Ni vet hur man ibland ramlar på en bild och bah
Nu senast var det den här.
Jag kämpar med det där hela tiden, så himla mycket. Och gudarna ska veta att finländarna inte hjälper till. Särskilt inte den här tiden på året. Eller egentligen någon annan tid på året heller. Till viss del handlar det om språkförbistring. Exempelvis använder finlandssvenskar ordet ”nog” som en bekräftelse medan vi svenskar använder det för att antyda tveksamheter. ”Det går nog bra” betyder på finlandssvenska att det säkert kommer att gå bra och på svenska att det kanske funkar. Min hjärna vet om den här skillnaden men mitt hjärta sjunker varje gång.
Istället för att svara ”ja, tack” eller ”nej, tack” säger man ”nåjo” eller ”nånej”. Möjligen bekräftar man att gärna skulle vilja ha en kopp kaffe med ett ”ok”. Och jag tvekar. Hjärnan kämpar för att läsa situationen som vardagligt positiv, så som jag har fått lära mig, men hjärtat ger upp omedelbart. ”Hen vill inte egentligen ha kaffe utan tvingar sig till det här” gråter jag inombords medan jag häller upp och ler.
Jag är så mycket på min vakt hela tiden och förväntar mig att bli lämnad utanför, straffad för fel jag gör när jag ju aldrig kan lära mig, att jag tolkar sådant som framförs i neutrala termer som negativt. Sedan blir jag arg på mig själv för att jag övertolkar andras signaler, letar efter tecken på att jag gjort dem ledsna eller arga eller på annat sätt inte har varit tillräcklig. Men det är min förmåga att tolka de där signalerna som var den enda garanten för min och barnens trygghet under flera år. Det är så satans inpräntat i mig att leta efter tecken på att allt inte är så rosenrött som det verkar, för bara om jag hinner se tecknen i tid kan jag parera.
En kompis delade den där bilden och uppmanade folk att, om det bara är möjligt, tänka igenom hur man formulerar sig eftersom det kan göra en himmelsvid skillnad för dem som har orsak att tolka saker negativt, oavsett vad den orsaken är. Det träffade rakt i hjärtat. En del kanske tycker att andra inte har tillräckligt bra orsak att automatiskt tolka neutrala saker som negativa, men man skulle ju faktiskt liksom helt oberoende av någons orsaker ändå kunna fundera över hur man formulerar sig. Knappast skadar det att genom en annan formulering försäkra sig om att andra känner sig välkomna och uppskattade.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag tänker att den nedersta formuleringen kan kännas läskig om man har dålig självkänsla. Genom att säga uttryckligen att man vill att någon kommer öppnar man ju också upp för att bli avvisad. Dvs måste inte handla om tanklöshet. (Men desto viktigare då att att de som känner sig bekväma med denna formulering använder den! Samt att de som inte gör det, ändå försöker öva sig i att våga uttrycka sig på det viset!)
Obs menar alltså att den kan kännas läskig att uttala (inte att få!)
Alltså först tänkte jag det första sättet att uttrycka sig var ohyfsat, och att så säger väl ingen som verkligen vill att någon ska komma. Sen insåg jag att jag kanske också am in this photo… Jag har inte varit i ett sådant pressat läge som du. Jag har bara uselt självförtroende ändå när det gäller vad andra tycker om mig. 😦 Så jag hoppas att det här betyder att det inte är så att ingen vill umgås med mig, utan att det är jag som feltolkar signalerna. Verkar ju egentligen rimligt, när jag tänker på saken.