Jag sitter och tragglar mig igenom David Eberhards nya bok, Det stora könsexperimentet. Det går sisådär, eftersom jag får raseriutbrott ungefär varannan sida och måste lägga ifrån mig boken, andas lugnt, klappa katterna, pussa bebisen och göra en till kopp kaffe innan jag kan fortsätta. På sida 13 når jag till vad som är kärnan i varför jag helt enkelt inte kan ta hans bok på allvar. Dels svänger han sig med synnerligen löst grundade historiska argument om hur det var på ”den grymma medeltiden” och sånt kan ju få vilken medeltidshistoriker som helst att bara eye roll out left och ge upp. Hans poäng där är i alla fall att vi i dag lever i ett mindre våldsamt samhälle för att både män och kvinnor har tagit oss i den riktningen, trots att vi är biologiskt olika.
Ta en liten stund och fundera över den slutsatsen.
Nämen, verkligen. Gör det.
Ok?
Ok.
Jag vet. Jag kände ingenting särskilt inför den slutsatsen heller. Även om den givetvis är förenklad och generaliserande så är den ju… i brist på ett bättre ord; självklar.
Men Eberhard fortsätter:
”I dagens genuscertifierade samhälle är det en beskrivning som känns rätt provocerande. Det tycks vara allt fler människor som istället menar att den enda vägen till sann jämställdhet är total likhet. Den offentliga diskussionen idag handlar väldigt mycket om strukturer och diffusa kulturella miljöfaktorer som man ser som orsaker till alla orättvisor mellan könen. Lösningen målas upp som att den enda vägen är att männen ska förstå sin patologiska del i hur detta uppkommit och därmed bättra sig. En raljant tolkning vore att säga att männen bara ska bli mer som kvinnorna.”
Han tar alltså ett påstående som i princip alla skulle hålla med om och ställer upp det som om det vore något provocerande, något som man inte riktigt får säga. Sedan beskriver han vad den stora gruppen tyckare han just uppfunnit också tycker, hittar på en lösning som ingen har föreslagit och känner sig sedan nödd att göra en raljerande tolkning av sin egen tramsiga halmgubbe.
Man vet ju inte ens vad man ska börja med liksom. Om man vill vara seriös i jämställdhetsdebatten kan det ju löna sig att börja med att inte ha sina egenhändigt fabricerade raljerande tolkningar som utgångspunkt för fortsatta diskussioner.
Nej. Tanken att det är män och kvinnor tillsammans som gjort vårt samhälle mindre våldsamt är inte provocerande.
Nej. Ingen tycker att vägen till jämställdhet är total likhet, om man inte med likhet menar lika rättigheter. Hela poängen med genusmedvetenhet är ju för i hela helvete att uppmärksamma olikheter och låta alla vara sig själva.
Jo. Det ÄR strukturer och (inte alls diffusa) miljöfaktorer som ligger till grund för de orättvisor som finns kvar mellan könen. Forskning visar ju det gång på gång. Även om man skulle tänka sig att roten till något har en biologisk förklaring så duger inte det. Om vi låtsas att kvinnor väljer en viss sorts jobb för att de är biologiskt mer lämpade för den sortens jobb så är det fortfarande strukturer som gör att vi värderar de jobben lägre. Varför är det meriterande att ha gjort värnplikt, men inte att ha varit föräldraledig? Varför får en vaktmästare högre lön än en barnsköterska? Inte på grund av biologi i alla fall.
Njae. Män måste förstå sin del, precis som kvinnor måste förstå sin del och alla däremellan sin del. När det gäller vissa specifika saker, som mäns våld mot kvinnor (oho, don’t get me started kring alla felslut han gör kring det uttrycket…) måste män ta större ansvar för sin del. Forskning visar det också. Kvinnor gör förövrigt redan allt som står i deras makt för att inte bli utsatta för våld så atteh. Vi gör vår del redan.
Jag skulle vilja skriva om två saker som kanske verkar helt oberoende av varandra men som, har det i dagarna visat sig, väldigt mycket hör ihop. Det blir säkert ganska långt, men det är viktiga saker och viktiga saker ska man som bekant undvika att förkorta alltför mycket.
