 2010; Domosh, 1991; Rose, 1993). Harding (2009) explains that the absence of women in science critically shapes ‘the selection of scientific problems, hypotheses to be tested, what constituted relevant data to be collected, how it was collected and interpreted, the dissemination and consequences of the results of research, and who was credited with the scientific and technological work’ (Harding, 2009: 408).”

Vi vet att betydligt fler kvinnor än vad det verkar har forskat och är aktiva forskare och vi vet också att den skenbara frånvaron av kvinnliga forskare påverkar skapandet av kunskap i folks allmänna vetande.

För att ta ett exempel som ligger nära till hands: Alla vi som forskar om kvinnors historia vet att det finns massor av kvinnor som gjort viktiga saker och att dessa systematisk sorterats bort. Vi vet också att det påverkar det allmänna historiemedvetandet (vilket tar sig uttryck i att folk tror att det är historieförvanskning att berätta om den halvan av befolkningen vars historia saknats) samt att den systematiska bortsorteringen har väldigt mycket att göra med att män har skrivit historia om och för män.

Det samma gäller alltså tydligen glaciärer.

Och nu går folk alldeles bat shit crazy och bah ”MÄH DÄ Ä JU NATURVETENSKAP OCH INGET GENUSFLUM SÅ DET KAN INTE FINNAS BIAS”. Ledsen att vara den som säger det, men det finns massor av manligt bias inom naturvetenskapen. Se bara på statistiken i anslagen för medicinsk forskning – män får mer anslag och det forskas mer på män.

Nu borde det stå klart för alla hur författarnas utgångspunkt är relevant och viktig.

Deras slutsats då? Den är att vi måste inkludera fler perspektiv när vi talar om glaciärer om vi någonsin ska kunna hitta en lösning på klimatförändringen. Till exempel: ta hänsyn till de folk som lever nära glaciärerna och ta tillvara på deras kunskap. Den kunskapen är det ofta äldre kvinnor som sitter på och för våra västerländska öron kan det låta som en låda full av humbug eftersom det handlar om väldigt konkreta upplevelser av is. Men den kunskapen ger oss en mer komplett bild av vad glaciärer är och hur de fungerar.

Och för den som fortfarande i det här skedet tycker att vi inte behöver bry oss om några kloka gummor eftersom vi kan lösa glaciärernas problem med Riktig Vetenskap: så kallad Riktig Vetenskap har ett grovt manligt bias och är inte opartisk. Jag kan liksom inte säga det nog tydligt för det verkar vara väldigt svårt för somliga att förstå. Vilket i sig, förresten, är en effekt av den generella övertron på manliga auktoriteter. Lägg av med det. Ok?

Dessutom har forskningen ganska tydligt visat att den globala uppvärmningen är ett faktum och ungefär vad vi ska göra för att rädda glaciärerna. För att förstå hur det ska implementeras i praktiken måste vi gå bortom den traditionella manliga glaciologin. Det är vad författarna kommer fram till i ett nötskal.

Genusvetenskaplig gamer-forskning och att hetsa upp sig över inget

Inne på Vetenskap och Folkbildnings FB-sidor fick jag en länk till forskning om gamers som exempel på riktigt dålig genusvetenskaplig forskning.

gamers2

gamers1

Så jag satte mig ner för att hitta avhandlingen.

Den titeln Patric angav leder dock inte till en avhandling utan till ett paper. För den som inte är så insatt i akademia kan jag berätta att det är en sjuhelvetes skillnad. En (doktors)avhandling tar flera år i anspråk och går igenom att mycket noggrant maskineri av akademiska kontroller innan det släpps ut på andra sidan. Ett paper är vad man presenterar vid en konferens och själva den skriftliga delen går i allmänhet inte igenom många instanser av kontroll om den inte ska publiceras (vilket i allmänhet inte händer).

Det finns dock en artikel i en tidskrift, med liknande titel: ”He Could Be a Bunny Rabbit for All I Care! How We Connect with Characters and Avatars”, publicerad år 2014.

Kanske har jag missat något, men enligt Shaws egen hemsida finns det inga större publikationer från år 2011. Shaws doktorsavhandling publicerades år 2010 med titeln Identity, Identification, and Media Representation in Video Game Play: An audience reception study och finns fritt tillgänglig för alla. Vad det är för avhandling Patric talar om och varför han inte lyckats läsa den är för mig oklart.

Hur som helst.

Patric menar att Shaws forskning drivs med frågan hur man ska kunna få bättre representation i spel. Personligen tycker jag att det är en väldigt intressant och relevant fråga, men grejen är att Shaw inte alls driver den. Hon skriver:

”Rather than approach the issue of representation in game texts, I use an ethnographic approach to study marginalized players of video games” (s. 48).

I sin avhandling skiljer Shaw på begreppen ”diversity”, ”pluralism” och ”representation” och jag tror att det var här någonstans det sket sig för Patric och de andra som menar att Shaws forskning är ideologisk, ohederligt trams. Hon använder betydligt fler begrepp för att, så som är brukligt i forskning, kunna beskriva specifika faktorer och kritikerna har inte förstått distinktionerna.

