Etikett: Nyhetskommentarer

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den onda manligheten

Charlotte51 kommentarer

Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:

”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.

Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.

Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhet och intern kontroll

Charlotte10 kommentarer

Det finns en hel del att säga om Maria Svelands slutreplik angående politisk depression, hat och feminism. För det första ställer jag mig väldigt kritisk till hennes uttalande att exempelvis Pelle Billing är ”extremistbloggare” och angående honom och likasinnade att ”ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle”. Inget av det jag läst som Billing har skrivit tyder på att han inte skulle vilja ha ett jämställt samhälle, att han inte tror på allas lika rättigheter eller att han skulle hata kvinnor. Jag känner inte honom. Kanske han då när han inte skriver mycket engagerade och omtyckta texter om jämställdhet på sin blogg är ute och kastar ruttna ägg på kvinnor och kallar kassörskan på ICA för feministhora för att hon tar betalt. Så kan det vara. Jag finner det bara väldigt osannolikt.

Det finns många olika uppfattningar kring det där med jämställdhet och ännu fler vägar att nå dit. Ingen tjänar på att företrädare för olika synsätt idiotförklarar andra vägar.

För det andra har Sveland en mycket viktig poäng i det hon skriver om hatet rent generellt. I Billings egna texter finns det inte hatretorik, men kommentarerna på hans inlägg går väldigt ofta överstyr, blir kategoriska, nedlåtande och hatiska. Sveland återger en konversation med en man på en pubkväll för jämställdhet:

””Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”

Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.

”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”

Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.

Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt.”

Nu är det säkert många som tänker att de där feministerna minsann inte är ett dugg bättre själva. Och så är det kanske också i flera fall. Men vet ni vad? Alla vi som på riktigt är intresserade av att föra den här debatten framåt har en skyldighet att reagera mot både manshat och feministhat oavsett vilken väg till jämställdhet vi tycker är bäst. Ni som ofta är på Billings eller Ströms bloggar, som gillar deras texter, som håller med om deras budskap, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. Ni som är på feministiska bloggar, som gillar feminismens idéer, som ser feminismen som framtida rättvisa, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. För som det är nu släpper feminister igenom manshat för att man inte vill bryta leden och förstöra för alla andra och jämställdisterna släpper igenom feministhat av precis samma orsak. Resultatet blir två motståndarsidor med slutna led där några få hatiska, högljudda får sätta tonen för vad som är tillåtet och som under motståndarsidans attacker skyddas av en mur av stumhet. Ingen vill vara förrädaren som bryter fronten.

Men jag är övertygad om att så länge det inte finns en intern kontroll av hatiska utspel kommer fronten att bestå och kampen mot orättvisor i samhället bli ett fullständigt meningslöst krig mot dem som vill ta andra vägar. Det måste få ett slut.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Och han klev ur sandlådan!

Charlotte11 kommentarer

Igår satt jag och suckade över hur jämställdhetsdebatten i Sverige är så åt helvete sned och att det hela mest liknar en beklagansvärd sandlådeuppgörelse om vem som tog den rosa spaden.

Och idag skriver Pelle Billing ett så sansat och snyggt inlägg i debatten att man inte kan göra annat än imponeras. Lugnt och stilla konstaterar han att somliga olikheter mellan könen inte är en effekt av diskriminering. Män och kvinnor ska inom och genom lagen ha rätt att välja hur de ordnar sin vardag och ”[o]m denna individuella frihet leder till att kvinnor och män gör delvis olika val” är ”det som en konsekvens av våra demokratiska rättigheter.”

Visst behöver man inte hålla med honom i vad han skriver, men för en gångs skull står fokus på idéer, problem och lösningar istället för på personerna som representerar dem. Då kan man driva debatten framåt utan att börja kasta sand.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kliv ur sandlådan!

Charlotte16 kommentarer

Pär Ström skriver en replik på DN:s kulturdebatt angående Maria Svelands artikel om hur hon blir politiskt deprimerad. Man kan förstås läsa Svelands artikel ur precis vilken vinkel som helst – precis som att Fan kan läsa Bibeln – och jag inser att jag kanske missade att Svelands syfte inte alls var att lyfta fram problemet med att den offentliga retoriken i större utsträckning tolererar nedvärderande språk utan att racka ner på Pär Ström. Så kan det ha varit.

