Ett risigt äppelträd, ett förfallet växthus och en synnerligen sliten mamma.
Etikett: Saker jag hittar i min trädgård
Frostig skönhet
Jag är så grymt glad över att jag desperationsshoppade den där påsen ringblomsfrön i augusti och sedan faktiskt bara såg till att så. De hann blomma riktigt vackert, och jag hann få en bukett till köksbordet. Nästa år ska jag så lite tidigare…
Äntligen lite bilder från renovering och trädgård
Det känns som om dagarna bara flyger iväg. Snart är det höst. Snart är det här trädgårdsåret över. Jag samlar frön, tar in pelargoner, börjar så smått täcka över det som är ömtåligt. Och så tar vi långa, härliga promenader i trädgården. Smakar på äpplen och morötter. Beundrar tomatdjungeln, jättepumporna (som blivit jätteplantor med pyttepumpor) och den friska, klara höstluften. Vi syltar, saftar och bakar så mycket vi bara hinner. Rosorna har fått fart på nytt och blommar som tokar. Resultatet av att en vän välte fågelbordet i mina dahliaplanteringar blommar i form av solrosor – betydligt högre än dahliorna. Tuppar, kaniner och barn strosar runt och letar skatter. Katterna gräver ner dem. Och snart, snart har vi ett nytt, förhoppningsvis icke-läckande, fancy tak på vårt hus.
Hönsgården är färdig. Ännu en vinterbonad kaninbur ska byggas.
Jag har hängt upp äppelkvistar på tork, så att kaninerna har något att knapra på i vinter.
Nästa år vet jag att jag inte borde så två hela påsar tomatfrön.
Äpplena är otroligt många, men enligt rapport fortfarande tämligen sura.
Även lillstugan får ett nytt tak.
Och av plankorna under lillstugans gamla tak fick jag prima odlingslådor.
Det rostiga, sketna plåttaket är bortrivet och ett nytt undertak är lagt. Till allt takarbete har vi samma firma som fixade vårt badrum. Fönstren på nedre våningen är bytta långt innan vår tid och är egentligen riktigt bra, men träet är obehandlat.
Jag målade fönstrets trä vitt med en skyddande färg. Inte bara förlänger det fönstrens liv, det gjorde också stor skillnad på husets utseende. Det känns liksom som att allt vi gör nu är för att huset ska få det utseende det borde ha. Och jo, vår dörr står alltid öppen. Bokstavligen. 
Längs gången upp mot huset var vi ställt en gammal ljugarbänk vi hittat på en vind. Där sitter vi i kvällssolen och dricker kaffe och äter äppelkaka, mitt i byggkaoset. Det är så jäkla pittoreskt så jag nästan blir lite äcklad av mig själv.
Percival dricker gräddmjölk så det skvätter om det.
Potatis
För första gången i mitt liv har jag ett ordentligt potatisland. Det är till och med så stort att vi fick plats med två sorter som jag inte kommer ihåg namnet på. Att odla potatis är lätt och kul och alla borde prova. Att gräva upp och tillaga sin egenodlade potatis är oerhört tillfredsställande, både för själen och för smaklökarna. Och inte minst för barnen som lär sig att om man planterar och vårdar som belönas man. Inte direkt, men med tiden.
Samtidigt förstår jag hur beklämmande lite jag kan om potatis. För det första så kom jag förstås inte ihåg vilka sorter vi faktiskt planterade, eller vad de hade för egenskaper så jag har sporadiskt grävt upp av båda sorterna fast den ena var för direktätande och den andra förvaring. För det andra så inser jag allteftersom jag lär mig den hårda vägen att det blir potatis ändå, bara inte lika mycket. Till exempel bör man göra som det står i alla böcker och vända upp mer jord över sina potatisrader. Även om de var på perfekt djup från början kommer regn och annat göra att potatisen inte är lika perfekt nere i jorden efter ett tag och då blir den grön och oätlig. Vi har kastat uppskattningsvis halva potatisskörden direkt på komposten för att den var grön. Det leder mig in på nästa lärdom: ett så stort potatisland som vi anlade är lite i största laget för vår familj. Trots att vi kastat hälften har vi mer än vi kan handskas med.
Ja, och så är det skillnad på grön potatis och grön potatis. Den finns potatis som ser grön ut i ett visst ljust och som man kastar för säkerhets skull. För att grön potatis är som gul snö; olämplig föda. Sedan finns det potatis som på riktigt är grön. Och inombords undrar jag hur grön som liksom är för grön, men så tänker jag att det är som med den gula snön; dumt att prova.
De här gör sig bäst i komposten.
Ljusglimtar i kaoset
Just nu är det totalt kaos. Jag vet inte hur man ska kunna beskriva det på något annat sätt. Vi har ett halvt köksgolv. Vi har tapet över hela golvet (men inte på väggen). Vi har fortfarande varken disk-eller tvättmaskin och varenda vrå är fylld med byggdamm på besök hos det vanliga småbarnsfamiljsdammet. I går, när Tilda plötsligt fick ordentligt dålig mage och jag dessutom (medan jag tröstade henne där hon hängde över toalettkanten) hittade en lusjävel i hennes hår och såg framför mig ytterligare avlusning och därtill magsjuka i ett hus utan dusch och tvätt höll jag på att ge upp.
