Kulturkrockar

Vitas privilegium

I går ramlade jag över en länk till en serie som förklarar det privilegium alla vi som är vita har. Hela serien är förvisso läsvärd, men egentligen sammanfattades det hela i en enda mening:

”White privilege is the privilege to be ignorant of the world around us.”

Den som aldrig har upplevt att den har blivit orättvist behandlad, eller aldrig fastnat i strukturerna, är inte en extraordinärt tolerant person utan privilegierad. Det är ju inte den persons fel, det är bara något som händer för att man har rätt sexuell läggning, rätt hudfärg, rätt kön – eller en kombination av dessa. Således är det i princip inte heller någonting som dessa personer kan klandras för, men det finns någonting så fundamentalt fel i att det så ofta är dessa privilegierade som högljutt förnekar existensen av rasism och sexism. Att inte själv vara utsatt bevisar inte att andra inte är det. Ja, och att inte öppet bete sig rasistiskt eller sexistiskt betyder inte att man inte tjänar på det. Som vit behöver jag aldrig fundera på vart jag rör mig på stan, till exempel. Ingen stoppar mig, ber mig förklara mig, ifrågasätter mina intentioner.

Och vi har ju talat om det här förr, att den mest privilegierade är den vita, straighta mannen, men efter att ha läst en länk som Kaisa Kyläkoski skickade blev det så mycket mer uppenbart. I vårt samhälle handlar det mycket om att ta för sig, att arbeta för det man vill ha. När kvinnor, eller människor som inte är vita, blir strukturellt förfördelade så heter det ofta att det är för att de själva valt det. Hon blev inte befordrad för hon ville det inte tillräckligt mycket. Mustafa fick inte jobbet för han hade inte tillräckligt med driv. Det borde vara så självklart att man inte ens behöver säga det, men världen är inte så enkel att alla bara kan ta för sig (och då inte bara ur en ren hållbarhetssynpunkt). Vita, straighta män verkar ha alldeles osedvanligt svårt att se det, förmodligen för att så många av dem tar vad de vill ha och kallar det välförtjänt. De prioriterar sig själva och kommer undan med det för att de är just vita, straighta män.

Det behöver inte vara stora grejer. Tänk kön till bardisken en fredagskväll. Tänk er en vit kille som vill beställa en öl, men inte riktigt vänta. Han makar sig lite diskret närmare bardisken. Han är längre än kvinnan framför sig och lyckas genom att lägga armen om hennes rygg komma fram och när bartendern frågande tittar upp för att se vem som stod på tur viftar killen till med handen. Hans tur. Han ler stort åt bartendern, ber artigt om ursäkt till kvinnan, får sin öl och går tillbaka till sitt bord. En superschysst kille, artig och väluppfostrad. Tänk er nu i stället att killen inte vore vit. Tänk er att han vore från till exempel Turkiet. Tänk er det, och begrunda hur han skulle uppfattats då.

Tänk er sedan samma kö till bardisken, kanske rent av samma kväll. Tänk er Mustafa, som kommit till baren med sin pojkvän gå fram och vilja beställa. Tänk er att det inte är en kvinna han har framför sig, utan en vit, straight man. Tänk er att han lägger armen om hans rygg för att kunna komma fram och beställa före honom, trots att han inte väntat lika länge. Tror ni att det skulle hjälpa att han log stort mot bartendern och artigt bad om ursäkt till den man han lagt armen om ryggen på och trängt sig före? Det tror nämligen inte jag.

Nu är vi fler och fler som börjar upptäcka våra egna privilegier och fler och fler som reagerar mot vita, straighta män som blånekar att det skulle ha någonting med samhällsstrukturer att göra. Det var så uttrycket vita, kränkta män föddes – för att det finns någonting så uppenbart bisarrt i att somliga vita straighta män på fullaste allvar tror att de tillhör den enda befolkningskategorin som strukturellt förfördelas. De skriker rasist om man skriver en sån här text, sexist om man påpekar att män har fördelar. De menar att feminismen gått för långt, att strukturer inte existerar och att de har vad de har bara på grund av att just de har jobbat mycket hårdare än alla kvinnor och alla icke-vita. Det här gör mig ibland väldigt, väldigt trött. Jag förstår om man aldrig har tänkt på vilka fördelar man har på grund av kön, nationalitet, hudfärg, klass och så vidare, jag förstår det, men jag kan inte för mitt liv förstå att man stoppar fingrarna i öronen och skriker rasist när någon försöker berätta för en hur det är vara född med andra förutsättningar. Bara det att inte dagligen vara tvingad att ta sin hudfärg och sin sexualitet i beaktande när man träffar andra människor är ett jävla privilegium. Så vad kan man göra? Lyssna, lära och förändra.