Men vad som kunde ha varit en upplyst replik från Pär Ström om hur delar av Svelands argument kanske är bra medan andra kan tolkas som orättfärdigt nedvärderande av inte bara Ström utan också Pelle Billing mynnar ut i just ett sådant sorts aggressivt sandlådeepos som den offentliga debatten inte behöver. Jag menar inte att Ström inte har rätten att tycka att den insinuerade kopplingen mellan tyskt 30-tal och Ströms åsikter kan tyckas väl hård. Men läste han alls sin egen replik? ”[j]ag är inte antifeminst”. ”Det är feministerna som är anti.”

Den som är fri från synd kan ju kasta första prefixet.

De citat Pär Ström väljer att ta upp – en del av de obehagligheter som sagts om honom – borde räcka för att vilken normalt funtad människa som helst ska förstå att hans kritiker har gått långt över gränsen. Så synd då att han underblåser hatretoriken genom att skriva att ”feministerna är på defensiven. De är rädda nu. De är rädda för sanningen och rättvisan.” Vems jävla sanning och vilken rättvisa? Pär Ström faller ju själv i samma grop av floskler, illvilliga missuppfattningar och hets som han anklagar Maria Sveland för.

Jag håller med Ström om att jämställdhet måste betyda att människor har samma rättigheter, oavsett kön, men det är dags för alla att ta ett steg tillbaka och fundera inte bara över vad man vill ha sagt utan hur man säger det.

Läs gärna Bo Rothsteins kommentar på Maria Svelands artikel! Den är ett utmärkt exempel på hur man kan debattera med äran i behåll (och som intressant nog bortser från genus och istället tar fasta på politisk orientering).

Min tidigare kommentar på Sveland finns här!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ifrågasättandet och hatet

Charlotte10 kommentarer

Maria Sveland skriver ett fantastiskt intressant debattinlägg på DN om hur gränserna för vad man får göra i samhället förskjuts och hat helt plötsligt börjar tillåtas. Hon sätter fingret på något oerhört viktigt – de politiska trenderna med främlingsfientlighet, antifeminism och religionshat är farliga. I grund och botten handlar det om att se bortom kategoriseringar och upptäcka människorna bakom. Det var här det gick fel på 30-talet, som Maria jämför med, då nationalismen och framförallt rasbiologin inte bara var rumsrena utan rentav ansågs som sanningar. Försöken att dela in människor i olika fack, vare sig dessa är definierade genom tänkta raser eller politiska attribut som feminist eller rasist, gör att vi slutar lyssna på vad människorna egentligen står för och förblindas av en alltigenom påhittad struktur. För det finns lika många olika sorters feminister som det finns feminister.

Men hur ska man kunna jämka mellan yttrandefriheten och de där sakerna som man bara inte får säga? För det första måste journalister bli bättre på att ställa öppna och ärliga följdfrågor. När någon – oavsett om det är en privatperson eller en offentlig person – säger att det är bäst att kvinnor hålls hemma måste man fortsätta att fråga varför. Är det en kvinna som egentligen menade att hon önskade sig ekonomiska förutsättningar att vara hemma eller är det en kvinna som menar att kvinnorna måste vara i hemmet för att kunna fostra nästa generations arier? Skillnaden är ju ändå rätt stor.

Och vi som driver bloggar måste moderera hårt bland kommentarerna. Inte så att man inte ska tillåta kritik, men kommentarerna ska ju vara till för reflektioner kring innehållet i ett inlägg och därmed erbjuda underlag till diskussion, inte vara ett forum för hat i någon form.

Ifrågasättandet av rådande strukturer är en naturlig del av utvecklingen. I ett historiskt perspektiv ser man kontinuerligt reaktioner och motreaktioner mot gällande normer och regler, det är vad som driver samhället framåt. Det var så man fick allmän rösträtt, så kvinnorna fick börja förvärvsarbeta och så som vi vann rättigheten att säga vad vi vill. Men det var också så som Stalin kunde få järngrepp om en enorm nation och leka Fia med knuff med befolkning, så som miljoner människor kunde skickas till koncentrationsläger och så som man tog sig rätten att jaga häxor. Historien visar oss att ifrågasättandet av politisk korrekthet måste komma. Men nu om någonsin vore det på tiden att vi lärde oss någonting av det och ifrågasätter reaktionerna.

Jessica Parland-von Essen har också skrivit om ämnet!

Nyhetsplock · Vardagslivet

Grejernas uppror

CharlotteLämna en kommentar

Konsumtionshysterikritikerna och besparingsfantasterna, alla förbannade loppisbloggar och do it yourself-gurus, nu får ni inte längre stå oemotsagda.

Följande kunde idag läsas på HBL.

Nyhetsplock

Skrämselpropaganda mot abort

Charlotte15 kommentarer

I Texas inför man nu, liksom tidigare i Oklahoma och North Carolina, nya regler gällande abort. I avskräckande syfte ska kvinnorna som vill göra abort innan aborten kan göras höra en läkare analysera ultraljudsbilder av fostret och dessutom se bilder av det.

