Vardagslivet

Recensionsskrivande

Jag har skjutit upp att läsa och recensera en bok om gifta kvinnor och lagen under medeltiden som jag egentligen borde ha tagit itu med mycket tidigare. Så mejlade de från den tidskrift som recensionen ska till och undrade om jag kunde få den färdig innan midsommar. Eftersom jag mentalt blivit kvar i maj sa jag att det inte var några problem. Eftersom resten av världen (vädret avgjort undantaget, det snöade igår) är en bit in i juni var det kanske inte alldeles problemfritt.

Det första som hände var förstås att jag däckades av en feberfrossig förkylning av något slag och läsningen av boken skedde i takten 1 timmes sömn per läst sida.

Sedan visade det sig att midsommar inte ens var på lördag utan på fredag, en detalj Tildas dagispersonal upplyste mig om när jag undrade varför de skulle hålla stängt på fredag.

Och nu försöker Rasputin äta upp min penna som straff för att han inte får ligga i boken. Det blir inte direkt raka understrykningar av det.

20140619-003115.jpg

Maken: Well you sure come across as a true academic, all enclosed in your muddled world.
Jag: That’s so not true! I just haven’t been able to catch up with the rest of the world for a while.
Maken: M’kay…
Jag: (djup suck)
Maken: (talande tystnad)
Jag: (lätt uppgivet) This autumn has just been completely crazy.
Maken: (höjer ett dömande ögonbryn) No really?

En dag kommer jag att vara i fatt och då ska jag uträtta stordåd.

Historikerns historier · Vardagslivet

Utnyttja doktorander

Universitetet skickade just ut ett mejl med följande information:

”We will organize a pilot course on research funding and exploitation for doctoral candidates and post-docs […]. The course is targeted to ambitious doctoral candidates and young post-docs of the University of Helsinki who are planning a successful research career.”

Jag är inte riktigt säker på om det är årets mest träffsäkra Freudian eller ett öppet erkännande av unga forskares verklighet.

Historikerns historier · Vardagslivet

Ytterligare en stor upptäckt (om avhandlingsskrivande)

Ja, och så insåg jag till min egen stora förtjusning att Coldplays The Scientist egentligen handlar om en avhandling.

Come up to meet you, tell you I’m sorry
You don’t know how lovely you are
I had to find you, tell you I need you
Tell you I set you apart

Tell me your secrets and ask me your questions
Oh, let’s go back to the start
Running in circles, coming up tails
Heads on a science apart

Nobody said it was easy
It’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Oh, take me back to the start

I was just guessing at numbers and figures
I was pulling the puzzles apart
Questions of science, science and progress
Do not speak as loud as my heart

And tell me you love me, come back and haunt me
Oh when I rush to the start
Running in circles, chasing tails
Coming back as we are

Nobody said it was easy
Oh, it’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
I’m going back to the start

Vardagslivet

Förvirringen är total

Normalt så är det siffror som gör mig förvirrad. Jätteförvirrad. Men om ni lovar att inte berätta så ska jag delge er den största förvirringen just nu: svenska toppnamn inom historieforskningen. Jag blandar dem som en halvdan gatumagiker blandar en kortlek. Hela. Jävla. Tiden.

För i min värld heter de nästan samma sak. Maria Ågren. Maria Sjögren. Marja Taussi Sjöberg. Och sedan dessutom Åsa Karlsson Sjögren. Tror jag. Var och en har skrivit typ en handfull verk som är relevanta för min forskning, så inte nog med att jag ska hålla reda på vem som heter vad och skrev vad tillsammans med vem, de ska identifieras med ett förbannat årtal också. Sucken just nu är så djup att den förväntas påverka vädret i södra Europa.

Suck.

Vardagslivet

Stress

Kapitel 2 av avhandlingen är sådär i princip färdigskrivet, men nu ska det petas i noter och referenser i några dagar. Det är det svåraste med att skriva akademisk text, inte bara för att allt man skriver måste beläggas utan för att man när man fixar sina noter ofrånkomligen trillar in på andra superintressanta spår och drunknar i det hopplösa hinner-inte-läsa-allt-spännande-men-endast-löst-relaterat-träsket. I övrigt är allt stress nu. Så mycket att jag bara äter sådant som jag kan äta med en hand framför datorn. Soppa ur temugg tillexempel. Dessutom; att sätta hela pepparkorn i soppan kändes jävligt rustikt och chict när jag ploppade i dem, men inte alls lika härligt när de nu fastnar i tänderna.

