Man gör vad man alltid har gjort. Man biter ihop, sopar upp sina trasiga bitar, samlar sig och gör alltid vad som är bäst för barnen. Man håller huvudet högt och vet att man har gjort rätt som bröt upp. Man gråter sig till sömns mot barnens tomma kuddar och tror att man aldrig kommer att klara det men man klarar det ändå. Och man tänker på alla saker som kunde vara värre, på alla saker som var värre och kanske fortfarande är värre för någon annan som inte ännu har orkat komma lika långt.
För att det inte finns något annat val. För att det bara är så det är.
Och för varje dag som går så släpper man det gamla lite mer, och blir lite friare och lite friskare i själen för att kunna vara en lite bättre mamma de dagarna man får rå om sina barn. Hel blir man aldrig, men man lär sig att leva med sorgen.
Det sägs att det blir lättare med tiden men det är bara skitsnack. Det blir inte lättare alls. Det blir svårare.
Nu är det över ett år sedan jag och barnen flyttade ut från Drömhuset till ett litet 70-talshus vi fick hyra i tätorten. Ett år i mina barns liv, där jag har fått vara med dem bara hälften av tiden. De är ett år äldre – jag fick ett halvår.
Om något så var det enklare i början. Det var så mycket saker som behövde falla på plats. Hur får jag tag på sängar till barnen? Lakan? Tallrikar? Hur ska jag ha råd? Kommer barnen att trivas här? Kan jag leva så här? Kommer jag att klara det?
Allteftersom månaderna gick fick vi sängar, lakan, tallrikar. Med loppis har jag råd. Barnen trivs. Jag kan leva så här och jag klarar det riktigt bra. De första månaderna sov jag på en madrass på golvet i hallen så att barnen skulle kunna få varsitt rum. Nu ska jag snart krypa ner i sängen bredvid min fantastiska man i vårt nyrenoverade vackra sovrum. Första påsken hade vi mat bara för att en bekant kom med matkassar till oss. I år har vi firat varje dag. Det flesta bitarna är på plats, även om en del är något kantstötta. Dammet lägger sig.
Det nya livet har blivit vardag.
Och barnen fattas mig mer än någonsin. Att packa deras väskor, krama dem hej då och inte få se dem på en vecka är ett helvete. Jag kan ju ha dem här! Jag har allt de behöver! De är mina! MINA!!!
Det blir värre för varje gång jag tvingas göra det. Jag har stått vid de här barnens sida i allt, från de första sparkarna till de första stegen, tills nu, när de är så stora och så duktiga. Det är i vardagen det blir stora hål när man inte får ha sina barn. När man vaknar och lagar frukost åt bara sig själv. När man inte vet hur de har haft det i skolan, om de är glada eller ledsna. När man går och lägger sig på kvällen och inte får krama dem god natt. Man ser deras välbäddade sängar och vet att ingen kommer att ligga i dem, att sängarna kommer att se likadana ut på morgonen, att inget glatt barnaansikte med ruffsigt hår tittar upp på en när man öppnar dörren.
Det finns inte ett utrymme i världen som är lika tomt som ett barnrum utan barn.
I dag har jag varit hos barnatillsynsmannen (som, titeln till trots, inte alls är en man utan en rätt ung kvinna). Det är dit frånskilda människor går för att göra upp om detaljerna i arrangemang om vårdnad, underhåll och vistelse för gemensamma barn. Det är, på det hela taget, ett ganska jävligt ställe som inte ens en mycket trevlig tjänsteman som är en ung kvinna kan rädda.
Det allra värsta är att fylla i blanketterna för, och diskutera underhåll. Att se hur ens barn och den tid man spenderar med dem förvandlas till siffror, till pengar och hur allt det där som man älskar och vet inte går att mäta i pengar med tvång ska bli ekonomi.
Det gör mig alltid väldigt beklämd.