Visst, det finns en oroväckande mängd aborter som sker alltför lättvindigt och framförallt graviditeter som blir för att man inte vågar tala om hur man ska skydda sig. Men ju mer tabu man gör ämnet sexualitet, desto fler oönskade graviditeter och påföljande aborter kommer man att stå inför. Historien har visat oss att sexualupplysning och tillgång till p-medel är helt avgörande, och det är där man borde sätta in krafterna – inte på skrämselpropaganda för den som redan hamnat i en mycket tung och komplicerad situation.

Sist – men definitivt inte minst: var finns männen i allt detta? Varför ska kvinnorna – som ju ändå får utstå själva det medicinska ingreppet – hållas ensamma ansvariga för vad som per definition kräver manlig inblandning? Knappast sker de flesta aborterna bland kvinnor som lever i trygga parförhållanden, utan bland kvinnor som är ensamma och utsatta, och dessutom ofta väldigt unga. Så om man lyckas med att bryta ner en kvinna tillräckligt för att hon ska ändra sig, gå igenom graviditeten och föda sitt barn, vad finns det då för planer på hur man ska hjälpa henne vidare? Hur tryggas hennes ekonomi med ett litet barn och varifrån får hon stödet att orka i vad som även i de bästa av förhållanden är en tung period? Inte kan det vara så viktigt att föda nya barn till världen att det får tillåtas bli ett självändamål utan långsiktiga planer på hur barnen ska få växa upp till trygga och starka vuxna.

Den kvinna som tar det svåra beslutet att göra abort ska stöttas, inte skuldbeläggas, och den man som gör en kvinna gravid ska ta sitt ansvar som medskapare av ett nytt liv och vara delaktig i besluten kring vad som ska hända med detta liv.

DN, SvD, SVT, GP

Nyhetsplock

Det där med presidentvalet

CharlotteLämna en kommentar

Alldeles som väntat vann Sauli Niinistö det finska presidentvalet igår. Nu vidtar analyserna om varför Niinistö vann och inte minst om Haavistos betydelse som motvikt till Timo Soini.

Finlands politik efter 1500-talet är egentligen inte mitt område, men som boende i landet skulle jag ändå vilja inflika några saker som jag tycker saknas.

Ingen blev förvånad över att Niinistö vann. Den som för något år sedan slog upp tidningen och läste om Niinistö kunde lätt få för sig att han redan var president, och jag säger inte att han inte förtjänar posten – han har säkert jobbat jättehårt för den – men här om någon gång är det relevant att tala om förväntanseffekten. Folket har i månader fått höra att Niinistö kommer att vinna och folket ser till att det blir så.

Och vad det gäller Haavisto som motvikt till Soini glömmer många att Soini på sitt eget sätt är en outsider – inte bara för att han ser ut som Boss Nass, utan för att han är troende katolik i ett mycket protestantiskt land. Sannfinnländarnas stora framgång kommer inte på grund av de främlingsfientliga tendenserna utan trots dessa. Många sannfinnländare – på diskussionsforum och liknande – är förvisso inte särskilt positivt inställda till mörkhyade (för det handlar om hudfärg, inte nationalitet) men anledningen till att de röstade på Sannfinnländarna är att partiet för fram bilden av ett rättvist Finland där den som jobbar hårt ska bli belönad och den som inte kan klara sig själv ska få hjälp. Det är väl ett sådant Finland alla egentligen vill ha, men många traditionella partier (och då speciellt de partier åt vänster som borde ha detta som paroll) har glömt att visa hur. Sedan att Sannfinnländarnas syn på vad som är rättvist många gånger är helt åt helvete och att planerna för hjälp till behövande är nationalekonomiska katastrofer är en annan sak. Vanliga människor (mig själv inberäknad) förstår sig inte på ekonomi tillräckligt bra för att kunna ta objektiv ställning och rättvisa ligger i betraktarens ögon.

På så vis är Haavisto alltså inte en motvikt till Soini – eller ens till sannfinländarna – utan till det obehagliga diskussionsklimatet som leder till hätska utspel och nedvärderande elakheter om dem som inte uppfyller normen och som är ett betydande problem. Han representerar miljön, internationalism och modernitet och är dessutom en gentleman i alla debatter. Det hade varit intressant att se hur valet att utfallit om Niinistö inte hade haft förväntanseffekten på sin sida.