Historikerns historier

Kvällsgöra

Jag tar den här fredagkvällen i akt att skriva färdigt min föreläsning som jag ska hålla på måndag på Kyrkohistoriska föreningens möte. Mitt ämne har ju som bekant bara en tämligen lös koppling till kyrkohistoria, men jag kompenserar det med att visa en Powerpoint med enhörningsbilder.

Vill man komma och höra mig föreläsa om medeltida genushistoria (och se bilder på enhörningar) kan man komma till Teologiska fakultetens sal på Helsingfors universitet, Vuorikatu 3 (5 vån), på måndag den 3 februari kl 17.15. Här är annonsen! Det är öppet och gratis och fantastiskt spännande!

Vardagslivet

Skrivaskrivaskriva

För tillfället är jag i en fas av skrivande. Inte så att jag översköljts av inspiration och sitter och knackar briljant text dagarna i ända, utan mer så att jag borde presentera kapitel 2 av min avhandling på doktorandseminariet om en månad och… eh… kapitel 2 är väl kanske inte alldeles färdigt. Om vi säger så.

Men däremot är kapitel 2 på väldigt god väg. Det beror främst på följande faktorer:

* Jag använder skrivprogrammet Scrivener, som underlättar författandet av långa texter alldeles otroligt. Med Scrivener får jag en betydligt bättre bild av vad jag har skrivit, var jag skrivit det och vad som ännu saknas, eftersom programmet tillåter mig att ha anteckningar framme vid sidan om den verkliga texten hela tiden. När en tanke dyker upp kan jag alltså plita ner den vid sidan av det stycke där den borde inkluderas, även om stycket är ofärdigt eller i princip icke-existerande. Jag har skrivit mer om Scrivener här! Tilläggas bör att det jag störde mig på med noterna då faktiskt har blivit ändrat. Noterna finns numer i en lista bredvid texten (vilket ger en överblick över vilken litteratur man använt som Word helt enkelt inte kan matcha).

* Scrivener låter mig också ha en konstant liten ruta med wordcount – både för hela mitt projekt (avhandlingen) och för dagens session – framme. För varje ord jag skriver fylls stapeln på och så ger jag mig själv delmål. Vid 250 ord får jag blogga och kolla email. Vid 500 ord är jag färdig för dagen. Som ord räknas dessutom bara verklig avhandlingstext, inte noter eller anteckningar. Eller bloggtext, då hade jag ju varit färdig redan. Ju.

* Inspirationen att skriva brukar komma där vid uppnådda 350 ord och de sista 150 tar i allmänhet ungefär lika lång tid att skriva som de första 15. När jag kommit upp på 500 stänger jag dock av, oavsett om jag tror att jag skulle kunna få ihop fler. Så gör jag en anteckning om min sista tanke innan jag slutar och går och gör något annat. En tag tillät jag mig att fortsätta skriva när jag hade inspiration, för det kändes korkat att stänga av då, men det ledde mest till att jag inte kom igång nästa dag. Jag inbillade mig att eftersom jag faktiskt skrivit 650 dagen innan så gjorde det inget om jag inte skrev så många nästa dag och så gick det utför tills jag var tillbaka på att spendera halva dagen med de där första orden. Och det är skönt att kunna bli färdig. Klar för dagen. Särskilt när man jobbar hemifrån är det superviktigt att kunna känna att man gjort det som man borde och sedan med gott samvete kan stänga av.

* Solen skiner men det är minus 20 frkn grader. Det betyder att man kan njuta av solskenet utan att längta ut.

Det är främst fyra faktorer som inte underlättar:

* Percival

* Poppy

* Noppa

* Rasputin

Det är fler katter än vad som behövs för att någon alltid ska sitta vid den tomma (läs: inte överfulla) matskålen och kräva påfyllning, klättra i blommorna, ligga på tangentbordet, på, i och under all forskningslitteratur till specifikt kapitel 2 (katter har en känsla för sånt) eller försöka fånga mina fingrar när jag skriver. Ja, och så var det solskenet. Katterna vill ut. Poppy och Percival, som är de enda som får gå ut, turas om att sitta på fönsterbrädet och kräva att få gå ut, bara för att lägga öronen bakåt och ducka när jag öppnar fönstret och den kalla luften kommer in. När jag lite uppmuntrande buffar på dem för att visa att de nu äntligen får gå ut vänder de sig bara om och blänger på mig som om jag vore århundradets katt-sadist som föreslår att de ska gå ut. Nej. De ville bara att jag skulle komma och öppna. Så att de kan titta ut lite bättre än vad katter kan genom ett vanligt jävla fönster.

