Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnostäder och idealism

Jag ska vara helt ärlig. Jag har inte läst Carin Franzéns bok om den höviska kärleken som kvinnlig strategi. Den kanske är helt skit, så kan det vara. Ändå vill jag kommentera Nina Björks syn på boken.

Kanske blev mitt intryck av Björks recension av Franzéns bok färgad av det totala oförstånd Björk tycks uppvisa i recensionens första del, den som handlar om Christine de Pizans Kvinnostaden som hon kallar för ”tråkig läsning” eftersom ”[n]amnen på hjältinnorna byts ut, men samma historia berättas om och om igen”. Jo. Det var liksom så man skrev. Visst kan man recensera Pizans fullkomligt enastående prestation som tråkig läsning, men då missar man helt att boken inte var ämnad för en bredare allmänhet eller som underhållning. Kvinnostaden är ett politiskt verk, skriven i en tid då läskunnighet var få förunnat och den tysta läsningen ännu var relativt outvecklad. Kvinnostadens upprepningar visar inte på författarinnans bristande fantasi utan på hennes synnerligen stora kännedom om samtida litterära traditioner och bör, precis som all annan litteratur, läsas för vad den är.

Angående Franzéns bok menar Björk att man inte ska ”hänge [… sig …] åt idealism” eftersom ”[d]ominansförhållanden bygger på pengar och vapen”. Franzén menar dock (enligt Björk) att ”dominansförhållanden inte är faktiska utan bygger på ritualer och förhandlingar, på diskursiva relationer och regleringar”. Anledningen till att Franzén hittar motsägelser i riddarromantikens idealisering av maktförhållanden är att de finns där och att en samhällelig rangordning som har verkat huggen i sten i själva verket var ett mycket intrikat och komplext nätverk av allianser där både män och kvinnor deltog. Det lilla Björk lyfter fram ur Franzéns bok ger inte mig någon som helst indikation på att resultaten skulle vara ett resultat av idealism, snarare att de är helt överensstämmande med den nuvarande diskursen och andra forskares resultat. Kvinnliga strategier under medeltiden är inte omedelbart synliga eftersom nära nog all text – Christine de Pizan var ett lysande undantag – producerades av män i manligt dominerade miljöer. Men strategierna fanns där och blir synliga för den som förstår sig på tidens uttryck och tar sig tiden att lägga pusslet.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Tänk vad ett genusperspektiv kan göra

Vi talar ju ofta om genusperspektiv, ni och jag. Igår publicerade DN en artikel om att forskare nu kommit fram till att faderskärleken är jätteviktig för barns personlighetsutveckling. Kanske till och med viktigare än moderskärleken.
Det är ett oerhört snävt sätt att redovisa resultaten.

För det första är det mest betydelsefulla resultatet i studien som DN hänvisar till inte alls sammankopplat med faderskärlek utan med hur oerhört stor inverkan föräldrars rejection – acceptance har på barn, även sedan barnen blivit vuxna, och att denna är oberoende av kulturella skillnader. För det andra skulle ett genusperspektiv på den pågående studien av faderskärlek (där resultaten alltså inte är färdiga) som DN i förbifarten tar upp vara synnerligen välbehövligt. För vad de preliminära resultaten egentligen visar är inte att könet (man eller kvinna) skulle vara den avgörande faktorn. Den avgörande faktorn är istället vilken förälder barnet upplever har mer status och prestige, vilket i de flesta fall råkar vara fadern.

Jag säger alltså inte att faderskärlek inte skulle vara viktig, för det är jag helt övertygad om att den är, men det forskningen visar är alltså inte på vikten av faderskärlek utan på barns behov av acceptans från dem som står över dem i rang. Därför är det synnerligen betydelsefullt att fråga sig vad det är som får så många barn att uppfatta fadern som föräldern med högst status och prestige.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad är väl ett namn?

På många vis är det ganska humoristiskt att en av Finlands mest högljudda och omstridda islamkritiker heter något som inte ens med lång träning, hård koncentration och en uttalshastighet som får en logikprofessor att tappa tråden går att få rätt.

Al-hallo?
Alla-ho?
Hal-alo?

