Den dåliga mamman som överger sitt barn

Dagistiderna har dragit igång igen. Många barn som för första gången ska till dagis älskar det i två veckor. Sedan kommer ångesten. På morgonen, i tamburen, börjar det. Barnen har slutat klä på sig själv, rulta till dörren och ivrigt vänta på att få åka. Istället ligger det på rygg och försöker sparka dig i ansiktet när du försöker lirka på skorna och uppmuntrande påminna om allt kul man kan göra på dagis. Väl på dagis vägrar barnet lämna famnen. Det klamrar sig fast, skriker och gråter att man inte får gå. Liksom som om det man försökte göra var att mata barnet till en flock hungriga vargar, inte lämna det på dagis. Man ler och ser glad ut, säger att det kommer att bli kul och hej då vi ses snart och så går man leende och självsäkert därifrån. Och så sätter man sig i bilen och gråter i 20 minuter för att man är världshistoriens sämsta förälder.

Och inte blir det bättre över den inbördes kampen mellan mammor. Den som hämtar barnet sist är den sämsta mamman. Nästan lika dålig som den som lämnar sitt barn först på morgonen. Kvalitén på en mamma minskar exponentiellt med tiden hon har sitt barn på dagis. Barn ska ju egentligen inte gå på dagis. Det är bara en provisorisk nödlösning, en ondska man tvingas till. Barn ska egentligen vara hemma med sina föräldrar. Eller, ja ni vet. Med mamman. Det är så det borde vara.

Det är det som är NATURLIGT.

Jag får för mig att många tänker sig att det där som är naturligt, det är så som barn uppfostrades på den gamla goda tiden när mammor inte förväntades arbeta utan kunde använda all sin tid till barnen och hushållet. Om vi för en kort stund bortser från att vårt samhälle nu kräver andra saker av både barn och deras mammor (till exempel läskunnighet och allmänbildning) kan vi titta på hur mammor skött om sina barn under historien. För det första skulle man inte amma sitt lilla barn själv, man anställde en amma. Detta gällde inte ens bara den rikaste procenten, utan betydligt fler, och pressen att inte amma själv måste tidvis ha varit stor. Jag har stött på en berättelse om en kvinna som var så fattig att hon ”inte ens hade en amma”. Idag är det få mammor som det klankas ner på riktigt så mycket som dem som inte kan/vill amma, trots att det finns fullgoda alternativ utan att ens anställa en amma numer.

För det andra talas det mycket om närheten till barnet idag. Man ska bära det i bärsjal, det ska sova i samma säng och man ska vara nära det dygnets alla timmar. Men trots att bärsjal är ett mycket gammal redskap finns det inga belägg för att det, som idag, tillkom enbart barnets moder att bära eller att man gjorde hela dagar. Man vet också att mycket små barn hade vaggor att sova i och att större barn förvisso delade säng men inte med sin mamma och pappa. Och här kommer problemet med dagis in. Många är av den bestämda åsikten att det inte är naturligt att lämna sitt barn med främlingar hela dagen, för att barnet utvecklas bäst hos sin mamma. När jag trött som ett as kom och hämtade Vilho från dagis fick jag höra att mammor som hade barn under tre år minsann inte borde få förvärvsarbeta för det är för tungt. Jag svarade milt att det vore en bättre idé att legalisera droger till barn under tre år så mammorna kunde få sova nån jävla gång.

Mammor med små barn har i äldre tider inte spenderat några större delar av sin tid med att umgås med sina barn. En kvalificerad gissning är att dagens barn, trots att de har en mamma som arbetar heltid, får mer kvalitetstid (vad nu det sen är) med sin mamma än barnen för 500 år sedan. Dels för att de uppgifter mammor i allmänhet hade att sköta (sy kläder, tvätta kläder, laga kläder, laga mat, sköta djuren, tillverka tyg, kärna ost o.s.v.) var uppgifter som tog hela dagen i anspråk. Dels för att det inte fanns en tanke om att mamman var den enda kvalificerad nog att sköta sitt barn. Först på 1800-talet kom en ny och då romantiserad syn på barndomen och mammans roll i uppfostran. Då kunde den förvärvsarbetande fadern försörja sin familj och den väna modern sköta barnen. Med det tidiga 1900-talets nationalism bet sig tanken på modern som barnets överlägsna vårdare fast – modern skulle föra över sitt folks rena egenskaper till nästa generation.

