Etikett: Men jag tar gärna en bakelse

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite kort om jämställdhetens varande

Charlotte1 kommentar

De här sakerna som vi talar om ibland och som ofelbart drar till sig folk som menar att det inte alls står till så i världen, typ att den vita mannen är normen och att det innebär mindre eller större svårigheter för dem som inte är vita män. Att det finns en våldtäktskultur som begränsar främst kvinnors utrymme och som vi alla är en del. Att vårt sätt att behandla våra barn som om kön vore den mest avgörande faktorn för vem de är skapar stereotyper som kväver alla de barn som inte identifierar sig med könsstereotypen. De där sakerna. Ibland när jag ser mig omkring på bilder av mysiga män i röda flanellskjortor som ler stort mot kameran och hjälper sin femåriga son på med prinsessklänningen då kan jag nästan inbilla mig att alla de där sakerna, den manliga normen, våldtäktskulturen, könsstereotyperna, inte finns.

Men anledningen till att jag kan få de där ljuvliga stunderna av allt-är-bra-med-världen, och att en del gång på gång på gång kan komma och protestera mot existensen av sådant som manlig norm, våldtäktskultur och könsstereotyper är att vi varje dag aktivt arbetar mot dem. Ibland märks de knappt, för att vi är medvetna om dem och har kommit en väldigt lång väg för att göra dem till mindre framträdande delar av vår kultur. Nästan som att det inte finns mässlingen längre. Det finns knappast några föräldrar i vår generation som är rädda för mässlingen, som uppfattar den som ett problem, som har sett sitt barn få röda fläckar och förstått att det är början till slutet. Men egentligen finns ju mässlingen överallt omkring oss. Vi drabbas bara inte för att vi är vaccinerade. Ändå dör hundratusentals personer varje år i mässlingen i länder där vaccin inte finns tillgängligt.

Samma sak är det med den här jämställdheten. Jämställdhet är inget man når fram till, står nöjd vid mållinjen och skriker SCORE! Anledningen till att vi kommit så långt är den stora medvetenheten, det hårda arbetet, och att vi inte lutar oss tillbaka och tror att det kommer att hålla i sig av sig självt.

Det var bara det.

Här är en bild på en katt.

20131109-140824.jpg

Vardagslivet

Så blir jag inte årets mamma i år heller

Charlotte7 kommentarer

I dag skulle jag komma till Vilhos skola för att han skulle på hälsogranskning. För det första var jag 10 fashionabla minuter sen. Dessa 10 minuter förlorade jag när jag insåg att jag måste duscha innan jag går ut. När jag kom ut till bilen (med hårborsten i väskan och den välgenomtänkta planen att jag skulle borsta håret medan jag körde till skolan) och såg mig i backspegeln var det inte en trevlig syn. Sminket som jag inte tagit bort i går kväll hade bara till hälften runnit av i duschen. Den fantastiskt bra eyelinern jag har (sitter som berget!) hade så smått börjat lösas upp och låg i prickar (som också satt som berget) runt ögonen. Mascaran hade runnit ner och kantade påsarna under ögonen.

Eftersom jag redan var sen var det bara hoppa in i bilen och försöka tänka att skolsyster säkert frågar alla föräldrar om de har drogproblem och inte bara de som är sena till hälsogranskningarna och ser ut som Courtney Love en söndagsmorgon. Så kom jag på den lysande idén att jag skulle veva ner rutan och ta regnvatten från utsidan av bilen och tvätta rent ansiktet med. Medan jag körde. Det hade säkert fungerat bättre om bilen varit ren, vilket den efter några månader på höstiga lantvägar om sanningen ska fram kanske inte riktigt var. Därefter försökte jag skrubba bort leran och sminket med mitt blöta hår. Det gick inte heller jättebra. Så jag borstade håret och försökte de sista hundra metrarna till skolan frenetiskt skrapa bort smink och smuts. De ställen som därefter inte var sminkprickiga var rödrandiga. På något vis kändes det jävligt zen.

