Etikettarkiv | SHITSHITSHIT!

Det är inte lätt att försöka vara lattemamma

Min baby bajsar normalt säkert två gånger om dagen. Det är en bajsglad baby, på alla sätt och vis. Så när han nu inte hade bajsat på hela gårdagen kändes det som om apokalypsen var att vänta och jag har undvikit att röra mig utomhus så mycket det har varit möjligt. Tygblöjor, som jag normalt använder, har inte varit att tänka på för de håller inte ens ett normalt lass.

Men vi fick slut på mjölk vilket i praktiken betyder inget kaffe till mig vilket i sin tur är en av de få saker som potentiellt kan trumfa en annalkande bajsapokalyps. Jag var tvungen att ta mig till affären. Jag ville få det överstökat så snabbt som möjligt. Jag tänkte att bilen skulle vara det trygga alternativet. Jag tänkte att bilen skulle vara smidigt och lätt.

Oj, vad jag tänkte fel.

För vi kom ungefär till parkeringsplatsen när det börjar mullra i baksätet. Ett mycket olycksbådande muller. Jag tittade på babyn. Han tittade på mig. Och mot bättre vetande tog jag beslutet att vi ändå snabbt skulle sticka in och bara nappa åt oss mjölken.

Så jag lyfte upp babyn ur stolen.

Och ni vet hur man liksom lättar lite på blöjan i ryggen för att göra damage control? Och hur man doppar fingret i bajs? Ja, nu vet ni i alla fall. Jag hade förresten inte behövt titta vid ryggen eftersom det redan var på väg att rinna ur hans byxben. I ett tappert försök att byta blöja på parkeringsplatsen fäller jag ett säte. Babyn snurrar åt alla håll samtidigt. Jag öppnar försiktigt blöjan för att minimera skadorna. Han drämmer resolut höger ben i blöjan, mig och sätet innan han kissar. Jag börjar bli rätt svettig. Babyn börjar vara ganska nöjd.

Hur som helst. Jag förbrukade ett halvt paket våtservetter, korvade på babyn ny blöja och nya kläder, köpte mjölk och tog mig hem. Nu väntar jag på att han ska somna så jag kan ta en kopp kaffe och städa bilen. Han sjunger en glad sång och ackompanjerar sig själv genom att slå en blå leksakshund mot sin panna.

Ångest och vaccin

Det är någonting visst med att släppa ifrån sig text som ska gå i tryck. I går skickade jag in min kolumn och var ganska nöjd, men nu – dagen innan publicering – kommer ångesten krypande som ett slem på posten. Varenda gång är det likadant.

Och jag tror att det har att göra med att det ligger ett så stort förtroende i det här. Jag har getts utrymme. Jag har blivit tilldelad taltid. Det är en ynnest och en ära och jag vill inte schabbla bort vad som har förunnats mig.

Inte på något vis relaterat till detta ska jag gå och vaccinera mig idag. Polio och stelkramp. Frivilligarbetare som är med flyktingarna bör nämligen ha minst poliovaccinet vilket jag som svensk saknar. Och jag är väl inte direkt stolt över min omedelbara reaktion att vilja stänga alla gränser och kasta ut alla flyktingar när det gick upp för mig att jag måste vaccineras. Rädd för sprutor? Lite kanske.

Rädslan

Jag var ute i mörkret och plockade in de sista fröplanteringarna som måste in för natten. Trots att jag egentligen är osunt rädd för mörker har jag inte varit speciellt rädd här ute. Lantmörker känns rätt fredligt på något sätt.

Men så satt Noppa som en staty och stirrade ut i mörkret över fältet ner mot skogsdungen. Sakta, sakta började hon krypa bakåt, utan att släppa vad det nu var hennes nattögon såg. Till slut vände hon och flydde in under huset. Kvar stod jag med mina fröburkar i handen, hjärtat dunkande i halsgropen och sikt in i mörkret på kanske 10 meter. Jag intalade mig själv att jag inte alls var rädd, trots att det var en betydligt större lögn än när jag sa till barnen i julas att det var den riktiga jultomten som kom till oss.