1
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen skrev, som ni alla vet, ett mycket hätskt Facebookinlägg där han manar sina bröder till kamp mot den stora fienden mångkultur. Det är i sig väldigt, väldigt illa, men vad som följde i dess kölvatten från Sannfinländarnas sida är betydligt värre. För det första tog det många dagar innan partiledaren och det här landets utrikesminister Timo Soini kom sig för att kommentera. Eller. Egentligen var det väl mer av en kvasikommentar i vilken han sa ungefär ingenting om sakfrågan. ”Jag kommenterar när det finns anledning att kommentera.” Han tog alltså inte avstånd från Immonens inlägg. Andra betydande personer inom Sannfinländarna, som till exempel ungdomsförbundets ledare, har dessutom uttryckt sitt tydliga stöd för Immonen. Att vara emot mångkultur är en bärande tanke inom partiet, säger de.
En av de sakerna som i det skedet störde mig (och många andra) var att ”mångkultur” inte är definierat. ”Mångkultur” har blivit en term som rasister använder när de inte vill erkänna vad de är. Man får säga att man är emot mångkultur, men rasist vill ingen vara.
Men så kom Jussi Halla-aho och definierade termen, i en intervju med YLE. Han säger så här, på frågan vilken sorts mångkultur han motsätter sig:
”Det är en bra fråga, eftersom man lätt blandar ihop begreppen helt medvetet i den här diskussionen. Med multikultur avser jag ett samhälle där många kulturer, språk och etniska grupper lever sida vid sida. Så har det ju varit i Finland genom tiderna. Den mångkultur som nu är på tapeten under de senaste 20 åren handlar om tiden då inflyttning varit aktuell i Finland. Då handlar det mera om ett ideologiskt sätt att närma sig inflyttning. Den mer exotiska inflyttningen från tredje världen anses i sig vara värdefull och eftersträvansvärd, eftersom den ökar samhällets mångkultur […].”
Vad Halla-aho säger är alltså att han egentligen inte är emot olika kulturers blandning. Han vet att det är så det har sett ut i Finland så lång tid tillbaka vi kan säga något om kulturen (läs: kulturerna) här. Vad han är emot är alltså ”exotiskt inflyttning” från tredje världen. Enligt Wikipedia är det här gröna tredje världen:
Ungefär Afrika, Asien samt Central- och Sydamerika.
Européer är ok. USA också. Till och med Australien som ligger på andra sidan jorden är ok. Halla-Aho, Immonen, Soini och de andra typerna i regeringspartiet Sannfinländarna är alltså i praktiken emot inflyttning av personer med annan hudfärg. Det här är inte motstånd mot mångkultur, utan rasism och vi måste kalla det för vad det är. Rasism. Det här gör Sannfinländarna till ett rasistiskt parti. Det betyder inte att alla som röstar på dem är rasister. Många röstade säkert som en protest mot etablerade system eller för att de, innan Sannfinländarna satte sig i en högerregering och började skära ner på skola, vård och låginkomsttagares möjligheter, trodde att de stödde ”den lilla människan”. Men bara för att alla partimedlemmar eller alla som röstar på dem inte är rasister betyder det inte att det inte är ett rasistiskt parti.
När Finlands utrikesminister och Sannfinländarnas partiledare visar sitt indirekta stöd för Immonens, Halla-ahos och liknandes kamp mot mångkultur stöder han rasismen i partiet. Tillsammans institutionaliserar de rasismen. Och vi ska inte inbilla oss att det här är lösa ord från någon ensam juntti (även om många envisas med att tycka att det är förmildrande omständigheter att Immonens inlägg skrevs en sen fredagskväll) utan från en medlem i regeringen. En av beslutsfattarna i landet. Understött av utrikesministern och andra beslutsfattare.
Den sortens våldsbejakande retorik som Immonen använde är dessutom rakt ut fascistisk. ”Fascist” är ett sånt där ord som man ska vara försiktig med för alltför ofta används det bara för att skälla på dominanta typer man inte riktigt gillar. Fascismen är dock ett politisk-ideologiskt system, som kanske främst kopplas till Mussolinis Italien, med auktoritärt styre och tydlig våldsbenägenhet. Inom fascismen vurmar man för nationen, och särskilt en nationell revolution, och godkänner inte demokrati. Samtidigt finns det ett förakt och en misstro mot medierna och allting som har med kommunism (eller misstänkt kommunism) att göra.
