Etikettarkiv | Dagisstart

När Vilho började dagis

Just nu finns det många föräldrar som kämpar med sina småttingar på dagis. Kanske har den första flunsan slagit till, och allt det där man byggt upp och som äntligen började fungera i form av morgonrutiner och dagisdagar slås till spillror?

Vi hade egentligen tänkt att Vilho skulle börja dagis i januari det året han fyllde två år. Han pratade bra och var social, så det kändes rätt. Men plötsligt fick jag erbjudande om att börja jobba i december och eftersom vi redan hade en dagisplats garanterad valde vi att ta den då. I november började vi dagisträna och allt flöt på som det skulle. Vilho hade ingenting emot att vara på dagis, trots att det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder varje gång jag lämnade honom.

Förmodligen var det en kombination av grejer som gjorde att världen rasade. För det första hade dagis vissa regler som inte passade oss. Till exempel fick man bara ha en napp och ett gosedjur med till sängen, men Vilho hade alltid haft en napp i munnen och en som gosedjur. På två år hade vi inte hittat något som fick honom att somna så bra som när han fick ligga och stryka sig själv på näsan med en napp. På dagis sa man nej.

För det andra var det ett enormt misstag att börja i december. En lyckad dagisstart är helt beroende av rutiner så att även ett litet barn kan räkna ut vad som kommer att hända och kan få känna sig trygg. December är full med avvikelser i form av luciafester, träningar, självständighetsbaler och liknande. Jag minns väldigt tydligt en morgon när jag lämnade honom och han glatt strosade iväg mot lekrummet, men stoppades för att gå på en luciaträning som en tvååring knappast kan få något ut av. En kort sekund tittade han upp på mig och jag såg förvirringen i hans ögon. Vad var det här? Varför fick han inte gå och leka?

För det tredje var jag rätt hispig. Jag var stressad och nervös över nya jobbet, nya livssituationen, att lämna Vilho. Allt. Och jag vet ju att Vilho har kunnat plocka upp mina känslor, att han har kunnat spegla mina känslor långt innan vi kunde börja prata om det.

Så Vilho började kräkas. Först var vi ju säkra på att det var den vanliga spysjukan alla får på hösten. Det gick över och Vilho gick tillbaka till dagis. På kvällen kräktes han igen. Nästa dag var han hemma med mig och friskförklarades. På kvällen satt jag med honom och pratade. Jag hann knappt mer än berätta att det var dags för dagis igen dagen efter förrän han kräktes på nytt. Efter en vecka av liknande incidenter tog vi honom till en barnläkare som konstaterade att det i alla fall inte fanns någon medicinsk förklaring till varför Vilho kräktes. Nej. Vilho var stressad. Min älskade, fine lille son var så stressad att han spydde. Två år gammal.

Så jag åkte till dagis och lade alla korten på bordet. Jag berättade om min egen stress, om Vilhos stress, om hans behov som kommit i kläm av dagis regler och jag berättade om att jag hade förtroende för dagiset och personalen men att vi tillsammans måste hjälpas åt att hitta en lösning. Ett barn får inte må så dåligt. Och i ärlighetens namn får inte en förälder må så dåligt heller. Personalen grät, jag grät, Vilho var ganska nöjd med att få leka med dockvagnen. Och så satte vi nya regler, anpassade efter vår familj och vår Vilho. Jag stannade länge vid hämtningen varje dag, observerade hur han lekte, vad han tyckte om, frågade personalen minst tvåhundra gånger om allt de gjort under dagen så att tiden på dagis och tiden hemma började flyta ihop. Dagis började bli den förlängning av hemmets trygghet som det borde vara.

Jag tänker ofta på det där, på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Det som sedan gjorde den stora skillnaden var när det fanns en förståelse mellan oss och dagiset, när vi på riktigt kände att vi jobbade mot samma mål; att Vilho skulle må bra och känna sig trygg hela dagen. När dagis inte längre såg Vilho som ett av alla barn utan såg honom för den just han är. Det är inte en inställning som borde kräva att ett litet barn spyr av stress, utan en inställning alla som jobbar med barn ska ha i varje möte, varje dag. För mig gällde det att komma över den gnagande rösten som försökte berätta att jag är en dålig mamma som lämnar mitt barn på dagis och som det finländska samhället glatt understöder. Den där rösten som fick vatten på sin kvarn när Vilho kräktes. Men den rösten har helt tystnat sedan jag har accepterat att dagis är en del av vår utökade familj, en förlängning av den trygghet vi erbjuder barnen här hemma och inte en obehaglig parentes i barnens vardag.

