Etikett: Politik

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland barnvagnar och invandrare

Charlotte5 kommentarer

Vi talar ju ibland om hur politiker inte behöver vara sakkunniga, utan kan våga erkänna att de inte är kompetenta nog att svara och sedan fråga experter. Esbopolitikern Pia Kauma (Samlingspartiet) drar verkligen det här till sin spets fast liksom åt andra hållet. Hon ifrågasätter nämligen varför invandrare ska köpa nya barnvagnar med utkomststödet när infödda finländare köper begagnat. Hur Kauma vet att det ligger till på det här viset är fullkomligt baserat på vad folk här och där har klagat om samt hennes egna kunskaper om andra kulturer. Enligt Kauma vill nämligen ”vissa invandrargrupper av principskäl inte vill lägga nyfödda i en begagnad barnvagn”. Det här är sant för det har hon hört.

Kan det finnas invandrare som använder de 200 euro man får (oavsett härkomst) för stöd av barnvagnsköp och lägger till sparpengar för att köpa en ny vagn? Ja. Kan det rent av finnas en invandrare som gör det för att de helst inte vill ha en begagnad vagn? Absolut.

Frågan är väl bara vad i helvete någon annan har med det att göra.

Kauma bekymrar sig också över att minoritetsgrupper, så som invandrare, har egna ombudsmän ”som en vanlig fattig finländare inte har” och att invandrarna därför har lättare att få till exempel stöd. Det uttalandet är baserat på ett mejl från en person som sökt utkomststöd men inte fått det, medan en invandrare med hjälp av minoritetsombudsmannen hade fått stöd.

Det här är så bisarrt att jag inte ens vet var jag ska börja. Anledningen till att invandrare får extra hjälp av till exempel en minoritetsombudsman är inte att invandrare ska kunna snylta på vad som rätteligen tillkommer ”riktiga” finländare, utan att byråkratin när man kommer till ett nytt land är ett träsk. Långt ifrån allt finns översatt till ett språk man talar, och tro mig, även om man råkar tala ett av de språken som blanketter i allmänhet finns översatta till är det långt ifrån en garanti för att man förstår dem. Kommer man till ett nytt land behöver man stöd, oavsett hur arbetsam och duktig man är.

Och angående barnvagnarna, den i särklass mest udda fråga som lyfts upp till politisk nivå sedan slutet av 1800-talet, menar Kauma att ”[f]olket vill veta med vilka pengar barnvagnarna är köpta”. Nu är ju inte jag en riktig finne, utan blott invandrare, men personligen skiter jag högaktningsfullt i hur folk finansierar sina barnvagnar. Kauma hävdar att man genom att inte utreda saken ”i onödan” bygger upp ”en missämja mellan infödda finländare och invandrare”.

Nej. Kauma själv går först i pöbeln som bygger upp missämja. Kauma själv tänder facklorna. Hur? Genom att lyfta fram hur gruppen invandrare, definierad endast så som varandes icke infödd urfinländare, spenderar sina pengar som en relevant fråga. Det är inte relevant. Inte någonstans. Och det faktum att somliga beklagar sig över att ”finländare” behandlas orättvist gentemot invandrare betyder inte att det är sant. Tvärtom visar forskning att det är den som inte uppfattas som urfinländare som systematiskt diskrimineras, oavsett vad Kauma på sina långa och mödosamma resor hört.

Politiker kan inte veta allt så där briljerar ju Kauma. Politiker ska också lyssna på folket så poäng för det också. Men politiker ska inte driva frågor baserade på hörsägen, fördomar och rasism när det finns tydlig och klar fakta som visar att det är just hörsägen, fördomar och rasism.

Kuriosa: Vi köpte en helt ny barnvagn av två enkla anledningar: 1) jag visste inte hur man fick tag på en begagnad för att jag inte förstod ett ord av vad folk sa eller hade de rätta kontakterna och 2) vi ville kunna spara vagnen till ett eventuellt syskon. Barnvagnen hade vi dock inte råd med själva, utan fick hjälp av släktingar för att kunna införskaffa. Om Kauma vill kan jag ge namnen på dem som bidrog. Så att vi inte ökar någon missämja eller så.

