Godsaker · Vardagslivet

En sjuåring in da house!

Mitt i allt sjukhusståhej fyllde vår Tilda 7 år. Till sitt kalas hade hon beställt en tårta som skulle krönas av hennes Dark Celestia pony. På eget bevåg bakade jag därför en fluffig chokladkaka och fyllde den med jordgubbsmousse. Tårtan är täckt med en sugarpaste som enligt förpackning smakar ”marshmallow” och enligt TIlda smakar ”sånt där gott tuggummi”. Till dess försvar ska påpekas att den var mycket lättarbetad och samarbetsvillig, även om jag kanske inte var väldigt imponerad över smaken (och efter ett par dagar i kylen är den liksom geggig på tårtan). Förutom Celestia finns det på tårtan ätbara små diamanter och svart glitter. Vi åt det tillsammans med barnen på kalaset och filosoferade sedan om hur fint man förmodligen bajsade efter sån mat.

IMG_2521-20150423 IMG_2525-20150423 IMG_2527-20150423På födelsedagsmorgonen kom vi in och sjöng för henne, så där vackert som man sjunger tidiga morgnar när man innan inte gjort annat än viskat. Hon rev med förtjusning upp presentskörden och vi åt kladdkaka och drack te ur de små rosenmuggarna. En mycket bra start på en födelsedag!

IMG_2529-20150423 IMG_2528-20150423  IMG_2537-20150423 IMG_2545-20150423 IMG_2546-20150423 IMG_2549-20150423 IMG_2550-20150423 IMG_2551-20150423IMG_2552-20150423

Vardagslivet

Blått, om barnet själv får välja.

Tilda har i över ett års tid tjatat om att få färga håret. Har man så pass länge velat något så mycket kan det ju i något skede vara dags. Sagt och gjort. Hon fick en tid hos lokala frissan och fick själv välja färg.

20150121-123748.jpgDet blev blått. För varför inte. Tilda drog förtjust genom sitt nya hår och konstaterade nöjt att det såg ut just som blått änglahår. Om det blev så mycket ängel av det vet jag väl inte, men det ska medges att det passar på det här inte-heller-särskilt-änglalika-barnet alldeles otroligt bra.

20150121-123756.jpg

20150121-124101.jpg

20150121-124854.jpg

Vardagslivet

Det kom ett anonymt brev från Japan

”Hej Charlotte!

Jag läste på din blogg om missödet med din dotters julkalender. Det verkade inte som att jag riktigt kunde släppa det, för när jag sprang på de här ätpinnarna med Frozen-tema här i Tokyo kom jag att tänka på Tilda och hur du har skrivit att hon älskar, inte bara Frozen, utan även sushi. Jag kunde därför inte låta bli, impulsiv som jag är, att skicka dem som en liten julklapp till Tilda (även om det inte är säkert att det kommer fram innan jul.) Hoppas det är ok för dig och att hon blir glad.

Hälsningar,

en bloggläsare”

IMG_2347-20150114 IMG_2353-20150114 IMG_2358-20150114Om hon blev glad? Gissa!

Jag vet inte vem det här brevet kom ifrån, vem det var som lade lite tid och en slant på att göra min dotter glad, men TACK! Tack, inte bara för gåvan utan för omtanken. Jag är, i brist på bättre ord, rörd.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om samarbete med kyrkan och om att förlita sig på Gud

Som ni vet hade Tildas förskola ett samarbete med församlingen då de skulle göra ett konstprojekt kring psalmen ”Jag lyfter ögat mot himlen”. I går var avslutningen på det projektet och jag tänkte därför att det här skulle vara ett ypperligt tillfälle att rent konkret tala om det där med gränser. Mina utgångspunkter är att 1) alla barn oavsett religion måste känna sig välkomna i ett skolsystem som är obligatoriskt och 2) alla barn bör få kännedom om de kristna traditioner vårt samhälle alltjämt är uppbyggt kring.