Och jag försöker intala mig själv det som alla försöker säga till mig, att det inte är mina pengar utan barnens pengar och att det är rätt. Kostnaderna för barnen ska fördelas så att det blir en någorlunda jämlik börda för båda föräldrarnas ekonomi, och när föräldrarnas ekonomiska situationer är från två vitt skilda planeter – som i vårt fall – så måste det kompenseras. Inte mina pengar – det är barnens. Han betalar inte till mig – han betalar för sin del av barnens kostnader. Jag repeterar det här för mig själv som ett mantra.
För det är sällan jag känner mig lika fast i allt det jag försökte skilja mig ifrån som när de här sakerna ska göras upp. Blodspengar. Pengar för min själ. Pengar för min frihet.
Fans jävla skit att jag inte har stått på mig bättre mot hans karriär och den obönhörliga effekt vårt ojämställda förhållande haft på våra ekonomier.
Jag får ofta en fråga som jag dessutom ställt mig själv många gånger, nämligen var någonstans mitt förra äktenskap gick fel. Jag har vetat den ungefära tidpunkten länge redan, men det krävdes en lysande kombination av Agnes Wold och Hans Rosling för att riktigt pinpointa det.
Jag stod för elva år sedan i precis samma sits som Agneta Rosling, men jag packade aldrig några väskor. Istället tog jag själv hand om barnet, brann på insidan, kämpade emot känslan av förräderi, hoppades, hoppades att det skulle kompenseras. Väntade på min tur och hamnade mer och mer efter i jämställdheten för varje föräldraledig dag, för varje VAB och varje dagis- och skollov som bara mitt jobb ”tillät” ledighet. Till slut var det en avgrund som jag inte längre var intresserad av att stå och stirra ned i.
Så när vi talar om hur man får jämställda förhållanden, så är det här kärnan. Man faller inte för frestelser. Man sätter familjen först. Och när man är två vuxna som sätter familjen först och låter bli att nappa på erbjudanden som går emot vad man kommit överens om ger man sig chansen att bli sitt bästa tillsammans med någon annan. Så måste ett bra förhållande vara.
Och här skulle jag vilja lägga till ett par saker angående vad som brukar kallas för jämställdhetsparadoxen (med ökad formell jämställdhet så gör kvinnor mer traditionella ”val”). Jag gjorde hela tiden val. Jag valde att vara hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Jag valde att jobba kortare dagar för att kunna hämta tidigare på dagis och så vidare.
Men jag valde de sakerna för att alternativet alltid tycktes vara den där packade väskan. För att ingen annan skulle göra de valen för barnen. Alternativet var liksom inte att annars dela mer lika om jag inte ville vara hemma, eller dra ned på arbetstiden eller vad det nu kan ha gällt. Alternativen var tidigare dagisstart och längre dagisdagar. Då blir jämställdheten samma rättighet att göra karriär om man skulle vilja. Samma rättighet att välja bort barn och familj.
Och man går hela tiden med på att göra de där valen för att man tycker att man är två vuxna, smarta typer som är kapabla att resonera sig fram till lösningar som passar just oss. Vår ekonomiska situation. Vår vardag. Våra önskemål. För att man så hemskt gärna vill tro att det kommer att lösa sig med tiden och för att ju mer tiden går desto svårare blir det att packa väskan.
Tills man en dag inser att man inte har något annat val kvar än att packa längre.
I dag kan jag ärligt säga att jag har gjort vad jag har kunnat för att undvika att blanda in tingsrätt och advokater och liknande i den här skilsmässan, men det finns liksom ingen vilja från den andra sidan. Kärnan i problemet är alltså huset och vad som ska hända med det. Eller, egentligen kanske inte vad som ska hända med det eftersom vi båda är överens om att han ska behålla det, utan snarare kanske vad min ersättning borde vara. När vi köpte vår första gemensamma bostad år 2005 investerade nämligen han pengar han anser borde stå utanför giftorätten och tillsammans med en advokat har de kommit fram till att de pengarna i dag är mer än vad vi äger i det gemensamma huset. När ”hans” andel lyfts bort finns det alltså bara skulder kvar. Hälften av dem är mina.