Nyhetsplock

Lite kort om invandrarpolitiken

CharlotteLämna en kommentar

Det var en sak som Ingemo Lindroos, utrikeskorrespondent på YLE, sa i går när vi talade om det svenska valet som verkligen fastnade. Hon påpekade att Sverigedemokraterna till skillnad från till exempel Sannfinländarna går till val enbart på invandrarpolitik. Det är inte bara deras hjärtefråga utan i princip den enda fråga som de driver. Om man som väljare tycker att antalet invandrare i Sverige och Sverigedemokraternas idé av den svenska kulturen är det allra viktigaste i hela världen så tycker jag att man ska rösta på SD. Men om man är intresserad av att vara med och påverka till exempel skattepolitik, skolan, arbetsmarknadspolitiken och ekonomin – då är det knappast rätt.

Sedan ska man förstås, tycker jag, vara medveten om att invandrare inte är en homogen grupp. Arbetskraftsinvandringen kostar till exempel ingenting för Sverige. Det är tvärtemot någonting som Sverige mycket direkt tjänar på. Flyktingar däremot kostar pengar, inte minst i början. Och personligen tycker jag inte att vi ska vara rädda för att diskutera flyktingpolitik och pengar, precis som vi inte borde vara rädda för att diskutera åldringsvård och pengar. Men det är också två saker som borde diskuteras på samma grunder, det vill säga: vi kan tala om hur mycket det kostar, hur det ska finansieras och arrangeras men inte huruvida vi ska ha det alls. För samtidigt som frågan hur många invandrare Sverige egentligen klarar har fått lyftas fram som politisk fråga är det få som vill diskutera hur många åldringar Sverige klarar. Alla beräkningar pekar nämligen mot att Sverige klarar av invandrarna riktigt bra men att kostnaderna för åldringarna, och framför allt bristen på personer som kan sköta äldrevården, kommer att bli ett enormt problem. Pengar från flyktingmottagningarna är inte ens i närheten av nog för att täcka kostnaderna och även om man skulle ha pengar finns det inte tillräckligt med personal. Personligen tycker jag inte att det är skäl att börja göra sig av med åldringar, utan skäl att hitta nya vägar till vård och omsorg. Vård och omsorg, det tycker jag nämligen är betydligt viktigare frågor än invandringspolitiken.

Nyhetsplock

Politiker och kompetensområde

Charlotte3 kommentarer

Folkvalda politiker ska styra vårt land. Det kan vi väl alla vara överens om. Men det finns en tilltagande tendens bland politiker att tro att de alltid vet bäst och att det liksom är för att de vet bäst – snarare än för att de representerar ett genomsnitt av folket – som de får vara med och bestämma. Justitieminister Anna-Maja Henriksson, som jag normalt har väldigt stor respekt för, uttalade sig i gårdagens och även dagens Hufvudstadsbladet angående Museiverket. Hon menar att Museiverket har för mycket makt och jag kan helt hålla med henne om att det alltid behövs diskussion om maktutövning. Men sen kommer det här:

20140821-085923.jpg

Museiverket går ju inte runt och liksom ”tycker” en massa grejer. Museiverket skyddar vårt gemensamma kulturarv och kulturmiljö. Museiverket är experter på hur detta arv och dessa miljöer bör bevaras och förvaltas och tjänar folket genom att se till att historiskt betydelsefulla platser inte får förstöras – att historien inte får glömmas. Museiverkets åsikt ska väga tyngst i dessa frågor, därför att det inte är en vanlig åsikt utan ett expertutlåtande. Sedan är det ju långt ifrån specifikt för det här fallet att folkvalda politiker inte vill rätta sig efter expertutlåtanden. Det förekommer hela tiden, och i allmänhet är det experterna som får se sig utröstade och överkörda. Se bara på den svenska skolans utveckling.

Så när jag av en händelse läste jordbruksminister Petteri Orpos svar på frågan om vad EU egentligen borde göra med all den där maten som man tänkt förstöra medan miljoner människor svälter (frågan var inte riktigt formulerad så) klickar det till i mitt hjärta av lycka. Han svarar ”[m]in kompetens räcker inte för att ta ställning till det”. Vilken oerhört smart typ! Man kan inte veta allt, inte ens om man är folkvald och minister. Men det finns experter att fråga och lyssna på. Sådana som spenderat år av sitt liv med att grundligt utforska ett förmodligen ganska snävt ämne. Fråga, och våga lyssna!