Från YLE:s intervju:
”Det gäller att förstå att medierna inte är våra vänner, summerar Halla-aho.”
Jag säger inte att man ska tro på allt man läser. Tvärtom. Men den här genomgående misstron mot journalisters nyhetsrapportering som kännetecknar Sannfinländarna (och Sverigedemokraterna) den är sanslöst farlig. Den leder rakt in på den fascistiska, diktatoriska vägen där en ledare bestämmer vad som är sant eller falskt och där man skapar sig sina egna kanaler med godkänd ”fakta”. Immonen är förresten dessutom medlem av YLE:s ledningsråd men tycker att man inte ska tillåta ny finsk film, utan bara skildringar av krig. Allt detta sker, som vi fått se, med partiledarens stöd. Sannfinländarna är alltså inte bara rasistiskt utan också ett parti med klara fascistiska tendenser.
2
I allmänhet drar jag alltid öronen åt mig lite när folk vill göra upp med till exempel Sveriges koloniala förflutna. Sverige var förstås delaktig i kolonialismen. Absolut. Sverige handlade också med slavar. Jodå. Men det är ändå inte riktigt så enkelt, och Sveriges koloniala förflutna kan inte jämföras med dito i t.ex. USA eller Storbritannien. Det koloniala förflutna som begrepp handlar inte bara om vad man sysslande med under kolonialtiden utan minst lika mycket om vad som hände efteråt och vilket sorts folkligt medvetande som finns. Till exempel hade det Osmanska riket en synnerligen välutvecklad slavmarknad och koloniserade sina grannar, men det är likväl problematiskt att tala om dagens Turkiet som en kolonialmakt.
Men.
Den tredje världen har skapats genom kolonialism. När begreppet ”tredje världen” myntades på 1950-talet så var det för att beteckna den delen av världen som hamnat efter väst (första världen) och östblocket (andra världen). Anledningen till att de har ”hamnat efter” är att västvärlden under århundraden har sugit ut deras rikedomar, tömt länderna på naturresurser och från t.ex. Afrika fört bort närmare 12 miljoner människor som slavar. Många av länderna har fortfarande gränser som är dragna med linjal av män med bättre vapen och har inte fått chans att utveckla starka interna politiska system. Många av länderna fick sin självständighet på 1900-talet. Indien blev självständigt från Storbritannien 1947, Algeriet från Frankrike 1962 och Somalia var på 1940-talet ockuperat av Italien, innan det hamnade under Storbritannien för att sedan delas i två delar vilka igen slogs samman på 1960-talet för att senare falla i bitar.
Vi, här uppe i Norden, har tjänat på och tjänar fortfarande på kolonialismen. Vi tjänar på att leva i den första världen som hämtade rikedomar och arbetskraft från den tredje världen, inte bara för vi hade turen att födas i fred och demokrati utan för att våra länders ekonomi fick fart av kolonialismen. Även om Sverige (och Finland, som ju vara samma land när det började) inte var insyltat på samma sätt som andra ställen så har Sverige och Finland precis som många andra länder i första världen byggt sin makt och rikedom på andras bekostnad.
Så.
När dagens rasism, maskerad som antimångkultur, vill stänga dörrarna för tredje världen gör man det från en maktposition baserad på kolonialism. Visste ni till exempel att den biljett många av flyktingarna från t.ex. Syrien köper kostar många gånger mer än vad det hade kostat att köpa en flygbiljett och sitta på ett flyg och käka nötter ur en liten plastpåse istället för att guppa runt i en gummibåt på Medelhavet? De hade kanske haft pengar till att packa med sig kläder och annat och sedan komma hit, lite mindre trasiga i själen. Visst ni att det finns regler på EU-nivå som säger att dessa flyktingar inte har rätt att köpa en flygbiljett och komma till våra länder för att söka skydd från krig? Det gör det. Vi låter dem hellre drunkna i Medelhavet än ger dem en trygg hamn. Så att säga. Dessutom är det en bisarr myt att de miljoner flyktingar från Syrien som har tvingats fly inbördeskriget skulle ha orsakat massflykt till Europa.
Det hade inte funnits någon ”tredje värld” att jämföra vårt välstånd med om inte vi hade skapat den världen. Vi har skapat den tredje världen – inte dom. Men faktum är att tredje världen inte alls ligger så mycket efter som vi tror numera. Utvecklingen i de länderna är enorm och våra fördomar betydligt svårare att förändra än situationen i tredje världen.
