Etikettarkiv | Musik

Seriöst, ni måste gå och se det här!

I går kväll var det dags för Exaudios konsert Trädgården. Och härrimingud så det var bra!

Inte nog med att det musikaliskt var örongodis – fantastiska röster utnyttjade på absolut bästa sätt med perfekt insikt i hur enskilda röster kan kombineras för att skapa någonting större – och att scenframställningen var förtrollande vacker. För själva berättelsen var vad som satte sig i själen. Det var inte en berättelse om bara Fredrika Runeberg utan om alla kvinnor som sätter sina drömmar åt sidan för andra och annat.

”En fågel satt fångad i en gyllene bur” sjunger de, och jag ser mig själv. ”[D]är karga små blommor i lysande färger, vittna om livet som trotsar och består”.

flyg min dröm

Text: Bertel Gripenberg

Jag sitter som trollbunden. Ser Fredrikas kamp för att få skriva. Känner hennes förtvivlan och frustration. Jag har levt den. Jag lever den. Den pockande, lockande driften att skriva, skriva, skriva som måste tystas, dämpas och anpassas till barn, till hushåll, till en makes viktiga schema. Att hela tiden stå lite på kanten av sig själv, stjäla tid för att få vara den man är.

bara ord

Musiken strilar rakt in i mitt hjärta. Orden flyter ihop med mitt inre. Hennes längtan är min. Hennes tystade röst är min. Och när den lilla statyn som har symboliserat Runeberg dör gråter jag. Tänker på alla kvinnor som lever tystade, vid sidan av, halvt dolda bakom och lovar stilla att aldrig, aldrig tolerera det.

en början

Text: Catharina Östman

För den som är snabb finns det ännu en chans i dag att gå och se Exaudio i Helsingfors, klockan 14 på Sandels. Gör det! Ytterligare en chans finns för den som hellre åker till Åbo nästa veckas lördag. Och det här inlägget är inte sponsrat. Jag skriver det här för att den här konserten är något av det starkaste och mest omtumlande jag varit med om. Ta chansen!

Mina fördomar och tuffar brudar i lyxförpackning

För ett tag sedan klickade jag runt på Spotify i jakt på ny (för mig), bra musik att lyssna på. Av en händelse råkade jag se de här två brudarna, Aly och AJ.

Och min första tanke var någonting i stil med ”nej föfaen int tänker jag lyssna på nå jävla putande blondbruttor heller” och min andra tanke mer i linje med mitt underliggande förakt för hela det utseendefixerade, överproducerade hell hole som är mainstream musikindustrin.

Det hade kunnat sluta där, men det gjorde det inte. Jag bestämde mig nämligen för att utmana mina egna fördomar. Läsa lite mer. Lyssna lite.

Och holy crap, Batman!

Den här systerduon gör sin egen musik, med sin egen stil och ett sjuhelvetes drag. Att de råkar vara snygga och se ut som bimbos har ingenting med saken att göra. Det här två är superbra musiker och förtjänar inte att bli förpassade till dum-blondin-som-bara-lever-på-sitt-utseende-lådan som alltför många kvinnor hamnar i. Numer kallar de sig för 78Violet, på Spotify finns det även som Aly & AJ. Videon är rätt skit, men till deras försvar ska påpekas att de utvecklats enorm med tiden – ytterligare ett tecken på bra artisteri.

Tjejer som trummar

Under de år som jag har drivit den här lilla bloggen har det varit en hel del män här och förklarat för mig hur det kommer sig att kvinnor ibland tycks ha svårt att ta sig uppåt i karriären. Mest handlar det om att kvinnor i grund och botten inte är riktigt lika bra som män och ett av de exemplen som getts har varit att kvinnor förstås kan försöka bli trummisar precis hur mycket de vill men anledningen till att det inte finns (kort disclaimer: det finns!) riktigt bra kvinnliga trummisar är att kvinnor naturligt inte är lika starka som män. Och medan jag lyssnar på Sarah Stones cover av Lordes Royals tänker jag att anledningen till att så många män tycks tro att det finns fullkomligt naturliga, biologiska, vanligt logiska förklaringar till att kvinnor har svårt att ta sig uppåt är att dessa män inte förstår vad som egentligen krävs. Vad som egentligen liksom är talang. För att vara trummis krävs det till exempel inte någon särskild fysisk styrka. I själva verket gäller det alla toppositioner där män är överrepresenterade; ingen av dem kräver något som män av naturen har mer av. Det vara bara det.

You can call me Queen Bee
and baby I’ll rule.

PS: Läs för allt i världen inte kommentarerna under hennes video där män mansplainar hennes trummande och kommenterar hennes utseende. Sinnesfrid, people. Läs inte.

Gammal kärlek rostar aldrig

Här sitter jag och läser medeltida donationsurkunder och återupptäcker min stora kärlek till Lars Winnerbäck. Jag vidhåller att de första två skivorna (Dans med svåra steg från 1996 och Rusningstrafik från 1997) är de bästa. Dessutom älskar jag Risajkling som egentligen var den helt första, men den utkom nog bara som demo. Jag hade den på kassett. På den tiden när kassetter var coolt.

