Jag tror att de flesta svenskar ser sig själva som ganska trevliga människor. Välkomna i princip överallt, omtyckta av nästan alla. Inte ens danskarna har under de senaste hundra åren varit speciellt fientligt inställda.
När jag kom till Finland var det just med den där inställningen att jag kunde bli kompis med precis vem som helst. Jag är ju svensk och därmed en potentiell bästis för alla jag möter. Jag hade nog inte ens varit i Finland i mer än ett par veckor första gången jag fick höra att jag var en jävla svensk som skulle åka hem. Jag blev så förvånad att jag inte kunde komma på något bättre svar än att jag bor här.
Enligt lagen har jag rätt till att få hjälp på svenska om jag vill. Det gäller exempelvis på sjukhuset, på universitetet och teoretiskt sett på alla statliga inrättningar. Jag brukar aldrig bråka om den rätten, för jag ser det som viktigast att den personen jag pratar med och jag ska kunna förstå varandra. Därför byter jag alltid till engelska om svenskan havererar. Lik förbannat har jag fött barn helt på finska och jag kan inte ens beskriva paniken när man går igenom en mycket lång och utdragen förlossning utan att förstå ett enda dugg av vad som händer, vad man förväntas göra, om allt är som det ska. Lik förbannat har jag blödande ringt till vårdcentralen och bara på finska fått veta att de minsann inte får något extra betalt för att prata svenska eller engelska med mig varefter den allt annat än hjälpsamma sköterskan på andra sidan lade på luren. Lik förbannat har jag fått göra alla grupparbeten själv när jag gick en kurs i tyska på universitetet eftersom ingen av de finskspråkiga studenterna ville samarbeta med mig.
Numer har jag lärt mig i vilka delar av stan och under vilka tider man ska hålla käften om man pratar svenska, när man bör hålla god min och inte öppna munnen för att undvika att reta upp någon. Emellanåt hör jag fortfarande spydigheter, förmodligen för att jag pratar så tydlig rikssvenska att somliga ser det som ett säkert tecken på att jag inte kommer att förstå vad de säger.
Och för första gången i mitt liv har jag fått lära mig att det finns folk som inte tycker om mig på grund av min härkomst. Det är ingen rolig lärdom.
Men egentligen handlar mycket av ilskan mot svenskarna inte om härkomst utan om ett inbillat underläge baserad på en förljugen historia, vilket bevisas av att även de som är finländare, vars släkt i generationer varit finländare, får samma behandling som mig. Bara för att de pratar svenska. Det finns en oroväckande utbredd missuppfattning om att Sverige en gång i tiden koloniserade Finland, sög ut resurserna under 500 år och sedan lämnade befolkningen åt sitt öde när ryssarna kom. Om man tror på det är det kanske inte så konstigt att man är arg. Allt det som man kunde ha haft har ju enligt det tankesättet gått till de där svenskarna som hela tiden är så jävla glada, medan man själv lever på barkbröd och försöker intala sig att Memma är en delikat efterrätt. Inte konstigt alls om man är arg då.
Men Sverige har aldrig koloniserat Finland. Finland var ett landskap i Sverige precis som Småland eller Norrland eller vilket landskap som helst. Det finns inte en enda seriös historiker som tvivlar på det. Därför blir jag extra ledsen och uppgiven när jag läser om de förvridna ”fakta” som tas upp i Itämaasta itsenäisyyteen där grundföreställningen att svenska språket i synnerhet och svenskar i största allmänhet har förstört för finskheten och det finländska folket får stå helt oemotsagd. Den som kan finska och riktigt vill känna uppgivenheten av hur man kan kalla vad som helst för fakta så länge man påstår sig ha ”vetenskapliga toppexperter” kan läsa Klaus Lindgrens utomordentliga sågning av nästintill alla historiska anakronismer som presenteras i Itämaasta itsenäisyyteen här. Personligen ser jag boken som ett ypperligt tillfälle att diskutera historieämnets position i finska skolan. Om eleverna inte får lära sig sin egen historia från innan år 1809 kommer de heller inte att lära sig att ifrågasätta liknande bisarra påståenden och de som kunde ha blivit vänner från andra sidan Östersjön blir istället fiender. För att inte tala om alla de svenskspråkiga finländarna som fråntas sin rätt till sin nationalitet. På samma sätt är det hög tid att svenska barn får lära sig svensk historia innan 1809 med vad som nu är Finland som en naturlig del.