Visst finns det kulturella skillnader, och visst är kan det vara problematiskt när kulturer möts (se bara på alla norrlänningar som traumatiserats av vistelser i Stockholm) men Immonens utspel och Sannfinländarnas politik handlar inte om kultur. Halla-Aho säger det själv. Det handlar om ”ras” och om tanken på att vit är bättre än icke-vit och att det vita måste hållas rent från icke-vita inslag. Det handlar om vit makt, rasism och gryende fascism.
Nästa steg är förstås att fundera över varför det är dåligt att bygga en regering baserad på vit makt, rasism och gryende fascism. Jag har skrivit om det förr, så det enda jag skulle vilja tillägga här är att ett sådant samhälle aldrig är demokratiskt. Det finns ingen folkvilja – bara en av en stark ledare tolkad folksjäl som alla har att anpassa sig till. Som Nordkorea. Det är inte ett fritt land ens för den med rätt hudfärg. Inte ens finländare skulle vara fria i den sortens samhälle Immonen och hans gelikar drömmer om.
Man planerar att bygga ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Det blir ett monument över politikernas förakt för folkets vilja, för pengarnas språk och för den lilla människans litenhet. Det är få saker som gör mig riktigt så uppgivet trött som Guggenheim, inte för att jag egentligen bryr mig så värst mycket om hur Helsingfors planerar sina museum men för att processen just nu är så in i helvete fel. Först står det klart att folket inte vill ha ett Guggenheim. Man är nöjd med det utbudet som finns i Helsingfors (och Helsingfors är en jättebra museumstad!) och man vill dessutom inte att ett museum som just Guggenheim – som blir stort och flådigt – ska förstöra den vackra stadsbilden i den synnerligen förtjusande delen av staden. Sedan röstade de folkvalda och kom fram till att det inte var lämpligt att bygga ett Guggenheim och många drog en lättnadens suck.
Därefter kom det fram att man likväl planerar att anordna en arkitekttävling. Inte för att man liksom skulle på allvar bygga. Nej, nej. Man vill bara se vad några hundra tusen euro skulle kunna frambringa i form av modeller för den byggnad som man inte kanske tänkt bygga. 2,2 miljoner ska arkitekttävlingen kosta. Och kalla mig cynisk, men om man nu lägger ner gigantiska summor pengar på en arkitekttävling så finns det långtgående planer på att gå vidare med bygget oavsett hur mycket man försäkrar att inget alls är hugget i sten (pun intended).
Det är som ett bortskämt barn som villvillvill fast det egentligen inte finns pengar – fast det egentligen inte på något vis är rimligt även om det skulle kunna vara kul. Att arkitekttävlingen förväntas finansieras på annat vis än med skattepengar är en klen tröst när projektet som sådant givetvis kommer att kosta. Att man delar på det gör det inte gratis. Vuxna människor som bestämmer över allas vår ekonomi får helt enkelt inte bete sig som bortskämda snorungar. De måste kunna säga nej, fast de egentligen skulle vilja säga ja, och se att det finns viktigare saker att lägga pengarna och tiden på. Ett bra förslag vore det nya Barnsjukhuset, till vilket alla vi andra åtminstone hjälps åt för att samla in pengar, eftersom sjuka små barn känns betydligt mer prioriterat än modern konst. Måste man ställa dem mot varandra? Kanske inte. Kan man få allt? Nej.
Via Ugglan hamnade jag på Karl-Johan Karlssons krönika om hur sjuka unga tjejers drömmar är. Han tycker att ”betydligt fler killar” borde ”lufta sin syn på kvinnoidealet” för det är så osunt med ”ett anorektiskt ideal som väldigt få kvinnor kan, eller bör, leva upp till”. Så han förklarar för oss kvinnor att ”unga tjejer är extremt lättpåverkade” och att ”inga tjejer drömmer om att vara mulliga, eller ens normalviktiga, utan trådsmala med kilometerlånga ben”. Detta gör unga tjejer alltså trots att ”[f]orskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.” Fuck you very much, herr Karlsson.
