Etikett: Men får man verkligen göra så?

Vardagslivet

Så blir man inte årets mamma i år heller

CharlotteLämna en kommentar

Gårdagen var en riktig sån där pissdag då man konstant ligger några minuter efter i allt man tar sig för, så att man lagom tills dess att man ska hämta barnet från eftis måste ringa och säga att man trots tappert försök sitter fast i trafiken och blir 20 minuter sen att hämta.

Och så har man 10 minuter på sig att ordna näringsrik, god mat till ungarna innan ena ungen ska skjutsas till aktiviteter och den andra ska till en kompis innan man själv borde infinna sig kvicktänkt och inspirerad på ett möte. Köpte ett kilo färdiga köttbullar som barnen åt direkt ur paketet innan vi susade i väg igen och jag lyckades ta mig tillbaka till att bara vara några minuter sen istället för tiotals när jag cyklade iväg till mötet.

Ibland känns det som om man skulle förtjäna lite paus från tidens gilla gång.

Historikerns historier

Krama en medeltidshistoriker!

Charlotte20 kommentarer

I dag är det International Hug a Medievalist Day. I motsats till vad många tycks tro är jul, påsk och nyår långt ifrån de viktigaste högtiderna, eller Internationella Kvinnodagen eller Menlösa barns dag de mest betydelsefulla uppmärksamhetsdagarna. Nej. Hug a Medievalist Day slår dem alla med hästlängder.

Att medeltidshistoriker hör till en utsatt grupp i befolkningen säger sig självt. Det mesta som medeltidshistorikern lever för dog nämligen för många hundra år sedan och de artefakter som finns kvar rör, med sin blotta uppenbarelse, medeltidshistorikern till tårar. Lite som Highlander. Fast bättre. Inga av de språk medeltidshistorikern lär sig – vare sig det är latin, fornsvenska eller medelhögtyska – talas av andra människor och alla har väl sett medeltidshistorikern stå själv i ett hörn på en fest sedan det där klassiska skämtet om apan, marginalen och Bayeux återigen fallit just så platt som det tenderar till att göra när man drar det på ett dött språk. Det är ett ensamt liv. Ett missförstått liv.

Medeltidshistorikern behöver en kram.

Och man ska inte oroa sig över att närma sig medeltidshistorikern. Utseendet till trots är medeltidshistorikern i allmänhet inte lika otvättad som hen ser ut. Medeltidshistoriker följer nämligen tvättråden och tvättar sig minst en gång i veckan. Riklig kroppsbehåring, som kommer av att medeltidshistorikern sällan exponeras för solljus, är ett ypperligt skydd mot arkivdamm och mjukt när man kramas. Sannolikheten att medeltidshistorikern säger något som hen förväntar sig ett svar på är dessutom oerhört liten. Tvärtom har man genom att ha kramat medeltidshistorikern förmodligen en ypperlig chans att inte behöva föra en dialog resten av den dagen. Sannolikheten för att stå på andra sidan av en timslång monolog är emellertid överhängande, men minskas betydligt av att man högt och tydligt nyser. Medeltidshistoriker är nämligen rädda för snuva. Få saker är lika förödande när man läser 700 år gamla originaltexter på ett litet obskyrt klosterarkiv i en grotta som är så gammal att den kallas något som betyder ”grotta”, som att nysa.

Så var inte rädd! Gör världen till ett lite bättre ställe och krama en medeltidshistoriker!

För det är helt enkelt så att medeltidshistorikern förtjänar en kram.

Kuriosa: Varje gång någon kramar en medeltidshistoriker räddas en kattunge från döden.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Snygga bloggar och rätten att säga vad man vill

Charlotte2 kommentarer

Debatten om snygga, välpolerade bloggar går vidare. Många som bloggar får kritik för att de visar upp en förljugen bild av hur livet fungerar. Det borde vara mer smuts, mer tårar, mer verklighet.