Man kan nå dit. Men man måste arbeta tillsammans med dagis, inte mot. Men den där känslan av att man överger barnet varje gång man lämnar det, oavsett var, kommer man nog aldrig över och ska heller inte komma över. Det är samma känsla som gör att man kan säga ”oj hoppsan” i stället för ”satans jävlar och rakt ner i min väska” när barnet välter mjölkglaset. Den känslan ska man vårda. Och man ska lita på sitt barns förmåga att knyta kontakter och forma relationer för det är vad barn är gjorda för att göra. Barn förstår och känner så mycket mer än vad vi tror.

20120912-103424.jpg

Fyra år senare, på väg till förskolan är det idel lycka och fjärilar i magen för Vilho, och Tilda tycker att det är töntigt att vi måste lämna Vilho först, innan hon får gå till sitt dagis för hon lääääängtar. Själv vill jag bara gråta. Lämnandet av barnen, alltså.
Gets me every time.

Den dåliga mamman som överger sitt barn

Dagistiderna har dragit igång igen. Många barn som för första gången ska till dagis älskar det i två veckor. Sedan kommer ångesten. På morgonen, i tamburen, börjar det. Barnen har slutat klä på sig själv, rulta till dörren och ivrigt vänta på att få åka. Istället ligger det på rygg och försöker sparka dig i ansiktet när du försöker lirka på skorna och uppmuntrande påminna om allt kul man kan göra på dagis. Väl på dagis vägrar barnet lämna famnen. Det klamrar sig fast, skriker och gråter att man inte får gå. Liksom som om det man försökte göra var att mata barnet till en flock hungriga vargar, inte lämna det på dagis. Man ler och ser glad ut, säger att det kommer att bli kul och hej då vi ses snart och så går man leende och självsäkert därifrån. Och så sätter man sig i bilen och gråter i 20 minuter för att man är världshistoriens sämsta förälder.

Och inte blir det bättre över den inbördes kampen mellan mammor. Den som hämtar barnet sist är den sämsta mamman. Nästan lika dålig som den som lämnar sitt barn först på morgonen. Kvalitén på en mamma minskar exponentiellt med tiden hon har sitt barn på dagis. Barn ska ju egentligen inte gå på dagis. Det är bara en provisorisk nödlösning, en ondska man tvingas till. Barn ska egentligen vara hemma med sina föräldrar. Eller, ja ni vet. Med mamman. Det är så det borde vara.

Det är det som är NATURLIGT.

Jag får för mig att många tänker sig att det där som är naturligt, det är så som barn uppfostrades på den gamla goda tiden när mammor inte förväntades arbeta utan kunde använda all sin tid till barnen och hushållet. Om vi för en kort stund bortser från att vårt samhälle nu kräver andra saker av både barn och deras mammor (till exempel läskunnighet och allmänbildning) kan vi titta på hur mammor skött om sina barn under historien. För det första skulle man inte amma sitt lilla barn själv, man anställde en amma. Detta gällde inte ens bara den rikaste procenten, utan betydligt fler, och pressen att inte amma själv måste tidvis ha varit stor. Jag har stött på en berättelse om en kvinna som var så fattig att hon ”inte ens hade en amma”. Idag är det få mammor som det klankas ner på riktigt så mycket som dem som inte kan/vill amma, trots att det finns fullgoda alternativ utan att ens anställa en amma numer.

För det andra talas det mycket om närheten till barnet idag. Man ska bära det i bärsjal, det ska sova i samma säng och man ska vara nära det dygnets alla timmar. Men trots att bärsjal är ett mycket gammal redskap finns det inga belägg för att det, som idag, tillkom enbart barnets moder att bära eller att man gjorde hela dagar. Man vet också att mycket små barn hade vaggor att sova i och att större barn förvisso delade säng men inte med sin mamma och pappa. Och här kommer problemet med dagis in. Många är av den bestämda åsikten att det inte är naturligt att lämna sitt barn med främlingar hela dagen, för att barnet utvecklas bäst hos sin mamma. När jag trött som ett as kom och hämtade Vilho från dagis fick jag höra att mammor som hade barn under tre år minsann inte borde få förvärvsarbeta för det är för tungt. Jag svarade milt att det vore en bättre idé att legalisera droger till barn under tre år så mammorna kunde få sova nån jävla gång.

