Etikettarkiv | Treåringsmentalitet

Men mamma-skyldigheterna är liksom det enda som står i vägen

VAB-dag/artikeldeadline-dag.

Jag: När jag blir stor ska jag bli en björn.
Vilho (rullar med ögonen): Mäh.
Jag: Jag skulle bli en skitbra björn. Först skulle jag ba’ äta hur mycket som helst. Hela tiden. Nomnomnom.
Tilda (försöker rulla med ögonen): Mä-äh.
Jag: Och sen när jag ätit lite mer än vad jag egentligen orkar, då ska jag gå i ide och sova. Hela. Förbaskade. Vintern. Och om någon försöker komma och väcka mig ska jag bita dom i huvudet.
Tilda: Näe mamma! Det går ju inte! Vem ska då sköta om oss?

En berättelse om ett pepparkakshus och en väldigt arg mamma

I mellandagarna brukar vi bygga ihop pepparkakshuset, lite för att ha lite julpysslande kvar att se fram emot när man sitter i en yrande hög av julklappspapper den tjugofjärde och undrar om det verkligen var allt, och lite för att det är tradition att demolera pepparkakshuset först på Vilhos födelsedag den 9 januari. Så i dag satte vi igång med det där byggandet, jag och barnen, och vi köper alltid en färdig byggsats pepparkakshus eftersom själva ihopmonteringen är jävlig nog utan att bitarna har deformerats i ugnen och man räknat fel på antalet långsidor ett fullständigt normalt fyrkantigt hus behöver i år igen.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för barnen att jag skulle smälta socker som skulle användas för att sätta ihop huset och att sockret då är alldeles fruktansvärt varmt och att det är viktigt att barnen håller sig stilla och ska man springa ska man åtminstone inte göra det i köket. Jag hade förmodligen lika gärna kunnat hålla en föreläsning på ryska om astrofysik för ett gäng pungråttor med mentala handikapp och få bättre gehör för sockret hann knappt smälta innan de första fyra ”såja, lugna er lite nu” hade prövats och båda barnen hade hunnit slå både sig själva och varandra. Så jag fortsatte att be dem lugna sig, inte springa, snälla hoppa inte här, akta det är varmt, släpp gardinen, ställ inte stolen på min fot, nej det är smält socker inte bajs – allt med mild röst och en ängels tålamod.

Och så började jag sakta men säkert montera ihop huset, frenetiskt nynnande sånger om julefrid och det härliga med små barn. Barnen tar sats från vardagsrummet, kommer farande runt hörnet i hallen och smäller in i diskbänken precis bredvid mitt byggandet. Jag andas djupt och säger för hundrade gången att det är oerhört viktigt att de inte härjar i köket just nu för att någon kan gör sig illa. Så Tilda klipper till Vilho en sista gång, han sopar till henne för rättvisans skull, båda studsar mot min ansenliga bakdel och jag droppar en stor, kokande klört med socker knappt två millimeter från min tumme. Den där droppen som får det att rinna över, liksom.