20140821-085938.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det är skillnad på politik och politik

Charlotte3 kommentarer

Studio Ett i Sveriges Radio har fällts av Granskningsnämnden. Orsaken var att de sänt en intervju med en svensk nazist från Svenskarnas parti utan att tillräckligt tydligt ta avstånd från de uttalanden han gjorde. Vid en första anblick kan man ju ställa sig frågan om inte Sveriges Radio, som ska förhålla sig partipolitiskt neutralt, borde fällas för att inte ha tydligare ha tagit avstånd från politiska uttalanden. Borde Sveriges Radio verkligen ta tydligt avstånd från politiska uttalanden? I samma veva kan man passa på att fråga sig om det var rätt att brandmännen protesterade mot att Åkesson kom till deras station eller att läkarna protesterade mot Åkessons valbesök på sjukhuset.

Svaret ligger i vad vi i dag väljer att definiera som politiska uttalanden och på en långsam men stadig process av normaliserande av extrema åsikter dolda utan politisk flagg. Möjligen har vad som är politiskt breddats delvis för att det är valår, men utvecklingen har pågått redan länge. Och jag kan erkänna att jag gillar politik och att politisera men faktum är att i en västerländsk demokrati kan alla ämnen inte vara politiska. Människovärdet till exempel. Yttrandefrihet, tryckfrihet och andra grundlagar. De är inte – de får inte – vara föremål för politisering. De är fundament i det samhälle vi lever i. Fundament i ett fritt och öppet demokratiskt samhälle.

Sakta men säkert håller emellertid fundamenten på att dras in i den politiska debatten. Man vill diskutera invandrarpolitiken men skiljer inte på asylsökande och arbetsinvandring, men däremot på invandrare med ljus hy och sådana med mörkare. Man säger att det handlar om ekonomi och integration när det egentligen handlar om ogrundade fördomar och rasism. För visst borde vi diskutera asylsökandes plats i samhället, arbetsinvandringens betydelse för tillväxten, ekonomi och integration – det är viktiga politiska frågor – men hudfärg, etnicitet och kulturell tillhörighet är det inte. Det är ämnen som inte får bli politik. Det kränker människovärdet och därifrån kan det bara barka käpprätt åt helvete.

Det var många som menade att det var fel att protestera mot Åkessons tour om man var anställd av offentligheten. Men Åkesson representerar inte ett vanligt politiskt parti. Han representerar ett parti som gör skillnad på folk och folk och som vill göra människovärde till politik. De brandmän, läkare, skolelever och whatnots som protesterade hade förstått det. Om ett politiskt program som det han representerar ska styra vårt samhälle brister de fundament det är byggt på. Det är inte ett hot bara mot etablerade partier (som vissa vill få det till) utan ett hot mot hela samhällsordningen.

Så när Sveriges Radio och annan fri media granskar Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna och andra rasistiska eller rent ut nazistiska partier är skyldigheten inte densamma som när de granskar andra politiska partier. Det är skillnad på politik och politik, skillnad på att göra omprioriteringar i samhället och på att göra omstruktureringar i fundamenten. Vi andra är beroende av att normaliseringen av extrema åsikter inte skyddas av politikens kliniska objektivitet, att journalister tar tydligt avstånd från uttalanden som är rasistiska eller på annat vis nedlåtande och att yttrandefriheten aldrig utvecklas från rätten att tala till rätten att stå oemotsagd. Därför är jag glad att Studio Ett fälldes och tacksam över att de tar det på allvar.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite kort om det där med nazister och rasister

Charlotte4 kommentarer

Medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson åker på valturné protesterar folk mot att han och andra med samma politiska inställning kommer till arbetsplatser och skolor för att sprida sitt budskap. Personligen tycker jag att det är underbart att se. Lika mycket som Åkesson har rätt att åka på valturné har de platser han besöker rätt att protestera mot det. Det är demokrati i sitt allra vackraste.