Man behöver inte skämmas för att man är vit och privilegierad, men man ska tamefan skämmas om man tror att det är rasism när någon påpekar det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Återuppståndelsen

Så var jullovet slut för den här gången, och som vanligt saknade jag mitt jobb. Och min blogg, förstås. Nu bubblar jag av saker jag vill göra och säga, sådant som har hänt som jag vill dela med er, annat som jag upprörts över, skrattat åt, stått som en osedvanligt risig fågelholk och begapat.

Men jag måste ta itu med alla de grejer jag försummat under ledigheten först, innan bubblet fullkomligt får ta över. Tills dess ville jag dela med mig av en tanke som irriterat mig i månader redan: dubbelmoralen som unga flickor ställs inför. Vid en första anblick verkar det nämligen som om karaktärer som skapats för dagens unga flickor (typ nya Barbie, Monster High, Winx och så vidare) är självständiga tjejer med mycket go. I själva verket är den stora förändringen (förutom att det numer faktiskt existerar liknande för tjejer) att många av karaktärerna har taskig attityd. När det kommer till kritan finns det nämligen i nästan samtliga serier specifikt för flickor en pojke som matchar varje flicka. Självständigheten ligger således i dels ett uppror mot vuxenvärlden, dels friheten att välja vilken pojke de vill ha. Enligt storyn är Monster High Lagoona Blues värsta skolämne hemkunskap eftersom ”All I need to learn about things like that I can learn from Gillington’s mom since she knows what he likes best.” Gillington är förstås hennes drömman. Hennes livsuppgift att behaga honom.

Jag väntar fortfarande på serier där flickkaraktärernas varande inte kretsar kring pojkar.

Ja, och så är det ätandet. De äter hela tiden. Lagar massor med godsaker. Ändå är alla trådsmala. Som Bloom, från Winx Club. Enligt hennes bio (jo, alla karaktärer måste ha en bio som bland annat innehåller vem de är kära i) älskar hon att baka cupcakes till sina vänner. Det gör jag också, men inte fan ser jag ut så här heller.

Kanske hon aldrig provsmakar? Ledsen att vara den som säger det, men det gör i så fall inte hennes vänner heller.

”Vi får massor av cupcakes men vi äter dem inte.”

”Inga problem, jag tar den!”

Och det slutar aldrig. De bara äter och äter och äter. Cupcakes och vackra tårtor är en del av den nya popkulturen inriktad mot unga flickor. Men faktum är att karaktärerna bara blir smalare och smalare med mer och mer krimskrams. När jag var liten var Majesty den lugna, kompetenta ledaren för alla ponnyhästar.

Rosett i svansen. Ganska extravagant.

I den nya generationen ponnyhästar, som min dotter tittar på, är drottningen Celestia. Större ögon, längre ben, mer bling och väldigt mycket mindre kompetent ledarskap.

Det är ett otroligt komplicerat dubbelt budskap som sänds ut, där man ska vara fri men dödskär, smal men konstant ätande. Ja, och så ska man förstås ha en specialitet. En snabb genomgång av vad exempelvis Monster High tycker bäst om att göra ger följande vid handen:

styra och ställa i skolans korridorer
le, skratta och uppmuntra vännerna (ftw!)
skådespela
vet inte, har inte provat så mycket (igen: ftw!)
läsa och lära mig nytt
spela musik och sjunga
skulptera
kalligrafera
sätta lillasyster på plats
använda raketskorna för att få uppmärksamhet

Och i Winx har älvorna dessa hobbies:
läsa sagoböcker om magi
shoppa och organisera partys
läsa och fotografera blommor
spela musik och sjunga
simma och sporta(!)
programmera datorer, spela schack och lösa gåtor(!)