Så jag tar stekpannan med kokande socker, slår sönder hela helvetes pepparkakshuset så godisdekorationerna flyger och sedan hivar jag ut hela skiten och båda barnen, låser dörren och läser en bok i stället. Eller. Det var vad jag hade velat göra. Istället vrålar jag UUUUUT UR KÖKET till ungarna och de piper iväg i samma sorts virvlande tumult som de just anlänt. Och jag blir plötsligt så oerhört trött, hela vägen in i märgen. När man försöker göra något kul med barnen, när man anstränger sig, när man gör det som de bett om trots att man egentligen inte vill och så kan de inte lyssna på vad man ber dem om och man tvingas bli argare än vad man skulle orka. Så jag stängde jag av spisen, lät allt stå och gick upp och satte mig på sängen med gråten i halsen, ledsen och besviken över att det ibland är en omöjlig uppgift att vara en bra mamma. Tilda grät och skrek att det minsann var HON som var ledsen och besviken för att jag inte tänker sätta ihop pepparkakshuset när hon faktiskt VILL det, och Vilho tryckte på sitt TV-spel och så satte de sig i soffan. Helt plötsligt var de inte bara bästa vänner utan dessutom rörande överens om att jag var den sämsta mamman världen någonsin skådat. Så jag gick dit och sa att jag helt enkelt inte förstår hur jag ska kunna prata med dem för att de ska förstå vad jag säger när det inte räcker att jag pratar vanligt med dem och Vilho rullar med ögonen och suckar så djupt att vilken tonårsangstig emo-unge som helst hade varit avundsjuk. Så jag tar hans jävla Xbox och slår sönder fönstret med det, kastar ut skiten, och använder därefter hans spel – enligt principen populärast först – som frisbees. Eller. Det var var jag hade velat göra. Istället stänger jag av spelet. Tre gånger. Så att han skulle fatta.

Sedan vägrade jag fortsätta pyssla med barnen tills de sagt förlåt. Tilda kom snabbt farande och snyftade ”förlåt mamma” och så var det bra och vi gick ner för att fortsätta. Vilho, den långsinte lille skiten, vägrade komma med utan låste in sig på rummet och spelade musik och övade sig i att vara fjorton och missförstådd av alla. Så jag lät honom vara i fred, och till slut kom han smygande och gömd bakom en dörr sträckte han fram ett litet brev – det han hade sysslat med instängd på rummet.

20121228-174518.jpg

Just när man tror att man inte lyckats få honom att förstå hur ledsen man blivit bevisar han att han inte bara förstått utan också tagit till sig min sorgsenhet och vill göra något åt det, även om han inte kan göra det på samma omedelbara sätt som Tilda.  Älskade ungen! Och så kramas vi allihop och talar om hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra för att ingen i vår familj ska behöva skrika för att göra sig hörd och så kramas vi lite till. När vi alla sedan blivit sams igen byggde vi ihop ett prima pepparkakshus, där en av huvudprinciperna är att få plats med så mycket godis som möjligt, precis så som det ska vara!

20121228-174525.jpg

Ett brev om homoäktenskap

Kära Mr. Bauer,

Jag har just haft det tvivelaktiga nöjet att se reklamfilmen New Morning, där den oroade frun läser tidningen och på sin ömsinte makes försiktiga fråga om vad som är på tok svarar att Obama försöker tvinga homoäktenskap på det amerikanska folket. Jag antar att det bara var en smärre miss i manuset att framställa det som att homosexuellas lika rättigheter till äktenskap leder till att alla amerikaner i framtiden måste gifta sig med någon av samma kön. Men sånna missar händer ju så lätt. Homoäktenskap handlar ju trots allt inte om att skapa någon ny norm för hur äktenskap ska se ut, utan om att acceptera det faktum att kärlek uppstår även där somliga inte vill se den.

När man diskuterar om homoäktenskap ska legaliseras brukar jag ofta tänka på hur det var för bara knappt femtio år sedan, då den där frun i din film skulle ha blivit lynchad för att hon gift sig med en vit man. Är det inte ganska konstigt att tänka sig det? Att idag, på grund av politiska påtryckningar, ökad öppenhet och en större förståelse för kärlekens gränsöverskridande makt sitter hon där i en fin klänning istället för att hänga i ett träd. Idag kan det där gifta paret oroa sig över att homosexuella ska få grundläggande mänskliga rättigheter, trots att det är så kort tid sedan diskussionen rörde människor som dem.

Du Mr. Bauer, det var bara det jag ville säga. Tack för att du gör oss som stöder kärlek i alla dess former påminda om vikten av ett fortsatt stöd.

Ha en bra dag!

Vänliga hälsningar
Charlotte

Läs också Hannah!