Och det är väl här någonstans vi har lite svårt att komma överens eftersom jag inte är alldeles beredd att köpa hans tankegångar. Att jag är villig att sälja honom eller hans flickvän min andel för en god bit under vad mäklare har värderat huset till faller inte hller i god jord eftersom min andel, enligt hans sätt att tänka, ligger på minusvärde. En del av mig känner mig som en förrädare som berättar de här sakerna, men å andra sidan känner jag att man inte ska argumentera för saker man inte är beredd att stå för. Från min horisont är det här, förutom förstås krasst ekonomiskt, väldigt mycket en ideologisk fråga – en fråga om värden och värderingar av sådant som inte alltid går att räkna på i exakta summor.
På många vis är det väldigt trist att det här enorma orosmolnet ska hänga över oss för det händer så mycket härligt också. Fåglarna kvittrar alldeles för tidiga vårsånger, avhandlingen framskrider för närvarande (ja, alltså, så snart jag bloggat klart..) i en rasande takt och ljuset återvänder både metaforiskt och rent bokstavligt. Sen är det en sak till också. Men jag berättar lite senare.
Ja, och så lovade jag mig själv att jag skulle dra ner på kaffedrickandet. Nästa dag hittade jag den här besten på loppis för 20 e. Och vet ni vad en av de bästa sakerna är? Det enda arrangemanget jag gjort för den här bilden är att jag lagade en kopp kaffe och ställde bredvid maskinen. Shit you not. Vår diskbänk i grovköket ser på allvar ut så där, med blommor och en vacker burk. Det är sådant jag orkar göra när vi är två vuxna som delar på ansvaret.
Jag har lagt hela dagen på att tala med advokater istället för att skriva avhandling, läsa nutida äktenskapsbalk istället för 1400-talets och begrunda min egen juridiska position och rättsliga habilitet snarare än de medeltida gifta kvinnornas. Det är snirkliga, patriarkala rester längs med skilsmässans stigar ska jag säga. Det är ett system som gynnar den som arbetat och tjänat pengar, men inte den som varit hemma och skött barn. Ett system där pengar talar och mjuka värden inte räknas.
Ett system som lätt kan föda jävligt bittra tanter. Och kampglöd. Kanske framförallt det.
Men först måste jag sova, för i ärlighetens namn drar detta bråkande, som vi snart gjort i ett år, verkligen all kraft ur mig. Dessutom ska griniga, trötta tanter hålla sig borta från internätet om de inte ska implodera.
En del dagar händer det att många små bitar, som var för sig inte är några större problem, tillsammans gör att det känns som att jag fullkomligt tappar fotfästet. I dag:
Jag hittar en gammal bild på sonen och minns hur det var att sätta honom i dagvård. Jag minns min ensamhet, hur han vantrivdes, hur jag upplevde att jag hade noll stöd från pappan och jag blir arg och ledsen och kvävd av minnena.
Den kör jag sjunger i tar på nytt upp Aftonens sång, en fantastiskt vacker visa om avsked. Senast vi sjöng den var när sonen var sjuk och jag inte visste om han skulle överleva.
Det visar sig att det finns gelatin i min favoritglass. Vem i helvete kommer på tanken att lägga döda grisar i glass?!?
Exet meddelar att jag bara får hem ett barn istället för två imorgon, som jag hade trott. Sonen vill stanna en dag extra hos honom.
Här faller jag. Djupt och snabbt. Famlar efter fotfäste, någonting att hålla i så att jag ska komma ihåg vartåt jag är på väg. Då hjälper det att ha en stark, trygg famn att landa i. Älskade, välsignade A! Som vanligt släpper han allt han har för händer och hjälper mig att samla ihop mina trasiga bitar.
