Etikett: Nyhetskommentarer

Nyhetsplock

Jag är inte rädd för vad forskningen säger

Charlotte5 kommentarer

För några dagar sedan publicerades en debattartikel av Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist. Hon hävdade att en undersökning som Företagarna gjort angående kvinnliga vd:ar i företag visar att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal. Detta trots att deras avsikt med undersökningen varit att visa hur ”fler kvinnliga ledare leder till ökad lönsamhet och att företagen själva alltså borde ha starka ekonomiska incitament att ta tag i frågan” om jämställdhet inom företagsvärlden. Jag är förstås inte kompetent nog att avgöra vad i undersökningen som är problematiskt och vad som håller men enligt sakkunniga är det väldigt mycket av det första och ungefär ingenting av det senare.

Och jag ser inget omedelbart problem med de resultat som Thand Ringqvist framhåller från en ideologisk ståndpunkt. Det kan mycket väl vara så att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal även om det ska påpekas att det alltså inte finns forskning som visar det, eftersom den undersökning Företagarna gjort är just en statistisk undersökning och inte vetenskaplig forskning. Nej, problemen kommer först i sammanhanget som resultaten presenteras i. De ställs nämligen i konstrast till vad forskningen de facto visar. Thand Ringqvist menar att avsikten varit att visa att kvinnliga ledare är lönsamt men att resultatet blev det motsatta. Ingenting i debattartikeln visar dock detta, ens om vi accepterar att utgångspunkten – att företag med kvinnliga vd:ar har lägre vinstmarginal – skulle vara korrekt.

Om det är så att företag med kvinnliga vd:ar har en vinstmarginal på 7 % jämfört med företag med manliga vd:ar som har en vinstmarginal på 8,4 % betyder det inte automatiskt att vd:s kön avgör lönsamheten på företaget och att det inte skulle vara lönsamt med kvinnliga ledare. Allt beror ju på vad för sorts företag det är. I Företagarnas undersökning ingår 125.000 företag. I debattartikeln hävdar Thand Ringqvist att man säkrat för faktorer som bransch, eftersom det är ett faktum att kvinnor i allmänhet har företag i så kallade kvinnobranscher där man inte helt oväntat har kvinnolöner som är lägre än mäns dito. De pengar som rör sig i kvinnobranscher är av en helt annan kvantitet än i mansbranscher. I metodrapporten från Företagarna finns ett diagram under rubriken ”Branschtillhörighet” och följande förklaring:

”Som framgår av diagrammet i sig och även av den trendlinje som infogats går det inte att säga något om andelen kvinnliga vd:ar i en bransch och dess lönsamhet.”

Om det inte går att säga något om andelen kvinnliga vd:ar i en bransch och dess lönsamhet kan vi förstås inte heller säga att kvinnliga ledare negativt påverkar lönsamheten.

Dessutom, och det här kanske är det viktigaste, det finns ingenting i undersökningen som indikerar i vilken riktning påverkan går. Om det finns ett samband mellan vd:s kön och vinstmarginal måste man fråga sig om det är vd:s kön som påverkar vinstmarginalen, eller om det snarare är så att män och kvinnor tenderar till att dra sig till branscher som statistiskt har olika vinstmarginal. Forskning har påvisat endast det senare.

Om vi ändå leker med tanken på att det är vd:s kön som påverkar vinstmarginalen betyder det likväl inte att det är kvinnans kompetens som vd som är avgörande. Forskning som visat hur kvinnors företag inte går i konkurs i lika stor utsträckning som mäns indikerar tydligt att det inte handlar om bristande kompetens. Vinstmarginal är inte ett bra mått på en vd:s duglighet och är långt ifrån direkt relaterad bra ledarskap. Jag är inte rädd för vad forskningen säger, men jag är oroad över hur resultat framställs i media och de kopplingar som görs. Trots att Thand Ringqvist inte lyfter fram kvinnors kompetens som en faktor (vilket exempelvis Jens Spendrups gjorde när han menade att bristen på kvinnliga ledare bottnar i kvinnors lägre kompetens) blir ett ifrågasättande av kvinnors kompetens effekten av att framhålla vinstmarginal som direkt relaterat vd:s kön. Slutsatsen blir att det inte lönar sig för företag att ha en kvinnlig vd – trots att det alltså inte finns några som helst belägg för det. Ingenting tyder exempelvis på att företags vinstmarginal sjunker om en kvinna tar över, eller stiger om en man tar över vilket förstås hade kunnat påvisas om vd:s kön var avgörande för företagets vinstmarginal. Jag tror absolut inte att Thand Ringqvist menade att debattinlägget skulle få den effekten, men de mycket intressanta frågeställningar hon lyfter fram hamnar i skymundan för de synnerligen skakiga resultat hon bygger sin argumentation på.

Jag försöker nu inte säga att Företagarnas undersökning skulle vara felaktig, men jag hävdar å det bestämdaste att den vinkling som resultaten presenterades med inte har stöd i undersökningen och framförallt inte i forskning. Finns det ett samband mellan kön och vinstmarginal bör det förstås utredas och jag håller fullkomligt med Thand Ringqvist när hon säger att arbetet för jämställdhet måste bygga på ”solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon”. Att ange kön som den avgörande faktorn för ett företags vinstmarginal är dock inte att utgå från solida fakta.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Våldtagna kvinnor som ljuger och lyckliga horor

Charlotte7 kommentarer

Michaela på Hej Blekk! skrev ett otroligt uppmärksammat inlägg om ett löp som tidningen Metro hade. Löpet handlar om en 16-årig tjej som hittat på att hon blivit våldtagen. Mikaela pekade på det olämpliga i att lyfta fram det som förstasidestoff.

”Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter.”

Inte alldeles oväntat blev det något av en shitstorm, och om inte typ 90% av alla cyberspaces tyckare är kvinnor med manliga nicks var det främst män som inte höll med. Och problemet var väl heller inte bara att de inte höll med i sak, utan att de inte höll med om Michaelas rätt att uttala sig, feministers rätt att existera och att det existerar ett problem med sexuellt våld mot kvinnor.