Den sista Winxens hobbies, som låter rätt malplacerade, gör olyckligtvis inte alls Tecna (som karaktären heter) så spektakulär som man hade hoppats. Det var det där med pojkvännen igen. Precis som alla de andra i serien är hon nämligen beroende av sin pojkvän, hon fungerar fullt ut nästan bara med honom. Det här är inte en serie om unga självständiga kompetenta tjejer. Det är ytterligare en serie för att trycka in unga flickor i den heteronormativa mall som låter dem definiera sig själva genom männen i deras närhet, som tränar dem att forma sig själva för att behaga och som låter påskina att den högsta vinsten är kärlek från en man. Det är jag i ärlighetens namn rätt trött på.

Vardagslivet

Äldrevården – en förlängning av ett radiosnack

I dag var jag uppe i svinottan för att göra morgonradio. Som den duktiga människa jag är hade jag beräknat extra tid för snorhalkiga vägar, trafikstockning och andra katastrofer som alltid inträffar när man måste vara i tid – vilket förstås betydde att ingenting hände och jag anlände till studion 30 min tidigare än jag borde. I dag talade vi bland annat om strukturreformerna och åldringsvården, och hur man nu i Finland vill spara pengar genom att flytta över mer av åldringsvården till öppen vård i hemmet. Några av problemen med det hann vi ta upp i programmet, några andra tänkte jag lyfta här.

Jag förstår att man måste spara. Jag är inte dum. Faktum är att trots att jag har rätt dålig koll på ekonomi i allmänhet och min egen i synnerhet har jag aldrig lyckats skuldsätta mig ens i närheten av vad staten har skuldsatt sig. I jämförelse skulle jag därför vilja påstå att jag har relativt bra förståelse för att om man konstant spenderar mer än vad man har så kommer det att skita sig, och att spara är något man borde göra innan det skitigt sig. Frågan är då bara vad samhället vill prioritera. I min värld (vilken åtminstone på pappret i ganska stor utsträckning sammanfaller med vad politiker och beslutsfattar målar upp för sorts värld) är vård och omsorg ett sådant område som måste prioriteras. Vård och omsorg är grundbulten i välfärdssamhället. Ändå talas det hela tiden om tillväxt, trots att vilken treåring som helst förstår att något som bara växer och växer i något skede kommer att explodera. Och bara så att jag har det sagt; tillväxten garanterar inte god vård och omsorg. Värdegrund och solidaritet garanterar god vård och omsorg.

Vad som krävs är alltså inte en strukturreform som skyfflar över ansvaret för vården på familjerna, utan en total omfördelning av makt i form av resurser och tid. För de som drabbas av den här strukturreformen är de samma som alltid drabbas; de som inte har något extra att ta av. De som inte har några extra resurser, som inte har någon tid över eftersom den lilla tid de har måste användas för att klara av dagen.  Alla de där som redan har makt i form av resurser och tid (och jag inkluderar mig själv i den gruppen) kommer ju även i fortsättningen att kunna arrangera vården av sina äldre så att varken de själva eller gammelmormor behöver lida nöd. Jag ser precis samma mönster i mina gamla brev från medeltiden – den vars familj har extra har en trygghet på ålderns höst. Men så här; vi får inte arrangera äldrevården enligt samma principer som rådde på medeltiden. Jag älskar medeltiden, men det är inte ok.

Och äldrevården går att arrangera, men det kostar tid och pengar. Det kräver att de som har makt är villiga att låta nödvändiga prioriteringar drabba även dem, och att äldrevården styrs av värdegrund och solidaritet och inte av tankar på tillväxt. Att det frigörs tid för familjerna att vara mer delaktiga, att den utbildade personal som sliter för att få sig själva att räcka till ska få de resurser de behöver för att göra sitt jobb, att vårdens lönsamhet aldrig någonsin mäts i pengar och att de som har är villiga att ha lite mindre.

Ja. Och som alltid undrar jag hur mycket pengar det a) kostade att ta fram förslagen på strukturreformerna för att spara pengar och b) hur mycket det kostar att genomföra strukturreformerna för att spara pengar. Men det är en annan sak.

