Etikettarkiv | Dagis

Att fostra en rebell

Att döma av diskussionerna på de forum för genusmedvetna föräldrar där jag är med är det många som har stora problem med hur barnen bemöts i dagvården. Jag brukar inte ge mig in i de diskussionerna för jag tycker att de är så extremt svåra. Hur ska man på ett fint sätt säga till folk som har hand om ens barn att man tycker att de gör fel? Personligen tror jag inte att man kan det. Jag tror inte att det finns en enda yrkesmänniska – oavsett yrke – som uppskattar att bli ifrågasatt i sin yrkesutövning av random folk. Och nej, en förälder är förstås inte random folk i förhållande till sitt barn men de flesta är det i förhållande till yrket dagvårdspersonal.

Därför blir jag lite illa till mods när jag läser om föräldrar som trycker på vikten av genusaspekt, via brev till personalen och extrainsatta möten och så vidare. Det är inte den enda viktiga aspekten, och – skjut mig nu – jag tror inte ens att den alltid är den viktigaste heller. Det finns många bra sätt att bemöta barn och att få dem att känna sig trygga – att få barn att växa upp till bra vuxna – och genus är viktigt men överskuggar inte andra delar av likabehandling.

Så tog den vanliga dagvården slut för Tilda och hon började på sommardagis på samma plats och med i stort sett samma personal. Däremot var det ett stort bortfall bland barnen. Så stort att det bara blev en flicka kvar förutom Tilda. Det här var något som personalen fann sig nödgad att påpeka med lite uppgiven röst. ”Ja, det finns ju bara en flicka till tyvärr”. Grejen var bara att det också fanns inte mindre än nio pojkar. Vad är det att vara ledsen för, och prata om ”tyvärr” och om hur man hoppas att det inte blir ensamt och whatnot? De är ju tio kids på dagis ju!

Och så var det jag som satt där och inte riktigt visste hur jag skulle tala med personalen om att jag tycker att det är onödigt av dem att påpeka barnens kön.

Jag ville verkligen inte ta den diskussionen med dem. Jag tycker inte att det är upp till mig – ens som förälder – att detaljstyra deras arbete. Jag tror att det är bra för barn att lära sig att vuxna är olika, tänker olika och gör olika och att det finns många sätt att bemöta. Lösningen var därför att jag talade med Tilda för att utrusta henne med verktyg att bemöta personalen.

Jag talade med henne om hur det finns många som tycker att det är rätt stor skillnad på pojkar och flickor och om hur jag inte tycker att det är det. Det är skillnad på barn och barn, men inte för att det är pojkar eller flickor. En del är kul att leka med och andra inte, men det vet man inte förrän man har provat att leka med dem. Man ska inte låta bli att leka med någon bara för att den inte är samma som en själv liksom, och det var hon helt med på. Och så berättade jag rakt ut för Tilda att jag tyckte att det var lite konstigt när personalen på dagis verkade ledsna över att där inte fanns fler flickor för henne att leka med, när det ju egentligen fanns massor av kul kompisar på plats.

Och jag sa till henne att hon aldrig någonsin ska låta någon bestämma att hon inte får eller kan göra något bara för att hon är flicka. Att hon får leka med vem hon vill och att hon ska säga ifrån om någon försöker få henne att tro annorlunda.

”Mamma, om de säger i morgon att oj nej, här finns inga fler flickor, då säger jag bara än sen då och så klättrar jag i träden med pojkarna.”

Och det gjorde hon. Till personalens stora förtjusning.

Förtroendet

I dag följde två kompisar med Vilho hem från förskolan. Förskoleläraren gav mig viktiga papper och frågade om jag kunde överlämna dem till kompisarnas föräldrar, eftersom det var jag som hämtade. Hade personalen på dagis hört det hade de skrattat åt förskolans godtrogenhet, för alla på dagis vet att att man inte ens ska ge mina barns viktiga lappar till mig. Faktum är att det är allmänt vedertaget att en lapp som getts till mig istället för till min man är att betrakta som förlorad – något min man nu efter de här åren har inpräntat i personalen.

Godtrogen personal: Jo, den där lappen om när barnen har lediga dagar, den skulle ha lämnats in i måndags…
Maken: Har ni gett den till Charlotte?
Godtrogen personal (hurtigt): Jodå! Hon fick den för tre veckor sedan.
Maken: Jaha. Det förklarar varför ingen har sett den sen dess.
Godtrogen personal (nedslaget): Men jag har sparat en kopia.

Och så i dag! I dag fick jag inte bara de egna barnens lappar utan andra barns viktiga lappar! Vilket förtroende! Vilken lycka!