Problemet att unga flickor svälter sig själva är förstås inte männens fel (och jag misstänker att det är vad Karlsson egentligen ville säga). Men problemet består heller inte av att kvinnor bara inte fattat att män egentligen skulle vilja att de såg ut på ett annat sätt och därför svälter sig. Och lösningen på problemet är för i helvete inte att tydligare förklara för kvinnor att de egentligen borde ha smala midjor och breda höfter. Hur någon nu kunde vara så frikopplad från verkligheten att den trodde det.
För det första handlar självsvält inte nödvändigtvis om utseende, utan om kontroll. Kontroll över sin egen kropp i en värld där sådana som herr Karlsson tar sig rätten att upplysa om hur en kropp borde se ut. Hur kroppen de facto ser ut är av underordnad betydelse. Det behövs inte ett särskilt långt historiskt perspektiv för att inse det.
De här kvinnorna hade också en man som berättade för dem hur de skulle kunna rätta till sin kroppar för att män skulle tända på dem.
Kroppsidealen kommer och går. Kvinnor har i alla tider kämpat sitt yttersta, svält sig, ätit extra, rakat, sminkat, snörat och bundit upp, för att anpassa sig efter idealen. Självklart har kvinnor därigenom också varit med och skapat idealen, upprätthållit dem, eldat på varandra och tävlat om vem som kunde späka sig själv mest. Så varför? För att vi fortfarande i dag lever i ett samhälle där en kvinnas främsta värde alltför ofta anses vara utseendet. Och Karlsson hakar på: Unga lättpåverkade kvinnors drömmar är sjuka för att de vill leva upp till ett ideal som män egentligen inte tänder på.
Nej. Det sjuka med drömmarna är att unga kvinnor upplever att kontroll över sin kropp och sitt utseende är det viktigaste i världen. Så viktigt att det överskuggar välmående, utbildning, vänner, hobbies och livet självt. Det är vad som är sjukt. Sjukt är också att män som Karlsson lever i villfarelsen att allt som kvinnor gör är för att män ska tända på dem. Och sorry att vara den som pissar på paraden, men det finns ingen erigerad penis i världen mäktig nog att bota anorektiker. Det behövs ingen ”åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor”. Sitt kvar på läktaren och var tyst tills du fattat att unga kvinnors problem inte kan lösas med att män talar om för dem hur de borde se ut.
Om det inte har framgått redan har jag lite svårt för när man talar om vad som är naturligt för kvinnor i relation till barn och barnafödande. Jag kan i ärlighetens namn inte komma på något annat som är så mytomspunnet som just det här. Delvis säkert för att det är rätt fantastiska grejer, det där när ett nytt litet liv kommer till världen, men delvis för att det är först de senaste kanske 150 åren som man ens på allvar forskat kring kvinnors hälsa kopplat till barnafödande. Det finns ett magiskt skimmer kring hela grejen.
Och så det här med att det är naturligt att det gör ont när man föder barn. Klart som faen att det är naturligt att det gör ont när ett fyrakilos paket ska tryckas ut genom ett hål som en bra dag rymmer ett par fingrar. Om ni ursäktar den mentala bilden. Det är inte så konstigt att det gör ont. Däremot är det väldigt konstigt att det ska läggas en värdering i den smärtan så att den som klarar av att föda barnet utan att få smärtan lindrad har fött barn naturligt. Det implicerar nämligen att den som får smärtlindring inte fött barn naturligt och det är inte så lite problematiskt. För det finns betydligt fler faktorer än låg smärttröskel och dålig tilltro till den fantastiska kvinnokroppens underbara förmåga att föda barn som avgör. Och de sakerna ska få avgöra. Ingen ska bli dömd för att de gjort på ett visst sätt. Förlossningen är inte en uppvisning i optimal kvinnlighet.
För jag tycker att om vi ska kalla förlossningar utan smärtlindring för naturliga förlossningar så ska vi också acceptera att kvinnor dör när de föder barn. Det är nämligen precis lika naturligt. Varje minut dör en mamma av komplikationer i samband med förlossning. Varje år dör 287.000 mammor och varje dag 800 världen över och för varenda en av dessa mammor som mister livet finns det 20 till som får skador, handikapp eller infektioner. De flesta av dödsfallen hade kunnat förhindras om mammorna haft tillgång till sjukvård. Av de där 800 mammorna som dör per dag är det bara 5 i västvärlden och bland unga kvinnor i utvecklingsländer är barnafödande den främsta dödsorsaken. Världen över är det 42% av alla graviditeter som medför komplikationer. 15% av alla graviditeter medför komplikationer som är livshotande. Och det är fortfarande betydligt fler mammor som dör av att de går sönder vid förlossningen, än vad det är kvinnor som dör vid osäkra aborter.
