Etikettarkiv | Språket

Skillnaden på mig och min make

Jag kör Vilho till förskolan och kommer med in en stund för att hänga upp jackor och sånt. En av hans nya kompisar tittar nyfiket på mig.

Kompisen (till Vilho): Är det där din mamma?
Jag: Närå seru. Jag är hans pappa.
Kompisen (tittar lätt panikslaget på mig och sedan på Vilho): Näe.
Vilho (gör en förstaklassig facepalm): Mäh! Min pappa pratar ju finska ju!

Nästa gång jag ska låtsas att jag är min make ska jag komma ihåg att prata finska. Förutom den lilla detaljen så är vi tydligen förvillande lika.

Att vara nödig

Tilda berättar om hur en pojke på dagis hade bråkat vid bordet.

”Och sedan höll han på och bara bråkade hela tiden så tanterna bara (rullar med ögonen) och jag bara (slår framför sig med händerna ungefär på samma sätt som en knarkande terrier simmar). Jag slog honom hela tiden. För vet du vad? VET DU VAAAAD? Han bara ville pussa mig hela tiden. Och han pussade mig också. (suckar uppgivet och slår ut med händerna) Han var så pussnödig.”

Det här med att få vård på svenska

Det här är en berättelse om hur det kan vara att söka vård på svenska i dagens Finland.

Jag antar att jag borde börja med några klargöranden. Det första är att berättelsen är behäftad med viss ironi. Här i Finland finns nämligen en mycket utbredd föreställning om att svenskspråkiga har det lättare och bättre än vanliga finländare. Att jag aldrig känner av det kan förstås bero på att jag är inflyttad svensk. Så kan det vara. Men det är ändå något jag alltid tänker på när jag försöker få hjälp någonstans. För det andra vill jag göra det klart att jag ringde kommunala sjukvården för att jag faktiskt vill söka hjälp inom den kommunala sjukvården för att jag inte tror på ett sjukvårdssystem där vårdkvalitén är avhängig patientens inkomst, inte som ett sjukt socialt experiment. För det tredje, och det här är väldigt viktigt, har jag aldrig någonsin tidigare hållit på min lagstadgade rätt att få vård på svenska. Delvis för att det de flesta gånger jag har sökt vård har varit akut och liksom inte läge att börja ”mäh, jag har faktiskt rätt att få vård på svenska så tills ni hittat mig en svenskspråkig läkare att stoppa blödningen så får det vara”, dels för att jag egentligen inte tycker att språket är viktigt om bara båda parter håller med om att det finns en poäng i att förstå varandra.

Själva anledningen till att jag nu beslutade mig för att söka vård är väl kanske inte av avgörande betydelse, men det rör alltså en hosta jag dragits med sedan november förra året och som jag nu så här lite drygt ett halvår senare skulle vilja att någon undersökte. Det är alltså inget akut, och därför bestämde jag mig för att försöka hitta en svenskspråkig läkare som jag sedan även i framtiden kan fortsätta att vända mig till. Av erfarenhet vet jag att det inte är en sån där grej man ordnar i en handvändning. Min närmaste hälsostation (vårdcentral) har jag inte vad man brukar kalla odelat positiva erfarenheter av. Senast jag ringde dit var när jag var gravid med Tilda och en dag började blöda. Jag bråkade inte om språk, allt jag ville var att någon skulle kontrollera att min baby var ok. Därför försökte jag boka en läkartid med hjälp av något av de fyra språk jag då talade, och bland vilka finska inte ingick, men fick bara veta att receptionisten minsann inte fick något lönetillägg för andra språk innan hon lade på luren. Så den här gången ringde jag till den andra hälsostation här i närheten, som efter Den Stora Reformen har samma växelnummer som den förra, och till vilken jag har rätt att vända mig för att få vård.

Det började inte helt lovande med att man skulle göra sifferval enligt anvisningar vilka bara fanns på finska för att ens få förmånen att börja köa.

(för enkelhetens skull är de finska delarna översatta till svenska)
Jag: Hej, ursäkta, men talar du svenska?
Hon: Hej.
Jag: Jo, alltså, talar du svenska?
Hon: Nej.
Jag (Väntar tyst utifall att hon ville ropa på en kollega som kunde svenska. As if.)
Hon (fortsättningsvis på finska): Ja, det är allt jag kan på svenska. Nej och jo. (nervöst skratt).
Jag (byter till finska): Ok. Jag skulle gärna vilja boka en tid till en läkare, men jag skulle väldigt gärna vilja träffa en svenskspråkig läkare.
Hon: Jomen alla läkare ska kunna tala svenska.
Jag: Alla sköterskor också.
Hon (tystnad)
Jag (skäms nästan lite)
Hon (med rätt liten röst): Men alla sköterskor kan inte svenska.
Jag: Inte alla läkare heller.
Hon: Åh.
Jag: Hm.
Hon (plötsligt hoppfull): Ett litet ögonblick bara!