Kuriosa: Det tog mig knappt fem minuter att slarva borta alla papper, och drygt dubbla tiden att hitta dem igen. Det är nytt rekord. Jag har aldrig hittat lappar så snabbt förr!

 

Den dåliga mamman som överger sitt barn

Dagistiderna har dragit igång igen. Många barn som för första gången ska till dagis älskar det i två veckor. Sedan kommer ångesten. På morgonen, i tamburen, börjar det. Barnen har slutat klä på sig själv, rulta till dörren och ivrigt vänta på att få åka. Istället ligger det på rygg och försöker sparka dig i ansiktet när du försöker lirka på skorna och uppmuntrande påminna om allt kul man kan göra på dagis. Väl på dagis vägrar barnet lämna famnen. Det klamrar sig fast, skriker och gråter att man inte får gå. Liksom som om det man försökte göra var att mata barnet till en flock hungriga vargar, inte lämna det på dagis. Man ler och ser glad ut, säger att det kommer att bli kul och hej då vi ses snart och så går man leende och självsäkert därifrån. Och så sätter man sig i bilen och gråter i 20 minuter för att man är världshistoriens sämsta förälder.

Och inte blir det bättre över den inbördes kampen mellan mammor. Den som hämtar barnet sist är den sämsta mamman. Nästan lika dålig som den som lämnar sitt barn först på morgonen. Kvalitén på en mamma minskar exponentiellt med tiden hon har sitt barn på dagis. Barn ska ju egentligen inte gå på dagis. Det är bara en provisorisk nödlösning, en ondska man tvingas till. Barn ska egentligen vara hemma med sina föräldrar. Eller, ja ni vet. Med mamman. Det är så det borde vara.

Det är det som är NATURLIGT.

Jag får för mig att många tänker sig att det där som är naturligt, det är så som barn uppfostrades på den gamla goda tiden när mammor inte förväntades arbeta utan kunde använda all sin tid till barnen och hushållet. Om vi för en kort stund bortser från att vårt samhälle nu kräver andra saker av både barn och deras mammor (till exempel läskunnighet och allmänbildning) kan vi titta på hur mammor skött om sina barn under historien. För det första skulle man inte amma sitt lilla barn själv, man anställde en amma. Detta gällde inte ens bara den rikaste procenten, utan betydligt fler, och pressen att inte amma själv måste tidvis ha varit stor. Jag har stött på en berättelse om en kvinna som var så fattig att hon ”inte ens hade en amma”. Idag är det få mammor som det klankas ner på riktigt så mycket som dem som inte kan/vill amma, trots att det finns fullgoda alternativ utan att ens anställa en amma numer.

För det andra talas det mycket om närheten till barnet idag. Man ska bära det i bärsjal, det ska sova i samma säng och man ska vara nära det dygnets alla timmar. Men trots att bärsjal är ett mycket gammal redskap finns det inga belägg för att det, som idag, tillkom enbart barnets moder att bära eller att man gjorde hela dagar. Man vet också att mycket små barn hade vaggor att sova i och att större barn förvisso delade säng men inte med sin mamma och pappa. Och här kommer problemet med dagis in. Många är av den bestämda åsikten att det inte är naturligt att lämna sitt barn med främlingar hela dagen, för att barnet utvecklas bäst hos sin mamma. När jag trött som ett as kom och hämtade Vilho från dagis fick jag höra att mammor som hade barn under tre år minsann inte borde få förvärvsarbeta för det är för tungt. Jag svarade milt att det vore en bättre idé att legalisera droger till barn under tre år så mammorna kunde få sova nån jävla gång.

Mammor med små barn har i äldre tider inte spenderat några större delar av sin tid med att umgås med sina barn. En kvalificerad gissning är att dagens barn, trots att de har en mamma som arbetar heltid, får mer kvalitetstid (vad nu det sen är) med sin mamma än barnen för 500 år sedan. Dels för att de uppgifter mammor i allmänhet hade att sköta (sy kläder, tvätta kläder, laga kläder, laga mat, sköta djuren, tillverka tyg, kärna ost o.s.v.) var uppgifter som tog hela dagen i anspråk. Dels för att det inte fanns en tanke om att mamman var den enda kvalificerad nog att sköta sitt barn. Först på 1800-talet kom en ny och då romantiserad syn på barndomen och mammans roll i uppfostran. Då kunde den förvärvsarbetande fadern försörja sin familj och den väna modern sköta barnen. Med det tidiga 1900-talets nationalism bet sig tanken på modern som barnets överlägsna vårdare fast – modern skulle föra över sitt folks rena egenskaper till nästa generation.

