Etikett: Saker jag bara inte klarar av

Kulturkrockar · Vardagslivet

Hej IKEA, och tack för mejlet!

CharlotteLämna en kommentar

I motsats till vad både min högt vördade make och ni tycks tro har jag faktiskt ganska bra koll på vad jag köpte senast jag besökte ert varuhus, så den färgglada, bildförsedda listan över saker jag inte bara har kvitto på utan också (och det här kan min make intyga) burit med mig hem är således lite overkill. Och det är inte så att jag inte tycker att det är snällt tänkt, eller att jag misstänker att något annat än omtanke om mina behov styr, men det är verkligen inte nödvändigt att skicka mig varken mejl eller SMS för att upplysa om nya fynd som skulle kunna matcha vad jag köpte förra gången. Om jag vill köpa några fler av era grejer kommer ni att vara de första att få veta (långt innan min make, faktiskt)! Så istället för att ni kontaktar mig, kan vi väl göra så att jag kontaktar er? Och så kan den assistanstiden ni lägger på att berätta för mig vad jag borde komma och köpa istället kunna tillgodogöras i form av råd när jag de facto är i varuhuset och undrar över skillnaden mellan LEIF och GUNNAR och vad som passar mig, eller guidning när jag inser att PLUTTENUTT-kudden jag egentligen kommit dit för finns uppskattningsvis fyra och en halv kilometer bakåt längs banan.

Tack på förhand!

Charlotte

Kulturkrockar

Emailsystem och toppuniversitet

Charlotte8 kommentarer

Helsingfors universitet har uppdaterat hela sitt emailsystem. Det var, för att uttrycka det väldigt milt, hög tid. Det gamla systemet var oerhört tungt, svårsökt och i princip utan vettiga funktioner för att sortera inkommande mejl.

Och så byter de till ett system där inte ens en statistiskt normalbegåvad emailjunky som jag själv kan räkna ut hur man ska göra för att öppna och läsa mejl man mottagit. Grattis bara.

Edit: Så när man uppdaterar inkorgen flashar det en liten ruta text i ena hörnet. Efter att ha uppdaterat inkorgen ungefär elva gånger för att få textrutan med text enbart på finska att flasha tillräckligt många gånger för att hinna läsa vad det står framgår det att man inte ska kunna läsa sina mejl ännu. Men man kan göra det med något annat program. Annat än det enda som finns tillgängligt. Att så.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Förstklassig ironi

Charlotte7 kommentarer

Det är många i Sverige nu som ondgör sig över att julen blir förstörd eftersom den lilla svarta Pickaninny-docka som får ett OK stämplat i baken i Jultomtens Verkstad i Kalle Anka har klippts bort. För förvånansvärt många är nämligen Kalle Anka själva bilden av svensk jul, av svenskhet, av frihet och av mänskliga rättigheter. Att Disney har våldfört sig på vad många uppger vara inte bara den bästa scenen i Kalle Anka utan också det bästa med hela julen (vem behöver julklappar, julmat och socialt umgänge när man kan få se tomten stämpla en docka, liksom) är det värsta som hänt sedan Leif Loket Olsson slutade på Bingolotto. Man menar att det är kränkande mot de svenska traditionerna, mot julefriden och mot hela det svenska folket som vant sig vid att titta på Kalle Anka på julafton och därför måste man protestera. Liknande ohyggliga slag mot den svenska kulturen måste stoppas!

Att den korta lilla sekvens som klipps bort ur ett program som har blivit klippt i olika versioner inför varje år, som inte produceras i Sverige och som endast de senaste 50 åren ens varit tillgängligt i Sverige får representera alltför många dåligt informerade människor som blivit kränkta i sin kulturella tillhörighet är bisarrt i sig. Men ironin i att denna maniska upprördhet försvaras med att det är helt orimligt att mörkhyade skulle ta illa vid sig av den där dockan, den ironin är i en klass för sig.

Vardagslivet

Mysfredag

Charlotte4 kommentarer

Barnen har kommit hem från dagis och förskola. Tilda har inte pratat på hela tiden sedan hon kom hem.