En kvalificerad gissning är att den här statistiken har ett samband med hur det magiska skimret runt barnafödande kunde uppkomma. För bara 10 år sedan var det över 500.000 mammor per år som fick sätta livet till. Siffrorna i stycket ovan är alltså förbättringar med 47% och har varit betydligt större. Historien är fylld med böner för mammors säkerhet, med tröstande ord, med tankar tyngda av vetskapen om de överhängande riskerna. Att överleva barnafödande var en bedrift.
Ibland undrar jag vad kvinnor från tidigare århundraden skulle säga om de kunde läsa dagens diskussioner om de naturliga förlossningarna.
– ”Jo alltså, vi kan ta bort smärtan och förminska lidandet.”
– ”Alright!”
– ”Men om du inte har förjävligt ont så går du miste om att få känna hur fantastisk kvinnokroppen är.”
– ”Men babyn då?”
– ”Om du föder utan smärta kan vi ändå nästan garantera att resultatet av förlossningen är att du får en baby och ett par års betald ledighet.”
– ”Ehhh…”
Alltså alla måste ju få göra som de tycker och vad som känns bra. Det jag ställer mig emot är att det skulle vara mer naturligt att göra på det ena sättet än det andra. Och igen alltså; det är ett oerhört lyxproblem att oroa sig över upplevelsen av själva förlossningen som en betydelsefull del i att få barn, istället för att oroa sig över om man kommer att få se sitt barn växa upp. Det får vi inte glömma.
Minst sedan vi hämtade den asociala, skruttiga Kattkatt från katthemmet har jag velat hjälpa katter som behöver hjälp – katter som inte har någonstans att bo. Alltså, Katt var på många vis den bästa av sitt slag men han var inte en enkel katt. Faktum är att han i början var rätt aggressiv, även om man nu så här många år efteråt knappt kommer ihåg det. Han var, av mycket förståeliga skäl, inte särdeles vänligt inställd mot människosläktet och det tog flera år innan han slutade lösa alla sina problem med att attackera. De sista åren var det bara problemet med att jag ibland var för långsam med att fylla på mat till honom som krävde att han attackerade. Då kröp han runt min stol och hoppade och bet mig i armarna. Inte som ett kärvänligt buffande utan som ett ”min matskål är tom din långsamma bitch”. Inget av det där gjorde ju något, för vi älskade ju honom just som han var ändå, men det gav liksom inte någon chans att engagera sig i andra katter.
När nu Katt gick bort kändes det som om det enda positiva jag kunde ta ur sorgen var att det hade blivit plats för en av alla de hemlösa katter som ingen vill ha. Så jag började leta efter en katt som skulle kunna passa oss. Gärna en ful, medelålders katt. En av de där som annars inte får chansen till ett tryggt hem. En av de där som normala människor går förbi och som kommer att få tillbringa resten av sitt liv på ett katthem i väntan på en familj som aldrig kommer.
Problemet är bara att jag inte kvalificerar som kattägare för att få adoptera en katt. Ja, faktum är att det bara är en sak som talar till min fördel; jag tar inte droger. Någonstans där i närheten av att man inte får adoptera en hemlös katt om man tar droger står det som ett lika självklart kriterium att man inte får ha barn under skolåldern. Sedan får man förstås inte släppa ut katterna heller, för då är man en oansvarig människa som inte förtjänar att få adoptera en katt. Skit samma om man bor på en gård mitt ute på landet långt ifrån alla asfalterade vägar. Katter ska inte vara ute lösa ändå.
Jag är inte bra nog. Vårt hem är inte värdigt. Min kattmoral klart bristfällig.