Jag får ofta frågan varför i hela friden jag flyttade till Finland. Jag brukar svara att det var för att lära mig finska, vilket i princip är helt sant, men det som fick mig att ta mitt pick och pack och dra var egentligen en karta. Kartan visar de medeltida lagsagorna i Sverige och finns i den boken vi hade på kursen i medeltidens historia på universitetet (Lindkvist och Ågren, Sveriges medeltid). Av någon outgrundlig anledning har man med Gotland (som inte var svenskt under medeltiden) men har missat hela jävla Finland. Underkapitlet ”Kyrkans organisation” med bokens enda andra karta (över de svenska stiften) har samma brist.
Historia är viktigt. Alla har en och alla har rätt till en. Men alla har också rätt till en korrekt bild av sin historia. Att försöka ge något annat är inte bara manipulativt utan rent av att stjäla en liten bit självständighet, en liten bit personlighet och en stor bit förståelse.
Hit och dit och tillbaka igen 
Herregud. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Bott i Finland sedan vintern 2008.
En sjuksköterska vid femkantens vårdcentral satte en gång en spruta i armen på mig samtidigt som hon skällde ut mig på finska. När jag försökte avbryta henne för att fråga något om sprutan puttade hon bara ut mig genom dörren och sa. ”åk hem”. Härligt..
På något vis är det alltid trevligt när man hittar människor som tänker lika som man själv, men vad gäller det här ämnet och sånna här upplevelser… Näe. Jag blir så ledsen av vad du skriver. Jag vet hur det är. 😦
Sry, men det där låter ju bara hemskt! Personligen tycker jag att både hon som skrivit blogginlägget och du borde anmäla skötarna för vad de gjort. Det låter ju nästan farligt att en skötare kan säga sådär och ha sådana attityder…
Vi anmälde då när jag fick luren i örat. Eller, min man anmälde. Vad jag vet hände ingenting, inte ens en ursäkt.
Genom rådgivningen (mödravårdscentralen) fick jag chansen att två år efter sonens födsel komma tillbaka till sjukhuset som en förberedelse inför dottern förlossning, bara för att jag skulle få förvissa mig om att där fanns någon som kunde prata något språk jag också kunde. I dörren möttes jag av en finsk manlig barnmorska som trodde att jag var där för att titta på lokalerna. När han slutligen förstod hur rädd jag var tog han fram min journal (de pappren jag fått hem vid förlossningen var bara på finska så jag visste inte vad det stod) och för första gången fick jag höra förklaringar till allt som hänt. Till varför det varit så tungt, tagit så lång tid och till varför jag fått mediciner. Två år är alldeles för lång tid att vänta för sådana viktiga svar.
Å andra sidan fick vi fantastiskt stöd när dottern föddes av en underbar barnmorska som pratade norska och engelska i en salig blandning. Men hon såg till att jag förstod, och det är det viktigaste.
Du har så rätt. Jag kan inte fatta att bara en del av historien lärs ut! Såklart att uppfattningen om vem som ”hör hemma” här då haltar…
(fast eg. borde ju alla vara välkomna, men det finns ivf en uppfattning om svenskspråkiga som utsugare och parasiter av den finsktalande befolkningen)
Jag är också en sån som tycker att alla ska vara välkomna, men i det här fallet är det extra sjukt för att man i ett land som stoltserar med världens bästa skola ändå inte klarar av att lära ut ens grundläggande drag i det egna landets historiska utveckling. Det handlar ju inte ens om tvetydiga tolkningsmöjligheter utan om vad som bara kan beskrivas som sanningar: svenskarna som folk har inte utnyttjat finnarna som folk och finlandssvenskarna är inte rester av en kolonialmakts härskartid. ALLA historiker vet det.
Det blir onekligen väldigt vrickat. Jag undrar hur man riktigt tänkte när man gjorde upp undervisningsplanen i historia för grundskolelver… man får ju lära sig om stenåldern och vikingarna, men sen hoppar vi över den lilla medeltida biten på några hundra år! Sen att den där boken om svensk medeltid hade missat ”lite” med kartan undrar jag också hur ingen reagerade i nåt skede av genomgången och redigeringen av boken. Eller kanske det finns en motivering gömd nånstans i nåt förord? 😛
Det är oerhört svårt att bestämma exakt vad i historien man ska lära ut, vad som är viktigt. För Finlands del har man valt det man ur en politisk synvinkel sett som bildandet av nationen, det vill säga huvudsakligen tiden efter 1809 med ett särskilt fokus på 1900-talet. Det man missar då är förstås att beskrivningen av utvecklingen per definition blir politiskt vinklad och inte sedd i en samtida historisk kontext.