Efter ett ögonblick som varade i ungefär fem minuter kom en röst som talade rätt ansträngd men ändå fullt godkänd svenska. Vem än denna röst tillhörde så var personen avgjort inte särdeles insatt i receptionistens jobb, vilket bekräftades av att minst två andra röster uppenbarligen hjälpte till att guida på andra sidan luren. Jag förklarade mitt ärende – att jag ville boka tid till en svenskspråkig läkare och undrade om det fanns någon hos dem. Då fick jag höra att man inte fick välja läkare. Jag svarade att det stod på hemsidan att man kunde ringa just det här numret om man inte hade någon husläkare och att jag, om det inte redan framgått, inte hade någon husläkare.

Rösten: Har du någon kronisk sjukdom?
Jag: Har jag vaddå?
Rösten: En kronisk sjukdom. Man kan bara få en husläkare om man har en kronisk sjukdom.
Jag (gissade att ”två barn” kanske inte rent medicinskt räknades som en kronisk sjukdom och körde på en annan som möjligen är sann men som jag ironiskt nog inte kan få bekräftad om jag inte får träffa en läkare): Astma.
Rösten (med ett sådant tonläge som visade att astma inte direkt stod högt upp på listan): Astma.
(ett framviskat samtal pågår mellan de tre personerna som samarbetar på andra sidan)
Rösten: Jo! Jo! Det går bra! Astma.
Jag: Fint! Så då kan jag få en husläkare?
Rösten: Jo! Jo!
Jag: Så finns det någon svenskspråkig hos er?
Rösten: Neej…
(nu viskas det för glatta livet)
Rösten (på ett sätt som påminner om någon som just insett att de vunnit 10 miljoner på lotto, tappat bort kupongen och sedan hittat den igen): Jo! Vi har en!

Efter att ha gett min adress visade det sig att jag tyvärr inte kunde få träffa den läkaren eftersom jag i strid med den nya reformen fortfarande tillhör den där andra hälsostationen som jag aldrig besökt. Men jag kunde få papper hemskickade så att jag kunde byta hälsostation. När jag fyllt i pappren (och just nu är en av de stora frågorna vilket språk jag får dessa papper på) och returnerat dem till min gamla hälsostation kunde jag få ringa tillbaka och försöka boka en tid. Jag vill inte vara negativ men jag gissar på att vi talar läkartid tidigast om några veckor.

Nu är ju det här på många vis en solskensberättelse.
– Den mycket trevliga finskspråkiga receptionisten var osedvanligt hjälpsam.
– Det vaskades fram någon som talade svenska.
– Jag fick hjälp av inte mindre än tre personer samtidigt.
– Det finns en svenskspråkig läkare i trakten.

Tyvärr kvarstår det uppenbara problemet att jag fortfarande inte fått boka tid till en läkare. Att systemet är tungrott och så överbelastat (tacka fan för det när det ringer svenskspråkiga som tar tre personers fulla uppmärksamhet i anspråk) att allt fokus tycks ligga på att skapa ett system som inte imploderar – i stället för ett system där människor i behov av vård kan få hjälp. Jag vet inte, men jag gissar på att systemet inte är särskilt funktionellt ens för dem som talar majoritetsspråket. Att då få vård på svenska tycks vara dömt att misslyckas. Alltså, jag har inte gett upp. Jag ska snällt vänta på mina blanketter, begära nya på svenska om det inte är vad jag fått, fylla i, returnera, återigen konstatera att det här med att skicka blanketter till varandra är finnarnas version av zen och sedan ringa igen. Försöka på nytt. Se till att få en tid.

Och hoppas på att läkaren är riktigt, riktigt bra.

Att inte vara välkommen

Jag tror att de flesta svenskar ser sig själva som ganska trevliga människor. Välkomna i princip överallt, omtyckta av nästan alla. Inte ens danskarna har under de senaste hundra åren varit speciellt fientligt inställda.

När jag kom till Finland var det just med den där inställningen att jag kunde bli kompis med precis vem som helst. Jag är ju svensk och därmed en potentiell bästis för alla jag möter. Jag hade nog inte ens varit i Finland i mer än ett par veckor första gången jag fick höra att jag var en jävla svensk som skulle åka hem. Jag blev så förvånad att jag inte kunde komma på något bättre svar än att jag bor här.