Och sedan fastnade tuggummit som skulle dölja att jag inte hade borstat tänderna på min torra underläpp när jag skulle presentera mig för skolsyster. Tur att allt var som det skulle med mitt begåvade vackra barn. Jag hade nog inte fått många poäng.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om sommarmat och att betala för sina synder

Charlotte18 kommentarer

Sommaren är kanske inte direkt den tid då man äter allra nyttigast. Om vi säger så. Sommaren gick i matorgiernas tecken och nu när jag för första gången på några månader måste ha riktiga kläder på mig (istället för den svarta, sketna bomullsklänningen som har tjänat som anständighetens förkämpe kombinerat med handduk och torktrasa hela sommaren) känns det att jag inte direkt är samma form som innan sommaren. Eller. Samma form kanske. Men bredare. Definitivt bredare.

Och så läste jag på den fantastiska Baksidan om att jag inte är den enda. Inte för att jag egentligen trott att jag var den enda, men när man står där och försöker knäppa de helvetes byxorna som satt perfekt för några månader sedan och som nu endast med våld går att få på så känns det ibland så. Som att man är den enda fläskgrisen som inte klarar av att hålla sommarkilona borta.

För det är också så att de där extra kilona egentligen inte utseendemässigt stör mig speciellt. Jag kommer inte att köpa kort på gymmet, anmäla mig till core-mega-burn-fitt-rumpa-gympa eller hoppa på någon diet bara för det. Så snart jag återgår till att äta regelbundet och inte bara tårta så försvinner de där kilona. Det brukar vara ungefär lagom till jul, då jag sedan äter upp dem igen, för att bli av med dem till maj och sedan äta upp mig under sommaren. Mitt eget lilla viktkretslopp som håller mig konstant en bit bort från att göra mig av med alla graviditetskilon – med lika delar syndande och botande men helt fritt från dieter, bantning och hets. Jag tror nämligen att så länge jag känner mig hyggligt nöjd med den jag är, så är dieter bantning och hets betydligt farligare för min hälsa än extrakilon.

Egentligen var det nog bara det jag ville säga. Att jag har gått upp i vikt under sommaren och att jag inte tänker få panik för det. Och att det faktum att det är så svårt att skriva ett sånt här inlägg eftersom det inte innehåller något ”jag misslyckades med ätandet under sommaren och nu är jag så jävla go och pepp och hej och hå till gymmet, häng med alla BRUDAR” gör att det känns viktigt att säga. Det innehåller inget ”jag vet att jag gjorde fel men jag ska tvinga mig tillbaka”. För jag misslyckades inte med ätandet. Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat. Och jag avskyr gym och gympa i alla format med precis samma passion som när jag i fyran vägrade göra cirkelträningen. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Så där. Ett sånt inlägg som jag själv hade behövt läsa för 10 år sedan när jag levde i en konstant känsla av misslyckande med allt som rörde mat och träning. Så där. Misslyckande är en känsla. Inte ett universellt faktum.

20130822-110023.jpg

Nyhetsplock

Det var inte jag, det var patriarkatet

Charlotte2 kommentarer

Ibland när man (läs: jag) lyssnar på och läser diskussioner om patriarkat blir man (läs: jag) lite förtvivlad över att termen används så lösryckt. Och inte minst för att termens faktiska innebörd och stora användning inom forskningen undermineras i förhållande till samhällsdebatten. Jag minns inte vems föreläsning jag satt på när jag i kanten av mitt block kladdade följande:

”Patriarchy is the context, never the cause.”

Patriarkatet är kontexten, aldrig anledningen. Det tycker jag är oerhört viktigt att minnas när man diskuterar genusfrågor. Anledningen till orättvisor mellan könen beror inte på patriarkatet utan på aktörerna – på oss. Lösningen är därmed heller inte att ”krossa patriarkatet” utan att förändra oss själva. Det var bara det jag ville säga.