Mammor med små barn har i äldre tider inte spenderat några större delar av sin tid med att umgås med sina barn. En kvalificerad gissning är att dagens barn, trots att de har en mamma som arbetar heltid, får mer kvalitetstid (vad nu det sen är) med sin mamma än barnen för 500 år sedan. Dels för att de uppgifter mammor i allmänhet hade att sköta (sy kläder, tvätta kläder, laga kläder, laga mat, sköta djuren, tillverka tyg, kärna ost o.s.v.) var uppgifter som tog hela dagen i anspråk. Dels för att det inte fanns en tanke om att mamman var den enda kvalificerad nog att sköta sitt barn. Först på 1800-talet kom en ny och då romantiserad syn på barndomen och mammans roll i uppfostran. Då kunde den förvärvsarbetande fadern försörja sin familj och den väna modern sköta barnen. Med det tidiga 1900-talets nationalism bet sig tanken på modern som barnets överlägsna vårdare fast – modern skulle föra över sitt folks rena egenskaper till nästa generation.

Jag menar alltså inte att mammor inte kan sköta sina barn, att vi inte är bra på det, eller att mammor som vill sköta sina barn själva är nazister. Jag menar inte heller att det inte innan 1800-talet varit viktigt att mamman var delaktig och en självklarhet hade hon hade viss bestämmanderätt för det var det. Men jag hävdar att de senaste två hundra årens politiska och ekonomiska utveckling har en betydligt större inverkan på vår nutida syn på moderskap än vad någon sorts gudagiven naturlighet har. Trots att de flesta idag motsätter sig tanken på att fadern är den enda som ska bidra till försörjningen av familjen – det som på 1800-talet var en förutsättning för framväxandet av moderns nya roll som ensam vårdare – lever myten om moderns roll kvar. Myten att en bra mamma kan ta hand om sitt barn själv och att det är ett misslyckande att ta hjälp av andra, att det är dåligt för barnet. Historiskt sett har det inte varit ett misslyckande. Fortfarande in på 1900-talet visste man att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Drängar, pigor, ammor, morföräldrar, farföräldrar, syskon och grannar. Alla var där som en naturlig del i barnets liv och tog del av barnets uppfostran.

Jag tycker att de mammor som vill vara hemma med sina barn tills de börjar förskolan har all rätt i världen att vara det. Bra för dem om de orkar, vill och kan. Men jag önskar att man kunde sluta betrakta det som det naturliga arrangemanget och det där med att ha sitt barn på dagis som avvikande. Istället borde man uppmuntra dagispersonalen att ta del av barnets liv och se det som ett givande samarbete mellan hem och dagvård. Göra dagvården till den där större släktkretsen som tidigare hade hjälpt till att uppfostra barnet. Men varför gråter barnet då? Det kan ju aldrig vara rätt?

Fråga. Fråga personalen hur länge det håller på (de flesta barn slutar så fort föräldern går) och fråga om det finns något särskilt som skulle kunna påverka. Fråga hur ni tillsammans kan göra det lättare. Barnet kanske gråter för att prova om det få vara hemma? Det kanske inte gillar morgongröten? Det kanske helt enkelt saknar föräldrarna ibland? Det kanske bara gråter med mamma men inte med pappa? Men ett är helt säkert; barnet gråter inte för att det är onaturligt att mamma arbetar och inte sitter hemma på golvet och leker (precis som att barnet som gråter när man säger nej på affären inte gråter för att det är naturvidrigt att man inte köper leksaker). Man är inte en sämre mamma för att man litar på att utbildad personal kan tillföra något i barnets uppfostran.

Kuriosa: Man kan ju också tänka sig att pappan (precis som prins Daniel) tar hand om barnet (inte för att två personer räcker till för att uppfostra ett barn heller) men pappornas deltagande är en annan diskussion. Hetsen att inte ha sitt barn på dagis drivs av mammor, mot andra mammor.