Vardagslivet

Diagnos

I går fick vi så äntligen göra MRI, vilken visade att Vilho har en infektion i skelettet. Eller snarare; han har haft en infektion i skelettet. Den omedelbara faran är just nu över och Vilho svarar som alltid ”helt ok!” och gör tummen upp om man frågar hur han mår. Nästa vecka ska vi åka tillbaka för att göra en biopsi så att de kan utreda vad som orsakat infektionen. Det kan till exempel vara en bakterie, vilket i så fall skulle förklara Vilhos höga och långa feber då för några veckor sedan när han hade som ondast i foten. Så här i efterhand känns det ju inte så märkligt att han hade ont eftersom någonting höll på att lösa upp hans skelett. Såatteh. Om det är en bakterie har han gått igenom det värsta redan, och klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Infektionen kan också bero på något helt annat, och då finns det risk för att det är kroniskt och kommer att komma tillbaka eller uppstå i andra skelettdelar. Absolut värsta scenariot är att benet måste amputeras (men det är i skrivande stund alltså verkligen inte sannolikt).

Så jag skulle vilja skriva något om hur mycket hellre jag har ett barn med ett ben mindre än ett barn som jag aldrig mer får krama. Vi befinner oss alltså i en situation när en potentiell bakterie som löst upp skenbenet är en riktigt bra grej. Innan de kunde utesluta tumör vågade jag inte tänka tanken, men det han hade i foten skulle också kunna ha varit en dottertumör till någonting större och farligare i lungorna eller magen eller så. Vad de hittade på röntgen hade kunnat vara en utlöpare till något som hade tagit vårt barn ifrån oss. När jag började andas ut så var det med tanken på att jag får ha honom kvar. Han har en 2,5 cm stor skada på skenbenet, men han har ett friskt hjärta. Man behöver inte ens ett skenben. Inte egentligen. Skenben finns på det långa listan över saker man kan offra för att få Leva.

Allt det här är tankar som jag önskar att jag hade haft den fortsatta lyxen att inte behöva tänka för jag vet inte riktigt hur man kommer tillbaka. För att kunna fungera normalt måste man hålla tankar på den oändliga ocean av saker som hotar att ta ens barn borta. Börjar man tänka tanken på vad som skulle kunna hända blir man helt paralyserad. Och medan mitt barn i dag är i skolan sitter jag här hemma och försöker koncentrera mig på något annat än det här chocktillståndet jag befinner mig i. De senaste dagarna har varit så otroligt stressfyllda och eftersom jag har haft Vilho vid min sida hela tiden har jag inte fått skrika, gråta och slå folk ens i närheten av så mycket som jag hade velat. Jag har fått stänga in ångesten, men inombords har den ätit hål i min själ. Min egen själinfektion.

Nästa vecka fortsätter vi med undersökningar. Vilho ska förstås sövas inför biopsin och med tanke på hur tjusigt jag reagerade när de stack en kanyl i hans hand (”kanske det är bäst att mamma sitter där borta i hörnet för hon ser lite blek ut”) borde jag säkert undersöka deras policy beträffande att söva barnens föräldrar också.

Dessutom skulle jag vilja ta tillfället i akt och tacka alla er som hejat på. Det har betytt massor för både Vilho och mig, både att ni peppat och att ni erbjudit konkret hjälp. Till exempel är det betydligt mycket lättare att sitta på ett sjukhus en timme hemifrån när någon just sagt att de bor precis bredvid och att man kan ringa när som helst om man behöver något, även om man inte utnyttjade möjligheten. Genom bloggen har jag träffat så underbara människor som trots att vi inte känner varandra speciellt väl inte tvekar en sekund att ställa upp. I nöden prövas vännen, sägs det, och jag kan bara konstatera att jag har betydligt fler fina vänner än jag vågat hoppas!

20150410-120348.jpg
Från sjukhusets lilla presenthylla följde den här räven med oss. Den har till och med varit med Vilho in i MRI-maskinen. Himla tur att min unge inte förstod att jag hade köpt vartenda mjukisdjur från hela den där hyllan om han bara hade sagt att han ville ha dem. Förmågan att säga nej till sitt barn är som bortblåst vid prospektet att man har mycket begränsad tid att skämma bort honom, om vi säger så.

Vardagslivet

Att vara på ett sjukhus

Man får se betydligt mycket mer katastrofalt dåliga TV-program än vad en normalt funtad människa klarar.

Man får vänta i timme efter timme bland snor och slem så att den som inte var sjuk innan garanterat är det efter. Efter tre timmar vet vi fortfarande ingenting mer än igår.

Förutom att barnet hanterar när han får en kanyl i armen ungefär tusen gånger bättre än vad hans svimfärdiga, starkt illamående moder på stolen i hörnet gjorde.