Allt det här handlar om proportioner. Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, precis som det finns ”lyckliga horor” – kvinnor som är ok med att arbeta som prostituerade. Grejen är bara att dessa kvinnor är försvinnande få i jämförelse med dem som på riktigt blir våldtagna, offer för trafficking, som tvingas till liv i bordeller och gathörn. Varje fall av kvinna som ljugit om våldtäkt eller prostituerad som är ok med sin situation som lyfts upp som förstasidestoff (alltså huvudnyhet) bidrar till synnerligen problematiska strukturer. Det är dessa strukturer som sedan berättigar att riktiga våldtäktsoffer inte tas på allvar och att prostitution fortfarande har en dimension av ”fritt val” – trots att det stora flertalet prostituerade lever under slavliknande förhållanden och de flesta andra inte har något realistiskt val. På UNICEF räknar man till exempel med att 1 miljon barn (främst flickor) per år hamnar i prostitution. Amnesty menar att 150 miljoner flickor under 18 år har blivit utsatta för sexuellt våld. I Sverige inkommer det knappt 100 tveksamma våldtäktsanklagelser per år.

Det är för alla de här unga utsatta flickorna, och även lite äldre utsatta kvinnornas skull, som det inte ska basuneras ut att en tjej ljög om att hon blev våldtagen. I Sverige är det ungefär 2% av alla våldtäktsanmälningar som är falska. I högre siffror ingår fall där det helt enkelt inte finns bevis för våldtäkt. Det betyder alltså inte att man kan bevisa att anmälan var falsk, men inte heller påvisa att ett brott begåtts, eller att fallet helt enkelt inte sorterar under våldtäkt. I en stor forskningsrapport angående hur våldtäktsfall tas emot av rättsväsendet framgick det att siffran aldrig är högre än 9% i något av de 11 länder som ingick och att det finns starka bevis för att förekomsten av falska anklagelser är betydligt överskattad av dem som arbetar inom rättsväsendet vilket leder till överdriven skepsis mot dem som blivit våldtagna. Endast 10% av de äkta våldtäktsanklagelserna leder till en fällande dom i Sverige. (Läs hela rapporten här!)

Skulle man kunna argumentera för att en falsk våldtäktsanklagelse har nyhetsvärde just för att den är ovanlig? Visst. Men man ska vara medveten om att det spär på strukturerna som gör att våldtäktsoffer möts med misstro. Så ska man då inte få rapportera om falska anklagelser alls i helvetes PK-Sverige eller va? Jo. Det är klart att man får. De män (och kvinnor) som falskeligen anklagats har förstås rätt till upprättelse, och dessutom är det viktigt att de som kan tänkas se en våldtäktsanklagelse som en lämplig hämnd för någon oförrätt förstår att det är ett brott att lämna falskt vittnesmål och att det kan förstöra någons liv.

Nej, problemet är att de få falska anklagelserna får berättiga en våldtäktskultur där offer misstros. Precis som den enda lyckliga horan berättigar de hundratals miljoner kvinnor och barn som fortsätter leva i ett nät av sexuell exploatering som de själva inte kan komma loss från.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnornas makthistoria

Charlotte7 kommentarer

I dag formligen bubblar min Facebook-feed av glada tillrop med anledning av en debattartikel i DN. Den handlar om den föråldrade synen på historia som framförallt skolans historieböcker sprider, och om hur historien är full av kvinnor med makt om man bara låter bli att tro på myten om mannens excellens. Ja, allt det där är ju saker som den trogna bloggläsaren redan vet. Ni läste säkert DN:s artikel, nickade förnöjt och bah ”jojo, det där är ju precis vad Charlotte brukar säga”.

På många vis är debattartikeln nära relaterad till vad jag skrev i går, om den manliga normen. Det handlar om förutfattade meningar om vad som är viktigt och vem som har gjort det. För det finns fortfarande folk i dag (inte bland historikerna, men bland internetdebattörerna) som på fullaste allvar menar att anledningen till att kvinnor inte är med i historieböckerna är att kvinnor inte har gjort något av historiskt värde. Detta med ungefär samma logik som man hävdar att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelseposter eller kvinnliga experter att uttala sig i media. (En blindhet som i vår tid lade grunden för till exempel Rättviseförmedlingen.) Det finns någonting så oerhört förmätet i att att luta sig tillbaka och svälja ”the master narrative” utan att ifrågasätta att hälften av jordens befolkning endast på grund av sitt kön inte har bidragit till samhällsutvecklingen. Alltså. Va.

Nej. Det här är ett ämne som måste lyftas fram igen och igen och igen. Om hundra år ska inte fördelningen av utrymme för viktiga män och viktiga kvinnor vara lika sned som den är nu, och har varit de senaste hundra åren. För en synnerligen illustrativ bild hänvisar jag till ett inlägg jag skrev för ett och halvt år sedan. Här. Det är fortfarande väldigt aktuellt.

Och så bara för att jag inte kan låta bli att vara petig: Jag gillar INTE DN:s rubrik på debattartikeln, ”det var kvinnor som styrde”. Det var förstås inte bara kvinnor som styrde, på samma sätt som det inte var bara män som styrde. Hela poängen är väl att det var betydligt mer komplext än så. Dessutom står det i faktarutan att kvinnan var omyndig, vilket är en sanning med modifikation. Kvinnor under medeltiden var inte omyndiga, åtminstone inte i ordets nutida bemärkelse.

Nyhetsplock

Mänskliga rättigheter och politik

Charlotte11 kommentarer

Sedan Sveriges radio beslutat att Soran Ismail inte kan höras i morgonradio nu under valåret på grund av partiskhet har fördömandet inte varit nådigt. Själv säger Soran att beslutet var gemensamt, eftersom han har tillräckligt många plattformar att arbeta från för att hellre ta en paus från radio tills valet är över. Det är förstås helt ok. Om det hade stannat där. Sedan stoppade SR en intervju med en professor om vad opartiskhet är eftersom hon ansåg att det SR gjorde inte var att upprätthålla opartiskhet utan att fega ur – och SR tyckte inte att den anklagade parten (d.v.s. de själva) skulle ha möjlighet att bemöta anklagelserna. Trots att dessa alltså skulle föras fram i ett program de själva höll i med en gäst inbjuden av dem.