Och vi har ju pratat om det förr, det där med vem som har rätten att bestämma vad verkligheten är. För inte fan är det någon krönikör som från sitt glassiga kontor någonstans i Kungliga Hufvudstaden tar sig friheten att klanka ner på kvinnor (för inte är det män som skriver dessa bloggar, inte) som skriver vad de vill, på sin tid, på sin egen blogg som ska få bestämma.

Det finns en underton i yttrandefrihetens tecken som löper genom hela debatten. Men den yttrandefriheten ska tydligen inte innebära att man får skriva som man vill på sin egen blogg, utan att man inte ska vara rädd för att vara kritisk mot sin omvärld, att säga som det verkligen är. Och don’t get me wrong här alltså. Yttrandefrihet är en superbra grej, men det finns knappast någon av våra demokratiska rättigheter som kräver lika mycket aktivt tänkande som rätten att yttra sig. Det är väl främst på den punkten som det skiter sig för många.

Bloggen speglar en liten del av mitt liv. Jag har inga pretentioner att lägga ut hela mitt liv här och tror inte ens att det skulle vara möjligt. Trots att min man verkar tvivla på det, så pågår ju mitt liv utanför bloggen också. Och jag är petig med vad jag skriver. Inte för att jag är rädd för verkligheten eller för att jag vill släta ut personlighetsskavanker och försköna mitt defekta jag. Det har heller inte att göra med att försöka locka läsare genom att publicera bilder på vackert dekorerade muffins istället för saker jag hittat i min näsa.

Det handlar om det där som är yttrandefrihetens själva kärna: man behöver inte säga allt. Yttrandefriheten tolkar många som en form av statligt sanktionerad tourettes där alla goda medborgare helt oberoende av kontext bör häva ur sig precis vad de tycker. I själva verket är yttrandefriheten ett skydd mot diktatur, ett skydd för den lilla människans rätt att göra sin röst hörd. Men: man behöver inte säga allt. Man ska inte säga allt. Och har man något man vill säga ska man välja tid och plats med omsorg. På samma sätt fungerar min blogg, och på samma sätt fungerar väldigt många andra bloggar som skulle kunna anklagas för ett förskönande av verkligheten. På bloggen diskuterar jag vissa saker, ibland personligt, ibland väldigt generellt. Men jag diskuterar inte min släktingar, jag diskuterar inte andras sjukdomar, jag diskuterar inte personliga saker där någon mer än jag är inblandad. På bloggen skulle jag aldrig få för mig att använda samma förfallna språk som jag och min make har när vi i TV-soffan sitter och skrattar åt hur folk ser ut, när vi grälar på varandra eller om jag är arg för något som någon gjort. Det är saker om inte hör hemma här inför allas ögon. Kanske är det just sånt som är att snygghetsblogga, att stänga ute den verkliga världen och i så fall tänker jag fortsätta med det. För jag ser det som mitt bidrag till att begränsa den oerhörda mängd hat, hån och nedlåtande skit som släpps lös när varje pucko med ett tangentbord och internetuppkoppling ska utnyttja sin rätt att uttala sig, istället för att vårda sin rätt att ibland helt enkelt hålla käft.

Nyhetsplock

När man skyller på offret

Charlotte2 kommentarer

Peppe skriver idag om en riktig solskenshistoria, då hon istället för att anta att någon som kom med till synes obefogad kritik var ett troll faktiskt gick in i en dialog och klarade det. Det är ju just så jag försöker göra här också. Att inte ta för givet att folk som inte tycker samma sak inte likväl skulle kunna förstå poängen. Ibland är det helt hopplöst. Förutfattade meningar om vad jag gör och vad jag tycker gör att allting låser sig och man hamnar i den traditionella ”men det är feministernas fel”-fällan. En sorts dagens Godwin’s Law. Men ibland, och det är ju det som gör att man orkar fortsätta diskutera, så kommer det sånna som jag först tror mig stå ett ideologiskt ljusår ifrån som jag plötsligt märker att jag lär mig saker av, som ger mig nya perspektiv och en större förståelse.