Dottern lär sig skriva och grannen får en snabbkurs i svenska

Tilda leker rätt mycket med grannflickan som är ungefär tre gånger så gammal som henne. Igår hade grannflickan satt sig ner med Tilda och tränat på att skriva bokstäver. Jag är förstås väldigt glad över att grannflickan tar sig tid till att rättfärdiga vår dotters oförblommerade beundran av henne genom att vara så underbart snäll. Och så är jag väldigt glad över att grannflickan inte kan någon svenska och därför inte hade någon som helst ångest över att några av Tilda första, skrivna ord är fasligt nära ”jävla homo”.

20120910-151914.jpg

Svarta hål

Idag har jag och min älskade storebror spenderat hela dagen på Heureka tillsammans med barnen. Det roligaste av allt, i barnens tycke, var en stor tratt i vilken man snurrade bollar för att kunna konstatera att ju närmare hålet i mitten bollen kom desto snabbare snurrade den. En svart-hål-simulator. Det försökte jag sedan glatt förklara för min högt vördade älskade man när han kom hem. Eftersom min bror och min man har ungefär lika sjuka hjärnor och bekymmersamt mycket barnasinne av den sorten som får treåringar att kikna av skratt när någon säger bajs var det inte en särskilt barnvänlig berättelse när de två roade sig med att avsluta mina meningar med egna kreativa förslag. Om vi säger så.

Bortskämda barn

Oftast är jag jättestolt över mina barn. Andra gånger inte lika mycket.

Tilda, 4 år, fick ett trevånings smyckesskrin som jag släpade med mig hem från en specialiserad dansbutik i Victoria Quarters i Leeds. När man öppnar det spegelförsedda locket spelar skrinet musik och en liten ballerina dansar runt. Tilda grät i 28 minuter (shit you not) när hon insåg att alla hennes smycken och allt hennes smink inte fick plats i skrinet. Större delen av den tiden spenderade hon med att titta på sig själv gråtande i spegeln.

Vilho, 6 år, fick igår den mobiltelefon vi lovat honom inför förskolestarten. Idag fick han 2 euro veckopeng för att han två gånger (shit you not nu heller) städat undan sina egna leksaker från golvet under den senaste veckan. Sedan fick han ytterligare 1 euro för att han kört några sniglar till skogen. Och så rullar han med ögonen och frågar varför han inte får mer pengar. Och jag uppbringar all min pedagogiska kompetens för att utesluta svärorden ur ”för att du inte gör annat än sitter på din rumpa hela dagen”.

Den uppenbara lösningen är att låta Vilho tjäna extra pengar genom att kränga det krimskrams som Tilda inte får plats med.

Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet?

Väldigt ofta stöter jag på genuskritiker som helst skulle avveckla hela genusvetenskapen. Ett vanligt argument är att det är ovetenskapligt att studera genus. Just det har vi redan behandlat på den här bloggen.

Ett om möjligt ännu vanligare argument mot genusvetenskapen är dock att genus saknar betydelse. Det är på många sätt ett uttalande utan särdeles välutvecklad intellektuell spänst, men låt oss nu för ordningens skull ändå säga det självklara:

Genus har betydelse. Det finns inte en forskare i hela världen som skulle säga emot det. Däremot finns det förstås diametralt olika syn på exakt hur viktigt det är.

Så får jag höra att genusvetare lägger på tok för stor vikt vid genus.

Men hallå. Lägga vikt vid genus är ju vårt jobb: Vi studerar genus. Det kan man nästan lista ut från beteckningen ”genusvetare”.

Jag tycker att genus i historien är spännande. Följaktligen undersöker jag mäns och kvinnors relation i en given historisk kontext. Någon annan tycker att ekonomiska förhållanden är mer spännande. Därför studerar den transaktioner och handel i en historisk kontext. Men inte fan är det någon som kommer till en ekonomhistoriker och säger att nämen hörredu nu får du nog allt ta och fundera över skriftens uppkomst också. Inte knackar någon en nationalekonom på axeln och säger att nu var det slut med finansiering för dig för du har för stort fokus på ekonomi.