Att statliga medier är politiskt obundna är en av de absolut viktigaste grundstenarna i en demokrati. Det ska finnas ett fritt och opartiskt informationsflöde som kommer allmänheten till godo. Det här får man inte tumma på. Inte ens lite. Därför ska journalisters politiska åsikter inte få sippra in i rapporteringar.

Men så här: att aktivt verka för alla människors lika rättigheter är inte ett politiskt ställningstagande i ett land som Sverige. Alla människors lika värde är inte en politisk fråga utan en självklarhet. Att förespråka lika rättigheter och lika värde är alltså inte att ha politiska åsikter utan att stå tryggt på fundamentet som ett öppet samhälle byggs av.

Däremot har människors lika värde varit en politisk fråga. Det blev det i 30-talets Tyskland till exempel, och det är på väg att bli det i fler och fler europeiska länder. Vi såg det samma när OS kunde hållas i Sotji trots lagstiftning mot homosexuellas rättigheter då det hette att OS inte kan lägga sig i politik. Genom SD är det på väg in svensk politik också, och genom Sannfinländarna in i finländsk dito. Det SR nu mycket effektivt gör är att bidra till den utvecklingen – bidra till att göra mänskliga rättigheter till en politisk fråga. Det här brevet cirkulerar som ett brev skrivit från en ”höjdare” på SR till de anställda:

Jo, det är riktigt att journalister bör vara försiktiga på sociala medier, särskilt nu när det är möjligt för vem som helst att på ett sällan skådat sätt få ta del av personen bakom nyhetsartiklar och radioröster. Men det ska inte hindra journalister från att engagera sig i mänskliga rättigheter, människors lika värde och jämställdhet för det är inte politiska frågor och de som vill göra det till politiska frågor ska inte få stå oemotsagda. Faktum är att det borde vara en del av journalisternas arbete som politiskt obundna att ta sig an dem som vill politisera mänskliga rättigheter. Så bevaras friheten. Och de mänskliga rättigheterna.

Nyhetsplock

Det är lätt att tala kompetens när man inte behöver bevisa sin egen

Charlotte3 kommentarer

Jag antar att alla vid det här laget har läst vad Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup kläckt ur sig i Ekots lördagsintervju. Ni vet, om hur han inte är feminist, hur kvinnor inte når toppositioner för att de inte är lika kompetenta som män och det där.

Jag tycker bara att det är synd att det är den första delen som får mest uppmärksamhet. Vad han sagt kallas ”feministuttalande” av DN och i sociala medier är det rätt stort fokus på att han inte vill kalla sig feminist. I ärlighetens namn tycker jag att just det där feministuttalandet var det enda som kändes liksom ens lite ok. Han gillar inte ismer och vill helt enkelt inte kalla sig feminist. Det måste ju vara hans fria val. Man kan ju arbeta för jämställdhet och ha förståelse för feminismens frågeställningar utan att vilja kalla sig det ena eller andra. Inte heller måste man ju hålla med om att kvotering är svaret på alla frågeställningarna. Jag vill inte heller ha kvotering.

Nej, problemet är att han verkar vara fullkomligt omedveten om att begreppet ”kompetens” redan är könskodat som en manlig egenskap och att de kompetenser man söker till företagens styrelser i allmänhet är just sådana som män anses födda med. Framåtanda. Ledarskapsämne. Beslutsfasthet. Det är väl ganska självklart att man får fram fler män som uppfyller kompetenskraven om kompetenskraven redan från början är könskodade. Att kvinnor har de kompetenserna är fullkomligt självklart så länge man ser till vad de innebär snarare än själva ordet. Så länge män inte ses som självklara ledare. Ja, och dessutom är platserna ofta sådana som tillsätts internt. Man känner varandra, hör till samma seglingsklubb, samma frimurarloge, lika barn leka bäst. Man arbetar sig uppåt på rekommendation från andra. Hade Spendrups bara haft ens en grundläggande förstående för problematiken så hade han vetat att det finns massor med forskning som påvisar att kvinnor med likvärdiga eller högre meriter som män ändå klassas som mindre kompetenta och att bristen på kvinnor i toppen som kan vara mentorer och förebilder för kvinnor på väg upp påverkar kvinnors vilja att ens försöka. Dessutom hade han vetat att fler kvinnor i bolagsstyrelser inte bara är kul för kvinnor utan faktiskt har visat sig ha positiv effekt på företagens lönsamhet.

Sedan är man ju mer än lovligt borttappad om man tror att bristen på företagarkvinnor under tidigare århundraden skulle ha någonting som helst med kompetens att göra. Den kvinna som i 30 år arbetat vid sin makes sida hade inte rätt att fortsätta driva hans företag efter hans död. Ogifta kvinnor fick först år 1864 samma rättigheter som män inom det privata näringslivet, och sedan behöver man ju inte vara geni för att luska ut om det därefter automagiskt var lika lätt för kvinnor och män. Gifta kvinnor fick en allmän myndighetsålder först år 1921.

Och på tal om den globala ekonomin som Spendrup framhåller som någonting nytt och flashigt; Arabiska mynt från 800-talet har hittats på Gotland. Såatteh.

Och när jag ändå håller på: Spendrup menar att alla som bor i en demokrati ska följa lagar och regler. Till motsats från att man inte följer lagar och regler i en diktatur då eller? För det kan ju inte vara så att han pratar i floskler från en privilegierad position eller så. Att han sitter som chef för Svenskt Näringsliv är säkert helt beroende på hans otroliga kompetens, inte på att han föddes in i ett lyckat familjeföretag och därmed kvoterades in på grund av sitt namn. Bra det.