Hon har skrikit. Oavbrutet.

Den som uppfann konceptet ”mysfredag” borde skjutas. Eller tvingas genomleva kvällen med en fyraåring i huset.

Vardagslivet

Otäcka barn

CharlotteLämna en kommentar

Peppe skrev om det där med hur ens barn ibland kan nära på skrämma livet ur en. Inte så där som när de gör något farligt liksom, utan som när de gör något som skulle ha fått Hitchcock att pissa ner sig. Själv är jag paniskt rädd för vampyrer, vilket inte passar speciellt bra ihop med att ha en son som tappat sina framtänder och numer sportar ett första klassens vampyrgap. Inte blir det heller bättre av att han nu är inne i en fas när han enligt egen utsago ”bara inte kan låta bli” att gömma sig i tid och otid bara för njutningen i att folk skriker för livet när han hoppar fram. Och jag skriker. Varenda. Jävla. Gång.

Jag har försökt prata med honom om det där att jag blir så rädd att det inte är roligt, men det argumentet faller rätt platt eftersom han skrattar så han knappt får luft. Så nu har jag försökt att dra en sugar coated variant av sanningen; att om han skrämmer mig så där så är min första reaktion att ge honom en liten knäpp på näsan. Med knytnäven.

Min man kan intyga att det inte är något jag säger för att vara otrevlig. Vad som mellan oss allmänt brukar kallas för Incidenten visade med all önskvärd tydlighet att det nämligen är just så jag reagerar. Det var så här, förstår ni, att jag ville titta på True Blood för att alla sa att det var en så himla bra serie så en sen kväll bänkade jag och min högt vördade make oss framför TVn. För säkerhets skull höll jag för ögonen så att jag bara såg ena hörnet av TVn, men när den första vampyren dök upp gick det ändå inte bättre än att jag i ett allt annat än värdigt tillstånd, uppkrupen i fosterställning i en fåtölj, med händerna för ögonen, skrek något nyanserat och behärskat i still med ”STÄNG AV FÖR I HELVETE JAG KLARAR DET INTE”.

Därefter gick vi för att borsta tänderna och när jag står där med ännu rusande hjärta och försöker intala mig själv att jag är en jävla fjolla tittar min make på mig. Och jag tittar tillbaka på honom. Och så gör han någon i ärlighetens namn jävligt konstig knackig rörelse med huvudet varpå jag… ni vet… knäpper honom lite på näsan. Med knytnäven. Utifall att han tänkte förvandla sig till en vampyr. Han påstod sedan att han bara tittade på sig själv i spegeln bakom mig och att jag var oresonlig och våldsbenägen. Personligen är jag övertygad om att det är just så en vampyr skulle säga om den försökte lura någon.

Hur som helst. Jag väntar på att Vilhos nya framtänder ska växa ut.

Som om det inte vore nog, vilket det faktiskt vore, så roar sig Tilda med att stå vid fönstret och skrika ”MAMMA TITTA DÄR!” samtidigt som hon pekar på något där ute i mörkret. Hon tänker på söta små tomtar som kollar vilka julklappar barnen borde få. Det gör inte jag.

Dessutom har båda barnen den här kvällen uppfört sig så att den där tjejan i Exorcisten plötsligt framstår som en riktigt välartad och trevlig liten unge. Mina stackars nerver nu alltså. Hade jag druckit alkohol så hade det här varit en sån kväll då jag hade kunnat tänka mig en liten whiskey. Direkt ur flaskan.

Nyhetsplock

Vita kränkta män

Charlotte15 kommentarer

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera hela härvan kring Erik Almqvist och hans kompisars beteende, men så kan jag förstås inte låta bli. För det finns något väldigt falskt i att lägga hela skulden på Erik Almqvist. Och nej, jag tycker inte att det är ett mediadrev eller att rapporteringen skulle vara snedvriden, det är inte problemet. Problemet är att Kent Ekeroth, som är rättspolitisk taleman, filmade hela händelsen, gav filmen till Almqvist, stod bakom att denne manipulerade filmen och sedan förnekar att bråket skulle ha gått till så som filmen visar. Och han går fri!