Jag kände mig lite som den där duvan förra veckan som när jag skulle svänga ut på motorvägen synnerligen målmedvetet attackerade min bil. Ibland tar man sig helt enkelt an lite väl mycket.
Men det går framåt. Vi har ett badrumsgolv (yeee!!) och imorgon ska jag börja tapetsera köket. Både rörmokaren och byggaren som vi har är genier som snabbt och effektivt ordnar allt som behövs. Och trädgården hörrni. Trädgården. Det här är ju första våren vi tillbringar här ute och det är så förkrossande vackert att man inte vet om man ska gråta eller tillägna den en sonett. Bara det här att ha tillräckligt med påskliljor för att kunna plocka in en bukett. Att marken under de krokiga gamla äppelträden (som förresten är fem före att börja blomma nu) är så vit av vitsippor att det inte ens går att fånga det på bild. Att gräset inte är grönt utan blått av scilla. Det är sånt man får försöka hålla sig fast vid.
Det våras för trädgården!
Äntligen börjar vintern släppa sitt grepp! Under odlingslampan på sovrummet kommer pelargoner, penséer och stockrosor.
En av de bästa odlingslösningarna någonsin är att odla i gamla tomat- eller vindruvelådor. De fungerar som miniväxthus och är i regel dränerade med hål i botten. Här väntar en ny sorts akleja (som hette Petticoat Pink, klart jag var tvungen att ha den liksom) på att det ska bli varmare. Akleja behöver ofta köldbehandlas – det vill säga ligga svalt – för att gro så jag ställde ut lådorna direkt på altanen där det är några plusgrader. Vi får ser hur det går.
Vinterns hyacinter har bytts ut mot narcisser.
I födelsedagspresent fick jag en magnolia, som heter Susan. Jag har nämligen slagit vad med pappa om huruvida det går att få en magnolia att överleva i min trädgård. Han sa nej. Jag sa jo. Just den här knoppen ser ut att rösta med pappa, men hoppet lever.
Lillastugan är i akut behov av renovering. Taket läcker som ett såll, till exempel. Så… om ni känner en plåtslagare som vill ta lite pro bono-jobb är det bara höra av sig! Eventuellt skulle vi kunna erbjuda en nedplockad kakelugn i betalning. Och rabarber.
Växthuset kräver lite arbete. Vi grubblar på om vi ska ta ner det här växthuset i år och satsa på att bygga ett nytt av gamla fönster (som finns sparade) på ett bättre ställe eller om det får bli ett projekt till ett annat år.
Nu när trädgården börjar smälta fram ser man tydligt de odlingsrutor som tidigare varit på baksidan. För tillfället är alla (utom ett, som vi grävde ur i höstas) fyllda med rabarber. Det är mer rabarber än vad någon behöver någonsin, och i flera av rutorna kommer rabarbern att få ge plats åt potatis, jordgubbar, jordärtskockor, rovor och sallader. Är det någon som vill ha stora, otroligt livskraftiga rabarberplantor är det bara det med sig en spade och komma! De örter jag tog med mig från förra huset ser ut att ha klarat vintern under ett täcke av löv. Oreganon tittar fram. 
I höstas beskar vi äppelträd så det stod härliga till. Det var nog många år sedan det senast gjordes. Den här högen, som är lite högre än vad jag är, är en av två högar som blev, och då hann vi inte ens med alla träd. Det har varit lite nervöst när vi beskar så gamla äppelträd så hårt. Man vill ju inte vara den som dödade de gamla träden liksom. Men nu kommer det knoppar till tusen! Får vi bara en bra blomning så lär det bli äpplen så det räcker och blir över…
Det här är ett av de träd som vi inte hann beskära förra året. Däremot vågar jag inte svära på att det är ett äppelträd. Det skulle kunna vara krikon istället.
Det här är nämligen ett av de träd som växte som en buske förra året, och som jag trodde var ett förvuxet krikon… buskage. Men när jag stod där inne i växtligheten och slogs mot grenarna med min sekatör föll ett äpple i mitt huvud. Väldigt Newton.
Här ser man hur många grenar jag sågade och får en bild av hur det kan ha sett ut innan. Ganska buskigt, om vi säger så.
Och så här ser huset ut från nordöst. Till nästa sommars projekt hör att måla fönsterspröjs. På övervåningen finns det fortfarande munblåsta originalfönster. Nedervåningens fönster är utbytta till riktigt bra treglasfönster, men de har förblivit omålade på utsidan.
Även vinbärsbuskarna fick sig en ordentlig omgång i höstas. Dels rensade vi okristliga mängder ogräs runt, dels stöttade vi dem med de fallna stöd som fanns. Och nu kommer det knoppar. Massor!