Nyhetsplock

Hej igen, Geo!

Charlotte2 kommentarer

Jag lyssnade på dig när du förklarar din kolumn. Det är bra tycker jag, att du tar dig tiden till att förklara. Till exempel förklarar du att idén till din kolumn om prostitution kom ifrån debatten om hemvårdsstödet, vilket väl inte riktigt var en koppling som jag såg som helt uppenbar. Eftersom man uppifrån vill uppmuntra (eller tvinga, beroende på hur man ser på det) pappor och mammor att dela lika på tiden hemma med barnen menar du att man är ute efter någon slags könsnivellering. Ja, och så talar du om olika familjers olika önskemål och viljor. Jag tycker också att det är jätteviktig fråga, det där om hur fördelningen av hemvårdsstödet ska se ut. Jag tycker inte heller att det är en enkel fråga, med ett självklart svar, eller ens att det otvivelaktigt är rätt lösning att dela stödet helt lika mellan föräldrarna. Felet i ditt tänk, och det som i ärlighetens namn gjorde mig heligt förbannad, är att du tror att det handlar om könsnivellering – att det handlar om biologi och mäns och kvinnors naturliga plats i ordningen som jämställdhetsideologer försöker rubba. Det handlar nämligen inte alls om vad vi är mest lämpade att göra, utan om politik, ekonomi och maktfördelning.

Att du sedan kallar prostitution för ”samma mönster” är kanske inte heller en alldeles solklar koppling, men du återkommer till att kalla indelningen i aktiva drivande män och ”försiktiga” kvinnor för uppkommen av ”naturliga skäl”. Och du får ursäkta mig om jag nu låter som århundradets akademisnobb, men när du sedan säger att belägget för denna naturliga indelning är ”omfattande fältstudier” så tänker jag att det finns ett enormt gap mellan oss som sysslar med vetenskap och journalister. Du är journalist. Du måste inte nödvändigtvis ha järnkoll på vad forskningen säger. Men att skriva en kolumn som ska baseras på vetenskaplig fakta om människan som biologisk varelse (vilket var vad du gjorde; ”hjärnforskare pekar på många betydelsefulla olikheter” – för övrigt en sanning med modifikation) och tro att ens otroligt omfattande fältstudier ska räcka till som belägg för uttalanden om sakernas beskaffenhet är ganska blåögt. Jo, du är rätt gammal, men inte tillräckligt gammal för att genom fältstudier kunna avgöra människan biologiska utveckling. Vad du ser omkring dig är inte en objektiv bild.

För när det gäller vår inställning till sexuella relationer är vi kulturella varelser i betydligt högre grad än biologiska. Bara det faktum att så många reagerade på vad du skrev tyder på det. För 150 år sedan hade säkert din kolumn bara fått nickande medhåll från mustaschprydda polisongherrar i höga hattar. Prostitution är ett nödvändigt ont, hette det då. Och det är det här som gör mig och andra rätt trötta och sura, att du förklarar manlig överordning (i formerna sexuell frihet på bekostnad av kvinnors välbefinnande samt större rätt till förvärvsarbete) med biologiska drifter. Med att män bara är så och att samhället borde rätta sig efter det. Men vet du vad? Män är inte sånna för att män i allmänhet är inkapabla att rätta sig efter samhällets regler snarare än sina biologiska drifter, utan för att de kommer undan med det. För att män som du berättigar andra mäns beteende – säger att det är sånna de är.

Ja, och din beskrivning av det historiska skeendet att det har setts som dåligt att män har hoppat mellan olika kvinnor, för att båda föräldrarna ska hjälpa till att sköta barnen, vet jag inte var du har fått ifrån. Visst vet du väl att män inte straffades för att de gick till prostituerade, och att de i de allra flesta länder fortfarande kan göra det inte bara utan rättslig påföljd utan även nästan utan sociala stigma? Och att det du säger om att kvinnors sexualitet ses som ”fin” och inom familjen har att göra med att det under väldigt lång tid varit straffbart för kvinnor att ha sex utanför äktenskapet, inte att jämställdhetsivrare eller moraltanter tycker att kvinnors sexualitet är finare med typ blommor och satinlakan. Jag säger inte att du inte gör rätt som tar upp diskussionen om huruvida det är rimligt att straffbelägga dem som köper sex – det är väl en diskussion man skulle kunna föra ur vinkeln hur man bäst ska komma åt att hjälpa dem som far illa av att sälja – men att göra det utgående från mäns biologiska drifter är mest bisarrt. Det finns män som har biologiska drifter som driver dem till våldtäkt eller som gör att de tänder på fyraåringar men det betyder inte att samhället måste anpassa sig efter det. Samhället behöver inte tillhandahålla våldtäktsmän med skrikande fruntimmer, eller pedofiler med avklädda barn. För det är ett ovedersägligt faktum att de allra flesta som är prostituerade far mycket illa. Globalt sett är de flesta offer för trafficking och många hålls instängda under slavliknande förhållanden. Samhället har, enligt mig, en betydligt större skyldighet att skydda dessa kvinnor än vad det har att tillgodose mäns behov av att utnyttja dem. Det är inte några ”stackars män”, som du säger. De som köper sex gör det frivilligt. Du får gärna tycka synd om de män som inte har ett tillfredsställande sexualliv, för det kan ju vara en jäkla trist sits, men de är inte offren när man diskuterar prostitution.

Det var bara det jag ville säga. Att jag tycker att det är synd att du får ta en massa skit även för saker som du inte menade. Det du menade hade räckt bra.

Vänliga hälsningar

Charlotte

Kulturkrockar · Nyhetsplock

På tal om sex å sånt

Charlotte18 kommentarer

I gårdagens Hbl publicerades en text av journalisten Geo Stenius. Sin utomordentligt dåliga vana trogen har Hbl nu lyft in texten (som ännu igår förmiddag var fri) bakom betalmur, men här är ändå länken. Stenius text handlar om ”sex å sånt”. Det är ju ett kul ämne. Men särskilt kul är det inte att läsa Stenius text.