En del av mig drömmer om en sån där blogg med otroligt vackra bilder. En sån där man kan komma till bara för att suga i sig av skönheten i ett perfekt tillrättalagt liv, ni vet. Men mina bilder är ganska gryniga, sällan i ett optimalt format och i princip aldrig tillrättalagda ens med filter och ibland kan det störa mig. Jag önskar att de vore just så vackra som det ögonblick de fångat, att ni kunde se och få ta del av det fantastiska.
Grejen är att jag är så otroligt tacksam över att vara där jag är i dag. Rent bokstavligen är det vid mitt stora vackra köksbord, på en av mina fina pinnstolar, framför min superba dator med en kopp kaffe i en prima blommig mugg. Och jag har köpt alla de här sakerna själv. Med mina egna pengar, som jag har tjänat ihop till för att jag dels har jobbat extra, frilansat, skrivit och undervisat, dels har en finansiär som tror på mig tillräckligt för att betala för att jag ska forska. Jag tjänade ihop till de här sakerna. Jag.
För när man lever i tillräckligt många år tillsammans med någon som satsar väldigt mycket på sin karriär och som klättrar i stadig takt uppåt på karriärsstegen, samtidigt som man själv liksom blir den där vars arbete alltid hamnar i skymundan blir det lätt att sluta tro på sin egen kapacitet. I något skede hamnade jag och exet i en vardag där han hade uppfattningen att han finansierade mig. På ett sätt är det förstås sant; utan hans pengar hade vi absolut inte haft råd med den levnadsstandarden som vi hade.
Och när vi skildes hade jag hört så många gånger hur viktiga hans arbete och inkomst var för vår överlevnad att jag i ärlighetens namn var rädd för att inte kunna klara mig själv. De första månaderna var också svåra, av den enkla anledningen att jag inte hade några som helst besparingar. Kreditkortet var kopplat till exets och klipptes således nästan omedelbart och banken beslutade att mina inkomster (vilka de beräknade till typ 150 e efter utgifter) inte räckte till för ett eget kreditkort. De kostnader som en flytt innebar tog jag alltså med det lilla jag hade kvar av stipendiet jag då hade, men det skulle också räcka till att fylla gapande tomma skåp, till sängar till barnen och några köksgeråd. Jag minns att Tilda grät efter gosedjur och på en loppis hittade jag en hel kasse som jag köpte hem för några euro. För den töntiga summan av en euro köpte jag tre begagnade IKEA-knivar och för några euro till fick jag gardiner, gamla lakan och några handdukar.
Tildas gosedjur sitter fortfarande i hennes säng och på hennes hyllor. IKEA-knivarna, vars skarphet räckte ungefär till att mosa tomat med (det gick lättare att skära kött med en gaffel än med de knivarna…), plockade jag ur lådan när vi kom hem från Sverige med splittnya julklappsknivar från min bror och hans familj. Lyckan när jag snabbt och enkelt hackade ihop en fruktsallad i morse och lättnaden när jag kunde plocka bort de andra knivarna går knappt ens att beskriva med ord. Knivarna ligger på rad i sin låda, i ett knivställ jag väntade i tre månader på att kunna köpa. Det går åt rätt håll. Nödlösningarna börjar ge vika för infriade önskningar.
Saker och ting börjar falla på plats och de månaderna för snart ett år sedan när jag inte hade råd att köpa mat är ett minne blott. Bufferten är inte stor, men den finns. Resan till Sverige åt upp alla möjligheter till andra extravaganser just nu men var ett medvetet val. Det går. Vi klarar oss. Jag klarar oss.
Och jag undrar hur många kvinnor som lever kvar i förhållanden som de egentligen inte mår bra av på grund av den här rädslan att de inte klarar sig själva. Lätt är det inte, och det kräver att man vågar be om hjälp (av vänner och bekanta och av systemet), men det går. Och det är värt det. Det är värt allt att få känna att man inte är beroende av någon annan. Jag skulle inte ha haft råd att stanna.