DN, SvD

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland manliga män och finska presidenter

Charlotte2 kommentarer

En av de punkter Haavistos kritiker väljer att lyfta fram i debatten om vem som är lämpligast att bli Finlands president är att han gjorde civiltjänst i stället för militärtjänst. Eftersom Finlands president också ska vara överbefälhavare anser många att en civare inte kan komma på tal.

Vad jag kan minnas var det här med militärtjänstgöring inte ett problem när man återvalde Tarja Halonen.

Men hur som helst. I dagens Husis publicerar man en stor bild där Haavisto och försvarsmaktens ex-kommendör poserar framför en bil fullastad med vad som ser ut som lokala soldater i ett land med mycket öken. Titta här! Han skulle visst kunna vara överbefälhavare! Och faktum är att som överbefälhavare skulle Haavisto möjligen rentav ha mer att komma med än Niinistö, eftersom den förre deltagit i fredsoperationer runt om i världen. Men allt det där är sådant som debattörerna på båda sidor redan vet och sliter fram och tillbaka. Och hade diskussionen gällt sakkunskaper och meriter hade den säkert sett annorlunda ut. Sånna saker kan man lättare kontrollera.

Men presidentvalet verkar just nu handla om manlighet och där är militärtjänstgöringen en viktig del. Jag hör ofta finska män skryta om sin tid i värnplikten, se ner på civare och dunka sig själva i ryggen över deras duglighet i diverse testosteronstinna uppvisningar. Riktiga män har gjort värnplikt, krälat i smutsen, klättrat berg och kastat granater. Men ändå – militärtjänstgöringen har inte varit en debattfråga i presidentvalen tidigare så varför just nu?

Att man nu väljer att lyfta fram att Haavisto är civare har ingenting med hans kompetens att göra utan är illa förtäckt kritik över hans homosexualitet. I tidningarna försöker man diskutera fakta om vem som gjort vad och fått vilken medalj, vilket säkert är det enda man kan göra, men de som mest högljutt kritiserar Haavisto som civare kommer inte att ta till sig fakta eftersom militärtjänstgöringen får stå som ett politiskt korrekt slagträ mot vad de ser som en omanlig man. Hans sexualitet rubbar ordningen i den förskönade kärnfamiljens värld där mamma, pappa och barn kan sitta i sitt pastellfärgade kök och äta husmanskost som mamma lagat.

Det där är något som Niinstö verkar ha fattat. Han ser att alla behöver någon där hemma som kan laga mat åt dem och stryka deras skjortor. Jag antar att han som riktig man menar att han ofta ställer upp för sin fru genom att laga mat åt henne och stryka hennes skjortor eftersom att han vet att hon är trött när hon kommer hem. Väyrynen hade också fattat och menade att presidentens slott behöver en husbonde.

Jodå. Debatten om vem som är lämpligast som president handlar just nu om manlighetsideal där husbondetraditionen ställs mot kärlek som trotsar alla odds.

Må bäste man vinna!

Kuriosa: Ett uttalande som Niinistös hade varit politiskt självmord i Sverige.

 

 

Nyhetsplock

Straffa den som straffas bör

CharlotteLämna en kommentar

Nu är den innebandytränare som använde de mycket omskrivna sexistiska taktikkorten polisanmäld och misstänkt för brott mot allmän ordning genom förledande av ungdom.

Ok, jag blev också upprörd över att någon kunde vara dum nog att trycka upp sådana kort. Det han gjorde var korkat men det var alla vi som skrev om det som störde den allmänna ordningen, och tillåt mig tvivla på att tränarens uppsåt på något vis varit att förleda ungdomen. Visst, man ska inte bygga träningen kring sexistiska stereotyper men det tror jag att inte bara tränaren i fråga utan större delen av hans kollegor runt om i Sverige har fattat vid det här laget.

Och den som gjort anmälan och tycker att ”det uppenbart kan misstänkas att allvarligare brott eller övergrepp mot minderåriga föreligger” undrar jag över. Den bilden som framkommer av tränaren i andra sammanhang är att han är omtyckt och så där i princip ansvarsfull (förutom den här grejen då).

Jag valde att blogga om det här då när det först uppdagades för att det inte är begränsat bara till den här tränaren. Ett språk som nedvärderar kvinnor och idiotförklarar män är ett utspritt och beklagligt fenomen i sportvärlden och ju mer vi uppmärksammar det desto större chans att det bekämpas – men vad som måste vara en kamp mot ett fenomen får inte bli en hetsjakt på en person

Straffa den som straffas bör, men i det här fallet är den extrema uppståndelsen straff nog.

SvD, Feministiskt Perspektiv, DN, GP