Han börjar med att meddela att han själv ”aldrig frekventerat (?) prostituerade” (exakt vad frågetecknet implicerar vet jag inte, kanske han är osäker på hur ofta han varit) för att han inte tycker att betalning ska vara en del av det sexuella spelet. Vidare menar han att ”jämställdhetsideologerna” förvisso arbetat med lika löner men att arbetet numer mest verkar gå ut på att ”komma tillrätta med” männens ”störande manlighet”. Därifrån går han vidare med att hävda att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är tydligast i sexualiteten, men också att männens sexualitet är något fult och kvinnornas något fint. Sedan serveras vad evolutionspsykologer brukar hänvisa till: att män i sin iver att fortplanta sig nöjer sig med att nuppa vad helst kommer i deras väg medan kvinnor är betydligt mer selektiva. Kopplingen till prostitutionen är som följer:

”Jag misstänker alltså att tanken att straffa män som besöker prostituerade bottnar i traditionella moraliska värderingar snarare än en önskan att minska prostitutionens negativa drag. Detta ligger dessutom i linje med den könsnivellering som jämställdhetsideologin nu förefaller sikta mot. Också kvinnor hamnar ju nuförtiden i kläm, vilket debatten om hemvårdsstödet visar.”

Vi börjar från slutet: i Finland vill man minska på hemvårdsstödet, vilket är det stöd en förälder får för att vara hemma med sitt barn i tre år. I praktiken är det nästan uteslutande kvinnor som utnyttjar hemvårdsstödet. Därför är det, i praktiken, också då kvinnorna som liksom skulle hamna i kläm. Stenius föreställer sig ”nämligen att många kvinnor känner ett biologiskt behov av att ta hand som sina barn när de är mycket små” men att jämställdhetsideologerna nu vill ”med ekonomiska medel tvinga män och kvinnor till att spela samma roller också i de fall där varken mannen eller kvinnan vill det”. Vi lämnar just den biten där, och konstaterar bara det lustiga i att en äldre herre talar om vad kvinnor känner biologiska behov av och ser det som en bättre grund för hur ekonomiska medel ska fördelas än exempelvis jämställdhet.

Vidare hävdar han att ”män och kvinnor vill vara tillsammans för att de är olika” och att ”[p]rostitution finns […] till därför att män inte hittar sitt biologiska liv på ett fullödigt sätt”. Därför bör människor i stället vara schyssta mot varandra snarare än att ”ge en känga åt männen och deras otrevliga drifter.”

Så. Andas. Lugnt och fint. Vi arbetar vidare i punktformat.

* Stenius envisas med att ställa biologi (alltså fakta) mot ideologi (som alltså inte är fakta) för att göra sin poäng. På så vis underbygger han sin egen åsikts legitimitet och presenterar den som logisk fakta snarare än den rena åsikt det faktiskt råkar vara. Billigt och fult.

* De ”fakta” han bygger sin argumentation kring är att män vill knulla runt och kvinnor vill vårda sina små barn och att det bara är så som män och kvinnor fungerar, vilket det alltså inte finns övertygande bevis för. Ett större geografiskt perspektiv, och/eller historiskt perspektiv skulle ge vid handen att sexualitet och barnavård kan arrangeras på en enorm mängd sätt och att de senaste 100 årens västerländska mönster på intet sätt respresenterar vad vi skulle vara biologiskt mest lämpade för.

* När han menar att den manliga sexualiteten är ful och den kvinnliga fin får jag krupp. Visst, jag förstår hur man kan göra den tolkningen nu när den manliga sexualiteten för första gången i den västerländska historien börjar omfattas av liknande restriktioner som den kvinnliga i samtiden. Men går vi tillbaka 100 år så existerade knappt kvinnlig sexualitet rent officiellt och går vi tillbaka ytterligare lite i tiden så ägde närmaste anhörig man kvinnans sexualitet för den var så stark att kvinnan själv inte kunde kontrollera den. Ett sexualbrott mot en kvinna var ett brott mot hennes make eller fader. Att kvinnor ens skulle kunna begå sexbrott är en nyhet, historiskt sett. Är det något som varit fult är så det kvinnlig sexualitet.

* Stenius misstanke att samhällets vilja att straffa män som besöker prostituerade skulle bottna i något slags traditionell moral är så världsfrånvänt att jag knappt tror att det är sant att han skrivit det. Vi lever i det första samhället som öppet straffar män som går till prostituerade. Det är inte traditionell moral, det är ett feministiskt drivet nytänkande där vad som tidigare kallades fallna kvinnor numer tillerkänns samma människovärde som andra. Där kvinnor som har sex inte ska straffas. För det kallas inte för världens äldsta yrke för intet. Prostitution har funnits i alla tider. Men de kvinnor som var prostituerade saknade värde som människor. De var en vara, och är det fortfarande i de flesta fall, och de lyxprostituerade som gör bra business eller de kvinnor som valt yrket av fri vilja är oerhört få till antalet. Hur kan man vara så blind att man anser att mäns rätt att följa biologiska drifter (som dessutom inte bevisats vara större än kvinnors dito) går bortom kvinnors rätt till ett värdigt liv?

* Detta konstanta framställande som mäns sexualitet som någonting som samhället ska byggas kring gör mig vansinnig, särskilt när man försöker framställa det som fakta att män vill ha en massa sex hela tiden och att alla andra bara har att rätta sig efter det. Våldtäktsfallet i Lund som ogiltigförklarades eftersom rätten inte tyckte att det gick att avgöra att mannen hade haft för uppsåt att våldta, och att kvinnans konstanta nejskrikande och bönfallande mycket väl kunde ha tolkats som del av akten hör samman med det här tänkandet; män behöver sex så mycket att de inte kan förväntas ta ansvar för sina egna handlingar eller kvinnans utsatthet. Om män nu vill ha så himla mycket sex hela tiden kan de väl ha det med varandra istället. Så gjorde de gamla supermanliga grekerna, så det vore en anrik lösning.