Och så tänker jag på hur det hade varit om nu varit då, om jag hade haft den sortens trygga familj och härliga hus jag har nu då när jag och min pojkvän åkte och träffade Kattkatt som flyttade in i vår etta. Nu hade vi inte fått adoptera honom. Nu hade han inte fått nästan 9 lyckliga år i en familj som älskade honom och som visade honom det sorts kattliv även gamla sura gubbar som han förtjänar. Det finns ett enormt problem för alla de katter som inte har något hem, som behandlas som ägodelar, som kastas ut ur bilar, som överges vid sommarstugor, som ställs ut i skogen i en liten låda. En del människor borde inte få ha katter. Men det är någonting som är ordentligt fel med dagens djurskyddshem när man underkänner familjer som vår som potentiell adoptivfamilj. Inte som att vilken katt som helst skulle passa i vilken familj som helst, men av de tusentals katter som överges årligen i Finland borde det väl gå att hitta en som skulle passa i en barnfamilj? En som skulle tycka om att få springa ute på åkrar och i skogar ibland?
För det finns ett enormt behov av familjer för katter, men det finns också ett ganska stort behov av katter för vissa familjer. Som för vår till exempel. Och jag orkade inte lyssna mer på hur jag inte är duglig som kattägare, läsa mer om hur sådana som jag inte får adoptera katt, så vi köpte lilla Noppa från en härlig barnfamilj ute på landet. ”Så behöver du inte vara så ensam mera, mamma” säger Tilda och stryker en spinnande Noppa över ryggen. Noppa är just en sån där underbar söt liten kattunge som inte hade haft några problem att hitta ett hem. Hon är mer välanpassad och uppför sig bättre nu så här efter ett halvt dygn hos oss än vad Kattkatt efter ett par år. Det är skönt och lätt, med en liten Noppa.
Men jag hade kunnat göra en betydligt större insats för en katt i verkligt behov. Just nu orkar jag bara inte slåss för att få vara med och hjälpa till. Just nu orkar jag bara snusa på vår lilla kattunge och glädjas över att vi fick just henne. Så är jag inte så ensam längre.
I Finland finns det riksdagsledamöter som tycker att det är för mycket att ta emot 500 syriska flyktingar. 500. Av de 2 miljoner syrier som är på flykt just nu. De ställer bara till besvär, säger man. Kan inte anpassa sig, tycker man. Har ni inte sett hur det blev i Sverige där det är kravaller och allting går åt helvete och det är bara för att man har tagit emot så himla många flyktingar minsann.
Ja. Tänk om Sverige hade sagt nej till flyktingar när Helsingfors bombades, när Tammerfors nästan ödelades, när finnar behövde hjälp just så som syrier behöver det nu. Lite mer trygghet. Lite bättre chans till framtid. Tänk om Sverige hade sagt nej då.
Vi måste prata om det här med forskning igen. Om vad forskning är och vad det inte är. Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual. Det är mycket kortfattat den vetenskapliga processen.
Forskning är alltså inte bara resultatet. Forskning är inte en bra idé som verkar stämma. Forskning måste ha alla steg för att vara värd namnet.
Och med risk för att låta väldigt nedlåtande, men just nu blir en del diskussioner som om en astrofysiker skulle diskutera med en Trekkie. Bara för att Trekkien sett alla Star Trek betyder det inte att hon kan mer om rymden än astrofysikern eller ens att astrofysikern måste förstå hur man använder en Transporter eller kunna tala Klingon för att vara en bra astrofysiker. Därmed inte sagt att astrofysikern inte kan ha utbyte av att diskutera med Trekkien, men när Trekkien börjar rätta astrofysikerns forskning för att den inte överensstämmer med vad kapten Kirk anser så betyder det förmodligen att astrofysikern önskar att Scottie skulle beama upp riktigt snart.
Jag försöker diskutera med alla och svara så tydligt jag kan, men ibland slår det mig hur oerhört långt ifrån varandra man kan vara. Som när en amerikansk journalists sociala experiment lyfts fram som bevis för hur svårt dagens svenska man har det. Eller som när forskarvärldens konsensus förkastas för att det inte har något betydelse vad forskare tycker eftersom bara resultaten räknas. Då vet jag liksom inte ens vart jag ska börja. Journalisters sociala experiment är inte forskning. Amerikansk kontext kan inte appliceras på svensk. Konsensus inom forskarvärlden betyder inte ”forskarna tycker” utan ”den förkrossande majoritetens resultat visar”.