Och så gick jag in och möttes av ett meddelande på telefonen: Varning. Det går en varg i trakten.

HOLY CRAP, BATMAN!

Två saker

Det ringde en reporter och undrade om han fick komma och prata om kvinnodagen med mig. Eftersom han förmodligen är den ende i världen som frivilligt skulle sätta sig och ta det ämnet med mig tackade jag ja. Och så tänkte jag på två saker:

1: Jag måste städa, åtminstone köket.

2: Jag pratar så sällan med svenskspråkiga i telefonen att min reptilhjärna förutsätter att den jag talar med är en familjemedlem eller nära vän. Därför var jag obehagligt nära att avsluta samtalet med ”puss, puss, vi ses sen!”. Det hade gett en helt annan vinkling av vårt samtal om kvinnor och bemärkelsedagar än vad jag ursprungligen tänkt.

Shiihiit…

De ringde från radion.

”Hej, ja du ska ju vara med i vårt program i morgon och snacka lite. Vi tänkte att vi kanske kunde prata lite om SM-ligan som snart drar igång.”

Som att jag ens vet vilken sport det handlar om.

För det är sport, right? SM kan ju betyda så mycket och man vill ju inte sitta där i morgonradio och bah ”nämen sadistiskt sex är ju ganska tabu” och dom bah ”ja och vi pratar alltså om pingis”.

Dilemmat

Vi fångade grodyngel tillsammans med barnen. Vi inredde ett fint akvarium till grodynglen och har spenderat chockerande lång tid med att namnge dem. Jag tyckte att grodynglen såg lite märkliga ut, men vad vet jag liksom. Grodyngel ser ju märkliga ut. Och barnen älskar dem! Det är det viktigaste. Kontakt med naturen och allt det där.

Så nu funderar jag på hur jag ska berätta för barnen att våra grodyngel inte kommer att bli grodor utan myggor, att vi i vårt akvarium för tillfället odlar synnerligen välmående mygglarver. Alla tips emottages tacksamt.

Hälsningar
Medeltidshistorikern

Flyttångesten

Så vi håller på att förbereda oss på att flytta (om någon vill köpa ett underbart färdigrenoverat hus på 109 kvm, 5 rok, hyggligt stor trädgård, 800 m till Helsingforståget – 30 min till centrum, 400 m till utebad och med härliga grannar till det klart överkomliga priset 295.000 är det bara höra av sig!). Det mesta är kul, även om det förstås är lätt ångest också. Ni vet, ”jiihuu vi ska äntligen få vårt gamla hus på landet” och ”shitshitshit vi klarar aldrig det här”. Så var det när vi lämnade bud, när vi bjöd hit mäklaren för att värdera vårt hus, när vi nu börjar packa lite saker, när vi planerar kommande renoveringar. Skräckblandad förtjusning liksom.

Men så i går ringde jag och bytte skola för vår son och anmälde dottern till det nya dagiset. Då först förstod jag vad flyttångest är. Visst, barnen tycker också att det ska bli kul, men det är ju ändå mitt och makens beslut – vår dröm. Och barnen trivs där de är nu, de drömmer inte om att flytta. Det är ett jättebra dagis som vi har gått på i totalt fem år nu, där Tilda har massor med vänner. Förskolan som ligger i anslutning till skolan har gett Vilho ett underbart första år och en lysande start i skolvärlden. Och så ska vi ändra på det. Plocka bort barnen därifrån. Börja om någon annanstans. Det var med en enorm klump i halsen jag sa ett glatt hejdå till nya rektorn och skrev ner datumet för ett introduktionsbesök. Mina små troll. Flyttbarn.

De är starka, mina ungar, det vet jag ju, men världen är stor och det där med rötter är svårt. Nu hoppas jag att de ska rota sig på nya stället, hitta lika bra vänner och sammanhang och varande där, och att vi ska kunna åka hit och hälsa på alla andra vänner också. Jag tror att det kommer att gå bra. Jag tror att de kommer att klara det här så fint som bara barn kan. Men tänk om jag har fel.

063