Hur som helst. Peppes tanke i HBL (genom Katarina Wennstams Flickan och skulden) var i alla fall att våldtäkt är ”unikt som brott i och med att offret ofta skuldbeläggs” och det var vad någon tidningsläsare reagerade mot. I en av kommentarerna till Peppes glada inlägg på bloggen skrev Fridolina just det jag själv tänkte, att exempelvis den som fått sin plånbok stulen ofta får en släng av skulden för det. Att man liksom borde veta bättre än att gå där mitt i natten med plånboken i bakfickan. Det tycker jag är en riktigt intressant poäng.

Men så tänkte jag att egentligen är väl hela grejen med att vara ett offer att man tenderar till att skuldbelägga sig själv, tro att det var ens eget fel. Hur kunde man vara så dum, liksom? Skillnaden mellan skuldbeläggningen vid våldtäkter och exempelvis fickstölder kommer först senare. Vid rättegången. För om man har en förövare och ett offer i rättegångssalen och det finns teknisk bevisning så finns det inte en chans i världen att det skulle ses som en förmildrande omständighet vilka kläder offret hade eller var offret befanns sig när förövaren tog plånboken. Det finns ingen som står vid podiet och argumenterar för att frestelsen blev för stor när handväskan liksom bara hängde där på axeln, halvöppen, inbjudande. Det finns inte en advokat som skulle beklaga att det var tråkigt att det råkade gå lite för långt men det är ju vansinnigt svårt att avgöra om det inte var så att offret ändå lite grann faktiskt ville att någon skulle ta plånboken. För man får inte ta någons plånbok. Alla vet det. Den som gör det ska straffas oavsett om plånboken man tog låg övergiven på ett cafébord eller att någon sagt att man kunde låna en hundring och sedan i sista stund ångrat sig. Samma förutsättningslösa stöd har våldtäktsoffer rätt till, men får inte. Däri ligger skillnaden i skuldbeläggning.

Dessutom tänker jag mig att det här är en kvinnofråga endast i den bemärkelsen att det avgjort är flest kvinnor som våldtas. Själva skuldbeläggningen av offret torde dock vara om inte lika stor så större om offret är en man.

Vardagslivet

Så lägger jag barn-jobb-pusslet

Charlotte6 kommentarer

Det har varit en hel del diskussion kring hur föräldrar (främst mammor kanske) som arbetar och har små barn verkligen klarar av allting. Även om jag inte har ett riktigt jobb – enligt definitionen ”ett jobb förutsätter att man har på sig kläder” – kanske det inte räknas på samma sätt, men ett rejält pusslande är det förstås ändå. Till saken hör också att jag inte är vad som medicinskt skulle kallas ”morgonmänniska”. Eller alltså. Jag klarar inte tidiga morgnar, så kan vi säga. Hela min dag är förstörd om jag måste gå upp innan klockan 8. Om det är för att jag, om jag måste gå upp innan klockan 8, inte bara är allmänt otrevlig utan också en sådan sorts mamma som vill skydda sina barn genom att ta ut otrevligheter på maken istället, eller om min man redan innan vi träffades var en morgonmänniska vågar jag inte säga. Men nu är det avgörande för husfriden att han klarar av att ta morgnarna. Ofta är det han som kör barnen till dagis, ofta är det jag som sover.

Jag jobbar hemifrån. Det gör också saker och ting mycket lättare, inte minst för att min arbetsresa från sovrummet till kontoret är under en minut. Om det inte är innan åttasnåret, för då snackar vi närmare 20 minuter för densamma sträckan. Rusningstrafik och sånt där ni vet. Att jobba hemifrån innebär också att jag kan plocka ur diskmaskinen, förbereda kvällsmat, slänga in en maskin tvätt och liknande lättare, men ack så tidskrävande, saker som pauser från skrivandet. När barnen kommer hem strax efter fyra har jag alltså inte bara hunnit göra en del hushållssysslor utan också hunnit jobba nästan en full arbetsdag, även om jag inte alltid hunnit ur pyjamasen. Då hinner jag leka lite med ungarna (vilket jag egentligen inte gör så mycket för jag tycker i ärlighetens namn att det är rätt tråkigt) och framförallt lyssna ordentligt på när de berättar om hur deras dag har varit. Vi hinner äta kvällsmat tillsammans och sedan leka/pyssla/titta på TV innan det är dags för ungarna att gå och lägga sig strax innan klockan 21. Jo, det är sent, men våra ungar har extremt litet sömnbehov. En av de där grejerna som får mig att tvivla på att de är mina. När barnen har somnat brukar jag ofta jobba någon timme till, om det behövs.