Jag skulle därför vilja börja med att säga att jag tycker att Tildas förskola har gjort ett imponerande bra jobb här. De lät barnen själva diskutera kring psalmen och vad den innebär. Barnen hade talat om att knäppa sina händer vilket hade lett till en diskussion om när det är bra att kunna få hålla någon i handen. Konstverket, vilket påminner en smula om Beaker, består av barnens händer som ett höstträd. Runt stammen har barnen själva skrivit lappar med förslag på när man behöver en hand att hålla i, som till exempel ”när man är kär”, ”på en begravning” eller ”när man är ute och går med pappa och hundarna på kvällen”. Det blev inte gudligt – det blev mänskligt.

handsSo far, so go(o)d.

I går kväll var det alltså vernissage i kyrkan. Vi var kanske 20 familjer på plats. Först var jag förvånad över att det var så många som jag inte kände igen men sedan gick det upp för mig att det var en vernissage för alla förskolor i hela kommunen. Det rör sig alltså om minst 6 st förskolor. Då är 20 familjer patetiskt dålig närvaro. Jag antar att många familjer hade problem med tiden. Klockan 18 en onsdag har barnfamiljer i allmänhet rätt mycket program. Jag antar också att många familjer blev avskräckta av hela kyrkgrejen och jag förstår det. Jag som var på plats kan säga att de hade all anledning att vara det.

Vernissagen öppnades nämligen med att psalmen sjöngs (vilket är helt ok, förutom att den sjöngs med finlandssvensk tonsättning i dur istället för den i moll som jag verkligen gillar – men petitess) och därefter talade prästen om Vår Gud Fader i Himlen, om hur Han Ser Oss och Älskar Oss och om Guds Hus och så vidare. Sedan skulle vi alla be.

Här någonstans vaknade rebellen i mig och jag var oroväckande nära att ta min dotter i handen och protestmarschera ut. Så tänkte jag att det säkert rimmar illa med samtalet jag hade med Tilda om hur man, om man är i kyrkan, måste respektera att det finns dem som anser det vara just Guds Hus och som tror.

Grejen är att den här konstutställningen var viktig för Tilda. Hon var, med all rätta, synnerligen stolt över vad de hade åstadkommit. Jag ville ta henne dit för hennes skull, för att hon skulle kunna få visa var hon arbetat med, visa kyrkan som hon tyckte så mycket om och för att ge det hela en ärlig chans. Jag var inte där för Guds skull. Jag var där för mitt barn.

tildakonstKyrkan hade här en fantastisk möjlighet att finnas till som resurs i samhället, som en samtida mötesplats och som historiskt monument. Man hade, från kyrkans sida, kunnat ha förtröstan i att Gud ser oss alla och låtit bli att påpeka det. Man hade kunnat vila i vissheten att Gud alltid är närvarande och inte predika om det. Man hade kunnat lita på att Gud gör sin grej och låta oss som var där för våra barn göra vår.

För i sanningens namn kände jag mig fångad. Det kändes fel att som icke kristen sitta i kyrkbänken och lyssna på hur Gud Skapade Oss och se på när de andra bad. Det hade känts fel att låta mina kristendomsaversioner gå ut över mitt barn och inte åka alls. Hur jag än gjorde fanns det ingen rätt väg att gå. Det är en väldigt obehaglig känsla. Och man kan ju alltid argumentera för att man förstås inte behöver be när alla andra gör det men jag skulle vilja vända på det och säga att man behöver inte organisera bön bara för att det råkar finnas folk i kyrkbänkarna. Allt handlar om vad man vill göra. Vill man organisera en kort andakt för barnfamiljer? Fine, be och tala om Gud. Vill man göra ett samarbete med förskolan där enda chansen att få se resultatet är att gå till kyrkan? Håll det på en kulturell nivå och lita på att Gud berör dem som ännu går att rädda.

Personligen blev jag mest lack.