Vi gör olika saker, kompletterar varandra, skapar en bredare syn av verkligheten. De olika delarna är essentiellt kopplade till varandra men det är befängt att kräva en forskare på så stor bredd att man förlorar djup och det är vansinnigt att kritisera en forskare för fokus på en särskilt aspekt av verkligheten bara för att man själv tycker att något annat skulle vara mer relevant.

Det där med offermentalitet

Det finns många saker som gör mig lite arg men det finns få saker som gör mig riktigt heligt förbannad. En av de där sakerna som får mig att bli så arg att jag nästan gråter är när man på fullt allvar hävdar att män sedan tidernas begynnelse och i alla kulturer varit förfördelade och att man har hållit kvinnors mänsklighet i högre aktning.

Jag förstår tankegången. Kvinnor måste man ha för att det ska kunna födas barn och ju fler ju bättre, men det räcker med en enda man. Därför har män offrat sig för kvinnorna, skyddat dem för att skydda artens fortlevnad. Biologiskt sett verkar det helt rimligt.

Men samtidigt har det ingen verklighetsförankring.

För det är flickfoster som aborteras, flickbebisar som mördas, flickbarn som inte får sjukvård, unga kvinnor som dör en för tidig död av undernäring och änkor som stöts ut ur samhället. Det här är inte feministisk propaganda. Det är statistik, forskning och livsöden. Men visst är det i huvudsak män som drar i väpnade konflikter och som så att säga ”försvarar resurserna” men det är, och har av allt att döma varit, för att kvinnors sysslor tar hela dagen i anspråk och är helt avgörande för uppehället inte för att man prioriterar kvinnors behov eller sätter ett högre värde på kvinnor.

Men är det inte så att man alltid skyddar kvinnor och barn? Är det inte så att man minsann prioriterar dem? När trupper stormar staden har de sedan bibliska tider skrikit ”döda alla män och våldta alla kvinnor”.

Det är väl en fråga om personlig preferens om man tycker att det är bättre att bli dödad på plats eller bli våldtagen och sedan bortförd som krigsbyte, men ingenting vi vet om mänsklig kultur tyder på att det någon gång på någon plats ska ha varit förenat med respekt att bli våldtagen och krigsbyte. Däremot är det hedervärt att bli dödad i strid. Men kan man inte tänka sig att den där kvinnan som överlever och som ju dessutom blivit våldtagen löper en större chans att få föra vidare sina gener – att uppfylla sin biologiska mening? Jovisst, men människor har utvecklats från att enbart sträva efter att föra arvsmassan vidare, till att vilja leva under tiden. En del människor genom historiens årtusenden har rent av valt att inte föra sina gener vidare, trots att de kanske fått chansen – en del för att de inte vill, andra för att de vet sig vara bärare av genetiska sjukdomar.

Människan är en oerhört komplex varelse, som förvisso styrs av biologiska drifter men som också har lärt sig att genom intrikata kulturer göra saker som biologiskt sett inte är det självklara alternativet. Kanske har män på grund av sitt biologiska kön förfördelats någon gång i en så avlägsen forntid att vi inte längre har källor som berättar om det, men ingen av alla de källor till det förflutna vi har idag tyder på att män som grupp varken medvetet eller omedvetet skulle ha förfördelats, och situationen i flera länder i Afrika och Asien idag tyder snarare på raka motsatsen.

Så om man nu tycker att offermentalitet känns som ett kul inslag i debatten så ska man åtminstone ha lite mer respekt för alla dem som som inte får uppleva lyxen att öppet få diskutera sina rättigheter och för alla dem som faktiskt far systematiskt illa. Det gäller särskilt om man tänker dra stora generaliseringar kring hur män har förfördelats, men också om man vill hävda kvinnoförakt i dagens Sverige. Lite perspektiv, tack!