Programmet finns att lyssna på här: http://arenan.yle.fi/radio/2100079

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ännu om det där manshatet och vad det kan tänkas vara

Certatio har skrivit en mycket läsvärd text om manshatet, och Ligneto ställde bland kommentarerna på mitt tidigare inlägg dessutom den synnerligen relevanta frågan vad manshat kan tänkas vara.

Den utgångspunkt jag har haft har kommit av diskussioner med sådana som tycker att det finns strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle. Utgångspunkterna då är att tidigare kanske det fanns misogyni men det har nu omvandlats till misandri istället. I en av de länkade artiklarna på DN fastställs rent av denna omvandling till att handla om de senaste 200 åren, men artikelförfattaren lyfter fram att det kunde röra sig om betydligt längre. De jämförelser som görs är ofta med hur nazisterna behandlade judar, och att de saker som män i dag råkar ut för hade klassats som rasism om det hänt färgade.

Om man vill hävda att män som grupp är utsatta (vilket är vad man vill, för det handlar om män som kön) måste man också se på hur gruppen män står i förhållande till andra grupper – det vill säga kvinnor. När jämförelserna rör andra religioner (judar, och ibland muslimer) kan man anta att vi talar om en man som tillhör den västerländska kristna traditionen, även om han inte tillhör den kristna kyrkan. När jämförelserna också rör att man inte skulle få säga så om färgade kan vi vidare anta att det rör sig om en vit, västerländsk man. Så om vi tar alla vita västerländska män (för enkelhetens skull kan vi begränsa oss till Sverige) så är alltså det gruppen som skulle vara utsatt för strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle.

Och det är väl det här som liksom skulle betecknas som avsaknaden av maktperspektiv. För grejen är att så långt tillbaka vi kan följa historien och med någon så när precision avgöra hur folk hade det har den vita västerländska mannen varit på toppen i Sverige. Det har varit gruppen med befogenheter att stifta lagar, med våldsprivilegium (de enda som kunnat utföra sanktionerat våld), med störst ekonomiska tillgångar och med ensamrätt på en rad grundläggande samhällsfunktioner kopplade till utbildning, yrkesverksamhet, bestämmande och ägande. I dagens Sverige är det inte längre tillåtet att förbjuda kvinnor, mörkhyade eller personer med annan religion alla dessa saker som alltid varit tillåtna för den vita västerländska mannen. Och nej, alla vita västerländska män har förstås inte haft fri tillgång till alla privilegier, men om vi talar om gruppen män (vilket vi alltså gör om vi talar strukturell misandri) har dörrarna varit öppna. Det som har hänt nu är att dörrarna formellt är öppna för fler, inte att de har stängts för den vita västerländska mannen och det är en väldigt stor skillnad. Möjligen har det ibland blivit svårare för den vita västerländska mannen att komma in för att det redan står någon i dörröppningen, men det händer oss alla i bland. Möjligen är det också så att exempelvis en del arbetsplatser föredrar att anställa en som är mörkhyad eller kvinna eller rentav båda. Det är inte heller strukturell misandri, utan ett erkännande av att de historiska fördelar den vita västerländska mannen har haft inte kommer att bli jämnare fördelade över befolkningen om man inte aktivt kämpar för det och ger andra en chans. Ja, och säkert spelar det också in att företag med större diversitet tenderar till att vara bättre arbetsplatser och ha högre lönsamhet. Inte helt utan vita västerländska män alltså, bara med en större variation.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte anser att vi har strukturell misogyni (alltså kvinnohat) i Sverige i dag heller. Höjer vi blicken lite dock, så är strukturell misogyni (i betydelsen starka negativa fördomar inbyggda i samhällsstrukturen) fortfarande vanlig, och går vi bakåt i tiden hittar vi det även i Sverige. Detsamma kan inte sägas om strukturell misandri. Vill man tala om de gånger män förfördelas i dagens Sverige (för jag säger alltså inte att det inte skulle finnas sådana tillfällen) kan man inte tala om män som grupp, utan om en viss sorts man. Till exempel arbetslösa män, som löper skyhög risk att hamna i både drogproblem och våldsstatistik. Eller manliga pensionärer, som toppar självmordsstatistiken. Eller unga fäder som inte får vara förälder på lika villkor. Allt det är exempel på problem skapade av stereotypa könsroller, men inte av strukturell misandri.

