Jag kör Vilho till förskolan och kommer med in en stund för att hänga upp jackor och sånt. En av hans nya kompisar tittar nyfiket på mig.

Kompisen (till Vilho): Är det där din mamma?
Jag: Närå seru. Jag är hans pappa.
Kompisen (tittar lätt panikslaget på mig och sedan på Vilho): Näe.
Vilho (gör en förstaklassig facepalm): Mäh! Min pappa pratar ju finska ju!

Nästa gång jag ska låtsas att jag är min make ska jag komma ihåg att prata finska. Förutom den lilla detaljen så är vi tydligen förvillande lika.