Nyhetsplock

Troll, fotboll och flator

Charlotte12 kommentarer

Jag antar att alla har redan har sett Jack Werners tweet med några utvalda reaktioner om svenska damernas insats i fotbolls-EM. Om inte så ska ni göra det. Därefter ska ni, om ni inte redan gjort det, läsa Hans G Andersson utmärkta bloggpost om vad som hände när han artigt och uppriktigt frågade männen bakom de där tweetsen vad de egentligen menade. Och jag måste erkänna att jag sitter här och riktigt myser över hur fantastiskt bra både Jack och Hans och mängder av andra smarta människor har hanterat det här. Visst, det har funnits vrede (och tillbörlig sådan) men också den där livsviktiga diskussionen om vad det egentligen är ok att säga och inte.

För de flesta som skriver tweets som dem Jack i dag satte strålkastarljuset på är nog ganska övertygade om att de aldrig kommer att behöva stå till svars för vad de skriver. Att det inte gör något. Att det är ok att skämta. Det är ok att skämta, men det är inte ok att häva ur sig precis vad fan som helst och sedan alltid dra bara-skämt-kortet när någon tar illa vid sig. Och kalla mig humorbefriad, men jag ser inte det roliga i att kalla landslaget för horor, flator och kossor. Det finns liksom inte ens någon finess i det. Bara stereotypt förakt. Det är inte kul.

Sedan verkar det också som om en del tror att problemet här är att tweeten är riktade mot kvinnor och att kvinnor är heliga (kossor). Så är det förstås inte. Problemet är att det är professionella kvinnor som i sin yrkesövning förminskas och föraktas på grund av sitt kön. Som hånas för sitt utseende och som trycks ner på grund av sin sexualitet. Det är inte ok. Det hade inte varit ok, eller roligt, om det hände herrlandslaget heller. Men det är förstås också en del av problematiken att det inte tycks hända herrlandslaget, och på så vis är det givetvis en fråga om specifikt kvinnors utsatthet.

Ytterligare en sak som kommer upp är att en del viftar bort dessa unga män som troll, personer som bara är ute efter att provocera. Och den här attityden att man inte ska mata trollen, att vifta bort folk som skriver nedlåtande skit, den förekommer, ironiskt nog, ofta även bland dem som själva skriver nedlåtande och kategoriska kommentarer (som på den här bloggen): ”bry dig inte om den där som just skrev lite värre än vad jag gjorde och fokusera nu istället på att svara på mina anklagelser mot dig”. Att kalla någon som beter sig som en fjortis gjorde på den tiden jag var ung och Internet inte var allemansrätt för troll löser ingenting. Att kategorisera dem som troll tar inte bort det klimat de bidrar till, det höjer inte den där ribban de försöker riva ner. Särskilt inte om personerna faktiskt står med sitt riktiga namn och en bild. Jag tror nämligen inte att det är rätt väg att vifta bort sådana kommentarer, att försöka tysta ihjäl nedlåtande tweets. Jag tror att det är rätt väg att ifrågasätta, att vända strålkastarljuset mot dem, att tvinga till ansvarstagande. För jag är övertygad om att en av de största anledningarna till varför folk skriver sådana saker är för att de kan. Därför är det vår uppgift att visa dem att det inte funkar – att se till så att nedlåtande, kategoriskt skit inte är en lätt väg att ta.

Jag är också övertygad om att många dem som skriver så aldrig ens har reflekterat över vad de skriver. Som den unga kille som konfronterades med sin egen tweet och trodde att problemet var att han kallat hela det svenska fotbollslaget för flator och att kritiken mot hans tweet bottnade i att han borde ha skrivit homosexuella. Medan man då funderar på huruvida man borde skratta tills man kissar på sig eller gråta och dunka huvudet i tangentbordet över världens oförstånd kan man passa på att sakligt och trevligt förklara. Förklara att det inte hade varit bättre om han skrivit homosexuella. Förklara att han inte ska uttala sig om andras sexualitet. Och förklara att den tweeten var på fel sida gränsen. Det är en bra start.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Rasistiska strukturer

Charlotte2 kommentarer

Via Twitter hamnade jag på Ivar Arpis Ledarblogg och ett inlägg om Sveriges rasistiska struktur. Han menar att tron på en rasistisk struktur är den nya sortens arvsynd:

”Det kristna Syndafallet innebar att ingen människa är fri från synd – ursynden bor i oss alla. Att påstå något annat är högmod. I vår sekulära tidsålder har den ersatts med en kolonial ursynd. Genom att förneka att en strukturell rasism genomsyrar samhället, att man själv inte är rasist, är inget mindre än modernt högmod.”