Emellanåt poppar det dock upp folk, oftast från vänsterkanten, som vill protestera mera och högre och Sverigedemokraterna beskylls för att vara nazister. Jag tror att det är viktigt att kalla saker vid deras rätta namn och Sverigedemokraterna är inte ett nazistiskt parti.

Kännetecknande för nazismen är förvisso populism och nationalism vilket är viktiga drag även i Sverigedemokraterna. Skillnaden ligger i att nazistiska partier (liksom fascistiska) understöder tanken på våld som en berättigad metod för att nå målen och att minst ett av målen är den ariska rasens renhet och överhöghet. Nazismen är också totalitär till sin natur, och vill alltså välja och stödja en ledare som ska representera hela samhället – som om samhället är en kropp och ledaren huvudet. Jag kan ha fel men jag tror inte att det är många Sverigedemokrater, varken i ledningen eller bland väljarna, som skulle ställa sig bakom det.Visst kan man hitta drag av nazistiska tankesätt inom Sverigedemokraterna, och det råder ju ingen större tvekan om att de i mångt och mycket har adopterat en nazistisk retorik. Torbjörn Jerlerup har skrivit en fantastisk bloggpost om just retoriken och då särskilt argumenten mot tiggare. Men nota bene: det betyder inte att det är ett nazistiskt parti.

Så vad håller jag på med här egentligen? Skriver försvarstal för Sverigedemokraterna? Nej, absolut inte. Sverigedemokraterna är måhända inte ett nazistiskt parti men det är i grund och botten ett rasistiskt parti som gör skillnad på människor baserat på etnicitet, hudfärg, kulturell tillhörighet – kalla det vad man vill – vilket är vackra omskrivningar för det som tidigare kallades ras. Man kan inte vara emot mångkultur utan att vara rasist, särskilt inte när man i praktiken inbegriper endast dem med samma hudfärg som en själv i den egna kulturen. Det är inte den stora andelen norrmän i Sverige man är emot, om vi säger så. Sverigedemokraternas argument vilar dessutom nästan undantagslöst på fördomar snarare än fakta och visar i allmänhet på bristande baskunskaper både i det svenska språk de vill bevara och i den svenska historia de hyllar.

Allt det är faktorer man med rätt kan angripa, men det är inte faktorer som gör ett nazistiskt parti. Den riktiga nazismen är på frammarsch i Europa och det är obehagligt. Genom att kalla Sverigedemokraterna nazister tar man, enligt mig, udden av den verkliga nazismen (som tveklöst är ytterligare ett par stövelförsedda steg mot extremism) och sätter in ett parti i en kontext där det inte hör hemma. Att sätta fenomen i fel kontext gör att de inte kan problematiseras och kritiseras eftersom de helt enkelt inte hör hemma. När man säger att Sverigedemokrater är nazister har man liksom grävt en grop åt sig själv eftersom de flesta Sverigedemokrater inte ser sig själva som nazister. Och jo, just nu är det extra viktigt att problematisera och att kritisera. Att inte häva ur sig etiketter i onödan utan att dra i de faktiska trådarna av rasism, populism och nationalism som förvrider och förvränger många människors syn på både då och nu. Det behövs nämligen.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om ”negerpojken Mabula” och det där med rasistiska maktstrukturer

Charlotte1 kommentar

Det är svårt att tala om rasism tycker jag. Inte för att det inte skulle vara ett otroligt relevant och viktigt ämne eller så, utan för att det är så känsligt. Själv är jag förstås inte utsatt. Visst händer det att ”riktiga” finnar här i Finland ber mig åka hem när de hör att jag är svensk, och visst känns det alldeles fruktansvärt, men min hudfärg skyddar mig. Jag smälter in rätt bra om jag behöver. Inte heller skriver jag så ofta om rasism. Det finns nämligen betydligt bättre folk att göra det – folk vars röster och samlade erfarenheter är viktiga vittnen.

Men så nu, när vi röjde ur en massa bråte ur uthusen och jag just höll på att tömma en hink med skräp i containern föll det här lilla bladet ut:

20140428-140006.jpg

Det är en text ur någon sorts tidskrift utgiven av en väckelserörelse (Pingstkyrkan?), gissningsvis år 1955. Texten handlar om när ”negerpojken Mabula” omfamnade kristendomen. Då, på 50-talet, var det här säkert en glädjens text. En liten negerpojke i Afrika som genom missionärernas flit och Jesus godhet funnit den rätta vägen! Räddad! Upplyst!