Allt blir betydligt lättare om typen man umgås med alla dessa timmar är en stjärna. Och om det finns kaffe och bulle.

20150409-121807.jpg

Vardagslivet

I dag

I dag var vi på sjukhuset, jag och Vilho, och konstaterade att det dagens teknik till trots var stört omöjligt för läkare att få tag på gårdagens röntgenbilder. Således tog de nya röntgenbilder, vilka avslöjade ganska exakt samma alarmerande ingenting som gårdagens. Osteolys, som inte kan förklaras. Istället för att göra någon magnetröntgen där och då blev vi remitterade till barnsjukhuset i Helsingfors i morgon. Vad de nu hittar ska ändå behandlas där, så det verkade som den bästa planen.

Några korta tankar:

* Sällan har så många tummar och tår krampaktigt hållits i bloggosfären. Vi är stumma av tacksamhet inför ert stöd!

* När någon öppnar för risken att ens barn har en tumör eller möjligtvis en skelettinfektion får man en rent fysisk reaktion. Det är kallsvett, panik, illamående, hysterigråt och mer panik. Ingenting man försöker intala sig själv i form av lugnande intellektuella sannolikheter fungerar. Det är som att stå vid en avgrund och blicka ner i det mörkaste av mörker och fast att man vet att man rent statistiskt förmodligen inte kommer att falla får man likväl svindel.

* Mitt barn är en hjälte. Det visste jag ju redan innan, men han tar liksom allt med ett sånt lugn. Det är förmodligen förvisso för att han inte har samma katastrofala automatiska tankekedjor till ordet ”tumör” som man själv har. Men ändå. Han käkade burgare, sjöng sin favoritsång ”Best Day of My Life” och suckade lyckligt över hur bra vi haft det. Att möta världen med samma sorts uppsyn som min unge just nu har är mitt livsmål.

* Det har blåst. Massor. Det uppskattades väldigt mycket av en viss unge, men inte riktigt lika mycket som komma till Finlands största leksaksaffär. Vi var där för att köpa födelsedagspresent till hans lillasysters kommande födelsedag och jag försökte tappert låta bli att lägga hela mitt stipendium på att köpa honom allt han pekar på. Det är också en sån där reaktion man får inför horribla prospekt; man vill plötsligt lägga alla sina pengar på leksaker.

20150408-215249.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

På tal om naturlighet och sjukdomar och sånt. På förekommen anledning.

Nu när jag sitter här hemma med mitt febriga barn kan jag inte låta bli att tänka på de diskussioner som uppstod i kölvattnet av inlägget om smittkoppor och vaccin. Som Christine på Skepchick skrev så är ett av de vanligaste argumenten att man inte drabbas om man liksom har en bra grundstyrka. Många verkar mena att man får den grundstyrkan genom att äta rätt, motionera lagom, sova mycket och undvika en massa onödiga tillsatser och socker och sånt.

Och jag ser verkligen poängen med det, det gör jag. Om vi tar hand om oss själva får vi ett bättre immunförsvar och ett bättre naturligt skydd mot sjukdomar. Det tjänar vi alla på. Det här är liksom ingen hemlighet och framförallt; ingenting av det här motsägs av läkare! Sömn, motion och bra mat är en utmärkt grund.

Men när man talar om grupper som har försvagat immunförsvar så är det inte nödvändigtvis folk som bara äter på McDonalds och inte rör sig mer än mellan sängen och datorn. Det behöver inte ens vara femåringen med leukemi eller treåringen med medfött hjärtfel, vilka är helt beroende av att vi andra inte smittar dem. Nej, försvagat immunförsvar har alla barn. Alla barn. Även de som är helt friska just då. Även om de äter ekologiska grönsaker ur silverskålar, sover 12 timmar varje natt och leker ute nästan hela sin vakna tid. Barn är en riskgrupp när det kommer till sjukdomar.

Det är här någonstans, vid sjuka barn, där jag personligen drar gränsen för hur mycket jag orkar lyssna på folk som talar om det naturliga i sjukdomar. Det är naturligt att barn blir sjuka. Det är naturligt att barn dör. Det betyder inte att det är den sortens samhälle vi ska sträva efter.

Ingen ska tro att det här handlar om VAB, inkomstbortfall eller whatever materialistiska effekter som kommer av sjuka barn. Det handlar om barnet, och just i dag väldigt mycket om mitt eget sjuka barn. Mitt vackra, underbara barn som hade ett så bra immunförsvar ett barn kan ha men ända fick någon slags influensaliknande jävla crap. Mitt barn, som låg i mina armar, så varm att han hade en aura av hetta runt sig men som kände sig så frusen att han huttrade och skakade tänder. Mitt barn, som med feberrosor på kinderna ler åt mig och svarar ”helt ok” när jag för hundrade gången frågar honom hur han mår.