Och vad gäller kartan i den svenska boken reagerade jag när jag först såg den. Till bokens försvar kan dock tilläggas att den tar upp Finland. Ibland mest som en notis, men ibland också som en naturlig del. Inga motiveringar finns för den styvmoderliga behandlingen.
Det är ju lite svårt det där med vad man ska lära ut i historien. Eftersom jag är svenskfokuserar jag här på svensk historia men det är applicerbart på fler håll.
Mycket av den historia som är relevant för mig är ju den som finns i närheten av där jag finns. Hur ska vi göra med svensk historia i Skåne, eller för den delen Bohuslän? 🙂
De som idag är svenskar lever ju i ett land där den östra rikshalvan inte längre ingår, dvs det finns väldigt få som har en lokal anknytning till den finländska delen varför intresset ju minskar. Materialet måste ju vara korrekt, men fokus måste ligga på det som idag är Sverige.
Till en viss del håller jag med. Grundprincipen får gärna vara nutida nationella gränser. Det blir liksom enklast så… Men en sån sak som kartor exempelvis. Om kartan visar medeltida Sverige så ska det vara medeltida Sverige och inte nutida Sverige. Det tycker jag borde gälla även för barn i skolåldern, men på universitetsnivå borde det vara helt självklart.
Ja, självklart. Det var så det såg ut då, och det måste ju avspeglas i materialet.
Jag skulle vilja se den tyska historiebok som kapar bort Preussen i sitt material om tiden före krigen 🙂
Bra poäng där. 🙂
Men memma är ju gott.
Jag är ju finlandsvensk och jag har verkligen börjat få obehag för tonen mot oss här i landet. Förr inbillade jag mig att det var fråga om enstaka bittra människor som var missnöjda med sina liv och behövde någon att vara arg på, men det verkar plötsligt så utbrett att tycka illa om svenskspråkiga. Och alla dessa konstiga ideer om historien. Största delen av min släkt har varit torpare, småbönder, lantarbetare o dyl och levt samma hårda liv som motsvarande finskspråkiga människor, men det verkr många ha svårt att förstå. Argh, jag blir så frustrerad. Hade en disskussion med en kollega idag om att man ibland bara skulle vilja flytta härifrån för man orkar inte läsa allt skit som skrivs omm oss längre.
😦 Men vart ska man flytta om det är ens hemland?
Det skulle ju kännas som det vore mot alla principer att flytta, men man blir så ledsen ibland.
Dessutom är det intressant att en massa kända svenskspråkiga duger som finländska symboler, ingen gnäller på att det är en stor staty av en hurri på en häst utanför Kiasma eller att ateneum är fullt av tavlor målade av hurrin. Nationalsången är både skriven och tonsatt av svenskspråkiga. Hör vi inte hit så hör inte de heller hit liksom.
Där har du många extremt bra poänger! Jag förstår att du blir ledsen. Ibland känns det så himla uppgivet. Hela grejen.
Den frågan har jag ställt mig många gånger. Har dock nu den senaste månaden kommit fram till att det må vara hur det är med den saken, finnarna vann, jag orkar inte kämpa längre. Jag är ett lost cause, vart jag än far kommer jag aldrig vara 100% hemma, MEN mina eventuella framtida barn ska inte behöva genomlida detta. De ska få ett hemland de kan känna sig trygga i (trots att deras mamma är utlänning) kombinerat med det bästa Finland kan ge – lata sommardagar på lande med mammas lustiga släkt.
😦 Jag är helt stum. Oavsett var det blir, hoppas jag verkligen att du hittar ett riktigt hem.
Utan att veta någonting om hela rikets historia fram till 1810 så kan man idag inte förstå varför Stockholm är huvudstad. Det låg faktiskt mitt i riket med utmärkta förbindelser till alla väderstreck, också öster.
