På tal om naturlighet och sjukdomar och sånt. På förekommen anledning.

Nu när jag sitter här hemma med mitt febriga barn kan jag inte låta bli att tänka på de diskussioner som uppstod i kölvattnet av inlägget om smittkoppor och vaccin. Som Christine på Skepchick skrev så är ett av de vanligaste argumenten att man inte drabbas om man liksom har en bra grundstyrka. Många verkar mena att man får den grundstyrkan genom att äta rätt, motionera lagom, sova mycket och undvika en massa onödiga tillsatser och socker och sånt.

Och jag ser verkligen poängen med det, det gör jag. Om vi tar hand om oss själva får vi ett bättre immunförsvar och ett bättre naturligt skydd mot sjukdomar. Det tjänar vi alla på. Det här är liksom ingen hemlighet och framförallt; ingenting av det här motsägs av läkare! Sömn, motion och bra mat är en utmärkt grund.

Men när man talar om grupper som har försvagat immunförsvar så är det inte nödvändigtvis folk som bara äter på McDonalds och inte rör sig mer än mellan sängen och datorn. Det behöver inte ens vara femåringen med leukemi eller treåringen med medfött hjärtfel, vilka är helt beroende av att vi andra inte smittar dem. Nej, försvagat immunförsvar har alla barn. Alla barn. Även de som är helt friska just då. Även om de äter ekologiska grönsaker ur silverskålar, sover 12 timmar varje natt och leker ute nästan hela sin vakna tid. Barn är en riskgrupp när det kommer till sjukdomar.

Det är här någonstans, vid sjuka barn, där jag personligen drar gränsen för hur mycket jag orkar lyssna på folk som talar om det naturliga i sjukdomar. Det är naturligt att barn blir sjuka. Det är naturligt att barn dör. Det betyder inte att det är den sortens samhälle vi ska sträva efter.

Ingen ska tro att det här handlar om VAB, inkomstbortfall eller whatever materialistiska effekter som kommer av sjuka barn. Det handlar om barnet, och just i dag väldigt mycket om mitt eget sjuka barn. Mitt vackra, underbara barn som hade ett så bra immunförsvar ett barn kan ha men ända fick någon slags influensaliknande jävla crap. Mitt barn, som låg i mina armar, så varm att han hade en aura av hetta runt sig men som kände sig så frusen att han huttrade och skakade tänder. Mitt barn, som med feberrosor på kinderna ler åt mig och svarar ”helt ok” när jag för hundrade gången frågar honom hur han mår.

Jag är egentligen inte orolig för honom, mer än rent instinktivt så som man alltid är för sina barn. Jag ger honom febernedsättande för att underlätta hans varande och blir han inte bättre eller om han skulle bli akut sämre står det en läkarkår redo med antibiotika och allsköns ytterligare hjälpemedel. Men hade det inte varit för den moderna sjukvården hade jag varit skräckslagen. Vi återvänder till kyrkböckerna, den här gången till Ekenäs och år 1820:

Carl Gustav Rosenqvist var 10 år när han dog i frossfeber – alltså feberfrossa – på den tiden feber var en vanlig dödsorsak. Min Vilho är 9 år, född i en tid då feber mest är ett övergående besvär. Den här skillnaden beror inte på mat, sömn och motion utan på modern medicin. Vilho har inte bättre naturliga förutsättningar att klara av en feberfrossa än vad lille Carl Gustav hade för snart 200 år sedan.

Skillnaden ligger i den medicinska utvecklingen och om jag ska vara alldeles ärlig kan jag inte förstå hur det kan vara så svårt för en del att se. Det känns som om man står och pratar om en rund röd boll med någon som bestämt hävdar att det lika gärna skulle kunna vara en blå elefant från en annan vinkel eftersom att folk tjänar mer pengar på röda bollar. Och när det gäller mina barn skiter jag i om någon tjänar pengar på att hålla dem vid liv. Jag betalar vad som helst för tryggheten i att en feber inte behöver innebära döden. Jag betalar vad som helst för ibuprofen och paracetamol och antibiotika om jag bara får ha kvar mitt barn.

Och det finns läkare som är pengagiriga skitstövlar, som skriver ut antibiotika för minsta lilla, som inte lyssnar och inte vill ta ansvar men det betyder inte att all modern medicin är av ondo. Inte heller betyder alternativ medicin att folk sysslar med någon slags gudomlig välgörenhet. Det ligger fantastiska summor pengar även i alternativ medicin och till den alternativa medicinen hör dessutom sådant som tjuvjakt av utrotningshotade djur, smuggling och utarmning av naturresurser. Alternativ medicin är inte per definition mer etisk, om nu någon trodde det.

I början av 1800-talet var det ungefär 20% av barnen som dog innan de hunnit fylla 7 år (se statistik här!). De dog huvudsakligen av infektionssjukdomar. De dog av sjukdomar som alternativ medicin varken då eller nu kan bota med samma säkerhet som den moderna sjukvården kan. Det är modern medicin som skyddar våra barn – inte naturen. Grejen är den här: när det gäller att äta bra mat, sova mycket och motionera lagom kontra modern sjukvård så måste man inte välja. Det är ett sånt där tillfälle då man både får ha kakan och äta den. Sjukvården är Plan B för de tillfällen när Plan A skiter sig. De utesluter inte varandra och de utesluter heller inte att man först provar naturläkemedel när man blir sjuk. Men när vi talar barnadödlighet är det en helt annan sak. Man kan inte välja bort modern medicin till förmån för naturen och förvänta sig att naturen ska vilja hålla våra barn levande. Naturen fungerar inte så.

Så när jag skriver om frustrationen över att vabba och det olämpliga i att barn alltid blir sjuka när man har en deadline så gör jag det med all respekt för att det är lyxproblem. Det är ett lyxproblem att det är deadlines snarare än ond bråd död som oroar mig mest. Ett lyxproblem som inte bara kommer sig av att jag har turen att ha ett så kallat ”starkt barn” med god potential att klara av sjukdomar, utan av att ha den moderna sjukvården som Plan B. Min tacksamhet över tillgången till sjukvård är oändlig. Moder Natur har mentala problem och borde inte få ha barn.