* Den andra sidan av ”män vill alltid ha sex”-myntet är förstås att alla män de facto inte alltid vill ha sex. Som Johanna Koljonens kampanj Prata om det med all önskvärd tydlighet visade finns det massor av män som upplever obehag i den där gråzonen mellan frivilligt och ofrivilligt sex, som kanske egentligen inte skulle vilja men som gör det ändå för att de tror att det förväntas av dem. Dessutom hjälper det knappast manliga våldtäktsoffer att få höra om den drivande manliga sexualiteten hela tiden.

* Manlig sexualitet är inte fulare än någon annan sorts sexualitet men prostitution handlar inte bara om manlig sexualitet utan om (framförallt) kvinnlig utsatthet. De kvinnor som har mycket sex, vare sig det är helt frivilligt eller inte, råkar fortfarande ut för slutshaming och för den kvinna som varit prostituerad eller som arbetat inom porrindustrin finns ofta inga vägar ut. Det är inte könsnivellering att försöka hjälpa dessa kvinnor (och dessutom rör det även barn av båda könen) utan ett upprättande av kvinnors människovärde oberoende av tidigare sexuella upplevelser. Det är inte känga åt mäns otrevliga drifter utan en uppmaning till alla att låta lagar stå över biologiska drifter. Det borde män också kunna klara.

*Slutligen om den ”störande manligheten.” Vi har ett samhälle som fortfarande är uppbyggt kring mannen som norm, vilket väl kanske inte är så konstigt om vi betänker vilka som suttit som beslutsfattare under de senaste typ 1000 åren. Det finns många drag av dagens manlighet som är mycket problematiska (och jo, det finns det med dagens kvinnlighet också) och som genom den manliga normen likväl tillåts vara standard. Att man måste ta plats på andras bekostnad (vilket ses som ett manligt drag) för att vara en god ledare istället för att vara bra på att lyssna in och kompromissa (vilket ses som ett kvinnligt drag) till exempel, trots att det senare lika gärna skulle kunna göra en riktigt bra ledare. Att vara krigisk, att inte ge vika, ståndaktighet, drivenhet och så vidare, är alla manliga drag som i dagens samhälle förvisso fortfarande premieras men som heller inte skapar något direkt trevligt samhällsklimat. Ja, och så finns det äldre herrar som skriver i stora välrenommerade dagstidningar om hur prostitution berättigas av att mäns biologiska drifter måste tillgodoses och som tror att de gör det med faktagrund. Det upplever åtminstone jag som en väldigt störande del av manligheten. För mig är det nämligen inte så stor skillnad på vad Stenius gör, och vad min lärare gjorde när killarna på mellanstadiet tafsade: en klapp på huvudet och en förklaring om att män är sådana. Det räcker inte.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gott nytt 1814!

Charlotte17 kommentarer

I dagens Hufvudstadsbladet, år 2014, finns ett långt inlägg på debattsidan om hur kvinnoemancipationen drivs för långt (för den som har tillgång till vad som döljs bakom betalmuren finns insändaren här). Det är skrivet av en äldre dam, som menar att emancipationen var ”nödvändig på sin tid” men att den numer drivs ”ända in i vettlöshet”. Hon förespråkar att kvinnor hålls hemma och sköter om barn och hushåll. För kvinnorna skulle det ge mängder av fördelar, ”inget dubbelarbetande, […] trygghetskänsla för barnen, nöjda äkta män”. För att samhällsekonomin ska gå ihop föreslår hon skattelättnader för män med hemmafruar. Detta nya arrangemang (som enligt skribenten alltså är nytänkande och inte alls osar patriarkalt 1800-tal) skulle skapa de jobb som behövs för att dagens stackars marginaliserade ungdomar ska kunna få ta plats på arbetsmarknaden. Jag förutsätter att dessa ungdomar inte är unga kvinnor.

Så jag kontrollerade datumet på tidningen ett par gånger till. 2014. Ett nytt år. År 2014. Och folk föreslår fortfarande på fullaste allvar att samhällets alla kriser kan lösas av att män får förvärvsarbeta i fred och att kvinnor sköter barn och hushåll.

Och jag försöker verkligen att inte låta nedlåtande här men va fan.

Jag håller också med om att ”hemmamammans arbete är en aktningsvärd karriär liksom vilken som helst annan”, men det där med att emancipationen gått över styr kan jag bara inte förstå. Emancipation handlar ju inte bara om arbete, eller ens om rösträtt. Emancipationen handlar om att kvinnor ska ha samma tillgång till maktmedel som män, de ska få styra över sin egen ekonomi, sin egen kropp, sitt eget liv. Den dagen man på samhällsnivå återigen börjar sätta kön som grundläggande indelning kring vilken samhällsfunktion man tillåts fylla har vi inte skapat ett nytänkande samhällssystem att frälsa oss alla, utan återgått till äldre tiders nedvärdering av kvinnors kvaliteter. Missförstå mig inte. Jag hör att hon (och andra som tänker i samma banor) menar att kvinnors sysslor i hemmet inte ska vara mindre värt än männens arbete, och det är en jättefin tanke, men det fungerar inte så på riktigt. Inte någonstans, någon tid, har det funnits ett marknadsekonomiskt samhällssystem med endast förvärvsarbetande män som inte skulle uppfatta förvärvsarbete som i grunden drivande av all samhällsutveckling och i förlängningen alltså mäns samhällsinsats som av högre värde.

Ja, och så finns det en massa tekniska småsaker med det systemet också. Så länge man och kvinna kommer överens fungerar det prima. Men om mannen vill ha skilsmässa och kvinnan inte kan något annat än sköta hushåll och barn, vad händer då? Vilken man skulle vara villig att ta över försörjningen av någon annans familj? Och om kvinnan vill ha skilsmässa, hur ska mannen kunna sköta barnen om han aldrig gjort det? Eller ska det in en ny kvinna i hushållet? Och vad ska man göra med homosexuella, singlar, barnlösa (frivilligt eller inte)? Det här är heteronormativiteten i sin allra mest destruktiva form. Ett samhälle anpassat endast för mamma, pappa, barn. Ett samhälle där bara mannen tillåts vara drivande och utvecklande. Ett samhälle där kvinnan är beroende av mannen.