Jag menar alltså inte att mammor inte kan sköta sina barn, att vi inte är bra på det, eller att mammor som vill sköta sina barn själva är nazister. Jag menar inte heller att det inte innan 1800-talet varit viktigt att mamman var delaktig och en självklarhet hade hon hade viss bestämmanderätt för det var det. Men jag hävdar att de senaste två hundra årens politiska och ekonomiska utveckling har en betydligt större inverkan på vår nutida syn på moderskap än vad någon sorts gudagiven naturlighet har. Trots att de flesta idag motsätter sig tanken på att fadern är den enda som ska bidra till försörjningen av familjen – det som på 1800-talet var en förutsättning för framväxandet av moderns nya roll som ensam vårdare – lever myten om moderns roll kvar. Myten att en bra mamma kan ta hand om sitt barn själv och att det är ett misslyckande att ta hjälp av andra, att det är dåligt för barnet. Historiskt sett har det inte varit ett misslyckande. Fortfarande in på 1900-talet visste man att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Drängar, pigor, ammor, morföräldrar, farföräldrar, syskon och grannar. Alla var där som en naturlig del i barnets liv och tog del av barnets uppfostran.

Jag tycker att de mammor som vill vara hemma med sina barn tills de börjar förskolan har all rätt i världen att vara det. Bra för dem om de orkar, vill och kan. Men jag önskar att man kunde sluta betrakta det som det naturliga arrangemanget och det där med att ha sitt barn på dagis som avvikande. Istället borde man uppmuntra dagispersonalen att ta del av barnets liv och se det som ett givande samarbete mellan hem och dagvård. Göra dagvården till den där större släktkretsen som tidigare hade hjälpt till att uppfostra barnet. Men varför gråter barnet då? Det kan ju aldrig vara rätt?

Fråga. Fråga personalen hur länge det håller på (de flesta barn slutar så fort föräldern går) och fråga om det finns något särskilt som skulle kunna påverka. Fråga hur ni tillsammans kan göra det lättare. Barnet kanske gråter för att prova om det få vara hemma? Det kanske inte gillar morgongröten? Det kanske helt enkelt saknar föräldrarna ibland? Det kanske bara gråter med mamma men inte med pappa? Men ett är helt säkert; barnet gråter inte för att det är onaturligt att mamma arbetar och inte sitter hemma på golvet och leker (precis som att barnet som gråter när man säger nej på affären inte gråter för att det är naturvidrigt att man inte köper leksaker). Man är inte en sämre mamma för att man litar på att utbildad personal kan tillföra något i barnets uppfostran.

Kuriosa: Man kan ju också tänka sig att pappan (precis som prins Daniel) tar hand om barnet (inte för att två personer räcker till för att uppfostra ett barn heller) men pappornas deltagande är en annan diskussion. Hetsen att inte ha sitt barn på dagis drivs av mammor, mot andra mammor.

Rätt som det är

är barnen stora. De sitter bubblande av förväntan i bilen och är redo.

Är du redo Vilho? frågar jag och får en sista hålla-handen innan han försvinner iväg för att leka med nya och gamla vänner. Förskolan. Det är stort.

Tilda ska för första gången gå till dagis helt utan Vilho.

Är du redo Tilda? frågar jag.
Hejdå! säger Tilda.

Då är det väl bara jag som ska bli redo.

20120814-110713.jpg

Men vem fan äter lunch vid klockan 11?!

Har ni någonsin blivit lite väl sena på morgonen när ungarna ska till dagis? Ni vet, så där att alla andra ungar och alla tanter sitter samlade i ringen redan, och man stressad som bara den, halkande runt i sånna där blå plastfodral på skorna ska försöka lämna av en unge som inte vill annat än studsa upp och ner med högerskon på huvudet alltmedan man som öm förälder förtvivlat drar i halsduken man smällde fast i dörren med ena handen och med andra handen försöker få sin älskade avkomma att förihelvete sluta studsa.

Och så kommer man in, svettig och risig och så hittar man inte barnets inneskor och när man väl hittar dem och lyckas kränga på dem på barnets fötter då har strumpan korvat sig och inneskorna åker av på bråkdelen av tiden det tog att få på dem. Så man rättar till strumpan och tar på inneskorna igen medan man hela tiden upprepar mantrat ”det är mina barn och jag älskar dem det är mina barn och jag älskar dem”.

Då får man den där blicken från personalen. Den där blicken som säger att alla andra minsann klarar av att ha sina barn färdiglämnade redan innan samlingen ska börja och hade det funnits föräldrakörkort så hade man inte blivit beviljad ett. Ni vet den blicken.

Man ska komma i tid till samlingen!

Idag fick jag skynda på barnen så att de skulle hinna i tid till lunchen. Det känns som ett genidrag för tanterna blev så överraskade att jag hann smita ut medan de fortfarande riktade sin dömande blick mot klockan och tjattrade med varandra om att nu kommer ju barnen mitt i maten.

Score!