Jag menar alltså inte att mammor inte kan sköta sina barn, att vi inte är bra på det, eller att mammor som vill sköta sina barn själva är nazister. Jag menar inte heller att det inte innan 1800-talet varit viktigt att mamman var delaktig och en självklarhet hade hon hade viss bestämmanderätt för det var det. Men jag hävdar att de senaste två hundra årens politiska och ekonomiska utveckling har en betydligt större inverkan på vår nutida syn på moderskap än vad någon sorts gudagiven naturlighet har. Trots att de flesta idag motsätter sig tanken på att fadern är den enda som ska bidra till försörjningen av familjen – det som på 1800-talet var en förutsättning för framväxandet av moderns nya roll som ensam vårdare – lever myten om moderns roll kvar. Myten att en bra mamma kan ta hand om sitt barn själv och att det är ett misslyckande att ta hjälp av andra, att det är dåligt för barnet. Historiskt sett har det inte varit ett misslyckande. Fortfarande in på 1900-talet visste man att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Drängar, pigor, ammor, morföräldrar, farföräldrar, syskon och grannar. Alla var där som en naturlig del i barnets liv och tog del av barnets uppfostran.

Jag tycker att de mammor som vill vara hemma med sina barn tills de börjar förskolan har all rätt i världen att vara det. Bra för dem om de orkar, vill och kan. Men jag önskar att man kunde sluta betrakta det som det naturliga arrangemanget och det där med att ha sitt barn på dagis som avvikande. Istället borde man uppmuntra dagispersonalen att ta del av barnets liv och se det som ett givande samarbete mellan hem och dagvård. Göra dagvården till den där större släktkretsen som tidigare hade hjälpt till att uppfostra barnet. Men varför gråter barnet då? Det kan ju aldrig vara rätt?

Fråga. Fråga personalen hur länge det håller på (de flesta barn slutar så fort föräldern går) och fråga om det finns något särskilt som skulle kunna påverka. Fråga hur ni tillsammans kan göra det lättare. Barnet kanske gråter för att prova om det få vara hemma? Det kanske inte gillar morgongröten? Det kanske helt enkelt saknar föräldrarna ibland? Det kanske bara gråter med mamma men inte med pappa? Men ett är helt säkert; barnet gråter inte för att det är onaturligt att mamma arbetar och inte sitter hemma på golvet och leker (precis som att barnet som gråter när man säger nej på affären inte gråter för att det är naturvidrigt att man inte köper leksaker). Man är inte en sämre mamma för att man litar på att utbildad personal kan tillföra något i barnets uppfostran.

Kuriosa: Man kan ju också tänka sig att pappan (precis som prins Daniel) tar hand om barnet (inte för att två personer räcker till för att uppfostra ett barn heller) men pappornas deltagande är en annan diskussion. Hetsen att inte ha sitt barn på dagis drivs av mammor, mot andra mammor.

10 tankar om “Den dåliga mamman som överger sitt barn

  1. Amen to that! Det där har jag försökt förklara åt folk som kritiserat arbetande mödrar så många gånger men utan all intressant fakta (och trovärdighet) du innehar! Tack för att du tog upp det på ett informativt sätt!

  2. Jag har ju skrivit MASSOR om dagis den senaste tiden. Och jag hoppas verkligen inte att jag på något vis har bidragit till någon sorts hets kvinnor emellan. Det var absoluuut inte min avsikt isf. Har bara ventilerat utaf helfvetet när det har känts ruttet och osäkert.

    Och ja, jag tror ändå att det sku vara mera NATUUUURLIGT (muaha) att våra barn sku få vistas i hemmamiljö med mamma och pappa än dagis, men men. Inte får man alltid som man vill.

    Ps. Uppskattar din blogg storligen.

    • Jag har med stort intresse följt med vad du skrivit om er dagisstart. Det måste verkligen vara jättetungt att sätta barnen i dagis om man tänker att det är naturligt att barnen är hemma med mamma och pappa. Då kan jag tänka mig att det blir svårt, eftersom man gör något som inte är det bästa för barnet, om du förstår vad jag menar.

      Det jag ville få fram med mitt inlägg är att det inte finns någonting i historien som skulle bekräfta att det är liksom naturligare. Däremot finns det förstås en helt galet stark biologisk drift för föräldrarna att inte överge sitt barn, liksom det hos barnet finns driften att hindra sin vårdare (primary care taker) från att lämna. MEN den ideologiska kopplingen mellan dagis och övergivenhet är kulturellt betingad.

      • Eller naturligt och naturligt, jag känner kanske främst att mina barn, som jag såklart känner utan och innan, kunde ha det snäppet skönare här hemma än på dagis. Matheo, för att han är en lugn och försiktig hemmatyp som lätt blir stressad. Milea, för att hon på många sätt har haft det tufft med mycket i sitt liv.

        När man ännu är så här pass liten, och lär sig upptäcka världen, hur den funkar, hur man själv funkar, lär sig vad som känns dåligt, vad man tycker om osv., tycker jag på något vis att man borde få göra det tillsammans med de som känns allra, allra tryggast – det vill säga föräldrarna. Så att man alltid får känna sig sedd, tröstad och bekräftad när man behöver det som mest – av dem som älskar en allra mest.