”Men i dag handlar det om se den Andre som ett offer, i ett permanent underläge, för alltid fjättrad vid historiska orättvisor. Därför anses vissa av oss behöva bedriva en ständig exorcism för att bli av med vår ”strukturella rasism”, och alltid medvetandegöras om vår ursynd. Något annat vore som sagt högmod.”

Och jag tycker att han gör ett klassiskt misstag när man talar om strukturer (förutom det numer standardiserade jämförandet med religiösa aspekter). Han förutsätter nämligen att om man bor i en rasistisk struktur är man rasist och skyldig – om man inte är motsatsen, den Andra, och därmed ett offer. Strukturer fungerar inte så. Det vill säga; det kan finnas en rasistisk struktur men alla behöver inte vara rasister. Att vara rasist är ett ställningstagande, ett aktivt val. Att vara rasist är inte brist på ställningstagande. Men, och det är här strukturerna kommer in, även alla de där som ”inte har något emot invandrare” och som egentligen ”inte tycker att hudfärg har någon betydelse” är med och upprätthåller den rasistiska strukturen. Den som inte aktivt motverkar den, upprätthåller den.

Det är inte arvsynd och jag tycker inte heller att det är någonting som alla människor alltid och hela tiden måste tycka är väldigt, väldigt viktigt. Men ju fler som är medvetna om hur de påverkar strukturerna, ju fler är det som kan påverka till det bättre. Det handlar exempelvis om saker som att ”hudfärgat” är vitt, som att underlagskrämernas mörkaste är för vita människor med solbränna, som att strumbyxor är för vita ben. Det är banala saker som de flesta av oss inte kan påverka, men även de här banala sakerna bidrar till en rasistisk struktur: en struktur där vit är default setting, där det är lättare att vara vit än något annat. En struktur där vithet premieras. I grund och botten handlar det om att se sitt eget privilegium och att förstå att mycket av det den som är vit tar för givet är beroende av den där vitheten.

Men att tro att man alltid har det bättre och lever lyckligare bara för att man är vit är förstås felaktigt. Precis som att man inte kan köpa lycka är vithet inte en garanti för lycka. Däremot gäller samma som för den som har pengar: det blir lättare. Den som har gott om pengar behöver inte oroa sig på samma sätt som den inte har pengar, inte göra samma vardagliga anpassningar, inte fundera lika mycket över framtiden. Den som har mycket pengar kan skapa sin omgivning på ett sätt som den som inte har pengar inte kan göra. Den som är vit är en del av sin omgivning på ett sätt som den är inte är vit kanske inte är. Och jag känner mig som en rasist bara för att jag skriver så. Blir rädd att folk ska tycka att jag är förmäten. Men jag tror ändå att det är sant. Att jag som är vit har lättare för att passa in, inte alltid, men ofta. Och så länge det är så, så länge min hudfärg ger mig fördelar, så har vi en rasistisk struktur.

Det ultimata exemplet på den rasistiska strukturen för mig är att jag är invandrare här i Finland. Jag kom hit, blev gravid, levde på bidrag, betalar mindre i skatt. Just allt det där som man brukar beskylla somalier för. Ändå räknas jag inte på riktigt som invandrare. Min hudfärg är nämligen default setting. Min hudfärg ger mig fördelar. Vi har en rasistisk struktur som automatiskt sorterar invånare efter hudfärg.

Vardagslivet

Ta det som en katt

CharlotteLämna en kommentar

Det är ganska nervöst här hemma nu. Om lite drygt en månad tänkte vi att flyttlasset skulle gå från förorten ut på landet. Vi packar så smått och vi städar som tokar. Det är nervigt och spänt och bubbligt och bråkigt. Ibland önskar jag att man kunde ta det lite mer som en katt.