Enligt lagen har jag rätt till att få hjälp på svenska om jag vill. Det gäller exempelvis på sjukhuset, på universitetet och teoretiskt sett på alla statliga inrättningar. Jag brukar aldrig bråka om den rätten, för jag ser det som viktigast att den personen jag pratar med och jag ska kunna förstå varandra. Därför byter jag alltid till engelska om svenskan havererar. Lik förbannat har jag fött barn helt på finska och jag kan inte ens beskriva paniken när man går igenom en mycket lång och utdragen förlossning utan att förstå ett enda dugg av vad som händer, vad man förväntas göra, om allt är som det ska. Lik förbannat har jag blödande ringt till vårdcentralen och bara på finska fått veta att de minsann inte får något extra betalt för att prata svenska eller engelska med mig varefter den allt annat än hjälpsamma sköterskan på andra sidan lade på luren. Lik förbannat har jag fått göra alla grupparbeten själv när jag gick en kurs i tyska på universitetet eftersom ingen av de finskspråkiga studenterna ville samarbeta med mig.

Numer har jag lärt mig i vilka delar av stan och under vilka tider man ska hålla käften om man pratar svenska, när man bör hålla god min och inte öppna munnen för att undvika att reta upp någon. Emellanåt hör jag fortfarande spydigheter, förmodligen för att jag pratar så tydlig rikssvenska att somliga ser det som ett säkert tecken på att jag inte kommer att förstå vad de säger.

Och för första gången i mitt liv har jag fått lära mig att det finns folk som inte tycker om mig på grund av min härkomst. Det är ingen rolig lärdom.

Men egentligen handlar mycket av ilskan mot svenskarna inte om härkomst utan om ett inbillat underläge baserad på en förljugen historia, vilket bevisas av att även de som är finländare, vars släkt i generationer varit finländare, får samma behandling som mig. Bara för att de pratar svenska. Det finns en oroväckande utbredd missuppfattning om att Sverige en gång i tiden koloniserade Finland, sög ut resurserna under 500 år och sedan lämnade befolkningen åt sitt öde när ryssarna kom. Om man tror på det är det kanske inte så konstigt att man är arg. Allt det som man kunde ha haft har ju enligt det tankesättet gått till de där svenskarna som hela tiden är så jävla glada, medan man själv lever på barkbröd och försöker intala sig att Memma är en delikat efterrätt. Inte konstigt alls om man är arg då.

Men Sverige har aldrig koloniserat Finland. Finland var ett landskap i Sverige precis som Småland eller Norrland eller vilket landskap som helst. Det finns inte en enda seriös historiker som tvivlar på det. Därför blir jag extra ledsen och uppgiven när jag läser om de förvridna ”fakta” som tas upp i Itämaasta itsenäisyyteen där grundföreställningen att svenska språket i synnerhet och svenskar i största allmänhet har förstört för finskheten och det finländska folket får stå helt oemotsagd. Den som kan finska och riktigt vill känna uppgivenheten av hur man kan kalla vad som helst för fakta så länge man påstår sig ha ”vetenskapliga toppexperter” kan läsa Klaus Lindgrens utomordentliga sågning av nästintill alla historiska anakronismer som presenteras i Itämaasta itsenäisyyteen här. Personligen ser jag boken som ett ypperligt tillfälle att diskutera historieämnets position i finska skolan. Om eleverna inte får lära sig sin egen historia från innan år 1809 kommer de heller inte att lära sig att ifrågasätta liknande bisarra påståenden och de som kunde ha blivit vänner från andra sidan Östersjön blir istället fiender. För att inte tala om alla de svenskspråkiga finländarna som fråntas sin rätt till sin nationalitet. På samma sätt är det hög tid att svenska barn får lära sig svensk historia innan 1809 med vad som nu är Finland som en naturlig del.

Jag får ofta frågan varför i hela friden jag flyttade till Finland. Jag brukar svara att det var för att lära mig finska, vilket i princip är helt sant, men det som fick mig att ta mitt pick och pack och dra var egentligen en karta. Kartan visar de medeltida lagsagorna i Sverige och finns i den boken vi hade på kursen i medeltidens historia på universitetet (Lindkvist och Ågren, Sveriges medeltid). Av någon outgrundlig anledning har man med Gotland (som inte var svenskt under medeltiden) men har missat hela jävla Finland. Underkapitlet ”Kyrkans organisation” med bokens enda andra karta (över de svenska stiften) har samma brist.

Historia är viktigt. Alla har en och alla har rätt till en. Men alla har också rätt till en korrekt bild av sin historia. Att försöka ge något annat är inte bara manipulativt utan rent av att stjäla en liten bit självständighet, en liten bit personlighet och en stor bit förståelse.