Kuriosa: Bland de sakerna som lyfts upp som misandriska finns att säga ”gubbe”. På min blogg är det uteslutande de som hävdar misandri som använder ”gubbe”, främst i det sammansatta ordet ”halmgubbe” som en referens till saker jag tar upp.

Kulturkrockar

Lilla genusskolan. Del 1.

Det är många som efterfrågat tydligare och mer lättfattlig information om vad genusvetenskap egentligen är, en sorts introduktion till genusvetenskap. Det här är första delen.

På samma sätt som alla andra ämnen vid universitet kan genusvetenskap presenteras på många olika sätt. Vad jag presenterar här ska alltså inte ses som det enda sättet genusvetenskap bedrivs på, utan som ett av dem. I den här första delen går vi igenom vad genus är och lite kort om genusvetenskapens historia. Nästa gång kör vi på med teorier.

* Genus är socialt konstruerat kön. Att ett sådant finns råder det inga som helst tvivel på. Genus är förväntningar på beteende, karriärval, kläder, preferenser och så vidare på grund av om vi föds som pojkar eller som flickor.

* Studerar man genusvetenskap behöver man inte konstant ta ställning till biologiskt kön, för det är inte vad man studerar. Som ett exempel skulle vi kunna ta de nu väldigt aktuella leksakskatalogerna. Den som forskar i de biologiska skillnaderna skulle till exempel kunna konstatera att flickor är genetiskt kodade att dras till ansikten och därför mer benägna att leka med dockor. Däremot vet vi att alla flickor inte vill leka med dockor och att alla barn som leker med dockor inte är flickor. Det behöver alltså inte vara det biologiska i oss som avgör om flickan vill leka med dockor. Dessutom är det helt säkert inte det biologiska i oss som gör att den lilla pojken som vill vara med och leka med dockor inte vågar. Det är har genusvetenskapen kommer in. Leksakskatalogerna är tydligt könsindelade, med färgkodning och med barn av ett visst kön som leker med en viss sorts leksaker. Den här indelningen kommer att påverka vad barnen vill leka med, eftersom en av de första grupperna barn lär sig att identifiera sig själva med är kön. När man studerar hur genus konstrueras i leksakskataloger är det irrelevant om en del flickor är biologiskt virade att gilla dockor; förväntningen är att alla flickor ska göra det.

* När de första kvinnornas släpptes in på universitetet år 1870, fanns ett enormt behov av att undersöka kvinnors levnadsvillkor, historia, biologi. Allt. Det hade inte gjorts. Kvinnovetenskap etablerades som ämne på 1960-talet och på den tiden var också ett av de uttryckliga målen att ge kvinnan upprättelse. Därifrån har utveckling gått ordentligt framåt och numera kallas ämnet genusvetenskap, för fokus har flyttats från enbart kvinnor till relationen mellan män och kvinnor. Fortfarande bedrivs viss forskning enbart på kvinnor, men det finns också forskning enbart på män.

* Det finns, åtminstone inom genushistoria, en ganska stor skillnad mellan forskning i Sverige (Norden) och forskning i den engelskspråkiga världen. Möjligen har den med generationsskillnader att göra, och influenser från när det var ett ställningstagande att ha genusperspektiv. Den här aspekten var nyligen aktuell i en FB-grupp för genushistoriker (som är stängd, så jag refererar inga namn eller citat) där frågan restes om genus nu blivit objektivt. För mig, som inte är feminist och som studerat genus i 10 år, är det självklart att det är objektivt. För alla mina nära kollegor är det lika självklart, och för de flesta som studerar genus som jag byter åsikter med på internet är det också självklart. Merry Wiesner Hanks, en av de mest namnkunniga genushistorikerna, konstaterade i en föreläsning i Plymouth i augusti att ”gender has gone from being controversial, to being indispensable” (ungefär).

* Genus är en självklar kategori, men är inte den enda eller alltid den som påverkar mest. Ibland kan klass eller etnicitet ha större påverkan, men alla dessa faktorer samverkar. Det här är också en del av genusvetenskapen och kallas för intersektionalitet. Det är olika saker som gör oss till dem vi är och som kommer att påverka hur vi reagerar på samhällsfenomen.

