Vardagslivet

Mycket

Kämpar för att hålla huvudet över ytan just nu. Det är, som man säger på fackspråk, rätt jävla mycket just nu. Och så börjar semlesäsongen i Finland och mitt flöde fylls av SYLTFYLLDA HELVETES BULLAR. Det är droppen.

Återgår till att korrläsa.

Vardagslivet

Superstressen

Det är mycket nu, som alltid i slutet av september. Och när det är väldigt mycket att göra kommer alltid den där krypande obehagskänslan av att man har glömt något viktigt. I morse kom jag till exempel på att kidsen har fotografering i skolan ungefär tio minuter innan skolan börjar och därmed ungefär exakt samma tid vi borde hoppa i bilen och susa i väg. Kalla det fåfänga, eller investering i framtida minnen eller vad som helst, men det var bara vända in och få på kidsen nånting prydligare än vad de själva hade valt (till något annat som vi alla var ok med). Borsta hår. Torka ansikten. Sånt där som jag ibland struntar i för att det helt enkelt inte hinns i morgonrumban.

Och så kom jag tillbaka framför datorn och såg några meddelanden om en konferens. Mindes att jag skickat in abstrakt. Mindes att jag blivit antagen. Mindes att jag inte har något färskt minne av att faktiskt ha närvarat på sagda konferens och får så där svårt att andas.

Anledningen till att jag inte mindes att jag varit på konferensen visade sig vara för att den hölls i mars. Och jag var där. Såatteh.

Vardagslivet

Helskottas septemberskit

Jag vet att jag för några månader sedan stötte på en avhandling skriven typ i slutet av 1800-talet, vilken behandlade precis samma ämne som jag skriver om men nu hittar jag den inte igen. Den är som uppslukad. Och när jag försöker googla mig fram till den igen så hittar jag bara mig själv hela tiden för inte alldeles oväntat har jag varit en smula mer aktiv på sociala medier än min kollega för drygt 100 år sedan.

Slutet av september, när alla ansökningar ska in, är som vanligt ett helvete.

Och det ligger en katt på tangentbordet.

Historikerns historier

Lite om doktorandens verklighet och om kärleken till ett arbetsrum

Jag har varit doktorand vid Helsingfors universitet i flera år nu. Under dessa år har jag på heltid arbetat med min avhandling, varit på konferenser både inom och utom landet, arrangerat konferenser, publicerat, undervisat och föreläst. Jag har gjort allt vad som förväntas av en doktorand och lite till.

Men jag var en av de doktorander som började precis när universitetet påbörjade omformningen av doktorandernas status. Jag var en av dem som fastnade i det limbo som uppstod när doktorander inte längre skulle vara en del av forskarna utan en del av studenterna och därför hamnade någonstans mitt emellan. För mig personligen har den största förlusten varit att jag inte ens har rätt att hyra ett arbetsrum från universitetet, trots att jag har finansiering och trots att det står rum tomma. Att arbeta hemifrån när man har två små barn är en bra dag bara en stor utmaning. Under somrar, jular och helger är det stört omöjligt.

Genom en av mina fantastiska vänner fick jag så möjligheten att – helt oberoende av universitetet – hyra ett arbetsrum i stan. Först tvekade jag. Hyran är förvisso mycket förmånlig, men den är likväl en extra utgift. Och skulle det verkligen hjälpa mig att sitta ensam i ett rum i stan istället för ensam i ett rum hemma?

Det här rummet är dock guld värt. Ett rum som är till för arbete, där varken disk, tvätt eller hungriga barn kan störa. Ett rum som inte kvällar och helger fungerar som TV-rum och därför på måndag är täckt av chips. Ett rum med ett bord där de saker jag lägger kvar finns kvar i samma ordning nästa gång jag kommer dit.

Det är ren och skär lycka! Det här är precis vad jag behöver!

Jag kan för mitt liv inte förstå universitetets linje angående arbetsrum, och särskilt inte då man samtidigt försöker stressa oss att bli färdiga snabbare. Egentligen handlar det inte bara om det som jag nu lyckats hyra in mig på själv – ett eget ställe att faktiskt arbeta effektivt på – utan om att doktoranderna stängs ute från de akademiska sammanhang som de borde tränas inför. Avhandlingar kan inte skrivas i vakuum. Avhandlingar måste skrivas i en vetenskaplig kontext. Och visst kan man råda bot på ensamheten till viss del, genom att åka på konferenser, delta i seminarium och hyra sig ett arbetsrum, men bäst vetenskap bedrivs förstås på universiteten – även rent fysiskt.

Att ha kollegor att be om råd. Att ha tillgång till interna nätverk – både socialt och de som innehåller artiklar och tidskrifter man bara kommer åt inom unis nätverk. Att på allvar få känna att det arbete man lägger ner på forskningen faktiskt är viktigt, för vi doktorander bedriver inte (bara) studier – vi producerar ny kunskap.

På tal om ny kunskap: Inser att en kaffebryggare måste införskaffas hit, till mitt nya rum. Så här på eftermiddagen hänger huvudet oroväckande nära tangentbordet.

