Om ”negerpojken Mabula” och det där med rasistiska maktstrukturer

Det är svårt att tala om rasism tycker jag. Inte för att det inte skulle vara ett otroligt relevant och viktigt ämne eller så, utan för att det är så känsligt. Själv är jag förstås inte utsatt. Visst händer det att ”riktiga” finnar här i Finland ber mig åka hem när de hör att jag är svensk, och visst känns det alldeles fruktansvärt, men min hudfärg skyddar mig. Jag smälter in rätt bra om jag behöver. Inte heller skriver jag så ofta om rasism. Det finns nämligen betydligt bättre folk att göra det – folk vars röster och samlade erfarenheter är viktiga vittnen.

Men så nu, när vi röjde ur en massa bråte ur uthusen och jag just höll på att tömma en hink med skräp i containern föll det här lilla bladet ut:

20140428-140006.jpg

Det är en text ur någon sorts tidskrift utgiven av en väckelserörelse (Pingstkyrkan?), gissningsvis år 1955. Texten handlar om när ”negerpojken Mabula” omfamnade kristendomen. Då, på 50-talet, var det här säkert en glädjens text. En liten negerpojke i Afrika som genom missionärernas flit och Jesus godhet funnit den rätta vägen! Räddad! Upplyst!

Men i dag när jag ser den singla till marken från containern, med de glada orden halvt sönderrivna av tidens tand, är texten någonting helt annat än ett glädjebudskap. Den är ett synnerligen påtagligt bevis på maktstrukturer, rasifiering och ordet negers förfärliga innebörd. Och även om det är svårt att tänka sig att en liknande text skulle tryckas i dag är det samma gamla rasistiska struktur då som nu.

Texten om negerpojken Mabula är inte skriven som en rasistisk text. I själva verket är det en text som på många vis hyllar Mabula; han beskrivs till exempel som ”ståndaktig” inför svårigheter. På så vis är han ett föredöme. Grejen är bara att det inte är Mabula själv som är föredömet i den här texten – han är ”den andre” i ett vi och dom-tänkande. Mabula är inte en pojke. Han är en ”negerpojke”. Med risk för att låta kategoriskt men när den här texten nådde hemmen i Sverige och svensktalande Finland på 50-talet var det säkerligen ingen som såg sig själv i lille Mabula. Mabula är ett exempel – inte ett föredöme. Föredömet i texten är istället missionären Karin, som blir så glatt välkomnad när hon återvänder till byn och som är den som får vittna om Mabulas omvändelse. Den som läser texten ska tänka på Guds storhet som sträcker sig även till små ”negerpojkar” och på vilket betydelsefullt arbete människor som missionären Karin utför, men den som de tilltänkta läsarna känner igen sig i – som de kan se sig själva i och de kan tänkas bli – är Karin.

I det ligger också maktstrukturen. Texten om Mabula ger inte honom makt över sitt eget liv – det är inte han som skriver sin berättelse – utan den är en dialog mellan vita för att berättiga att man genom mission även fortsättningsvis inkräktar på andra kulturer. Och missuppfatta mig inte nu: För det första finns det mängder av missionärer som fortfarande i dag gör ett viktigt jobb med tanke på utbildning och sjukvård i länder där sådant saknas. För det andra är rasistiska maktstrukturer på intet sätt unikt för kristenheten. Jag försöker alltså inte smutskasta varken missionärer eller kristenheten här, utan snarare visa på hur en rasistisk maktstruktur inte alls behöver födas ur eller upprätthållas av ondska.

Missionären Karin menade bara gott med sitt arbete med ”negerpojken Mabula”, liksom säkerligen Axel Burman gjorde när han skrev sin text, men för Axel och Karin låg världen öppen. Mabula blev utkastad från sitt hem (även om han ”nu är […] så glad – om mamma dör så är [han] inte orolig längre, hon går då till himlen”). Mabula var beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Mabula var beroende av sådana som Karin och Axel för att de hade makt. Och människor som Karin kan förstås inte hållas ansvariga för allt det hemska som hände i Afrika i medlet av förra seklet. Det var inte Karins fel, precis som att det inte är mitt fel – och förmodligen heller inte ert fel – att det finns rasistiska strukturer i dag. Men, nota bene, det betyder inte att det inte finns rasistiska strukturer!

När man talar om rasism går det inte att frikoppla diskussionen från det förflutna. Det duger till exempel inte att säga att man som vit medelsvensson inte menar något negativt när man säger negerboll utan att det bara heter så. Goda intentioner fråntar en inte ansvaret för ett medvetet sårande budskap. Och den där medvetenheten är viktig. Det är genom ordet ”neger” som Axel Burman i sin text visar hur Mabula inte är en vanlig pojke och det är genom ordet ”neger” som historien knyts samman. I Almquists encyklopedi över världens historia (från år 1934) kan man till exempel läsa om konflikterna i ”slavfrågan” i Amerika:

”Hela världen måste komma att likna sydstaterna, men dessa bleve på en väsentlig punkt privilegierade; här skulle alla vita förbli fria och endast negrerna, som vore födda till tungt arbete och lydnad, skulle höra till slavklassen.” (sid 370)