Brasklapp för att jag i framtiden måste sälja en njure för att ha råd med rättegångskostnader och/eller att jag inte får fortsatt stipendium och blir dagistant* istället.
* Inget fel i att vara dagistant, det är en plan C jag verkligen inte vill behöva sätta i verket bara.
För ett bra tag sedan fick jag på bloggen en fråga som dyker upp i vanliga livet emellanåt också: Ångrar du dig?
Det korta svaret: Nej. Det gör jag inte.
Det längre svaret: Det finns dagar, som den här till exempel, då någonting kan få tvivlen att snurra. I dag tömde jag min gamla telefon på bilder. Förkrossande vackra bilder på mitt förra hem, en plats jag verkligen älskade och som inte kan mätas med någon annan.
Ingen annanstans var solnedgångarna lika vackra som över vår gamla gård.
Där fanns bilder på mina älskade barn, lyckliga och trygga. Ovetandes om allt som hände inom mig och mellan mig och deras far. De levde bara sina liv, sin barndom, och skulle inte få drabbas av det som kröp under min hud.
När man själv kämpar och de måste få vara barn utan del i vuxnas trassel är det ibland extra svårt.
Och det fanns bilder från den allra första morgonen i det hus vi flyttade till när jag inte längre klarade av att tygla det krypande obehaget och var tvungen att komma bort. Jag ser dem och tänker på den sorg och förvirring som barnen måste ha känt. De här barnen har varit så jävla bra! De är så modiga och starka och fantastiska! Jag ser bilderna och tänker ”hur fan kan du göra det här mot dem, huh?”. ”Hur kan du vara så satans självisk?”
Men det är inte själviskhet, utan självbevarelsedrift.
Tildas älskade räv fick sitta i fönstret och äta frukost, den första morgonen.
Jag tror att det värsta är känslan av att jag visste vartåt det barkade, att jag har sett det så länge och ändå inte kunnat hindra det. Att jag känner att jag i många år gjorde mitt yttersta för att hålla ihop det men inte lyckades. Men har man slitit så länge för att få någonting att hålla ihop samtidigt som man upplever att man egentligen är den enda som faktiskt på riktigt gör avkall, som offrar och som prioriterar för att det ska hålla så känns det i ärlighetens namn dödskönt att släppa taget och se det falla. Det är en befrielse att komma till punkten när det inte finns någon återvändo längre. För mig var det när jag förstod att jag kan klara mig utan vårt vackra hus. I många månader var det bara huset som höll mig kvar men till slut räckte inte ens det.
Vi brukade skoja om att vi köpt ett hus med en ”veranda of patriarchy”. Jag har alltid drömt om ett hus med glasveranda och jag fick liksom huset mot att jag accepterade patriarkatets spelregler – att han jobbade och att jag skötte allt annat. Huset var mitt sista försök, eftersom jag inte lyckades få honom att leva efter den jämställdhet jag behövde. Det var kanske naivt men jag trodde ett tag att jag skulle klara av att dämpa känslan av underlägsenhet och fångenskap med ett finare fängelse. Så att säga.
Vi hade inte mycket egna möbler i början, jag och barnen, men vad gör det när man kan sitta på golvet och grilla korv?
Jag var väldigt öppen med hur jag kände, med vad jag behövde, vad jag saknade och vad jag fick. Från mitt perspektiv hade det alltså funnits hur många möjligheter som helst att det här skulle ha gått på något annat sätt, att saker som nu splittrade oss istället hade kunnat göra oss starkare. Akademikern i mig kan hitta och analysera sönder hur många som helst av dem, men det hjälper föga när jag fick så lite gehör för mig tankar. Tildas dramatiska förlossning till exempel, när jag nästan förblödde på grund av sprucken cervix. Det tog oss fram till förra sommaren att tala igenom den ordentligt. Förra sommaren var första gången jag fick höra att han också varit rädd – något jag hade behövt höra många år tidigare.