Det är en av många saker man får svårt att förstå. En effekt av det är att en växande skara ungdomar växer upp i tron att hav på något vis skulle utgöra naturliga gränser för nationer vilket är farligt eftersom tanken på naturliga nationsgränser bara kan bli fel. Ur ett historiskt perspektiv är det också helt galet eftersom att vatten tills helt nyligen har varit vad som bundit samman snarare än skiljt åt geografiska områden. Det finns (och om jag vågar mig på en kvalificerad gissning är du mycket medveten om det 🙂 ) flera duktiga historiker som skrivit om Finlands och Sveriges gemensamma historia, men det kvittar hur mycket fakta historiker tar fram om det inte används i skolorna, helst utan några decenniers fördröjning. I den gymnasieboken man fortfarande använder för kursen i Finlands historia innan 1809 står det att svenskarna kom som invandrare till Finland, att finnarna kom vandrande från Uralbergen till Finland med start för 6000 år sedan (Bibelliknelse, någon?) och att finnarna inte är ”blodsfränder” med samerna. En ny bok är på väg. Tack och lov.
Mycket bra skrivet. Tråkigt att höra hur dåligt du har blivit mottagen i Finland…om det är till någon tröst så kan jag försäkra dig om att det inte är din rikssvenska som är problemet utanhelt enkelt att du pratar svenska. Jag är född och uppvuxen i Finland men har alltid känt mig ovälkommen i mitt eget hemland pga att jag är finlandsvensk. Känner igen mig i mycket som du har skrivit om. Det är så himla tråkigt att man skall bli behandlad på ett sådant vis bara pga av att man inte pratar ”rätt” språk. Så vad gjorde jag? Ja, jag flyttade till Sverige istället 🙂 Visst får jag höra ibland att jag är finne och kanske inte passar in optimalt här heller men åtminstone får jag prata på mitt modersmål utan att riskera att få en rak höger i ansiktet en lördagskväll 😉 Sverige har blivit mitt nya hem där jag för första gången kan känna att jag är accepterad för den jag är. Nu säger jag inte att du skall flytta hem tillbaka, jag vill bara säga att jag förstår dig till hundra procent och att jag lider med dig för vad du har fått stå ut med. Hoppas att du får bättre upplevelser av Finland i framtiden! Styrkekram 🙂
Hahaha! Fint att du har ”hittat hem”! Ibland vill jag ge upp och flytta tillbaka till Sverige, men jag gillar Finland (inte så mycket just nu, för det snöar, men så där i princip). Det finns stora problem, särskilt för svenskspråkiga, men det finns också en alldeles enastående kämpaglöd för saker man tycker är viktigt och ett fantastiskt djup i människor när man väl lär känna dem. På det stora hela är mina upplevelser av Finland positiva! 🙂
Om det bara kunde sluta snöa.
Ytterst obehagliga grejer, speciellt när det gäller att föda barn utan att få använda sitt eget språk. 😦 Vet inte om det tröstar någon att också finskspråkiga finländare kan ha det svårt att känna sig hemma i Finland nuförtiden. 😦
Kanske det är dags för en Reclaim Finland-kampanj? Att rösta fram Haavisto som Niinistös motståndare var ett bra första steg.
Är själv från en finskspråkig familj men har gått 12 år i svenskspråkig skola, så det där med att inte höra hemma någonstans känner jag igen, när jag är med finskspråkiga känner jag mig svenskspråkig och tvärtom. Debatten om svenskans ställning gör mig väldigt frustrerad och ledsen, båda lägren bara skäller på varandra, det är faktiskt inte så att det är BARA de finskspråkiga eller BARA de svenskspråkiga som har fel. Det finns faktiskt finskspråkiga med positiv attityd till svenskspråkiga och även finlandssvenskarna kan ha idiotiska åsikter, när jag skulle börja skolan var det faktiskt en rektor i ett svenskspråkigt lågstadium som sagt i media att de inte ville ha några finskspråkiga till deras skola. Problemet är helt enkelt att ingendera gruppen är beredd på den minsta lilla medgift eller samarbete…
Du har så rätt! Jag har aldrig krävt att någon ska tala svenska med mig, men jag tycker att det är alla människors rätt att när man är i behov (exempelvis på sjukhus) få prata med någon som tycker att det är viktigt att man förstår varandra. Men jag har sett en finlandssvensk tant (du vet typen…) på ett café stå och skälla på ett stackars tonårigt cafébiträde för att ”även den mest korkade borde kunna lära sig att säga hej och tack på svenska”. Det är ett väldigt effektivt sätt att skaffa sig fiender, om man säger så.