Visst är det bedrövligt att Almqvist häver ur sig sådana saker, självklart ska han straffas för det, men varför begår man nu misstaget att bara titta på vad som sägs och inte också på vad som görs? Varför förblindas vi av indignationen över att någon sagt förbjudna ord så att vi inte tar itu med faran i dem som hejar på? Ekeroth håller käft, och det gör han förvisso rätt i, men den politiker som bidrar till förvanskning av filmer som sedan används i propagandasyfte, och som tycker att det är helt ok, hör inte hemma som rättspolitisk talesman. Det är dags att ta ansvar, dags att stå för vad man gör, dags att sluta skylla på media, PK, feminister och Världen och säga att det här är vad jag står för.

Dessutom finns det något tragikomiskt över vuxna, privilegierade män i maktpositioner som använder uttryck som ”blatte-lover” i samma veva som de hånar andra för deras svenska. Alltså verkligen. Ska man slakta sin egen karriär kan man väl åtminstone göra det med lite större intellektuell spänst?

Nyhetsplock

Otroheten

Charlotte2 kommentarer

Samtidigt som jag läser en mycket intressant artikel om konkubiner och älskarinnor under medeltiden slår tidningarna upp nyheten om att man nu gör en husrannsakan hos CIA-chefen David Petraeus älskarinna och jag fascineras. För älskarinnor i maktens korridorer tycks vara en historisk konstant, en del av de mäktiga männens gebit, och det enda som förändras är omvärldens syn på det. Speciellt i USA florerar idén om äktenskapets oupplöslighet och det äkta ståndets helighet, till synes helt oberoende av den religiösa kontext i vilken denna idé en gång föddes. Indignationen över att en man har en älskarinna (Clinton, Petraeus, hundratals andra) är enorm och den rättsliga processen fanatisk om man jämför med den skrämmande tystnaden kring oskyldigt dömda eller behandlingen av vad exempelvis abortmotståndare får häva ur sig om kvinnlig biologi.

Och jag försöker inte försvara otrohet här, men ur en historisk kontext är det ett oerhört fascinerande fenomen. Mest fascinerad är jag nästan ändå av den totala förvåningen när det konstateras hur många medaljer någon har och att denne sedan gick och var otrogen, som att det inte finns statistiska belägg för att konstatera att medaljer, utnämningar och höga positioner snarare utgör riskfaktorer än garantier. Eller hur man lyfter fram att alla trodde att den otrogne var en sån bra man och att ingen hade kunnat ana vad han var kapabel att göra, som om det var ett brott mot mänskligheten snarare än ett brott mot den rådande romantiska popkulturen.

I hemlighet tänker jag mig ett scenario där alla nu hänger ut Petraeus för att ha hotat landets säkerhet och CIA söker igenom hans älskarinnas hem, samtidigt som hustrun sitter hemma och skålar i champagne över alla hans hemliga filer som hon i åratal roat sig med att kopiera. I verkligheten är det förstås bara älskarinnor som gör sånt för älskarinnor är till sin förfallna natur ondskefulla. Jepp, jepp.

Nyhetsplock

LEGO, pojkar och flickor

Charlotte11 kommentarer

Jag har läst en hel del åsikter om Sagan om ringen-trilogin som misogynt skit. Därför vill jag börja med att säga att jag på intet sätt håller med. Tvärtom finns det flera stolta, självständiga kvinnokaraktärer som är synnerligen viktiga i att föra historien framåt. Därmed förstås inte sagt att storyn inte skulle spegla starka patriarkala strukturer, men det får man väl dels helt enkelt förlåta Tolkien och hans tid för, dels se som en berättarteknisk faktor. Sak samma egentligen. Jag älskar Sagan om ringen-trilogin.