Mina heliga sovmorgnar och mitt hemmakontor gör pusslandet fasligt mycket lättare. Två andra helt avgörande faktorer för att pusslet ska passa bör dock nämnas.

1: Barnen har blivit lite större (fyra och sex år). De kan klä på sig själva (även om de inte vill), de har inga blöjor, inga dagssömnsrutiner och inga superfasta mattider längre. Visst äter och sover vi på ganska regelbundna tider, men det är inte som det var när de var yngre och hela världen föll samman om man sköt på lunchen med en halvtimme. De är också rätt duktiga på att ta hand om sig själva. Man kan knäppa på en film (eller alltså, de kan göra det helt själva) och så hålls de sysselsatta, eller så kan de ligga i nån timme och bläddra i böcker, eller cykla ute på gården, eller försvinna en hel dag till någon av sina kompisar. Den där självständigheten gör inte bara logistiken lättare, utan gör också att jag (som egentligen inte är något hemmamamma-material) får chansen att sakna dem lite.

2: Jag har inga skrupler. Är vi vansinnigt trötta har jag inga problem med att ligga på soffan med kidsen och titta på film i flera timmar. En gång ställde jag fram godislådan på kvällen och sa att ”nämen jag städar väl undan den här så fort jag vaknar i morgon” och fick sova ostört till halv elva. Barnen får äta frukost framför TV:n. Disken kan få stå till nästa dag. Eller nästa. Barnen får hoppa i sängarna, klättra i träden och spela dataspel (men inte samtidigt). Jag älskar att laga mat men fruktar inte varken halvfabrikat eller snabbmat, även om jag nästan skämdes lite den gången vi skulle köra till stan och Tilda vrålar ”titta mamma, pizzabilen” och pizzagubben igenkännande vinkar tillbaka. Jag hade en gång starka principer, men de funkar rätt dåligt med ett tidskrävande jobb och två barn, och eftersom det var enklare att säga upp principerna istället för att tumma på något av det andra så var det så jag gjorde.

Mitt motto är att barn och vuxna ska vara nöjda och glada. För det behöver jag få tid som inte är med barnen. Det är inte något som jag skäms för, eller som jag ser som onaturligt eller fel. Istället vårdar jag den tiden, så att jag förstår att uppskatta den tiden jag sedan har tillsammans med barnen. Jag är också av den fasta övertygelsen att jag inte är den enda vuxna som kan tillföra något i mina barns uppfostran, även om jag har sista ordet i de flesta fall. Det betyder att jag tar för givet att min man ska vara mer för barnen än någon som ”hjälper till” att sköta dem, och att jag har fullständig tillit till att dagispersonalen och personalen på förskolan (här i Finland är det inte samma sak) vet vad de sysslar med och kan få vara betydelsefulla utan att det varken minskar på min auktoritet som überförälder eller påverkar kärleken mellan mig och kidsen.

Jomen alltså. Så tänker jag. Hur gör ni då?

Läs också gärna Linn och Peppe som båda är smarta! Ja, och tipsa gärna om andra smarta skribenter!

Vardagslivet

Vilho har tappat en tand

CharlotteLämna en kommentar

Inte så att den inte var lös redan från början, för det var den ju, men efter att ungarna sett ett TV-program med en tandfé i morse och Vilho insåg att det fanns pengar att tjäna tog det honom i runda slängar åtta timmars ivrigt vickande (”nej, jag har inte tid nu, jag vickar på min tand”) innan den ploppade loss.