Jag växte upp som rikssvensk i Helsingfors under den senare delen av 40-talet och tidigt 50-tal. Visst mobbades jag lite i skolan av några som hade behov av att känna sig ovanpå. Visst fans det platser där jag inte borde tala svenska -skridskobanor i
bortre Tölö, Berghäll osv. På Johis gick det bra. Jag idrottade i KIFFEN (kronohagen) och var scout i Spanarna. Min finska var och är bristfällig, men bara man var artig och belevad klarade jag både spårvagnskonduktörer, poliser och butiksbiträden. Jag klarade mig alltid på svenska bland vuxna. Visst upplevde jag mycket högljudda pälsklädda finlandssvenska överklasstanter – men de var få. Men H:fors var då en annan stad –
Farligast var av förståeliga skäl att tala ryska, vilket några av mina rysktalande kompisar råkade ut för (immigranter i andra och tredje generationen vars fäder och bröder stupat i de båda krigen).
Efter ett halvt liv i Sverige och övriga världen återvände jag till Finland och bor sedan 22 år i Ekenäs, där dessvärre en del finsktalande ungdomar råkar illa ut.
Problemet är väl kanske bristfällig historieundervisning, men det större problemet är att det långt in i den finska folksjälen finns ett evigt mindervärdighetskomplex – Det är alltid ”någon annans” fel – Problemlösningarna är alltid enkelt svartvita – Man måste alltid slå en främling på käften för annars sätter han sig på dig – Det främmande är alltid farligt – man får inte sticka ut. När jag som ung man var åter i H:fors klädd i en rödbrun kavaj, uppträdde nyktert och belevat etc så var jag naturligtvis bög.
Men trots allt för att citera Runeberg ”Men detta landet älskar vi….”
Jag är själv växt upp i Karis, som faktiskt ligger brevid Ekenäs. Jag är helt och klart tvåspråkig och då jag gick i skolan kunde man inte höra att jag talade det andra språket alls. Jag gick i en finskspråkig skola för att min mamma inte ville sköta helt ensamt alla de saker som hör till en lågstadie elevs föräldrar. Men jag gick på en ridskola var de flästa pratade svenska. Och den del av min släkt som bodde nära, de pratade för största delen svenska. Men i Karis kunde man se helt klart den strid som fins emellan svensk- och finskspråkiga. Då var 60 % av karisbona svenskspråkiga, jag vet inte hur läget är idag. Jag kommer ändå ihåg hur i de gemensamma discon som vi hade då jag var i högstadiet var de flesta slagsmålen just mellan de två språkgrupperna. Själv balancerade jag mellan dem och när det kom upp att jag gick i den finska skolan fick jag förvånade miner från dem som trott att jag gick i den svenska.
Efter gymnasiet (på finska) flyttade jag till Åbo där jag började studera i Åbo Akademi. Här i universitetet är jag en minoritet. Jag valde Åbo Akademi för att det finns bara tre ställen i Finland var jag kan studera mitt ämne, och när jag inte ville studera i H.fors… Jag ville också få en chans att lära mej bättre mitt andra modersmål, för jag har ju egentligen två. För en tid gick det bra, men sedan insjuknade jag och blev borta från mina studier för en tid. Nu känns det som jag skulle ha en tröskel som jag måste gå över när jag talar svenska, bara för att jag inte använt språket. Jag glömmer ord (också på finska) och känner det pinsamt, speciellt för att jag tidigare klarat mej så bra på båda språken.
Jag hör till delen ”svenska talande sämre folk” och på något sätt har jag hamnat mitt i något som jag inte själv påbörjat. Jag bara önskar, att jag skulle tala bättre svenska, inte den ”kariska” som jag tycks tala för det mesta. Kanske jag så skulle också ha mina studier färdiga, men istället kämpar jag med min kandidatavhandling och pro gradu där mina största problem finns just i språket.
Men det som jag vill här säga är att fast eller just för att jag talar de båda språken har jag sett och kännt debatten. Jag vet inte om jag är mer alert eller om debatten faktiskt är hetare, men det känns som en viss del av finska är mer villiga att godkänna de som är homosexuella än de som är svenskspråkiga. Det skulle vara härligt att leva i en värld där man kan tala och studera det språk som man vill utan att vara rädd för att någon skulle känna sig hotad. Och var historien inte var politiskt färgad, på ett sätt eller det andra.