Dessutom är jag en av många kvinnor som inte trivs med att vara hemma och sköta barn – som får klåda och klaustrofobi. Att vara hemmamamma är säkert underbart för den som trivs med det, precis som att brevbärare är rätta yrket för den som tål tidiga morgnar och vill ha lediga eftermiddagar, präst är bra om man tror på Gud och läkare inte ska svimma av att se lite blod. Men att bara ett enda av alla olika yrken ska stå öppet för dem som är kvinnor går jag inte med på. Skribenten hävdar att det ”vi kvinnor vill ha av männen är respekt och förståelse för vårt värde som intelligenta och tänkande människor”. Nej. Det jag vill ha är min frihet att göra vad jag är bra på, oavsett mitt kön. Respekt och förståelse för mitt värde vill jag ha för att jag är en intelligent och tänkande människa, inte för att jag är kvinna – och män är inte automatiskt skyldiga mig någonting.

Skribenten menar också att vi kvinnor inte kommer att få respekt och förståelse för vårt värde så länge som vi ”fordrar att få leva på samma villkor som männen och tävla med dem på arbetsmarknaden”. (Hej då emancipationen! Välkommen manliga förmyndare!) Men grejen är den här: om någon har svårt att visa respekt och förståelse för mig för att jag inte vill vara hemmamamma är det inte mitt problem att lösa. Det är inte upp till mig, eller någon annan kvinna, att försöka anpassa sig till vad män (eller tanter) tycker är lämpligt beteende för att få den respekt jag förtjänar om detta lämpliga beteende går bortom att vara en schysst typ – om detta ”lämpliga beteende” inkluderar begränsningar av min rörelsefrihet, min klädsel, mitt yrkesval, min person.

Och det är väl här någonstans som jag undrar var alla mansrättsaktivister och papparättsmänniskor tar vägen, för samtidigt som skribenten påstår att samhället inte gynnas av kvinnors kompetenser på arbetsmarknaden blir följden att barn inte behöver sina pappor. Om någon måste vara hemma och sköta barnen för att skapa arbetstillfällen för ungdomarna kan det väl lika gärna vara papporna? Eller vilken som av föräldrarna? Eller fortkortad arbetsvecka för alla? Statusen på sysslor som att sköta hushåll och barn måste höjas, jo, men det gör man inte genom att skicka hem alla mammor som att det vore det enda som kvinnor klarar av. Det ger inte respekt. Det ger inte förståelse. Och åtminstone i det här hushållet skulle det inte ge varken glada barn eller nöjd äkta man utan bara en mycket frustrerad kvinna. Det enda som skribenten med sin insändare lyckas övertyga mig om är att emancipationen fortfarande inte är så självklar som man kunde hoppas – att det ännu finns mycket att göra.

Det här är år 2014. Och jag tänker fortfarande inte rätta in mig i ledet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det här med att popularisera sina resultat

Charlotte13 kommentarer

Det ingår i en forskares uppgift att delge allmänheten sina resultat. Så är det, och så måste det vara. En del forskare vill jobba mer med popularisering (jag är en av dem) och andra inte. Att viss popularisering, exempelvis intervjuer och pressmeddelanden, är självklara betyder dock inte att det är helt oproblematiskt, vilket visades med all önskvärd tydlighet i fallet med Gunilla Krantz och de stora rubrikerna om hur en genusprofessor försöker tysta debatten.

För det första: Även om det ingår i en forskares uppgift att delge resultaten får forskaren ingen extra ersättning för det. När ett forskningsprojekt tar slut tar även pengarna och tiden för just det forskningsprojektet slut och de flesta har redan ett nytt projekt i startgroparna. Att sätta tid och kraft på debatt och diskussion bortom att delge resultaten och göra några intervjuer är alltså sådant forskare sedan gör för sina egna pengar på sin fritid.

För det andra: Forskning som röner stor uppmärksamhet har inga extra monetära anslag för att handskas med den uppmärksamheten. Det finns alltså ingen pool av pengar och tid att ösa ur för att kunna reda ut missförstånd och feltolkningar som görs i media.

För det tredje: Svårigheterna med att reda ut missförstånd och feltolkningar gör att forskning som råkat ut för liknande ligger rätt risigt till. Eller alltså. Forskningen är ju redan gjord och färdig, men ryktesspridningen efteråt kan krossa en karriär. Jag säger absolut inte att det skulle hända med Krantz, men när ledarbloggen på SvD menar att hon försöker tysta resultat och att forskningen är ideologiskt driven är det inget som gynnar hennes karriär. Dessutom är det direkt felaktigt eftersom hon inte vill tysta resultaten (dessa gjordes ju fritt tillgängliga för allmänheten) utan den snedvridna debatten som följde på resultaten. När Krantz sedan inte ville att varken hon eller forskningsresultaten skulle användas i debatten menade många att hon försökte lägga locket på. Men grejen är att debatten om mäns utsatthet i partnervåld inte bottnade i deras resultat utan i något sorts uppdämt behov av debatt om genusforskningens ställning. Resultaten från studien bekräftar alltså att kvinnor i betydligt större utsträckning än män är i behov av vård och hjälp till följd av partnervåld. Att det faktum att män och kvinnor i ungefär samma utsträckning rapporterar att de utsatts för våld när exempelvis knuffar räknas in (vilket egentligen inte är en nyhet, liknande resultat har kommit i andra länder långt tidigare) förändrar inte att effekten av våldet inte är densamma för män och kvinnor. (Men det blir mer om just det en annan gång, så vi skippar den diskussionen just nu!) Vad som förväntades av Krantz var alltså att hon i egenskap av professionell skulle, på sin fritid, ta en debatt hon inte startat.

