Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.

Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.

Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.

Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.