Och så kommer LEGO in i bilden. Först blev jag överlycklig över att att LEGO tagit sig and LOTR och såg fram emot många långa timmar på golvet byggandes. Men någonstans i förvandlingen från magnifikt epos till kommersiell leksak hände det något med figurerna. Alla kvinnokaraktärer försvann (utom Shelob – talande nog). Var är Arwen? Utan henne vore Frodo död. Var är Galadriel? Utan henne blev det inte mycket till magi. Och var är Eowyn? Miss I am No Man och så är dagen och världen räddad.

LEGO LOTR hade kunnat bli en lysande leksak för äventyrssugna barn. För barn som älskar hästar, svärd, kampen mellan gott och ont, kärleken, magin och spänning. Nu är det en leksak avsedd för pojkar. LEGO har kidnappad en av de största berättelserna som någonsin skapats och gett den till pojkarna. Kanske hade jag inte varit fullt lika upprörd (who am I kiddin’, jag ville ju ha Arwen!) om det inte var för LEGOs stora satsning på att attrahera flickor genom det pastellfärgade speciallegot LEGO Friends. Jag är övertygad om att flickor gärna vill leka med figurer de kan identifiera sig med och att de därför hellre leker med flickfigurer. Det tror jag LEGO har helt rätt i. Men jag ser hundra gånger hellre att min dotter får identifiera sig med Arwen, Galadriel och Eowyn än med Olivia i hennes Butterfly Beauty Shop. Så varför måste man skilja på pojkar och flickor? Varför kan de inte få leka i samma värld, med samma regler och med samma drömmar?


Till en pojke kan man köpa Battle of Helms Deep där pojkarna får rädda världen.


Till en flicka kan man köpa Mias Bedroom där flickorna kan få vänta under tiden.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ledaregenskaper

Charlotte12 kommentarer

Fager Dam kommenterade på inlägget om att ta för sig om hur det anses viktigt i dag att besitta ledaregenskaper. Och precis så är det. Samhället av i dag vill ha människor med ledaregenskaper. Om vi bortser från att det blir väldigt tomt på folk som är följare om alla ska vara ledare finns det ett par andra saker att säga om ledaregenskaper.

Först och främst översätts ledaregenskaper i praktiken ofta med en förmåga att bestämma över andra och att se sig själv i toppen. Istället vore det betydligt mer relevant att se ledaregenskaper som förmågan att locka fram det bästa hos folk, att få även de svagaste att inse sin styrka och nyttja den på bästa sätt. En bra ledare är inte den som skriker högst, även om det är det intrycket man får genom att göra en stilstudie av i princip vilken tränare som helst, utan den som faktiskt gör sig själv förstådd samtidigt som den lyssnar på andra.

Och så är det det däringa eviga problemet med att män ses som naturliga ledare, vilket är nära kopplat till att män ofta hörs mer än kvinnor. Att män tar mer plats. Därför kan män tjäna mer pengar. De har ju ett så stort ansvar genom att de är ledare. Donald Trump till exempel. Björn Wahlroos. Fredrik Reinfeldt. Stephen Elop. Riktiga män som kan säga ifrån och peka med hela handen. Riktiga män fyllda till bredden med ledaregenskaper.

Vad skulle jag inte ge för att se dem jobba ett år på dagis och få femton ungar påklädda vinterutstyrsel. Att få dessa ungar att äta upp sin gröt, att lägga sig och vila efter maten, att utvecklas, växa och blir bra vuxna. Det kräver riktiga ledaregenskaper. Man får inte skrika, inte skrämmas, inte tappa tålamodet, inte avskeda den där jäveln som kletade blåbärsgröt på ens nya sidenslips. Och man får. Aldrig. Ge upp. Andras liv hänger på det.

Visst. Vi kan väl mäta människor i termer av ledaregenskaper. Då kan vi börja med att höja dagispersonalens lön. Därefter kan alla de mammor (och pappor) som tagit ut föräldraledighet automatiskt rankas högre än dem som inte har gjort så vid anställningar. Och så skulle alla de ledare som skriker åt dem som de ska leda få lägga en slant i fula-ord-burken. Så fick vi de flesta ekonomiska problem lösta också.