Det enda stället där det finns ordentligt med snö kvar är på uteplatsen. Det är universellt språk för ”byta plats på uteplatsen”. Jag skulle vilja ha en uteplats under äppelträden, och en ner mot fälten på södersidan. 
Trädgårdsbråket
Vi håller så sakteliga på att få åtminstone någonslags grundläggande ordning på trädgården. Så där så att man kan gå i den utan att ha machete. På baksidan, i fruktträdgården, fanns redan färdigt kanske 13 olika typ 5×3 meters rutor. För tillfället växer det rabarber i dem. Det är mer rabarber än vad någon vettig människa (eller ens en inte vettig människa med förkärlek för rabarber) någonsin skulle behöva. En av de rutorna har vi grävt upp, gjort om till fyra mindre rutor med gångar mellan och höstsått i. I två rutor sådde jag ringblommor, i en palsternacka och i en rödbeta och persilja.
Det här självvådliga tilltaget framkallade en 20 minuters rant från min högt vördade make om hur man ska plantera vad och vart. Det inkluderade till och med en kortare scenisk framställning av hur jag ser ut när jag gräver, komplett med ljud (som i mitt tycke lät mer som en psykotiskt ekorre) och utläggningar om ”jämna rader” och ”inte blanda”.
Jag: Then just take one of the other squares!
Han: And you’re all like (böjer sig framåt och gör det psykotiska ekorreljudet som indikerar att jag gräver).
Jag: Just. Take. One. Of. The. Other. Frkn. Squares!
Han: (trippande runt i leran) Oh! I’m Charlotte and I dig like this and then I plant stuff like this (vevar med armen).
Jag: Just. Take. Just. Fkit.
Han: You can’t just mix herbs and veggies like that! Unless it’s lettuce ‘cause we could have that in the herb garden.
Jag: Wtf? You can not be serious about this?
Han: You’re gonna ruin the system! We were gonna have the herb garden and the veggies and where am I gonna plant my artichokes, huh?
Jag: How about there? (pekar på en av de 12 andra rutorna)
Han: You say that now, but all of a sudden we’re gonna run out of space!
Jag: (ser mig runt i trädgården som är så stor att man inte ser från en sida till en annan) Then you can have that whole fkn field! (pekar mot fältet vi har utarrenderat)
Han: (sur tystnad)
Jag: You have got to be shitting me? Run out of space? Here?
Han: (trippar runt) Oh! I’m Charlotte and I dig like this! (ekorreljud och obscena rörelser)
Jag: Seriously dude. (skrattar så jag nästan gråter) Run out of space?!
Han: I’m cold. I’m going in.
Och jag passade på att ta en bild av den biten av trädgården bråket rör. Området jag ockuperat och ninjaplanterat är utmärkt med grönt snöre. Ser ni det? Ovanför äppelträdet längst till höger, finns en stubbe, ok? Ovanför den. Där. Därifrån ska jag ta över 2 ha trädgård med besinningslöst blandodlande, blommor och ätbart i ojämna rader för nära varandra. Där rubbades min makes överdimensionerade cirklar.
Tsiisös.
Dimma
Jag är så kär i det här stället! De senaste dagarna har det varit tät dimma, både morgon och kväll. Våra gamla skruttiga byggnader och krokiga äppelträd bäddas in i mjukt fluff. Nedslitet, bortglömt och underskattat får liv. Och när solen går ner över fältet och de sista strålarna strilas genom dimman är det så vackert att hjärtat nästan spricker.
Utsikten från köksfönstret i går morse. Shit you not. 
Morgonljus i fruktträdgården.
Dimman lättar.
Kvällssolen. 
Räven
I skydd av mörkret spatserade en stor och fin räv in i vår trädgård. Om det utbröt sång och dans bland både barn och vuxna? Oh ja.
Kuriosa: Räven sa ingenting.
I trädgården nu
Vi jobbar för fullt med att försöka beskära träden i trädgården. Exakt hur många det är vet jag inte riktigt. Senast idag hittade jag ett äppelträd maskerat som risig buske (som släppte ett äpple i huvudet på mig när jag började bena upp grenarna). Gissar på att det rör sig om typ 15 stycken plommon-och äppelträd. Och jag har beskurit en ansenlig mängd träd i mina dagar, men de här träden, de är banne mig i en klass för sig. Beskäringstipset att utgå från stammen, ta bort vattenskott och sedan lufta upp kronan är minst sagt problematiskt att applicera på de här träden. Vi börjar med lien för att ta oss fram genom gräset och så jobbar vi vidare därifrån.
Utanför verandan fanns det tidigare planterat enorma humlerankor som under sommaren fick växa upp och täcka fönstren. Som ett sorts levande gardiner. Jag vill inte ha levande gardiner så, som den trogna läsaren vet, rök humlen omedelbums. Istället har jag planterat klätterrosen Schneewalzer, som nu blommar om med decimeterstora gräddviterosa (jo, det är ett ord) ljuvligt doftande blommor. Nu hoppas jag bara på att den ska klara vintern, vilket olyckligtvis inte är självklart på de här breddgraderna.
Hit och dit och tillbaka igen 