Öppna fönstret! Vi ser inte ordentligt!IMG_9060

Om vi sitter så här tillräckligt länge måste hon komma och försöka lista ut varför.IMG_9068

 

Nyhetsplock

Glappet

Jag fick just ett meddelande om att Helsingfors universitet utlyser anställningar för doktorander. Det är en del av förändringen som håller på att ske vid uni, där de nystartade doktorandprogrammen är den förmodligen viktigaste beståndsdelen. Även doktorandprogrammen har ju riktiga anställningar för doktorander.

Problemet är att vi är vansinnigt många fler doktorander än vad det finns anställningar. Jo, så är det väl alltid vid anställningar – fler sökande än platser. Men vid det doktorandprogram som jag borde höra till fanns det totalt fem anställningar och en bit över 100 ansökningar. De platser uni nu öppnat upp är 13 till antalet, och varenda doktorand vid uni (det vill säga tusentals) är teoretiskt sett behörig sökande. Uni meddelar nu dessutom också att de doktorander som är i början av sina studier kommer att anställas i första hand. Liknande tankegångar fanns vid anställandet av de fem som fick avlönad plats på doktorandprogrammet. Jag och väldigt många med mig fastnar i någon sorts glapp mellan system.

För ett par år sedan, när jag började, fanns det nämligen fortfarande möjlighet att hyra ett (delat) rum på uni för oss doktorander. När jag lämnade in min ansökan till ett sådant rum fick jag höra att jag i princip var garanterad en sådan plats, men under de månader min ansökan låg på ett bord och väntade förändrades unis policy och doktorander skulle inte längre få hyra rum. I två och ett halvt år har jag därför arbetat med min doktorsavhandling hemifrån. Visst är det skönt att slippa arbetsresor, men jag är rädd för att den kollegiala aspekten av forskningen får stryka på foten när doktoranderna utestängs från uni. Ett universitet ska ju trots allt vara en sammanslutning.

Det rör förstås också doktorandernas status, alla de här förändringarna, och på ett sätt så välkomnar jag dem. Bättre trygghet och allt det där. Men för oss som kommit halvvägs, vi som skulle vara rätt säkra kort men som behöver hjälpen att komma hela vägen, finns det inte mycket hjälp att få. Vi kan i princip inte få undervisningstimmar för det finns inga pengar. Vi kan inte få rum för det finns inga pengar. Vi kan inte få anställningstrygghet för det finns inga pengar och vi kan inte få studieförmåner för vi är inte studenter. Det finns inte ens en presentation av oss doktorander på institutionens hemsida. Ingenting.

Så när uni nu vill anställa doktorander skulle jag önska att de kunde prioritera sådana som mig. Sådana som redan arbetat i flera år, som kommit långt trots allt och som bevisat att vi är värda att satsa på. För jag tycker att vi som arbetat på utsidan av unis system faktiskt förtjänar att inkluderas nu, när den omstrukturering vi fastnade i börjar bli färdig. Att vi klarat oss bra och arbetat hårt borde inte ligga oss i fatet.

Historikerns historier

Skrivarvånda och begreppshistoria

En av de sakerna min avhandling går ut på är att definiera innebörden av det medeltida begreppet ”målsman” och jag skriver på engelska. En av mina poänger är att det är skillnad på den medeltida och den nutida varianten av målsman så att målsman inte korrekt kan översättas med termen ”legal guardian” – vilket gör att jag måste använda den svenska termen i min engelska text för att beskriva det specifikt svenska systemet. Av detta följer också att den som har en målsman inte kan benämnas ”ward” eller ”minor”, vilket resulterar i att jag hela tiden måste skriva om i stil med det inte alldeles språkligt funktionella ”a person who has a målsman” eller de lingvistiskt groteska ”someone under målsman ship”. Därtill ska läggas att all tidigare forskning, med små variationer, har likställt medeltida målsman med dagens (alltså en legal guardian) så att jag varje gång jag tar upp forskning inte vet om jag ska översätta deras svenska målsman med det engelska legal guardian (vilket skulle reflektera användningen och den innebörd termen getts i sammanhanget) eller helt enkelt behålla det svenska målsman så snart det förekommer (vilket då i sin tur inte korrelerar med hur jag har valt att använda termen).