När Patric skriver att Shaw i sin avhandling går ut med antagandet att ”spelare gillar spel för hur väl de kan identifiera sig med karaktärer” hade han inte behövt göra mer än läsa abstractet till hennes avhandling för att se att det inte stämmer. Där skriver hon nämligen tydligt att avhandlingen handlar om att sättet spelare identifierar med karaktärerna är betydligt mer komplext än vad tidigare forskning låtit påskina och på sätt som inte bara rör själva karaktären.

Vad Shaw vill göra är att sätta spelaren i en betydligt större kontext. Hon hävdar att det är för snävt att bara titta på till exempel vilka möjligheter spelaren har att utforma en avatar eller tar sig framåt i spelet. Spelande handlar också om sådant som när och hur man spelar – hur spelandet passar in i ens vardag. Shaw hävdar också att spelandet liksom identitet måste ses som processer snarare än produkter – pågående och föränderliga snarare än färdiga.

”Rather than look at the representation in a text or specific identity category, researchers can look at the webs of meaning to which both are tied.” (s. 47)

Det, är Shaws utgångspunkt i alla studier hon gjort.

Vad Patric citerar som publicerat i en artikel år 2011 är (vilket han också skriver) från en artikel med titeln ”Do you identify as a gamer? Gender, race, sexuality, and gamer identity” i tidsskriften New Media & Society men från februari år 2012. Den finns bakom en betalmur, och kanske var det den artikeln Patric blandade med när han menade att en betalmur hindrade honom från att läsa Shaws avhandling?

Jag är fortfarande lite förvirrad. Anyways.

Vad Patric gör med citaten är dock grymt ohederligt (kanske för att han själv faktiskt inte läst studien). Shaw öppnar med att citera Braithwaite, ja, och Braithwaite menar att det finns en stark koppling mellan egen identitet och vilken sorts avatar man vill spela. Det citat Patric hävdar bevisar att Shaw själv vet att hennes egen forskning är ideologiskt driven är emellertid Shaws kritik av Braithwaites slutsatser. I sin helhet ser citatet ut som följer:

”Video game designer and professor Brenda Braithwaite synthesizes this perspective: ‘developers eventually got hip to the fact that there are women out there who want to control female characters [in video games], and now they’re getting hip to the fact that there are [lesbian, gay, bisexual and transgender] gamers out there who want to control LGBT characters’ (Ochalla, 2009: 1). This focus on specific types of identity, and an emphasis on targeted marketing based on those identities, however, is an ideologically problematic way to approach issues of representation. By exploring why people who are members of marginalized groups do and do not identify as gamers, this article demonstrates that targeted marketing’s overemphasis of discrete identity categories like gender, sexualities, and races might actually have a negative impact on players’ relationship to the medium. It also argues that researchers must be more attentive to the fact that playing games does not define one as a gamer. Like any identity, being a gamer intersects with other identities and is experienced in relation to different social contexts.”

Återigen vill Shaw alltså ta det där breda perspektivet som ser spelande som någonting större än bara en typ och ett spel. Personligen gillar jag det här: ”researchers must be more attentive to the fact that playing games does not define one as a gamer”. Det är skitviktigt. Man blir inte en gamer bara för att man spelar. Gamer är en identitet i sig och finns i upplevelsen av tillhörighet. Och om vi inte vet vad en gamer är så kan vi inte heller diskutera hur avatarers representativet relaterar till gamers.

Och jag skulle kunna hålla på bra mycket längre med att diskutera Shaws forskning för i ärlighetens namn är den synnerligen läsvärd, men jag har ju gubevars en egen avhandling att skriva.

Vad vi har här är dock inte på något vis undermålig genusvetenskaplig forskning utan återigen ett exempel på hur män plockar upp lösa trådar som de sedan inte förstår hur de ska tolka. De skiljer inte ens på vad som är forskarens egna resultat, vad som är tidigare forsknings resultat och vad som för i hela friden är forskarens kritik av tidigare resultat.

Nej, trådarna binds istället samman till något helt nytt och en hel drös med män går alldeles bat shit crazy över hur någon galen feminist-genusvetar-mupp har kunnat få skriva någonting så ovetenskapligt och ideologiskt drivet. Se bara på de av Patric rekommenderade videosvaren. Jag försökte titta på det första men orkade bara ungefär fram till när den manliga berättaren skyller protesterna i #Gamergate på vad han säger är ”research on games and gamers by Adrienne Shaw, a quote unquote academic.” Hon är för fan professor. Om man tycker att man vill sätta ordet akademiker inom citationstecken när man talar om professorer så står vi så långt ifrån varandra att I don’t even.

När jag först fick Patrics kommentar blev jag lite glad. Äntligen någon som hade något att komma med. Äntligen lite väl underbyggd kritik. Äntligen något att bita i. Men nej. Samma gamla vanliga. Ledsen alltså, men det minsta man kan begära är att folk faktiskt läser forskningen de vill trasha. Gör det. Sedan kan vi börja diskutera på riktigt.

noreally

Kuriosa: Shaws forskning faller under media och kommunikation, inte genusvetenskap.