Men i dag när jag ser den singla till marken från containern, med de glada orden halvt sönderrivna av tidens tand, är texten någonting helt annat än ett glädjebudskap. Den är ett synnerligen påtagligt bevis på maktstrukturer, rasifiering och ordet negers förfärliga innebörd. Och även om det är svårt att tänka sig att en liknande text skulle tryckas i dag är det samma gamla rasistiska struktur då som nu.

Texten om negerpojken Mabula är inte skriven som en rasistisk text. I själva verket är det en text som på många vis hyllar Mabula; han beskrivs till exempel som ”ståndaktig” inför svårigheter. På så vis är han ett föredöme. Grejen är bara att det inte är Mabula själv som är föredömet i den här texten – han är ”den andre” i ett vi och dom-tänkande. Mabula är inte en pojke. Han är en ”negerpojke”. Med risk för att låta kategoriskt men när den här texten nådde hemmen i Sverige och svensktalande Finland på 50-talet var det säkerligen ingen som såg sig själv i lille Mabula. Mabula är ett exempel – inte ett föredöme. Föredömet i texten är istället missionären Karin, som blir så glatt välkomnad när hon återvänder till byn och som är den som får vittna om Mabulas omvändelse. Den som läser texten ska tänka på Guds storhet som sträcker sig även till små ”negerpojkar” och på vilket betydelsefullt arbete människor som missionären Karin utför, men den som de tilltänkta läsarna känner igen sig i – som de kan se sig själva i och de kan tänkas bli – är Karin.

I det ligger också maktstrukturen. Texten om Mabula ger inte honom makt över sitt eget liv – det är inte han som skriver sin berättelse – utan den är en dialog mellan vita för att berättiga att man genom mission även fortsättningsvis inkräktar på andra kulturer. Och missuppfatta mig inte nu: För det första finns det mängder av missionärer som fortfarande i dag gör ett viktigt jobb med tanke på utbildning och sjukvård i länder där sådant saknas. För det andra är rasistiska maktstrukturer på intet sätt unikt för kristenheten. Jag försöker alltså inte smutskasta varken missionärer eller kristenheten här, utan snarare visa på hur en rasistisk maktstruktur inte alls behöver födas ur eller upprätthållas av ondska.

Missionären Karin menade bara gott med sitt arbete med ”negerpojken Mabula”, liksom säkerligen Axel Burman gjorde när han skrev sin text, men för Axel och Karin låg världen öppen. Mabula blev utkastad från sitt hem (även om han ”nu är […] så glad – om mamma dör så är [han] inte orolig längre, hon går då till himlen”). Mabula var beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Mabula var beroende av sådana som Karin och Axel för att de hade makt. Och människor som Karin kan förstås inte hållas ansvariga för allt det hemska som hände i Afrika i medlet av förra seklet. Det var inte Karins fel, precis som att det inte är mitt fel – och förmodligen heller inte ert fel – att det finns rasistiska strukturer i dag. Men, nota bene, det betyder inte att det inte finns rasistiska strukturer!

När man talar om rasism går det inte att frikoppla diskussionen från det förflutna. Det duger till exempel inte att säga att man som vit medelsvensson inte menar något negativt när man säger negerboll utan att det bara heter så. Goda intentioner fråntar en inte ansvaret för ett medvetet sårande budskap. Och den där medvetenheten är viktig. Det är genom ordet ”neger” som Axel Burman i sin text visar hur Mabula inte är en vanlig pojke och det är genom ordet ”neger” som historien knyts samman. I Almquists encyklopedi över världens historia (från år 1934) kan man till exempel läsa om konflikterna i ”slavfrågan” i Amerika:

”Hela världen måste komma att likna sydstaterna, men dessa bleve på en väsentlig punkt privilegierade; här skulle alla vita förbli fria och endast negrerna, som vore födda till tungt arbete och lydnad, skulle höra till slavklassen.” (sid 370)