IMG_6882”Ta du dina foton av det välstädade rummet. Låt inte mig störa.”

Historikerns historier · Nyhetsplock

Tankar om invandrare, invandring och det svåra i att vara nationalist

Charlotte1 kommentar

Det är mycket tal om invandring just nu, i kölvattnet av Husbykravallerna i Sverige. Förutom att jag verkligen skulle vilja se någon av de rasister som nu skriker att det är så typiskt jävla invandrare att hålla på och slåss och sånt, fundera över statistiken beträffande gruppen mäns inblandning i våldsdåd och höra vad vi bör göra åt det problemet, funderar jag mycket över min egen situation.

Jag är ju trots allt invandrare. Därför blir jag alltid extra förbannad när någon lite löst skyller på invandrarna, så som man gjort i samband med Husby. Inte för att de därför skyller på mig, utan tvärtom: att jag i allmänhet exkluderas ur gruppen invandrare för att jag ser rätt mycket ut som en random finländare. Det samma gäller talet om hur invandrarpappor är auktoritära. Är pappor som flyttat från Norge till Sverige alltså mer auktoritära än svenska pappor? Eller? Inte det? Så vad i hela helvete är då en invandrare om det inte är en person som invandrat?

Som invandrare i Finland tänker jag extra mycket på de här sakerna i dag, när människor, just nu, samlas inne i Helsingfors för att protestera mot det hat som svenskspråkiga möter i det här landet, de mordhot ”svenskvänliga” och svensktalande journalister utsätts för. Och så undrar jag om det inte måste vara jävligt svårt att vara fundamental nationalist. Som när man står i Finland och skriker att man vill bevara Finland finskt utan en tillstymmelse till eftertanke kring vad som egentligen är finskt. Tänker de här människorna också protestera mot Starbucks kommande till Helsingfors? Mot McDonalds? Mot pizza? Pasta? Potatis? Rättssystemet? Kristendomen? Skriften? Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att hitta det finska Finland som man vill bevara? Det måste vara svårt att vara nationalist och försöka bevara sin egen kulturella särart och sin egen glamorösa historia, inte minst eftersom alla finska historiska källor är skrivna på svenska.

Men ibland verkar det som att finskheten har väldigt lite med historia och nationen och desto mer med språk att göra. Hur många av oss som pratar svenska i det här landet har inte någon gång fått höra att man i Finland minsann talar finska? Men då är vi tillbaka vid frågan om vad som egentligen är finskt, om språk trumfar nationalitet för nationalisten (och då kan man ju fråga sig hur undermålig finska man får ha innan man inte längre är finne; särskrivningar? stavfel? grammatiska fel?) eftersom många svenskspråkiga finländare räknar sin släkt många hundra år tillbaka i tiden – betydligt längre än vad många finskspråkiga finländare klarar (särskilt om de inte kan läsa de svenska källorna). Och om det inte räcker med att vara tjugoåttonde generationens invandrare för att man ska få vara finländare, då blir det banne mig inte många finländare kvar i det här landet.

Och som första generationens invandrare från Sverige till Finland funderar jag också mycket på hur svenska nationalister ställer sig till utvecklingen här i Finland. Tycker svenska nationalister att det är helt i sin ordning att svensktalande i Finland mordhotas, att det liksom är sådant man måste räkna med om man sysslar med kulturblandning även om denna kulturblandning pågått i typ 800 år? Eller har det någon betydelse att våra länder var ett och samma, och att blanda finnar och svenskar är lite som att blanda östgötar och västgötar? Kommer svenska nationalister att möta finska nationalister på en färja i Östersjön för att diskutera vem det är korrekt att mordhota utan att trampa grannationalisterna på tårna?

Nej, det kan inte vara lätt att vara fundamental nationalist när ingen vet vem som är invandrare vart, eller ens i vilken historisk kontext nationens gränser skapats.