        Därför har jag haft lite svårt att svälja det här. För det går emot mig själv och vad jag tycker. Sviker mig själv mest av alla.

        • Jag är absolut inte i position att säga till dig eller någon annan vad som är rätt eller fel. Dessutom är jag övertygad om att det där med rätt och fel är olika i olika familjer. Men jag skulle önska dels att kvinnor (för det är mest kvinnor) slutade vara så hårda mot sig själva för hela dagisgrejen, dels att dagis inte sågs som det sämre alternativet.

          Jag håller helt och hållet med dig om att barn (särskilt när de är små) bör skötas av folk som känner dem, som ser dem och som förstår dem, men vem som känner dem bäst bestäms inte av biologi. Så istället för att se dagis som ett förvaringsställe fyllt med främlingar borde man (och här menar jag rent allmänt alltså, det är inte en uppmaning direkt till dig) lära känna dagis, lära känna personalen och se till att de känner både föräldrar och barn. Dagispersonalen har ju trots allt ofta en alldeles fantastiskt stor erfarenhet och kan bidra med värdefulla insikter, om man som förälder bara är villig att lyssna och lära.

          Barnen behöver ha trygghet, det är livsviktigt, men dagis kan tillsammans med hemmet ge den tryggheten. Men som mamma (eller pappa) kan det förstås vara jättetungt. Vi hade en oerhört jobbig dagisstart med Vilho, men ju mer jag pratade med personalen desto bättre förstod vi varandra och till slut lyckades vi skapa en väldigt trygg men samtidigt stimulerande och utvecklande miljö för honom. Den där otäcka känslan att man sviker barnet och gör något fel var åtminstone i mitt fall någonting som jag skapade och upprätthöll för mig själv – i samarbete med en omvärld som anklagar mammor som jobbar. Det blev väldigt klart när det var dags att lämna Vilho på förskolan första gången. Herregud som det var tungt. I mitt känsloliv hade inget förändrats, trots att barnet vuxit.

          (Och ingenting av vad jag skriver ska tolkas som kritik mot dig och dina val! Varje familj måste själv få sätta sina ramar!)

          • Tack, jag blir på bra humör av dina inlägg och kommentarer! Och varje gång jag får höra om jobbiga dagisstarter med happy endings känns allting lite, lite bättre. Bör också påpekas att jag har fullt förtroende för personalen på vårt dagis. De har verkligen gjort allt för att barnen skall trivas och må bra, så det är absolut inte där skon klämmer (”It’s not you, it’s meee!”).

            Får helt enkelt tänka lite mer som du, bara!

            • Men det är det jag menar: om alla bara tänkte lite mer som jag gör! 😉 Nävars, jag hoppas verkligen att det ordnar sig för er. Det är tungt. Det är det. Men det underlättar om man känner att det man gör är rätt.

  3. Hej!
    Jag är ganska nyfiken på var du bor, var idealet är att barn inte ska gå på dagis finns.
    Jag känner absolut igen det du skriver om att det är ”fult” att lämna först och ännu ”fulare” att hämta sist. Men någon norm om att barn inte borde gå på dagis alls och att småbarnsmammor inte borde arbeta har jag inte sett röken av under de snart tio år jag varit förälder. Visst har jag stött på en del människor med de åsikterna, men det har oftast varit personer som sympatiserar med kd, eller ännu värre, sverige”demokraterna”.

    Min upplevelse är istället att normen är att en bra mamma har en bra inkomst och lever med en man som också har en bra, eller ännu bättre inkomst samtidigt som barnen på något mystiskt sätt ändå bara ska gå på dagis mellan 9 och 14 fem dagar eller så.

    ”Alla kan flexa” och ”alla kan gå ned på 75 procent” är argument jag ofta, ofta hör. Men nej, på alla arbetsplatser kan man inte flexa och har du inte en fast tjänst kan du inte gå ned på 75 procent hur som helst. Och ska man vänta med att försöka få barn tills man har en fast tjänst är många närmare 45 och kan inte få barn på naturlig väg längre. Att många arbeten inom kvinnodominerade yrken är så dåligt avlönade att man med normala boendekostnader skulle leva runt existensminium om man går ned på 75 procent är ytterligare en aspekt.

    I den verklighet jag lever, arbetarklass / lägre medelklass i en mellanstor svensk stad råder ett helt sjukt och motstridigt ideal:

    Mamma, jobba och försörj dig själv, sök helst inte ens bostadsbidrag, men ditt / dina barn ska ändå inte gå på dagis mer än fem, sex timmar per dag.

    • Jag bor i södra Finland och jag misstänker att skillnaden mot Sverige är rätt stor beträffande inställningen till barndagvård. Ska plocka upp din kommentar till ett eget inlägg!

Lämna ett svar till Zanna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s