20150317-122551.jpgJag är egentligen inte orolig för honom, mer än rent instinktivt så som man alltid är för sina barn. Jag ger honom febernedsättande för att underlätta hans varande och blir han inte bättre eller om han skulle bli akut sämre står det en läkarkår redo med antibiotika och allsköns ytterligare hjälpemedel. Men hade det inte varit för den moderna sjukvården hade jag varit skräckslagen. Vi återvänder till kyrkböckerna, den här gången till Ekenäs och år 1820:

[ kuvat/12.jpg ]

feber

Carl Gustav Rosenqvist var 10 år när han dog i frossfeber – alltså feberfrossa – på den tiden feber var en vanlig dödsorsak. Min Vilho är 9 år, född i en tid då feber mest är ett övergående besvär. Den här skillnaden beror inte på mat, sömn och motion utan på modern medicin. Vilho har inte bättre naturliga förutsättningar att klara av en feberfrossa än vad lille Carl Gustav hade för snart 200 år sedan.

Skillnaden ligger i den medicinska utvecklingen och om jag ska vara alldeles ärlig kan jag inte förstå hur det kan vara så svårt för en del att se. Det känns som om man står och pratar om en rund röd boll med någon som bestämt hävdar att det lika gärna skulle kunna vara en blå elefant från en annan vinkel eftersom att folk tjänar mer pengar på röda bollar. Och när det gäller mina barn skiter jag i om någon tjänar pengar på att hålla dem vid liv. Jag betalar vad som helst för tryggheten i att en feber inte behöver innebära döden. Jag betalar vad som helst för ibuprofen och paracetamol och antibiotika om jag bara får ha kvar mitt barn.

Och det finns läkare som är pengagiriga skitstövlar, som skriver ut antibiotika för minsta lilla, som inte lyssnar och inte vill ta ansvar men det betyder inte att all modern medicin är av ondo. Inte heller betyder alternativ medicin att folk sysslar med någon slags gudomlig välgörenhet. Det ligger fantastiska summor pengar även i alternativ medicin och till den alternativa medicinen hör dessutom sådant som tjuvjakt av utrotningshotade djur, smuggling och utarmning av naturresurser. Alternativ medicin är inte per definition mer etisk, om nu någon trodde det.

I början av 1800-talet var det ungefär 20% av barnen som dog innan de hunnit fylla 7 år (se statistik här!). De dog huvudsakligen av infektionssjukdomar. De dog av sjukdomar som alternativ medicin varken då eller nu kan bota med samma säkerhet som den moderna sjukvården kan. Det är modern medicin som skyddar våra barn – inte naturen. Grejen är den här: när det gäller att äta bra mat, sova mycket och motionera lagom kontra modern sjukvård så måste man inte välja. Det är ett sånt där tillfälle då man både får ha kakan och äta den. Sjukvården är Plan B för de tillfällen när Plan A skiter sig. De utesluter inte varandra och de utesluter heller inte att man först provar naturläkemedel när man blir sjuk. Men när vi talar barnadödlighet är det en helt annan sak. Man kan inte välja bort modern medicin till förmån för naturen och förvänta sig att naturen ska vilja hålla våra barn levande. Naturen fungerar inte så.

Så när jag skriver om frustrationen över att vabba och det olämpliga i att barn alltid blir sjuka när man har en deadline så gör jag det med all respekt för att det är lyxproblem. Det är ett lyxproblem att det är deadlines snarare än ond bråd död som oroar mig mest. Ett lyxproblem som inte bara kommer sig av att jag har turen att ha ett så kallat ”starkt barn” med god potential att klara av sjukdomar, utan av att ha den moderna sjukvården som Plan B. Min tacksamhet över tillgången till sjukvård är oändlig. Moder Natur har mentala problem och borde inte få ha barn.

 

Vardagslivet

Faran var inte över

Jag hade redan blåst faran över för Maggie. Hon åt bättre, verkade nöjd och glad och var på god väg tillbaka till sig själv. Men så kom hon liksom aldrig riktigt dit. För en vecka sedan märkte jag att hon blivit väldigt smal. Förutom en liten dubbelhaka var hon smal redan innan, men liksom på något vis ännu smalare. På läkares ordination har hon inte fått annat att äta än hö, kvistar och löv och kanske en matsked pellets om dagen.

På helgen blev hon klart sämre och magrade massor. Nu är hon bara skinn och ben och jag har blandat mer av den där grötsörjan och matat henne med, gett henne färska maskrosblad som hon äter, jag har klappat henne försiktigt och talat milt till henne. Om några timmar ska vi till veterinären. Ångesten just nu är enorm.

