Att uppfostra flerspråkiga barn

Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.

En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.

Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket  för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.

Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.

Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.

Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan,  så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.

Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.

049

 

14 tankar om “Att uppfostra flerspråkiga barn

  1. Åh som före detta lingvistikstudent så tycker jag att det där är jätteintressant, det där när man pratar ett språk och helt plötsligt spränger in enstaka ord på ett annat språk kallas kodväxling, brukar höra mycket sånt på tunnelbanan. Nästan så jag skulle vilja träffa en fransman bara för att få flerspråkiga barn, men de är generellt inte lika progressiva i jämställdhetsfrågor och språket kanske inte bör vara största anledningen till ett förhållande.

    • Jag blandar språk ganska friskt nu när jag bor i Danmark – om jag pratar danska och vet att ett ord inte heter som på svenska men jag inte kan komma på vad, då säger jag på engelska. Och pratar jag engelska (för att det finns icke-skandinavisk-talande med men minst den dansktalande) och inte kommer på vad det heter så säger jag ordet på danska/svenska och hoppas att de kan hjälpa mig att översätta. Det fungerar utmärkt!

    • Kodväxling är jättespännande, men många verkar vara rädda för att barn gör det. Kanske det beror på vad man har språket till, om det är en identitetsmarkör eller ett medel för kommunikation?

      (Det måste ju finnas progressiva fransmän till förfogande nånstans?)

  2. Ni har alla så rätt. Jag växte upp i Helsingfors i slutet av 40-talet tack vare en sadistisk finsklärare och alltför ofta stryk på skridskobanan för att jag talade rikssvenska – lärde jag mig aldrig finska (H:fors var faktiskt tvåspråkigt då). Alltså miljö måste vara positiv. Mina barn växte upp långt ute i den afrikanska bushen (4 år), arbetsspråket var till 70% engelska. Barnen talade ”swinglish”. t.ex ”Pappa kan jag ha en orange jag har redan haft all the mangos”. Naturligtvis förändrades språken i takt med nya miljöer, deras engelska sitter bergfast efter 40 år i Skandinavien även om det afrikanska uttalet försvann (den äldste kan ännu plocka fram det). Jag lärde mig spanska som 16-årig sjöman i sydamerikansk kustfart, med sjömän och hamnfolk som mentorer. Ännu en gång positiv miljö, positiv feed back och frånvaro av hot hjälpte oss.

  3. Språk är fascinerande. Jag tycker det låter väldigt intressant att ha möjlighet att få lära flera.
    Själv är jag inget språkproffs, hankar mig fram med engelskan och kan säga; det är en häst, på franska. Inte så nyttigt kanske men jag förstår mer än jag kan tala.
    Dagens unga kommer nog att bli flerspråkiga, framför allt när det kommer till engelska. Världen har krympt, mycket tack vare internet. Coolt! 🙂

  4. Tack för att du delar med dig! Det är grymt kul med språk tycker jag. Här hemma pratar vi svenska med barnen (men läser en hel del på engelska), på dagis är det spanska som gäller och i alla andra sammanhang engelska. Vår tvååring blandar lite, men inte alls så mycket som jag hade trott att han skulle göra. Något som är häftigt är att det blir tydligt varifrån de ord och uttryck som han lär sig kommer, eftersom han pratar om dem på det språket. När vi gav honom en mandarin för första gången i år så ropade han glatt ‘mandarina’. Ah – de har ätit dem på dagis. Och när han första gången började markera ‘mitt och ditt’ så gjorde han det på engelska (‘no, that’s mine!’), vilket han alltså snappat upp när han lekt med andra barn. Det var också lite kul när vi åkte till Sverige i somras, eftersom han de första dagarna enbart pratade engelska med andra barn. Och i hans värld hade ju i princip alla barn pratat engelska, så det är väl inte så konstigt. Vuxna visste han kunde prata svenska, så där var det inte samma sak.

  5. Jag är själv från ett tvåspråkigt hem. Pappa talde franska och mamma svenska. Med varandra talade de till en början engelska innan de lärde sig varandras språk. De försökte också ha engelskan som hemlisspråk men vi lärde oss ju fort. 😉
    Finska lärde jag mig ordentligt först då jag fick finskspråkig pojkvän i fjortonårsåldern, då började jag skriva dikter också, på finska. 😀
    Nu lever jag igen i ett tvåspråkigt hem. Sambon talar alltså finska med barnen, jag svenska. De har alla börjat tala relativt sent, kring två. Då rådgivningstanten senast var orolig över den yngstas språkutveckling hade jag gärna frågat henne när HON lärde sig sitt andra språk! Han skiljer bra på dem. Talar jag finska till honom säger han att jag ska sluta, samma om sambon provar tala på svenska eller engelska till honom. Han säger nu sitt på båda språken, lite otydligt hur som hellst. 😉 Men det går ju framåt!
    Äldsta lärde sig båda som liten. Vid ungefär tre blev det STOP för svenska och han svarade bara på finska tills han började i dagis som femåring. Då insåg han att det finns andra svenskspråkiga barn och ordförrådet fylldes med barnord och allt det lagrade kom också i bruk. Finskan är nog ännu också starkare sku jag säga men han går i svenskspråkig skola och talar för det mesta svenska med sina bröder också, fast varvat med en massa mer passande ord på finska.

    • Nu kan ju inte jag uttala mig om just ditt barns språkutveckling, och visst är det skönt att de håller koll på sånt på rådgivningen (motsvarande BVC), men det är långt ifrån alla där som läst på om tvåspråkiga barns språkutveckling. Någon annan kan säkert berätta mer om saken, men tvåspråkiga barn ska ha börja tala så man förstår dem i treårsåldern om jag inte missminner mig. Det tar längre tid att lära sig tala om man gör det med två språk istället för med ett. Varje sak heter ju två olika grejer.

  6. Jo, Mikael blev alltid sur om jag försökte prata ”mummonkieli”. Det spelade ingen roll om han förstod, någon som inte var mummo eller pratade med mummo fick inte prata hennes språk. Däremot fick jag gärna läsa Tissun, tassun-boken, för den var ju på det språket…

  7. Råkade surfa in på denna blogg och måste bara kommentera kort…

    Intressant att många (oftast enspråkiga) har för sig att det skulle vara problematiskt för ett barn att lära sig flera språk. Faktum är att enspråkiga barn faktiskt är en minoritet i världen (det finns ju en hel del naturlig flerspråkighet i t.ex. Europa och Afrika). Ett språk utvecklas så länge man hör och får använda det regelbundet. Ordförrådet beror ju sedan på sammanhanget man hör språket i. Det att barn kan växla mellan språken och låna in ord från det andra språket tycker jag inte är en svaghet, utan ett naturligt och påhittigt (intelligent) sätt att hålla konversationen flytande och få behålla munturen. Visst är det sedan bra att också berätta för barnet vad ordet i fråga heter på riktigt på det andra språket. Dessutom tycker jag också naturligtvis att det är viktigt att följa med språkutvecklingen men att inte göra ett problem av det. Ifall barnet har specifika språkliga svårigheter gäller ju nog sedan lite andra regler än för s.k. typiska barn. För dem som är mer intresserade kan jag rekommendera att kolla in vad Eva-Kristina Salameh har att säga om ämnet.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s