Kanske förstod inte Karin och Axel hur deras arbete bidrog till att upprätthålla en maktstruktur där västerländsk kultur framhölls som bättre än annan (eller så förstod de och tyckte att det var i sin ordning), och kanske såg de inte hur de genom ordval och vi-och-dom-tänkande förde sig själva till kategorin ”bättre människor” och den lille ”negerpojken Mabula” till dem som är ”födda till tungt arbete och lydnad”. Det där med rasistiska maktstrukturer var ju inte riktigt sådant som folk gick och tänkte på på den tiden. Men i dag borde vi förstå mer. I dag får man helt enkelt inte vara så blind att man inte ser hur till exempel användandet av ordet ”neger”, med aldrig så mycket välvilja, obönhörligt kategoriserar i bättre och sämre människor – de som bestämmer och de som är födda att lyda. Dels genom den historiska kopplingen – dels genom att inta positionen som den som bestämmer (”vi har alltid gjort så”) i kontrast till dem som på något sätt måste finna sig i fakta (”ta seden dit man kommer”). En rasistisk maktstruktur kan liksom inte bli tydligare än så.

 

Nyhetsplock

Att vara på andra sidan

Charlotte9 kommentarer

I morse läste jag en bloggpost om den nyliberala feminismen, om ”den extrema individualism som feminismen som rörelse dras med”.  Alma skriver att det är ett problem för feminismen att alltför många i dag nöjer sig med vad de har ur en politisk vinkel och därför slutar engagera sig politiskt. ”Istället för att kämpa för att krossa det patriarkala samhället så ska vi leva så feministiskt vi kan inom ramarna för det.” Det ges också förslag på vilka frågor som ännu måste drivas:

”Samtyckeslag, sex timmars arbetsdag, aktivt lagstadgat genusarbete på alla skolor, delad föräldraförsäkring, mer resurser till kvinnojourer, högre lön i offentlig sektor, reglering av sexism och skadliga ideal i det offentliga rummet, med mera.”

Och jag har så svårt för att skriva sådana här inlägg, där det känns som att jag kritiserar folk som jag egentligen på något plan håller med, men det är något med det här resonemanget som skaver för mig. För det första kanske det är rubriken, som frågar om man ”drabbats” av den nyliberala feminismen. Redan där känns det som en markering av vad som är en bra feminist och vad som inte är det. Om nyliberalism är dåligt så har man ringat in den bra feminismen som tillhörande en viss del av den politiska skalan.

Sedan är det några av de frågor som man borde jobba med. Egentligen tycker jag att allt det Alma nämner är viktiga frågor, men det är inte frågor som jag om jag vore politiskt aktiv skulle satsa mest på – inte för att det inte exempelvis skulle behövas mer resurser till kvinnojourer men det är inte särskilt högt upp på prioritetslistan. Att reglera skadliga ideal i det offentliga rummet ser jag mest problem med, i ärlighetens namn. Jag tycker att man ska diskutera skadliga ideal, men för att reglera skadliga ideal krävs det definitioner som vi inte har och som jag inte är säker på att vi verkligen kan nå. Ideal är ju inte beständiga, och inte synen på vad som är skadligt heller.

Så någonstans ser jag mig själv så på andra sidan. Utanför jämställdhetsarbetet. Och eftersom jag inte vill kalla mig feminist är jag väl knappast ens en av dem som drabbats av den nyliberala feminismen, så vad är jag då?

Feminismen, trots att den finns i en uppsjö olika format, är inte den enda vägen att arbeta för jämställdhet och det arbete som personer som jag gör (även om det lilla jag bidrar med mest är en piss i havet) är inte mindre värt. Jämställdhet är ett så oerhört komplext begrepp, och det får inte göras till en politiskt röd angelägenhet för att en politiskt röd feminism skulle vara den sanna vägen.

Det var bara det.