Kanske förstod inte Karin och Axel hur deras arbete bidrog till att upprätthålla en maktstruktur där västerländsk kultur framhölls som bättre än annan (eller så förstod de och tyckte att det var i sin ordning), och kanske såg de inte hur de genom ordval och vi-och-dom-tänkande förde sig själva till kategorin ”bättre människor” och den lille ”negerpojken Mabula” till dem som är ”födda till tungt arbete och lydnad”. Det där med rasistiska maktstrukturer var ju inte riktigt sådant som folk gick och tänkte på på den tiden. Men i dag borde vi förstå mer. I dag får man helt enkelt inte vara så blind att man inte ser hur till exempel användandet av ordet ”neger”, med aldrig så mycket välvilja, obönhörligt kategoriserar i bättre och sämre människor – de som bestämmer och de som är födda att lyda. Dels genom den historiska kopplingen – dels genom att inta positionen som den som bestämmer (”vi har alltid gjort så”) i kontrast till dem som på något sätt måste finna sig i fakta (”ta seden dit man kommer”). En rasistisk maktstruktur kan liksom inte bli tydligare än så.

 

One thought on “Om ”negerpojken Mabula” och det där med rasistiska maktstrukturer

  1. I stort sett ger jag dig rätt i all du skriver om ”företeelsen negerpojken”. Men det kommer alltid ett men. I slutet av 60-talet var jag under fyra år faktiskt missionär. I det dåvarande Rhodesia. Jag var anställd av en afrikansk självständig kyrka, mina överordnade var alla afrikaner, min lön kom från Svenska Kyrkan. Mina arbetsuppgifter var många, den huvudsakliga var att organisera ett praktiskt fungerande ungdomsarbete, att utbilda ledare och Counterparts. I de områden som min kyrka arbetade i fanns tusentals ungdomar som kört fast och slängts ut ur det dåvarande skolsystemet – oftast beroende på ”lack of schoolfees”. Ett skolsystem som från första klass till gymnasiet bara var inriktat på högre och högre studier – aldrig inriktade på att möta det dagliga livet ute i byarna. När man droppade ut stod man där med sina och släktens släckta förhoppningar och enorma besvikelse,
    Vi hittade fungerande arbetssätt utbildade lokala ledare. Vi tillämpade en sorts Freirepedagogic som inriktade sig på en medvetenhet om den egna och bybornas aktuella situation -alienation i förhållande till regimen – och enkla vägar ur ett hopplöst ekonomiskt beroende av fattiga släktingar.
    Det gick ganska bra. När den stora oron kom med olika beväpnade grupper, polis och militär, som alla sköt på alla, rasade det mesta av vårt arbete ihop. Därför att de flesta av ledarna tog sitt ansvar och anslöt sig till den partigrupp som låg dem närmast, Något som jag uppfattar som ett resultat av medvetandegörande. Jag vill för säkerhets skull påpeka att alla dessa ungdomar var sedan flera generationer kristna och de flesta aktiva kyrkomedlemmar. Naturligtvis var allt inte lika idealiskt många gjorde vad proletariatet ofta gjort i hopplösa situationer – satt sig ner och söp sönder sig.
    Och inte älskades jag av alla för mitt arbete – varken av regimvita eller många afrikaner – upplevde ofta där vi bodde långt ut i bushen en omvänd rasism – som naturligtvis hade sina orsaker!

    Nu kommer det andra MEN. Språkets förändring. I den pamflett du hittade, används ett språk som människor på 50-talet förstod, man använde kända begrepp och de förväntade övertonerna.
    Klart är att negerpojken är objekt för någons handlande och med tiden har det skett en viss förskjutning i grammatiken.
    När jag 1971 återvände till Sverige (utvisad) upptäckte jag att det språk som användes i frågor som gällde, pedagogik u-landsarbete etc. Var helt nytt -jag förstod inte alltid de termer som man skällde ut mig med och själv missförstods jag ofta. Värre var det för en äldre kvinnlig kollega som rest ut på 50-talet – hennes svenska språk – det hon reste ut med – var totalt obegripligt för yngre vuxna. Hon talade i termer som ”mina svarta vänner” och ingen var längre ifrån någon sorts matriakalt klappande på huvudet än denna kvinna (det bör påpekas att den tidens missionärer tjänstgjorde i 5 år innan de reste hem för några månader och sedan tillbaka igen). Jag vill alltså stryka under att varje tid har sitt språk och begrepp -som naturligtvis är styrt av den rådande kulturen. Det går inte att helt kallt råskälla på mycket av det som då skrevs. Som barn under 40-50-talet älskade jag negerbollar och Brunbergs negerkyssar.. 1962 fick jag en rejäl utskällning då jag i samtal med en Tanzaniansk student talade om ”The Africa negro” – då hade jag i flera år som sjöman slitit i hårt kroppsarbete, festat och delat hytt med kolsvarta afrikaner och brasilianare – jag kände inget annat ord.
    Det här blev väl långt och naturligtvis färgat av mina subjektiva upplevelser -”flåt”

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s