* Genus är INTE kvinnoproblem och genusvetenskap är inte en vetenskap som endast är inriktad på att lyfta fram problem kvinnor har i samhället. Genusvetenskap lyfter istället fram mängder med olika aspekter av vårt beteende som vi kanske trodde var biologiskt och oföränderligt. Ur ett historiskt perspektiv har de flesta biologiska argument talat för mäns fördelar (i betydelsen makt över sitt eget liv) på kvinnors bekostnad. För 100 år sedan handlade det om att kvinnor inte skulle tillåtas i högre utbildning för att de inte var biologiskt lämpade för sådant avancerat tänkande. I dag handlar det mer om att kvinnor inte förekommer på toppositioner för att de inte är biologiskt lämpade för konkurrens. Förväntningarna på kvinnor att vara på ett visst sätt och på män att vara på ett annat påverkar oss i vårt bemötande av andra. Så länge vi inbillar oss att bemötandet alltid sker på grund av att det är ”naturligt” att det är på ett visst sätt förnekar vi den starka inverkan stereotyper har på hur vi agerar. Då kommer vi heller inte att kunna gå bortom stereotyperna och bryta dem. I takt med att samhället blir mer och mer jämställt kommer också de stereotyper som påverkar män fram och genusvetenskapen arbetar för att belysa alla dessa förväntningar på män och kvinnor som finns och som är en del av vår kultur, oavsett vem stereotyperna gynnar.

* Genusvetare tar fram information om genus, men är inte sysselsatta med att politisera resultaten. Det vill säga, genusvetare kan förstås fungera som rådgivare eller sitta med i beredningar på samma sätt som representanter från andra discipliner, men det är inte vad de flesta genusvetare gör.

Så där. En första introduktion. Fråga om det är något som ni tycker är oklart. Om allt ni vill säga har att göra med feminister kan ni vara tysta.

Uncategorized

Genusvetenskapens vetenskaplighet och motståndet mot forskning om kvinnor

I går hamnade jag  i en diskussion om genusvetenskapens vetenskaplighet. *plats för förvånade utrop* Det var med en man som tyckte att genusvetenskap är baserat på ideologi, inte vetenskap. *alla drar chockade efter andan* En man som tröttnat på feminismen och som tycker att det är ovetenskapligt att inte ta de biologiska skillnaderna i beaktande. *SURPRISE*

Det finns en aspekt av det där resonemanget som jag tidigare inte har velat ta i, för att jag klamrat mig fast vid tanken på att ingen faktiskt på riktigt kan tycka så, men nu har jag sett det där mönstret så många gånger, hört samma argument i så många format att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt.

Jo. Genusvetenskap håller ju inte bara på med forskning om kvinnor utan om genus i största allmänhet. Forskning på enbart mäns upplevelser och historia har bedrivits inom genusvetenskapen i årtionden redan. Det verkar bara vara en av många saker som undgått kritikerna.

Så vad är de då kritiska emot? Oftast känner de inte till genusvetenskapens metoder. I allmänhet vet de ingenting mer om teorierna annat än att de hört om något som kallas könsmaktsordningen och som betyder att alla ska bli kvinnor därför att män är onda. Inte heller har de läst genusvetenskaplig forskning bortom några korta referat ur Judith Butler och därför tror att all genusvetenskap utgår från att människan är en tabula rasa och att biologi har nada betydelse. Kunskapen om vad genusvetenskap handlar om är milt sagt bristfällig, och intresset av att lära sig lyser med sin frånvaro. Det är alltså inte själva genusvetenskapen man egentligen är kritisk mot.

Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. En man gjorde jämförelsen att det inte skulle vara ok att forska på specifikt afroamerikaner heller. Och här kan jag inte låta bli att tänka lite på begreppet vita, kränkta män. För det är här någonstans som det begreppet föddes. Man ska inte forska specifikt på kvinnor och man ska inte forska specifikt på till exempel afroamerikaner. Problemet är bara att forskning måste vara specifik. Den måste ha ett objekt som skiljer sig från andra objekt. Och om man forskar om erfarenheter av att vara någon, så är det en jävligt stor skillnad på om man är kvinna eller man, afroamerikan eller vit. De resultat man får av att forska på medelålders vita män kan inte automatiskt appliceras på dem som inte är just medelålders vita män. Det är inte sexistiskt eller rasistiskt, utan tvärtom: öppet för att alla inte har det likadant. Fram till kvinnovetenskapen började etableras som ämne i slutet av 1960-talet utgick i princip all forskning från den vita medelålders mannen. För mitt eget ämne, historia, är det pinsamt tydligt. Det är inte en sak som debatteras inom forskningen. Det är ett faktum. Därför fanns det, och finns i viss mån fortfarande, en hel del luckor att fylla, erfarenheter att beskriva, perspektiv att vidga innan man kan börja med generella analyser. När den vita medelålders kvinnans historia och erfarenheter samlats in blev kvinnovetenskap genusvetenskap. Fokus flyttades från kvinnorna till genus. (Och kvar att undersöka finns förstås mängder av aspekter; barn, homosexuella, romer, samer, handikappade unt so weiter. Det är på gång.)

För den som trodde något annat kan jag meddela att genusforskning behövs. Det finns nämligen en oerhörd mängd orättvisor kvar i samhället. Men, och det här är viktigt så läs det flera gånger, genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Igen alltså; genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Ok? Det genusvetenskap kan bidra med vad gäller jämställdhet mellan könen är att påvisa och upplysa om orättvisor som uppkommit av stereotypa uppfattningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. I vårt samhälle är det flest sådana orättvisor som drabbar kvinnor, men det betyder inte (och läs det här igen också, om det känns svårt att greppa) att genusvetenskap inte också lyfter fram och påpekar orättvisor som drabbar män. Ok? Hur orättvisorna sedan ska rättas till är upp till våra folkvalda politiker att avgöra. Genusvetaren kryper tillbaka till sitt arbetsrum och fortsätter sin forskning.

För att göra det hela enklare tar jag ett exempel som av förklarliga anledningar ligger mig mycket varmt om hjärtat (tack, Lasse, för länken!). Forskning har visat att det är lättare för män än för kvinnor att få forskningsanslag. Det här är inte grundat i biologi. Inte heller är det påhittad rabiatfeministisk hata-män-propaganda. Det är en av många orättvisor som ingen skulle ha upptäckt om inte genusforskningen skulle vara inriktad på att analysera socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor. Agnes Wold gjorde i början av 90-talet forskning som visade att även de sämsta männen hade bättre chans att få pengar till sin forskning än de duktigaste kvinnorna, för att män ses som mer kompetenta än kvinnor. För det blev hon av med jobbet. I dag är det dock betydligt mer jämställt med forskningsanslagen, just för att det finns en medvetenhet om tendenserna att döma män och kvinnor efter olika måttstockar. Trots det klassas även i dag en kvinnlig forskare som arbetar tillsammans med andra meriterade forskare som i behov av stöd, medan en manlig forskare uppfattas som särskilt meriterad. Det här är saker som kan åtgärdas med medvetenhet om fallgroparna. Kommer det att drabba män? Jepsulis. Agnes Wolds forskning visade nämligen att vid en tjänstetillsättning 1995 gick 22 av 26 tjänster till män. I dag får 10% av männen som sökte forskningsanslag positivt besked, och 8 % av kvinnorna. Män hade alltså i jämförelse med innan sexismen i anslagsgivande uppdagades betydligt lättare att få anslag än vad de har i dag. Och för att göra det alldeles tydligt, det är alltså inte så att kvinnor numer får forskningsanslag de inte är förtjänta av bara för att de är kvinnor utan de konkurrerar nu med män på mer lika villkor. På 90-talet var kvinnor tvungna att vara mer än dubbelt så meriterade som män för att klassas som lika kompetenta.

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Men det finns också skillnader mellan män och kvinnor som inte har någon biologisk grund och som förtjänar att uppmärksammas för att de begränsar oss.

Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, utan man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor. Det finns så många djupt problematiska aspekter av det att jag inte ens vet var jag ska börja.

Så jag avslutar.