Möjligen är jag en smula partisk, eftersom jag är historiker, men jag tror att en av de sakerna som verkligen inte fungerade var att vi saknade en gemensam historia. Vi talade inte igenom saker som hänt oss båda och gjorde händelserna till våra. Istället levde vi parallella liv, även beträffande händelser vi båda varit med om. Kanske kan jag ångra att vi inte lyckades, men jag kan inte ångra var jag är nu.
För vad jag har just nu är alldeles fantastiskt. Den mannen som jag har träffat är en gudagåva. Han ger mig allt vad jag behöver. Ja alltså, man väljer ju inte en syrisk flykting för pengarna om vi säger så – det blir inga glasverandor. Men det blir inte heller ett kvävande patriarkat, inget uråldrigt system som sätter reglerna, inget ”jag önskar att jag kunde ändra det men det är bara så att mitt jobb är viktigast”. Barnen är ibland förvånade och beklagar sig över att ”han tycker bara hela tiden att du är så bra”. Den här uppskattningen som han visar mig är oroväckande ny för dem.
Här har ni honom. Den första riktiga bilden, med solen i ögonen i vackra Borgå.
Förutom att jag saknar barnen så att jag kan gå sönder, så har jag det verkligt bra. Enkelt är det förstås inte, men det är värt det. Han, min kärlek, är värd det. Och framförallt är jag värd det.
Det känns skönt att ha kommit till den insikten.
Enda gången jag egentligen har ångrat mitt val ens en smula var när jag köpte en Gott och Blandat-påse och var tvungen att äta upp sötlakritsen själv, men jag kommer att lära mig att leva med det också.
Det där med efternamn är så himla svårt. När vi insåg att vi väntade barn då för drygt 11 år sedan meddelade jag tvärsäkert att barnet minsann skulle ha mitt ovanliga och, i mitt eget tycke, vackra efternamn. Lite skämtsamt sa jag sedan att om fadern i något skede tänkte gifta sig med mig så kunde både jag och ungen ta hans efternamn. Jag hade liksom aldrig trott att det faktiskt skulle hända.
Men vi gifte oss och tog hans efternamn.
Nu har skilsmässan juridiskt gått igenom och vi är inte längre gifta. Jag står här med ett namn jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Dels har jag burit det så länge att jag knappt kommer ihåg något annat och dels så är det barnens namn – det namn vår lilla familj hade. Få saker gör det så konkret att vår familj har splittrats som tanken på att byta efternamn och ta tillbaka det namn som brukade vara mitt.
I början av splittringen tyckte jag att det var självklart att jag skulle ha kvar det namn jag fick vid giftermålet, inte minst för att visa barnen att vi fortfarande hör ihop. Men så mycket har hänt sedan dess, så mycket sorg och så drastiska avsked. Egentligen var allt jag ville med skilsmässan att sluta vara gift med honom, men i praktiken har jag förlorat flera andra människor som jag gärna hade haft kvar också. Människor som så att säga hörde till honom men inte till mig. Det var säkert naivt att tro att jag skulle få ha dem kvar, men det är som det är.
Och jag känner inte att jag kan ha kvar ett släktnamn till en släkt som jag inte hör hemma i.
Jag längtar tillbaka. Jag vill ha mitt namn tillbaka. Jag vill ha mig tillbaka. Eller. Kanske är det inte tillbaka? Kanske är det att klippa band och komma framåt som jag längtar efter? Jag vet inte, men namnet känns väldigt viktigt i den här processen. Att släppa taget om något som inte finns längre och skapa nya sammanhang – hitta sig själv i allt det nya.
Fast jag har ju för tusan just varit i Sverige och fixat ett nytt pass med gamla namnet i och det ska gudarna veta att jag inte orkar åka över och ordna ett nytt nu i brådrasket. Baby steps alltså.
Såatteh. Cederbom, hörrni. Charlotte Cederbom. Ditåt ska jag.
Hit och dit och tillbaka igen 