Nyhetsplock

Mänskliga rättigheter och politik

Charlotte11 kommentarer

Sedan Sveriges radio beslutat att Soran Ismail inte kan höras i morgonradio nu under valåret på grund av partiskhet har fördömandet inte varit nådigt. Själv säger Soran att beslutet var gemensamt, eftersom han har tillräckligt många plattformar att arbeta från för att hellre ta en paus från radio tills valet är över. Det är förstås helt ok. Om det hade stannat där. Sedan stoppade SR en intervju med en professor om vad opartiskhet är eftersom hon ansåg att det SR gjorde inte var att upprätthålla opartiskhet utan att fega ur – och SR tyckte inte att den anklagade parten (d.v.s. de själva) skulle ha möjlighet att bemöta anklagelserna. Trots att dessa alltså skulle föras fram i ett program de själva höll i med en gäst inbjuden av dem.

Att statliga medier är politiskt obundna är en av de absolut viktigaste grundstenarna i en demokrati. Det ska finnas ett fritt och opartiskt informationsflöde som kommer allmänheten till godo. Det här får man inte tumma på. Inte ens lite. Därför ska journalisters politiska åsikter inte få sippra in i rapporteringar.

Men så här: att aktivt verka för alla människors lika rättigheter är inte ett politiskt ställningstagande i ett land som Sverige. Alla människors lika värde är inte en politisk fråga utan en självklarhet. Att förespråka lika rättigheter och lika värde är alltså inte att ha politiska åsikter utan att stå tryggt på fundamentet som ett öppet samhälle byggs av.

Däremot har människors lika värde varit en politisk fråga. Det blev det i 30-talets Tyskland till exempel, och det är på väg att bli det i fler och fler europeiska länder. Vi såg det samma när OS kunde hållas i Sotji trots lagstiftning mot homosexuellas rättigheter då det hette att OS inte kan lägga sig i politik. Genom SD är det på väg in svensk politik också, och genom Sannfinländarna in i finländsk dito. Det SR nu mycket effektivt gör är att bidra till den utvecklingen – bidra till att göra mänskliga rättigheter till en politisk fråga. Det här brevet cirkulerar som ett brev skrivit från en ”höjdare” på SR till de anställda:

Jo, det är riktigt att journalister bör vara försiktiga på sociala medier, särskilt nu när det är möjligt för vem som helst att på ett sällan skådat sätt få ta del av personen bakom nyhetsartiklar och radioröster. Men det ska inte hindra journalister från att engagera sig i mänskliga rättigheter, människors lika värde och jämställdhet för det är inte politiska frågor och de som vill göra det till politiska frågor ska inte få stå oemotsagda. Faktum är att det borde vara en del av journalisternas arbete som politiskt obundna att ta sig an dem som vill politisera mänskliga rättigheter. Så bevaras friheten. Och de mänskliga rättigheterna.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

Charlotte12 kommentarer

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

20130430-123033.jpg

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!

Nyhetsplock

Vita kränkta män

Charlotte15 kommentarer

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera hela härvan kring Erik Almqvist och hans kompisars beteende, men så kan jag förstås inte låta bli. För det finns något väldigt falskt i att lägga hela skulden på Erik Almqvist. Och nej, jag tycker inte att det är ett mediadrev eller att rapporteringen skulle vara snedvriden, det är inte problemet. Problemet är att Kent Ekeroth, som är rättspolitisk taleman, filmade hela händelsen, gav filmen till Almqvist, stod bakom att denne manipulerade filmen och sedan förnekar att bråket skulle ha gått till så som filmen visar. Och han går fri!

Visst är det bedrövligt att Almqvist häver ur sig sådana saker, självklart ska han straffas för det, men varför begår man nu misstaget att bara titta på vad som sägs och inte också på vad som görs? Varför förblindas vi av indignationen över att någon sagt förbjudna ord så att vi inte tar itu med faran i dem som hejar på? Ekeroth håller käft, och det gör han förvisso rätt i, men den politiker som bidrar till förvanskning av filmer som sedan används i propagandasyfte, och som tycker att det är helt ok, hör inte hemma som rättspolitisk talesman. Det är dags att ta ansvar, dags att stå för vad man gör, dags att sluta skylla på media, PK, feminister och Världen och säga att det här är vad jag står för.

Dessutom finns det något tragikomiskt över vuxna, privilegierade män i maktpositioner som använder uttryck som ”blatte-lover” i samma veva som de hånar andra för deras svenska. Alltså verkligen. Ska man slakta sin egen karriär kan man väl åtminstone göra det med lite större intellektuell spänst?