För det fjärde: Att popularisera resultat är inte på något vis meriterande för en forskare. Visst, det ingår i uppgiften, men forskaren tjänar alltså ingenting på det varken i meritförteckningen eller i lönekuvertet. Det betyder att bra uppmärksamhet givetvis kan hjälpa till att skapa ett namn, men också att dålig uppmärksamhet kan ge en svårskakad stämpel.

För det femte: I allmänhet blir man heller inte forskare för att man tycker om att stå i strålkastarljuset och de flesta av oss har mycket begränsad eller ingen utbildning i eller erfarenhet av att handskas med media. Detta i samband med att de flesta dagstidningar har skurit ner sina vetenskapsredaktioner till ett patetiskt minimum och att även välrenommerad dagspress slänger sig med rubriker passande skvallerpress (typ ”män är bättre än kvinnor”) skapar en mycket osäker position för forskare. Facebook, bloggar och Twitter gör dessutom att medias roll som förmedlare av resultat blir ännu mer komplicerad. Resultat som redovisas i media kan få en otrolig spridning, och det är klart att spridning ligger i medias intresse så länge klick in på deras sidor förvandlas till pengar. Den stora risken är det dock inte media som tar, utan forskaren.

För det sjätte: Så snart forskning handlar om genus står det patruller redo att hacka den i bitar. Sällan skriks det så mycket om skattepengar och forskares skyldigheter som när det gäller genus. Många forskare är säkert helt oförberedda på hur kontroversiellt genus fortfarande kan vara, för inom forskarvärlden är det nämligen inte alls kontroversiellt utan fullkomligt självklart som kategori. När drevet gick mot Gunilla Krantz lyfte man inte fram att hon är läkare och docent i folkhälsovetenskap. Hon har exempelvis forskat om hur man ska förebygga HIV bland ungdomar i Pakistan och hur ungdomars trauma av våld behandlas i Rwanda. Allt som då fick betydelse var att hon sysslade med genus och att hennes forskning därmed liksom skulle vara ideologiskt driven. Att genusvetare sedan drar sig för att, så att säga, ”ta debatten” är knappast underligt. De har ingenting att vinna men allt att förlora på att ge sig in i smeten.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Längdskillnader och ifrågasättandet av dogmer

Charlotte23 kommentarer

Nu har jag äntligen hunnit titta på Vetenskapens värld, det där avsnittet om hur det kommer sig att det finns en längdskillnad mellan män och kvinnor. Och jag måste säga att jag är jätteimponerad över att de sände ett sådant program och över hur de lät ifrågasättandet av vad som betraktats som fakta få stå i fokus. Det är för just de här sakerna som genusvetenskapen behövs. Som med Lucy, som förutsattes vara en kvinna för att hon var liten och därför bekräftar att kvinnor alltid varit mindre än män i ett klassiskt cirkelresonemang. Ett annat exempel på hur våra nutida fördomar om kön påverkar resultaten är Bäckaskogskvinnan som först bedömdes vara en man – hon begravdes med jaktredskap – men efter osteologiska undersökningar visade sig vara flerbarnsmor.

I Vetenskapens värld tar de också upp myten om att män måste vara större för att de utför fysiskt mer krävande uppgifter. I diskussioner på nätet har jag många gånger stött på männens fysiska styrka som förklaringsmodell för (och ibland även berättigande av) patriarkala samhällssystem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; kvinnors uppgifter har varit minst lika fysiskt krävande som männens. Förmåga till hårt fysiskt arbete har inte ett positivt samband med status, utan snarare tvärtom. Att män skulle ha ekonomiska (och tidigare även politiska och juridiska) fördelar av sin större fysiska styrka, vilket de har än i dag med argument som att män arbetar mer, hårdare och med mer avancerade uppgifter, har ett betydligt större samband med värderingen av arbetsuppgifter än med fysisk styrka. Därmed finns det heller ingen evolutionsbaserad grund för att män på grund av sina uppgifter borde vara större och längre än kvinnor.

Därmed inte sagt att jag är helt övertygad om att det är så enkelt att det bara handlar om mat, det vill säga; kvinnor får så pass mycket mindre mat än män att de är kortare. Att mattillgång har stor betydelse, och att kvinnor världen över har sämre tillgång till proteiner än vad män har råder det väl knappast något tvivel om. Men att kvinnor rent generellt föredrar långa män ligger det ju också en hel del i. Inte för att skriftliga källor kan ta oss längre tillbaka i tiden än några tusen år, men bra män beskrivs ofta som resliga och ännu i dag hör man kvinnor som inte vill dejta korta män för då kan de ju inte ha på sig sina högklackade skor (I know, man bah wtf.).  Vilken påverkan idealiseringen av långa män kan ha haft (och om den egentligen fungerar som argument utanför den västerländska kulturkretsen) låter jag vara osagt, men jag tycker inte att man helt kan avfärda det som en faktor heller. Dessutom finns det, vilket framkom i programmet, en grundskillnad i längd baserad på tillväxtmönster. Det som mattillgången skulle kunna förklara torde alltså vara en ganska liten längdskillnad – inte varför kvinnor inte är större och längre än män. Det tyckte jag kanske inte framgick helt tydligt.

Ja, och så vill jag bara säga att jag tycker att det är märkligt hur just den här delen av Vetenskapens värld fick så stor genomslagskraft. Nästa del i programmet handlade om hur Grönlands inlandsis smälter i takten 18.000 Cheopspyramider (ett mått jag känner att jag kan relatera till betydligt bättre än kubiknånting) förra året och folk sitter där med sina popcorn och bah ”jävlar vad mycket is asså, helt sjukt att det kallas Grönland”. Det där med att vi på riktigt håller på att förstöra vår planet är liksom inte så relevant. Men så är det någon som menar att kvinnor systematiskt har förfördelats och att tidigare stereotypa tolkningar av könsroller kanske inte är så självklara och då kastar man popcorna, sliter tag i sitt tangentbord och knapprar iväg dödsdomar åt den helvetes genusvetenskapen. Men kanske det bara är de kretsarna jag rör mig i.