Visst tycker jag att barn ska lära sig att man inte får saker gratis, att man måste arbeta hårt för att komma någonstans i livet, men om min sexåring tycker att det är värt att knäcka loss sin tand för ett par euro hoppas jag att han aldrig får veta hur mycket en njure är värd på svarta marknaden i Bangladesh.

Jag har närt en kapitalist vid min barm.

Vardagslivet

Bortskämda barn

Charlotte1 kommentar

Oftast är jag jättestolt över mina barn. Andra gånger inte lika mycket.

Tilda, 4 år, fick ett trevånings smyckesskrin som jag släpade med mig hem från en specialiserad dansbutik i Victoria Quarters i Leeds. När man öppnar det spegelförsedda locket spelar skrinet musik och en liten ballerina dansar runt. Tilda grät i 28 minuter (shit you not) när hon insåg att alla hennes smycken och allt hennes smink inte fick plats i skrinet. Större delen av den tiden spenderade hon med att titta på sig själv gråtande i spegeln.

Vilho, 6 år, fick igår den mobiltelefon vi lovat honom inför förskolestarten. Idag fick han 2 euro veckopeng för att han två gånger (shit you not nu heller) städat undan sina egna leksaker från golvet under den senaste veckan. Sedan fick han ytterligare 1 euro för att han kört några sniglar till skogen. Och så rullar han med ögonen och frågar varför han inte får mer pengar. Och jag uppbringar all min pedagogiska kompetens för att utesluta svärorden ur ”för att du inte gör annat än sitter på din rumpa hela dagen”.

Den uppenbara lösningen är att låta Vilho tjäna extra pengar genom att kränga det krimskrams som Tilda inte får plats med.

Historikerns historier · Vardagslivet

Straight ahead

Charlotte2 kommentarer

Jag är i Durham. Det är en helt underbart vacker medeltidsstad med pittoreska gränder, en flod, ett slott, en katedral och lummiga stigar, allt behändigt inklämt i etage på en plätt stor som en norrländsk byhåla.

Men om en enda jävel till glatt pekar och säger ”just straight ahead over there” när jag frågar om vägen så bryter jag ihop. Det här är en medeltida stad. Det finns ingenting – alltså på riktigt ingenting – i den här staden som är rakt. Och killen som gav direktiv utifrån ”the cathedral” men menade St. Nicholas Church borde kölhalas.

Vardagslivet

Vår frissa är ett geni

Charlotte2 kommentarer

Jag litar inte på folk som klipper mitt hår. Det är allmänt känt att jag gråter när någon försöker. En kväll när jag bestämde mig för att jag ville ha kort hår och lugg och sedan började klippa på ena sidan, jämnade till på andra sidan, insåg att det inte var helt jämt och klippte lite till och 30 minuter senare konstaterade att det var en metod som skulle resultera i en frisyr liknande den min högt vördade make har beslutade jag mig för att hitta en frissa att fortsätta hos. I fyra dagar gick jag med huvudet ordenligt lutat åt höger eftersom nackspärr var att föredra framför den katastrof som var mitt hår, innan jag fick komma till Päivi. Det var fyra år sedan. Numer är hon den enda jag litar på och jag gråter inte ens längre när vi träffas.

Idag kom Päivi hit för att klippa mig, Vilho, grannfrun och grannfruns ungar. Det är helt sjukt smidigt att bli klippt hemma, särskilt när man har barn som inte bara tycker att all klippning som tar längre än tre minuter är för långdragen utan också har ärvt ett oroväckande stort mått neurotiskt frisyrkomplex från sin moder. Vilho ville ha samma sorts frisyr som de där i Pokémon. Så han letade fram en bild.

Päivi suckade knappt, så van är hon vid mig. Vilho satte sig förväntansfull.

Och så här fint blev det! Kortare, lättare och spikigare. Vilho var mycket nöjd och Päivi synbart lättad.

För att göra det enklare för Päivi hade jag också tagit fram en bild över ungefär vad jag hade tänkt mig.

Allt jag kan säga är ett Päivi är ett geni. Ett mycket tålmodigt geni. Imorgon ska jag försöka bjuda på bilder.