Vardagslivet

Maggie-uppdatering

När Maggie bara blev sämre ringde jag veterinären. Det visade sig att Maggie hade en infekterad tand, som veterinären nu dragit ut, och en stor hårboll i magen. Maggie är alltså för tillfället högre än Paris Hilton en fredagskväll, en tand lättare och dessutom matad med paraffin. Det är, milt uttryckt, en väldigt spännande kombination. Det viktigaste är dock att hon lever och att det finns chans att hon blir bra. Nu ska hårbollen ut för den riskerar annars att stoppa systemet. Om den inte kommer ut som en paraffinoljad pälsklädd bajs måste kaninkraken nämligen opereras och… tja… det är varken alldeles problemfritt eller alldeles gratis.

Vi fortsätter att hålla tummarna helt enkelt. Tack till er alla som hört av er och som hjälper till med tumhållning!

Vardagslivet

Liten sjuk

Jag hann ju inte mycket mer än skriva om hur fint djuren har det förrän Maggie blev sjuk. Maggie är normalt den vildaste kanin jag någonsin träffat på och i lördags kväll var hon ännu ute och sprang som en galning. Vild och fri.

Men så i går var hon inte alls sitt vanliga skuttiga jag. Hon verkade trött och håglös, men åt, drack och gjorde sina behov som hon skulle. På kvällen ville hon ligga inne i hönshuset (där hon annars aldrig brukar vara) för att få extra värme och vi lämnade dörren på glänt för henne. I dag är hon bara sämre. Ligger i ett hörn och vill ingenting. Jag har lyckats peta i henne maskrosblad och ska strax ut och försöka få i henne mer, men inte ens brödkant ville hon ha i dag. Samtidigt vet jag inte vad det är för fel på henne. Magen känns normal, ögon, öron och rumpa ser ut som det ska. Jag hittar inget fel förutom att det känns som om alla hennes krafter har lämnat henne.

Och jag vet ju att det är fara å färde när kaniner inte äter. Att kaniner aldrig visar att de är sjuka förrän det är riktigt illa. Nu håller vi alla tummar och tår för att det går vägen!

Vardagslivet

Verandans utveckling i bilder

Jag är inne på dag fem av feber, halsont och snuva och börjar känna mig rätt mör. Att föreläsa igår var kanske inte så här i eftertankens bistra ljus den bästa av idéer för i dag tar jag mig knappt ur sängen. Eftersom jag känner mig rätt rutten tänkte jag bjuda på bilder av verandan så som den såg ut för ett par dagar sedan innan den belamrades med saker från badrumsrenoveringen. När vi först flyttade hit såg den ut så här:

IMG_7480Det första vi gjorde var att måla den vit och städa (bara att tvätta bort flugskiten på fönstren gjorde stor skillnad) så att den blev så här:

IMG_7637Sedan släpade vi ner en gammal träsoffa som vi hittade på vinden. Bordet på bilden här ovanför står för tillfället i köket som det där bordet man lägger ifrån sig alla grejer på. Ett riktigt prima gammalt bord som stod på verandan, täckt med en allt annat än ny vaxduk, när vi kom hit.

IMG_8210Och nu, när vi äntligen sålt vårt förra hus och kunde få hit resten av våra grejer har vi möblerat om på verandan igen. Ungefär så här ser det ut nu:

IMG_0413-20140420Nästa steg blir att måla fönsterkarmarna vita och få dit ett vackert spröjs. men redan nu är verandan ett av mina absoluta favoritställen. Dels förstås för att mina fröodlingar växer så det fullkomligt knakar där ute, och dels för att den, åtminstone för mig, visar hur lite det egentligen behövs för att göra skillnad i ett gammalt, trött hus. Färgen fick vi begagnat, mattorna för typ 5 euro på loppis, tulpanvasen tror jag kostade 4 euro på samma loppis, soffan är hittad på vinden och fylld med soffdynor från en soffa som fick flytta till soffhimlen.  Det jag betalat mest för på bilden är högst troligen den sovande katten, Noppa. Värd varenda cent, förövrigt!

Vardagslivet

En dålig sorts synd

Jag brukar inte söka pity points. Brukar inte vilja ha tycka synd om. Men jag är sjuk. Feber, huvudvärk, muskelvärk, halsontet från helvetet och imorgon borde jag sitta på en fantastisk konferens om medeltida språk och avslappnat suga i mig av andras kunskaper utan att själv behöva presentera något. Istället kommer jag ligga hemma och hosta och snörvla och kallsvettas.

Det är jättemycket synd om mig och det är helt ok att ni tycker synd om mig också. Bara så ni vet.

Snapshot_20130925_1