Och tårta. Tårta behövs. Men så är det ju alltid.

20150213-151319.jpg

Nyhetsplock

Måndagsexemplar

I dag var jag på HBL för att leka måndagsexemplar i Studie HBL. Träffade för första gången Oscar Ohlis, som jag hoppas tar över världen en dag. Mer sympatisk kille får man leta efter. Vi talade bland annat om den fullkomligt vansinniga universitetsreformen som föreslås. Ministrar som får sitta i viktiga kommittéer borde tvångsinstalleras i de miljöer de ska bestämma över. Stubb skulle kunna prova att leva som stipendieforskare i historia i ett par år och så får vi se vad han därefter tycker om förslag som att forskare ska ta ett par år ledigt för att starta företag och sedan komma tillbaka till sin forskartjänst.

Fun fact 1: Forskare har i allmänhet ingen tjänst att komma tillbaka till.
Fun fact 2: Den forskare som inte håller sig ajour med sitt ämne kommer inte att ha något att tillföra i form av nytt kunnande.
Fun fact 3: Med Stubbs årslön skulle man kunna finansiera 6 doktorander.

Ni kan titta på hela programmet här. Jag pekar med hela handen. Borde säkert inte göra det hela tiden.

20150202-225915.jpgJanne ”Babyface” Strang, Oscar Ohlis och jag.

Vardagslivet

Svengelska

Ibland när jag skriver på engelska, som till exempel min avhandling, blir jag helt väldigt osäker på om jag stavat rätt eller bara hittat på. Som i dag, när jag helt plötsligt insåg att jag kanske diskuterade medeltida sälar istället för sigill.

Vardagslivet

Eierspätzle

Söker stipendium som en galning. En dag söktid kvar. Har blivit veritabel floskelmaskin. Dessutom är det ju alltid härligt att vara ute i sista sekund för det ökar ju inte sannolikheten att man gör en massa fel eller så. Och ingen här brukar ju göra fel ens i de genomlästa versionerna. Nej då.

20140930-162959.jpg

Köpte sedan sånna här till mat. Vet inte vad det är men de heter något konstigt på tyska och ser ut som astronomiskt stora bandmaskar. Känns oerhört passande just nu.

20140930-162845.jpg

It can not be unseen.

Historikerns historier · Vardagslivet

Ansökningstider

Jag hade egentligen inte tänkt berätta något. Jag hade tänkt att sedan jag lämnat in ansökningshandlingarna i fredags så ska jag bara glömma att det någonsin har hänt och gå vidare med mitt liv. Men jag klarar det inte.

Det är nämligen så att det har öppnats ett vikariat. Det enda i sitt slag i Finland. Det är för en svenskspråkig doktorand i historia som skriver om det svenska i Finland  (I KNOW!! Det är ju JAAAAG!!). Tjänsten innebär inte bara en riktig månadslön i ett år utan även ett eget arbetsrum nära universitetet och arkiven och bara några dörrar bort från vänner jag tidigare arbetat med. Ord räcker liksom inte till för att beskriva hur mycket jag skulle vilja ha den här tjänsten.

Jag är knappast ensam om det. Nu slår förstås paniken över att jag lämnat in en undermålig ansökan till. Det är ju inget nytt, om vi säger så.

Forskningsplanen är bra. Den är jag faktiskt riktigt nöjd med. Den är uppdaterad med de preliminära resultat jag kan bjuda på och håller sig ändå under det tillåtna teckenantalet. Men ansökningsbrevet hörrni. Vafan. Jag har fullkomligt missat att skriva att jag är med i ett prestigefyllt projekt som hade kunnat ge extra poäng. Och jag glömde helt att redogöra för hur jag blivit finansierad fram tills nu – trots att jag tidigare fått stipendium från just den här nämnden och att jag för fucking tillfället är finansierad av deras organisation. Det hade ju kunnat vara helt relevant information.

Så nu sitter jag här och försöker koncentrera mig på mina urkunder istället för hur de ansvariga får min ansökan framför sig och bah ”jomen henne har vi ju betalat en massa till men det tyckte hon inte var värt att nämna, vassegod det var så lite så”. Och jag kallsvettas över hur jag kunde ta dagar till att kontrolläsa alla ansökningshandlingar och ändå inte få det rätt. Tur att jag inte skrev i ansökningsbrevet att jag var noggrann den här gången i alla fall.

”Hej!

Jag är ansvarsfull, eh.. nyfiken och har jobbat stenhårt de senast åren. Det är tack vare er, men vi snackar inte om det oki?

Vänliga hälsningar

Gissa vem”

Men samtidigt alltså. Tänk om? Tanken virvlar genom mig som bubblor av hopp. Tänk om det trots allt kanske, kanske går vägen.

Nu måste jag släppa det här och bara köra på. Nästa vecka ska jag plita fler ansökningar för vid slutet av året går mitt stipendium ut. September är sån. En evig berg-och-dal-bana av hopp och förtvivlan.