Kuriosa: Till kyrkobyggnadens försvar ska sägas att den är helt otroligt vacker.
kyrktak

Vardagslivet

Att gå till kyrkan med förskolan

Jag hör till dem som tycker att det är viktigt att barn får undervisning i religion i skolan, det gör jag. Men nota bene! Det måste förstås göras på rätt sätt. Religionsundervisningen ska ge barnen kunskap om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, men måste förbli informativ och får aldrig vara indoktrinerande. Religionen styr inte längre politiska beslut i vårt samhälle, men förblir likväl en grundbult i vår kultur – oavsett om man ser sig själv som religiös eller inte. Det är viktigt att känna till vad religion är och vad religionerna går ut på.

Den där gränsen mellan vad som är information och vad som är något annat är emellertid väldigt knepig. Alltför många gånger har jag stött på folk från kyrkan som menar att de informerar men de utgår ifrån att de informerar om vad som är den Enda Sanna Läran och Vägen Till Godhet och Frälsning och då har man, i mitt tycke, hamnat på fel sida gränsen. Sanningsmonopol är farliga saker när man talar om tro, och särskilt när man hävdar det inför barn.

Så när Tildas förskola meddelade att de skulle starta ett samarbete med församlingen var jag inte alltigenom förtjust. Samarbetet går ut på att barnen ska göra ett konstverk kring psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen, skriven av den finske nationalskalden Runeberg. Konstverket ingår sedan i en utställning i församlingshemmet och barnen ska också diskutera kring psalmtexten.

Det finns så många saker i det här som kan gå fel. Det finns så mycket potential att döma barn som tror ”fel”, att fördöma den som inte anpassar sig. Jag hade därför långa samtal med personalen. Först hade jag önskat att Tilda kunde få göra något annat, men det hade knappast varit det bästa för henne att stängas ute från konstutställning och annat. Därför kom vi överens om att Tilda skulle vara med men att de samtal som fördes med barnen om psalmen skulle hållas på så att säga rätt sida gränsen.

Och så talade jag med Tilda förstås. Berättade sånna där basic grejer som att hon aldrig ska låta någon bestämma vad hon ska tro på, att man tror med hjärtat och att det inte finns något rätt eller fel.

Dagen innan de skulle till kyrkan var Tilda så pirrig att hon hade svårt att somna. Hon hade, på eget bevåg, lagt fram sin finklänning och en söt bolero att ha på sig på den stora dagen och besöket i kyrkan var något hon verkligen innerligen längtade efter. På eftermiddagen när jag kom och hämtade henne fullkomligt bubblade hon av berättelser. Kyrkan hade varit så vacker, och de hade fått gå på ställen där man normalt inte får gå. De hade fått komma och titta på ”den där stora som det kommer magisk musik ur” (orgeln) och den hade nästan spelat av sig själv. Kyrkbesöket hade gett henne exakt det jag hade hoppats på; en fantastisk upplevelse av någonting stort och märkligt – det där som jag trots mina hedniska tendenser känner varje gång jag går in i en gammal (inte ny) kyrka.

Jag frågade henne om hon hade lärt sig något nytt.
Hon: Jo, massor!
Jag: Pratade ni om någonting intressant då?
Hon: Näe. Det var mest en massa Jesus-babbel.
Jag: (kväver ett fniss)
Hon: Och mamma, jag tror inte på Jesus. Det måste man inte.

Just så, älskade barn! Just så!

Vardagslivet

Barnen förklarar könstillhörighet. Och sånt.

Följande konversation utspelade sig sent igår kväll:

Tilda: Men mamma, hur ser man om kaninungar är flickor eller pojkar?
Jag: Man tittar mellan benen på dem.
Tilda: *tystnad*
Jag: Jo, så man ser om det finns en snopp.
Tilda: *tittar talande på sin bror*
Vilho: *stirrar förskräckt på sin syster*
Jag (i ett försök att undvika annalkande bekymmer): Ja, fast Vilho vet vi ju redan att han är en pojke. Åtminstone nu. Det vet man ju aldrig sedan vad han känner att han är när han blir äldre.
Tilda: Nej precis. Han kanske blir ett sjölejon.

För det var precis det jag menade.