Det där att skriva forskning på klarspråk är betydligt svårare än vad somliga tycks tro.

Historikerns historier

De bästa avhandlingsskrivartipsen när man är i skrivsvackan

Jag och några kvinnliga doktorandkollegor hade det stora nöjet att få spendera ett par värdefulla dagar på Villa Salin för att diskutera vår forskning. Vi talade rätt mycket om motivation och hur man kan göra för att hålla den uppe, men också om vad som händer när man inte lyckas. För även om det känns som om man vore den enda som går ner i svackor och tittar på gulliga kattvideor istället för medeltida urkunder så är vi alla på botten ibland. Det blir, åtminstone för mig, ganska snabbt en ond cirkel. Jag jobbar inte tillräckligt mycket så jag får dåligt samvete så jag äter så jag får dåligt samvete så jag inte orkar jobba tillräckligt mycket och så vidare. Efter ett par veckor är jag inte bara några kilo tyngre utan också så mycket efter i arbetet att jag inte längre kommer ihåg var jag ska börja.

Så talade vi om hur man ska kunna bryta den onda cirkeln och arbeta snabbt och effektivt utan att för den skull arbeta ihjäl sig. Julia tipsade om James Haytons föreläsning  om hur man skulle kunna skriva sin avhandling på tre månader (utan att bli galen, tjohopp) och den tittade vi andäktigt på. Nu har väl ingen som arbetar inom humanistiska ämnen pretentionen att skriva sin avhandling på tre månader. Det förutsätter liksom att man har ett labb och en viss mängd kontrollerbar data som resultat och som kan vara färdigfixat den dagen man sätter sig ner och skriver. Inom humaniora får man ju kontinuerligt gå tillbaka till sina källor, diskutera, kontrollera och läsa på nytt.

Men poängen är egentligen den att man måste ta kontroll över sitt eget arbete och att den enda som kan göra det är man själv. Man måste återkomma till den där kärleken för sitt ämne som gjorde att man från början ansökte om att få spendera fyra år bara med det ämnet utan att det garanterar varken jobb, pengar eller sexliv ens när man är färdig. Och så ska man bryta den onda cirkeln. Här är mina bästa tips, som jag från och med i morgon (famous last words) ska implementera:

* Tryck inte på datorn förrän du vet exakt vad du ska ha den till. Jag brukar trycka på den på vägen in till köket för att göra frukost. Inte för att den kan koka te, utan för att det är en vana. Det som jag borde göra nu är dessutom läsa färdigt en bok som jag ska recensera, så datorn skulle inte behövas alls (ta det lugnt, andas i påse, kan leva utan internet).

* Kontrollera email först sedan du arbetat två timmar. Den som har något väldigt brådskande kan ringa. Jag kollar min email i genomsnitt kanske 70 gånger per dag. Men det måste man ju inte (andas i påse, klarar mig utan email ett par timmar).

* Sätt överkomliga mål för varje arbetsdag och ta ledigt resten av dagen när du är färdig med målet. Effektiv arbetstid när jag är i en sån där svacka, och nu är jag obehagligt ärlig, är kanske 1 timme per dag. Resten av tiden slösurfar jag, städar ur det där skåpet som faktiskt är jättestökigt, sorterar pennorna, kollar min jävla email, läser vad andra skriver på Facebook och Twitter och bloggar och resten av Internet. Om jag istället skulle arbeta effektivt två timmar för att få tillgång till min email har jag redan innan jag faller ner i prokrastinationsmönstret faktiskt arbetat dubbelt så länge som jag annars skulle gjort.

* Dagsmålen bör så ofta som möjligt vara att skriva ett visst antal ord. Om man skriver 300 ord avhandling per dag (vilket är ganska lite, 500 är inga större problem) har man fyllt sin ordkvot på 300 dagar (för ca 250 sidor avhandling – noter är inte inräknade i de 300 orden). Det går att göra.

* Var inte rädd för svackorna! Det händer saker som man inte kan rå på och som man måste ta sig igenom, till exempel sådant som att ens katt dör och man går sönder, men genom att ta kontroll över sitt eget arbete kan man undvika den onda cirkeln, starkare och effektivare och med en kattunge på andra sidan.

* Kom ihåg att du aldrig någonsin är ensam. Har du inte bra kollegor har du alltid den här bloggen. Och den älskar dig, just som du är.

Fyll gärna på med egna tips här under!