Jag ger upp.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att misstolka en genusvetare

Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.

Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.

Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.

Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den man agar den älskar man inte

En av de största nyheterna i dagens Hufvudstadsbladet (Finlands största svenskspråkiga morgontidning) är att det är allt fler som fördömer aga. Numer är det nämligen bara 17 % som tycker att det är helt ok att aga sitt barn.

17 %.

En gång till: 17 % tycker att det är ok att aga sitt barn. Att lugga sitt barn. Kanske nypa, kanske vrida om armen, kanske slå lite bara det inte blir märken. 17 % tycker att de åren som gått sedan de själva var barn har givit dem rätten att utnyttja sin större fysiska styrka och maktposition för att ge sig på någon som inte kan försvara sig, någon som borde kunna söka skydd hos just dem.

Oroväckande är också att dessa 17 % som tycker att det är ok inte inkluderar dem som egentligen inte tycker att man får aga sitt barn men som gör det ändå när tålamodet tar slut.

Om vi för en stund bortser från att det är olagligt att aga sitt barn – ett faktum som inte ens nämns i artikeln – kan vi återvända till det fundamentala. Det där med att våld föder våld och att barn aldrig gör som man säger utan som man gör. Man kan inte förklara för ett barn att det är fel att göra någon annan illa genom att göra illa barnet för vad man egentligen säger är att det är fel att göra någon annan illa om någon ser. Man kan inte villkorslöst älska sitt barn samtidigt som man gör det illa.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Nyhetsstoff

På en av de finländska kvällstidningarnas löpsedlar möts man idag av den oroväckande rubriken ”Räcker korven till i sommar?”. Jag tänker mig två möjliga anledningar till den rubriken. Antingen tycker man att det har nyhetsvärde att man gjort en inventering av korvsituationen inför sommarens grillfester eller så tycker man att den hypotetiska uppkomsten av en potentiell korvbrist faktiskt är en av de mest relevanta sakerna som inträffat det senaste dygnet. Oavsett vilket går det utför för världen.

Och så vill jag passa på att slå ett slag för rojalisterna. Hade det funnits en kungafamilj att skvallra om hade det här aldrig behövt se dagens ljus.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Bloggtipset om källkritik och media

Idag slussar jag er vidare till en vetenskapsblogg om arkeologi. Om ni läst rapporteringen om DNA-analyserna av svenska stenåldersben är det obligatoriskt att också läsa det här!

Jag är inte arkeolog och definitivt inte kompetent nog att uttala mig om det bästa sättet att utföra DNA-analyser, men interrelationen mellan media och vetenskap är saker vi diskuterat förr.

Åsa M. Larsson skriver angående hur jordbruket möjligen kom till Sverige från Sydeuropa.

”[D]et allra största problemet är nog att det inte förs fram som en teori utan som ett faktum.”

Det här är något som media måste bli bättre på. Varför noteras det ingenstans att det totala antalet undersökta skelett i studien är fyra? Det kan knappast ge ett särskilt stabilt underlag för några vidlyftiga tolkningar om hur jordbruket kom till Sverige.

Och igen: Vetenskap är inte sanning! Vetenskap är tolkningar och teorier vilka är föremål för ständiga förhandlingar i relation till diskurser och källmaterial och ska inte presenteras som något annat.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Vem behöver Game of Thrones?

Hela grejen med Magnus Ladulås gravöppning är så spännande! Först öppnar de graven det borde vara och hittar skelett från en betydligt senare hittills oidentifierad familj. Sen öppnar de en annan grav, Karl Knutsson Bondes, som möjligen någon gång i tiden kunde ha blivit förväxlad med grav 1 och hittar vad som faktiskt är Karl Knutsson Bondes lämningar.

Och sen hittar de baksidan av en tegelmur från 1200-talet (som måste vara en av de första eftersom tegel kom till Sverige först i slutet av 1200-talet) under koret i kyrkan. Nu vill man kika bakom tegelmuren för att se om Magnus Ladulås kanske är begravd där. Det är så vansinnigt fascinerande att om det inte vore för att man förstör även den mest grundliga manikyr när man håller på och gräver så hade jag kanske blivit arkeolog istället för historiker.