Det går inte att välja en favorit bland låtarna, men Av ingens frö spelades många, många gånger under mina besvärliga tonår. Så många gånger att jag tydligen fortfarande kan hela utantill. Båda skivorna (och hans senare, som jag inte alls tagit till mig lika starkt) finns på Spotify.

Du lyssnar tyst till ingens röst,
Men du har rock n’roll i dina bröst.

Vi tittar på The Voice of Finland

Tilda leker sångtävling.

Tilda: Mamma! Jag ä hon den dä Klistel!
Jag: Jasså?
Tilda (går in på rummet, ställer sig på sängen och sjunger så högt att fönstren skallrar)
Jag (försöker behålla allvaret som en liknande tävling kräver)
Tilda (kommer ut ur rummet, håller upp fyra fingrar): Nu ha ja vunnit så HÄÄÄÄL många vännel! De fål ta hand om babyn föl hon kan inte ta hand om sej sälv hon bala ähähähäh å ja gick vidale. Nu ska ja tävla igen!

Det lär nog ta ett tag innan hon somnar ikväll…

Och gärna plusgrader!

Dagar när det är 17 minusgrader och lätt vind är vanligen inte dagar då jag tycker om Finland, eller finländare, eller folk av något slag egentligen.

Men efter att ha sett Flashmob Finlandia med sin skönsång hylla Pekka Haavisto som tilltänkt vinnare av vad som måste vara den renaste och mest sakliga presidentkampanj jag någonsin sett är jag så oerhört stolt över mitt nya hemland och dess fantastiska befolkning. Oavsett vem som blir Finlands nästa president blir han det över en nation som visat sin styrka – inte med vapenmakt och dominans utan med med flashmobs och tolerans. Visst finns det hopp om en bättre morgondag!

 

Daisy Jack och Sahara Hotnights

Gårdagen fylldes av spänd förväntan inför Sahara Hotnights spelning på Svenska Talande Klubben. Så här i efterhand tänker jag mig att 6 timmars maratonlyssning redan innan spelningen kanske var lite att ta i, men taggad var jag.

Förbandet var Daisy Jack, ett band från Vasa som jag aldrig hört talas om. Jag säger bara: Wow. Sångerskan Krista Siegfrieds är överallt samtidigt och är så satans cool att jag genast bestämmer mig för att bli rockstjärna när jag blir stor. Hennes röst fyller ut hela rummet, det är tajt och det är tufft. Men även om Krista tar mycket plats (och man gärna vill att hon gör det) är det inte på bekostnad av de övriga bandmedlemmarna. Det är som att de är en konstfylld ram runt hennes tavelbild. Deras singel, Perfect Crime, kan man lyssna på här. Jag gillade de flesta låtarna, de är starka, fartfyllda och perfekt framförda. När Krista så sjunger On my mind, tillägnad hennes döde pappa, blir det väldigt personligt. Hon känner den, smärtan, och låter oss få veta hur det känns. Då vill jag gå hem till barnen. Men jag stannade och det är jag glad för. Daisy Jack är ett band att hålla ögonen på!

När så Sahara Hotnights steg upp på scen var det som om de inte riktigt kunde matcha Daisy Jacks oförblommerade energi. Därmed inte sagt att det inte var bra. Sedan jag senast hörde något från dem live (och det ska erkännas att det var många år sedan) har de blivit oerhört professionella, men inte för den skull avståndstagande från publiken. De flesta låtarna var nyare material, som förvisso är bra, men jag hade gärna hört några fler äldre låtar också. Nu var det bara (och rätta mig om jag har fel) Quite a feeling som var från någon av de första två albumen.

Generellt om Svenska Talande klubben kan man säga att det under konserterna nästan kändes lite väl mycket som Finska Tigande Klubben. Jag är väl medveten om att finnar inte visar sin uppskattning på samma sätt som svenskar. Eller alls. Men om man är på konsert skadar det ju inte att åtminstone applådera mellan låtarna, fast jag förstår att det är svårt om man stått med armarna i kors så länge. Alternativt kan man flytta sig åt sidan och låta oss som vill få skutta, tjoa och ha fest.

För övrigt vill jag verkligen berömma arrangörerna för en bra ljudnivå. Så sällan numer kan man gå på rockkonsert och slippa ha öronproppar, för är det inte paradoxalt att gå och lyssna på något som man måste ha öronproppar för att inte bli skadad av. Igår klarade man sig galant utan, och då blev ljudet också så mycket bättre, klarare och trevligare. Ytterligare en positiv sak var att folk i allmänhet inte var alltför fulla. Det gick lugnt till och det var trevlig stämning. Precis när vi skulle gå var det dock någon som hade klättrat upp på en av de gamla spårvagnarna som är dekoration. Note to self: det får man inte.

Kuriosa: Carl Haglund var där. Väl? Alla såg nästan likadana ut så det var svårt att se skillnad.

Ni som vill ha mer (och det vill man väl?) kan se videoklipp här. Där finns också länkar till hela spelningarna.