Det där med efternamn är så himla svårt. När vi insåg att vi väntade barn då för drygt 11 år sedan meddelade jag tvärsäkert att barnet minsann skulle ha mitt ovanliga och, i mitt eget tycke, vackra efternamn. Lite skämtsamt sa jag sedan att om fadern i något skede tänkte gifta sig med mig så kunde både jag och ungen ta hans efternamn. Jag hade liksom aldrig trott att det faktiskt skulle hända.
Men vi gifte oss och tog hans efternamn.
Nu har skilsmässan juridiskt gått igenom och vi är inte längre gifta. Jag står här med ett namn jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Dels har jag burit det så länge att jag knappt kommer ihåg något annat och dels så är det barnens namn – det namn vår lilla familj hade. Få saker gör det så konkret att vår familj har splittrats som tanken på att byta efternamn och ta tillbaka det namn som brukade vara mitt.
I början av splittringen tyckte jag att det var självklart att jag skulle ha kvar det namn jag fick vid giftermålet, inte minst för att visa barnen att vi fortfarande hör ihop. Men så mycket har hänt sedan dess, så mycket sorg och så drastiska avsked. Egentligen var allt jag ville med skilsmässan att sluta vara gift med honom, men i praktiken har jag förlorat flera andra människor som jag gärna hade haft kvar också. Människor som så att säga hörde till honom men inte till mig. Det var säkert naivt att tro att jag skulle få ha dem kvar, men det är som det är.
Och jag känner inte att jag kan ha kvar ett släktnamn till en släkt som jag inte hör hemma i.
Jag längtar tillbaka. Jag vill ha mitt namn tillbaka. Jag vill ha mig tillbaka. Eller. Kanske är det inte tillbaka? Kanske är det att klippa band och komma framåt som jag längtar efter? Jag vet inte, men namnet känns väldigt viktigt i den här processen. Att släppa taget om något som inte finns längre och skapa nya sammanhang – hitta sig själv i allt det nya.
Fast jag har ju för tusan just varit i Sverige och fixat ett nytt pass med gamla namnet i och det ska gudarna veta att jag inte orkar åka över och ordna ett nytt nu i brådrasket. Baby steps alltså.
Såatteh. Cederbom, hörrni. Charlotte Cederbom. Ditåt ska jag.
Hit och dit och tillbaka igen 
Förstår precis. Jag bytte tillbaka direkt. Har också ett annorlunda namn som är mitt. Barnen behöll sin pappas namn men har vid flera tillfällen pratat om att de vill lägga till mitt. Numera känns det inte så viktigt, men då. 🙂
Hur tycker du nu att det känns att inte ha samma efternamn som dina barn?
Jag har fortfarande min föredettas(s)efternamn just ac den anledningen att jag precis skaffat både nytt pass och idkort precis innan vi skilde oss. Jag ville inte ägna en enda minut eller krona mer åt något som hade med honom att göra. (Inga barn involverade). Han blev skit sur- än mindre anledning att byta. Nu har det snart gått fem år och jag (hur dum får man vara?/hopplös romantiker) har hittat en ny snubbe jag ska få ett efternamn av precis i lagom tid till att passet ska bytas ut, uppdrag avklarat.
Förstår att det är en helt annan sak när det är barn involverade men hoppas det löser sig och tack för en awesome blogg!
Sjukt snyggt att tajma nytt efternamn med uppdatering av pass! Imponerad! 🙂
Har följt din blogg under flera år och nu blev jag bara lite nyfiken… När jag var barn så började en ny kille i vår klass. Han hette Fredrik och för att vi skulle lära känna hans bakgrund så fick var och en i hans nya klass brevväxling med en i hans gamla klass, i Skänninge… Nu när du skriver ditt gamla namn så känner jag igen det… Kan det vara vi som brevväxlade? Jag har också bytt efternamn sen dess… (om du känner igen det här så kan jag maila mitt namn jag hade då) Jag är dålig på att slänga saker så säkert har jag sparat något brev från dig, men jag vet inte var…
Mvh
Linnea
OH MY GAAAAWD! Jodå, det här låter mycket bekant! Du hade säkert kort brunt hår på skolfotot du skickade mig?
Ju äldre jag blir desto mindre kan jag föreställa mig att byta bort mitt efternamn, men folk har så olika inställningar till det här med efternamn. Jag tänker på det ibland när folk komer med nytt id till disken och ska byta till det nya namnet. Jag kan i princip förstå impulsen ”alla i familjen har samma namn” – och så har jag också vuxit upp – men att jag skulle heta nåt annat än det jag gör känns mycket fjärran och främmande. (Barn är inte aktuellt, så jag behöver inte fundera på den aspekten.)
Jag tycker egentligen att det isländska systemet är lite coolt. Visste du att det är direkt förbjudet att ta sin mans efternamn på Island, eftersom de har patronymikon och inte släktnamn? (Trivia jag lärt mig på kurs i isländska i höst.)
När jag bytte förnamn hade vi bestämt att vi skulle gifta oss men inte om det skulle hända snart eller om det var långt fram. Mitt gamla efternamn fungerade inte alls med mitt nya förnamn, så jag hade tänkt byta samtidigt, men eftersom jag inte visste hur många år det skulle ta så bytte jag till min mammas efternamn under tiden, och skrev Geson R på alla mina saker eftersom min mans namn också började på R. Men det var ju barn inblandade; min styvson och jag har samma efternamn nu, och jag är gift med hans pappa så vi är i alla fall släkt på något sätt, även enligt skatteverket.