Smygstart på påsken

Vi har så smått smygstartat påsken. Lite för att barnen är övertygade om att sommaren börjar så snart påsken har varit och lite mer för att jag älskar fjädrar, videkvistar och chokladägg. Barnen har gått påskkärring. Finska barn går nämligen på palmsöndagen. Varje år känner jag mig lika förberedd inför detta faktum som tågbolagen är inför snön. Till skillnad från dem hade jag dock sett till att köpa hem godis redan senast mitten av mars för att jag i vanlig ordning skulle kunna våndas över om påskkärringar kommer på skärtorsdagen eller påskafton och finna mig själv i panik på den alltid lika otippade palmsöndagen när det plingar på dörren.

I Sverige målar man påskkort och säger glad påsk i utbyte mot godis eller pengar. I Finland dekorerar man videkvistar och läser en ramsa för belöningen. Ramsan är inte helt oväntat på finska. Den går någonting i stil med ”virput, varpaat, miksi, siksi, piksi, virtsa sulle, karkki mulle”. Ungefär. När Vilho och Tilda knackade på dörren till den första grannen och grannfrun öppnade gick det kanske inte helt rätt, men alla vet ju att ungarna är halvsvenska och alltså inte riktigt som alla andra.

Vilho: Eh….
Grannfrun: Terve! (Hej)
(pinsam tystnad)
Grannfrun: Jo…?
Vilho: Siis, mä en muista sitä lorua. Mut hyvää pääsiästä. (Asså, jag kommer inte ihåg den där ramsan. Men glad påsk.)

Men grannfrun verkade nöjd ändå och några dörrar senare hade ungarna fått kläm på en ramsa som förhoppningsvis var i närheten av korrekt.

Och godis fick de. Nåt så fasansfullt mycket.

När det inte blir som man tänkt

Jag hade tänkt skriva om Pinker idag. Men istället slogs jag av hur lycklig jag är som får göra vad jag gör och vara där jag är och så blev det ett otillbörligt sentimentalt inlägg om hur mycket jag gillar genus och som skulle kunna ha fortsatt rätt länge till med hur mycket jag tycker om kattungar, rosendoft och fred på jorden.

Och så kände jag mig så där mild som min högt vördade älskade make säger att jag aldrig är.

Men när jag sedan tittar på rubriken i mitt sentimentala lyckoskimrande inlägg läser jag varje gång ”Varför jag gillar anus”.

Det här med språk och universum

Vi diskuterar universum, jag och barnen. Vilho tycker att det är hemskt spännande och frågar kring tyngdkraften, atmosfären, ljusår och tidvatten. Jag förklarar så bra jag kan, vilket för en astrofysiker säkert hade uppfattats som ungefär lika vetenskapligt bevandrat som den senaste filmatiseringen av De tre musketörerna för en historiker (en film som förövrigt räddades av att jag är kär i Matthew Macfadyen).

Tilda sammanfattar:
”Mamma, joden knullar solen.”

Så nu har vi börjat träna på uttal. Det är dags. Stackars ungen sliter med att prata finska med alla de där som flyr när man försöker på svenska.

Till grannfrun sa hon:
”Få ja olla häl?”

På många vis helt rätt (olla är finska för vara), men ändå liksom inte helt gångbart i alla hem.

Dagens finska del 6

Scen: Två finska män av den där typen som alla svenskar tänker på när de hör finska män – två meter lång, tatueringar, skallig, skägg, axlar som en ladugårdsdörr – står och tittar ner i vad som måste vara en av Finlands största grötgrytor. Jag kommer dit för att hämta gröt åt ungarna.

Jag: Onko se tyhjä? Är den tom
Finsk man 1: Noo jooo. Nååå, jooo (En vanlig fras som finnar använder när de vill säga ”Det verkar som det, men helt säker kan man ju inte vara)
Finsk man 2: On se. Den är (Helt tom alltså)
Jag: (tittar ner i grytan) Niin onkin. Så är det (Enligt protokollet ”Hur man upprätthåller en dialog på finska”)
Finsk man 1 (tittar hungrigt på grötkladdet på grytans kanter): Eikös sais vielä vähän jos ois lasta? Kunde man inte få mer om man har barn
Finsk man 2 (slickar sig om munnen): Noo jooo.
Jag (tittar på männen).
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar ner i grytan).
Jag (konstaterar inombords att både Tilda och Vilho säkert skulle kunna slicka i sig en hel del utan att göra en Emil i Lönneberga om man bara lät dem turas om): Mulla on kaksi lasta. Jag har två barn.
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar upp).
Jag (inser att något blev fel).
Finsk man 1: Niinkö Jasså?
Jag (kommer på problemet): Siis. Sä tarkoitat LASTA… Alltså du menar slickepott…
Finsk man 2 (nickar).
Jag (tittar ner): Minä haen. Jag hämtar

lasta – slickepott
lasta – barn (i partitiv)

Men jag vidhåller att barnen hade klarat det!