Det finns socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor som gör att vi inte behandlas lika och som ett samhälle som vurmar om individens frihet borde vara intresserade av att upptäcka. Det är genusvetenskapens bidrag. Vad politiker, feminister och andra gör med de bidraget är en helt annan sak. Det är ideologi och politik. Det är inte vetenskap. Ok? Ok.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Så som barn är

Jag vet inte hur många gånger jag hör föräldrar som förklarar sina barns (ofta dåliga) beteende med att barn ju helt enkelt bara är sådana. Nästan alltid är det dessutom pojkar som bara är sådana och nästan alltid har det med någon sorts våld att göra.

– Mäh. Pelle slog Lisa!
– Jaharu. Helt galet hur pojkar är!

Men det enda som barn är är gränstestare. Barn testar gränser – oavsett var den gränsen går. När Pelle slår Lisa kan det förvisso ha att göra med att Lisa tog Pelles spade, men det är också ett test för de vuxna i närheten; får man göra så här? Ingen borde tveka kring att svaret är nej. Det är inte helt som det ska vara att barn slår andra barn. Det är som det ska vara att de provar vad som händer när de dunkar till någon, men inte att de får göra det.

Så finns det säkert sådana som tycker att det hör till att barn slåss lite. Särskilt pojkar. Pojkar är sånna att de slåss lite och det kan de ju få göra för de gör ju ingen illa och det är inte så farligt och blablabla. Man är barn tills man är 18 år. Och som ett litet tips bara: det är betydligt lättare att handskas med en skrikande, febrilt viftande, asförbannad treåring än vad det är att handskas med en dito som snart fyller 17. Barn ska inte lära sig att det är ok att slåss. Inte när de är två år. Inte när de är sju år. Och inte när de är 15 år. Oavsett om de är pojkar eller flickor.

De kommer helt säkert att prova, men då är det vår uppgift som vuxna att säga ”nej”, inte ”nåmen barn är sånna”.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

20130430-123033.jpg

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Istället för näthat

I min Facebook-feed (sa jag att jag älskar den eller?!) dök följande bild upp:

(från Jesper Eriksson, som jag inte känner, via andra)

Så nu har jag mejlat min favoritjournalist. Det tog ungefär 4 minuter att leta fram Anna-Lena Lauréns e-post och slänga ihop några rader om initiativet till nätkärlek och varför jag tycker att hon är så bra. 4 minuter. Det är säkert mindre än vad många av dem som skickar hotfulla och föraktfulla mejl lägger ner, och ändå 4 viktiga minuter. 4 minuter, som tillsammans med 4 minuter av er tid, kan bli början på något väldigt stort och viktigt. Gör det bara. Visa att vi är fler. Visa att vi är starkare.

Vardagslivet

En hyllning till min Facebook-feed

Man hör så många beklaga sig över vilket pack som finns i deras Facebook-feed. Jag brukar le milt och försöka låta bli att säga ”jasså du menar de där som du har lagt till som vänner?”, för det blir så dålig stämning av sånt. Men verkligen, det ger mig lite samma krypande känsla av skyll-dig-själv som när folk beklagar sig över någon bloggare som de tycker skriver dåligt om tråkiga saker, och att det inte blir bättre fast att de läser bloggen varje dag. Så läs inte då. Internet är inte som TV för 50 år sedan då det fanns en kanal och eftersom alla ville titta på TV så sket man i om det var något man egentligen ville se för det var viktigare att titta på TV än att gilla vad man såg, och det finns ingen anledning att använda Internet enligt samma princip.

Och jag kan ärligt säga att folket i min Facebook-feed (som är hårt sorterad redan i stadiet när någon skickar en Friend-request) är helt sjukt bra typer. Varje dag fascineras jag över vilken blandning av människor där finns, hur smarta de är och hur mycket de kan som jag skulle vilja lära mig. Det är nästan dagligen referenser till Becket eller något annat medeltida kontroversiellt helgon, underbara citat ur klassiska böcker jag borde läsa minst en gång till eller långa diskussioner om inhemska språk på universitetet, hur man bäst översätter vissa medellågtyska termer eller problemen med att skämta i Sverige. Sedan är det förstås massor med babysar, katter, matkreationer och sånt, så där som det brukar vara. Men jag gillar det. Det betyder att mina vänner är stolta över sina barn, nöjda med vad de åstadkommit och att de uppskattar sina husdjur. Det ser jag inte som ett tecken på mentalt förfall utan som en hälsosam grund att bygga en bättre framtid på.