Vardagslivet

Daisy Jack och Sahara Hotnights

Gårdagen fylldes av spänd förväntan inför Sahara Hotnights spelning på Svenska Talande Klubben. Så här i efterhand tänker jag mig att 6 timmars maratonlyssning redan innan spelningen kanske var lite att ta i, men taggad var jag.

Förbandet var Daisy Jack, ett band från Vasa som jag aldrig hört talas om. Jag säger bara: Wow. Sångerskan Krista Siegfrieds är överallt samtidigt och är så satans cool att jag genast bestämmer mig för att bli rockstjärna när jag blir stor. Hennes röst fyller ut hela rummet, det är tajt och det är tufft. Men även om Krista tar mycket plats (och man gärna vill att hon gör det) är det inte på bekostnad av de övriga bandmedlemmarna. Det är som att de är en konstfylld ram runt hennes tavelbild. Deras singel, Perfect Crime, kan man lyssna på här. Jag gillade de flesta låtarna, de är starka, fartfyllda och perfekt framförda. När Krista så sjunger On my mind, tillägnad hennes döde pappa, blir det väldigt personligt. Hon känner den, smärtan, och låter oss få veta hur det känns. Då vill jag gå hem till barnen. Men jag stannade och det är jag glad för. Daisy Jack är ett band att hålla ögonen på!

När så Sahara Hotnights steg upp på scen var det som om de inte riktigt kunde matcha Daisy Jacks oförblommerade energi. Därmed inte sagt att det inte var bra. Sedan jag senast hörde något från dem live (och det ska erkännas att det var många år sedan) har de blivit oerhört professionella, men inte för den skull avståndstagande från publiken. De flesta låtarna var nyare material, som förvisso är bra, men jag hade gärna hört några fler äldre låtar också. Nu var det bara (och rätta mig om jag har fel) Quite a feeling som var från någon av de första två albumen.

Generellt om Svenska Talande klubben kan man säga att det under konserterna nästan kändes lite väl mycket som Finska Tigande Klubben. Jag är väl medveten om att finnar inte visar sin uppskattning på samma sätt som svenskar. Eller alls. Men om man är på konsert skadar det ju inte att åtminstone applådera mellan låtarna, fast jag förstår att det är svårt om man stått med armarna i kors så länge. Alternativt kan man flytta sig åt sidan och låta oss som vill få skutta, tjoa och ha fest.

För övrigt vill jag verkligen berömma arrangörerna för en bra ljudnivå. Så sällan numer kan man gå på rockkonsert och slippa ha öronproppar, för är det inte paradoxalt att gå och lyssna på något som man måste ha öronproppar för att inte bli skadad av. Igår klarade man sig galant utan, och då blev ljudet också så mycket bättre, klarare och trevligare. Ytterligare en positiv sak var att folk i allmänhet inte var alltför fulla. Det gick lugnt till och det var trevlig stämning. Precis när vi skulle gå var det dock någon som hade klättrat upp på en av de gamla spårvagnarna som är dekoration. Note to self: det får man inte.

Kuriosa: Carl Haglund var där. Väl? Alla såg nästan likadana ut så det var svårt att se skillnad.

Ni som vill ha mer (och det vill man väl?) kan se videoklipp här. Där finns också länkar till hela spelningarna.

En kommentar på “Daisy Jack och Sahara Hotnights

  1. Jag erkänner villigt att jag ibland eller rätt ofta lyssnar på konserter som en rockpolis med armarna i kors och gärna längst fram i mitten, ibland mer på sidan, beroende på hur bra jag känner till bändet. Lite skaka takten med ena benet Ett annat sätt att njuta av musik på än skuttandes 🙂

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s