Läs mer på SvD eller arkeologernas blogg!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

I så fall vill jag ha en bild på en kanelbulle.

En assistent till en riksdagsledamot här i Finland har på fullt allvar föreslagit att utlänningar, sexuella minoriteter och språkliga minoriteter ska bära speciella märken utanpå sina kläder. Jag tycker teoretiskt sett inte att man ska tysta ner diskussioner om svåra ämnen men. Va fan. Det här är så dumt att det inte ens förtjänar att diskuteras. Som en av dem som skulle tvingas bära ett märke för att markera att jag inte är en första klassens invånare blir jag rätt arg och tanken på att mina små barn skulle förses med en tydlig markering för att polisen lättare ska se vilka de är gör mig fullkomligt rasande.

Vi vet vad sådana märken leder till. Nu om någonsin är det dags att lära sig av historien.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Förenkling och fördumning

Ni vet hur vi ibland pratar om det där med förenklingar? Att förenklingar krävs för att förklara vår komplexa verklighet, men att långdragna förenklingar ger en skev bild.

Idag skickade en kompis en artikellänk där psykolog Tony Dunderfelt förklarar parförhållanden. Artikeln är förvisso tre år gammal, men innehållet är högaktuellt. Tony menar att människorna under årtusenden levt i traditionella parförhållanden där kvinnan inte hade en egen vilja. Detta är steg 1. I steg 2, som inträffade för ungefär hundra år sedan, fick kvinnan fullkomlig självständighet i förhållandet och mannen blev översnäll. Nu, i steg 3, ska mannen vara man, hård på det rätta sättet men samtidigt mjuk och öppen. Steg 3 möjliggörs för att basbehoven (mat och värme) är uppfyllda och det är tid för något nytt.

Tanken är intressant, men samtidigt (åtminstone i den formen den gavs i artikeln) så otroligt fördummande. Alla män och alla kvinnor vill inte ha samma sak, tänder inte på samma grejer, har inte samma behov. Det finns ingen universell logik som säger att en kvinna mår bättre när mannen sätter gränser och inga belägg för att parförhållandets kärnproblem är jämställdhet. Det är en himmelsvid skillnad mellan en man som står för vad han tycker (för det tror jag de flesta kvinnor vill ha på samma sätt som män vill ha kvinnor som står för vad de tycker) och en man som sätter gränser för kvinnan. Jag sätter mina egna jävla gränser, tack så mycket.

Och vad det gäller den historiska redogörelsen är den om möjligt ännu mer meningslöst fördummande än Pinkers uttalanden om medeltida barbarer. Ett ”traditionellt parförhållande” har ingenting med historiska realiteter att göra och det är helt grundläggande inom all historisk forskning att den dåtida familjen inte endast kretsade kring parförhållandet. Även om man diskuterar kärnfamilj versus utökad familj var det aldrig fråga om bara paret, om bara en man och en kvinna. Går vi till steg 2 och kvinnans så kallade självständighet i förhållandet under de senaste hundra åren finns det en ännu större brist. Det är först 1921 som en gift kvinna får en åldersreglerad myndighet och kan myndighetsförklaras när hon fyller 21. Om kvinnan inte är myndig är det väl ändå en god bit kvar till självständig? Lite senare under de där 100 åren då mannen varit översnäll och kvinnan helt självständig har vi hemmafrumodet, då damtidningarna fylldes av tips på hur kvinnan kunde underlätta sin makes arbetssamma vardag.

Självklart kommer parbildning idag att se annorlunda ut än vad den gjorde förr. Vi lever för första gången i en tid då kärlek (vad nu det är) får gå före ekonomisk planering, släktingarnas vilja och anrika efternamn. Dessutom är det första gången som det där valet vi gjorde när vi var rusiga av kärlek och sket i att ekonomin gick åt fanders, släktingarna grät och att kvinnans namn blev Ann Al inte måste vara för alltid. Vi har ett val att både ge oss in i och ta oss ut ur förhållanden i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Det om något borde betyda att det behövs ett ännu större utbud av olika sorters män och olika sorters kvinnor, eftersom alla inte söker samma sak.