Och så får jag höra att forskare minsann inte har något tolkningsföreträde och igen står jag där på andra sidan avgrunden och undrar hur det kan ha blivit så här. Det är klart att man ska föra diskussion, det är klart att diskussionen kan basera sig på spännande sociala experiment och jämförelser mellan olika länder, men då måste man också göra det på ett sådant sätt som visar att man förstår vilken sorts argument man använder. Diskuterar man allmänt får man stå ut med att man kan se saker från fullkomligt olika vinklar och att båda kan vara rätt. Vill man luta sig mot forskning så ska det vara just forskning, utförd i en kontrollerad miljö i enlighet med den vetenskapliga processen, för att det ska finnas någon som helst trovärdighet i argumenten och för att man ska kunna säga att man har rätt – att det finns bevis.
Så några saker som det inte finns bevis på och som har kommit upp som bevisade fakta i de senaste dagarnas diskussioner är exempelvis manshatet i media, kvinnors generella sexuella makt och förtryck av pojkar inom skolan. Det betyder inte att det inte skrivs skit om män, att vissa kvinnor inte utnyttjar sin sexualitet för att komma uppåt i världen eller att pojkar i dagens skola inte mår dåligt. Inte eller innebär det att dessa inte skulle vara relevanta och viktiga ämnen värdiga diskussion. Men de är inte vetenskapligt bevisade fakta och ska inte användas som sådana.
Du pappa som satt vid bordet bredvid oss på restaurangen igår, jag tycker att det är jättebra att du håller ordning på din trotsiga pre-teen-son. Inte för att jag vet vad det var han hade gjort, då du med kraftfull stämma bad honom be om ursäkt till dig och sedan vända sig om och be om ursäkt till alla andra. Jag antar att det fanns fog för din ilska. Jag antar också att du var frustrerad över att han inte svarade dig tillräckligt tydligt, att det kändes som om dina ord bara rann av honom och att han inte bryr sig det minsta om vad du säger. Han tror säkert att han är stor nu. Han skiter i dig, skiter i vad du säger, skiter i vad du vet är viktigt.
Jag antar att det var så det var från din plats mitt emot honom. Men vet du vad jag såg från min plats längre bort?
Jag såg en ung pojke som ville sjunka genom jorden av skam för tillrättavisningen han fick av dig, en pojke som önskade sig tusen mil bort för att i fred få sköta om förödmjukelsen och slicka sina sår. Det är möjligt att du genom att tilltala honom tillräckligt tydligt och osedvanligt länge ville visa oss andra att du minsann inte tillåter vad som helst, men vet du vad? Jag märkte ingenting av vad han gjorde. Jag hörde bara dig. Och vet du en sak till? Det gjorde han också. Om du hade suttit där jag satt hade du sett en ung pojke som blev mindre och mindre för varje ord från dig. Hade du suttit där jag satt hade du kanske sett hur han sjönk längre ner på stolen, hur han försökte dölja tårarna genom att snabbt torka bort dem, hur han till slut tog på sig jackan och drog upp luvan trots att ni knappt hade hunnit börja äta. Hur han krympte i takt med att du växte av vad du högt och tydligt menade var för hans växande och mognandes skull.
Du kanske tror att han skiter i dig men om du hade suttit där jag satt hade du sett vilket stort inflytande du har på hans varande. Du kanske tror att hans tystnad betyder han skiter i vad du säger men hade du suttit där jag satt hade du sett att dina ord går rakt in och att han inte kan försvara sig. Du kanske till och med tror att han skiter i vad du vet är viktigt men hade du suttit där jag satt hade du sett att han vill vara dig till lags, att han försöker, att han önskar att du inte hade blivit arg och att vad det nu var som han hade gjort fel aldrig hade hänt. Och hade du suttit där jag satt hade du förhoppningsvis också sett att det snart kommer att ändras, att han i sin tystnad och i sitt krampaktiga krympande febrilt bygger upp sitt försvar, för om du inte kan se honom är hans enda chans att i fortsättningen vara beredd. Att lära sig att skita i vad du säger.
Jag önskar att du hade sett honom från där jag satt för då tror jag att du hade sett att den som skulle behövt säga förlåt, det var du.
I dag ska jag på ett symposium med intressanta talare om medeltida krönikor. Med tanke på vilken domedagskänsla jag bär med mig skulle det lika gärna kunna vara en snabbvisit hos hin håle för att få ett uppfriskande spöstraff.
Att behöva infinna sig en viss plats en viss tid. Ångest. Livsleda. Hemorojder. Inte riktigt min grej.
Hit och dit och tillbaka igen 