Det händer ibland att det dyker upp riktiga jobb inom akademia som jag faktiskt vore kvalificerad för och då söker jag förstås. De är nämligen inte särskilt många till antalet.
Men det finns heller förmodligen inte någonting som framkallar riktigt lika stark impostor syndrome som att söka sådana jobb. De kräver i allmänhet ganska många sidor skriven text. Cover letter. Redogörelser över undervisningsmeriter. Akademiska meriter. Publikationer. Pedagogiska ideologier. Och dessutom förstås CV, som ska följa en egen specifik mall beroende på vilken tjänst man söker och vid vilket universitet. Det går liksom inte använda sådant man hade färdigt. Varje ansökan är minst fem sidor nyskriven, förhoppningsvis högkvalitativ, text.
Det var en kompis som först konstaterade att hon led av impostor syndrome – en känsla av att man är en bluff och att det bara är en tidsfråga innan folk kommer att inse att man egentligen inte kan något. För mig kändes det som om massor av bitar ramlade på plats med den termen, eftersom jag förstod att jag var långtifrån ensam att känna mig ovärdig de meriter jag på pappret har. Och eftersom jag inte är ensam om den känslan så är det inte något fel på mig, tänker jag, och så är det bara bita ihop och fake it ‘til you make it. Så att säga. För när man söker jobb handlar det ju om att framhäva de meriter man har. Och jag har meriter. Faktiskt.
Sedan är det förstås ett problem att impostor syndrome på en del platser faktiskt används för att patalogisera upplevelser, och ett ännu större problem att det nästan uteslutande handlar om kvinnors upplevelser. Då blir det ju nämligen ett upplevelsebaserat problem som det åläggs kvinnor att lösa, när det i själva verket handlar om hur arbetsplatser och samhället i allmänhet behandlar kompetenta, högt utbildade kvinnor.
De psykologer, Pauline Rose Clance och Suzanne Imes, som först myntade begreppet ”impostor phenomenon” i en studie från 1978 menade att
”Despite outstanding academic and professional accomplishments, women who experience the imposter phenomenon persists in believing that they are really not bright and have fooled anyone who thinks otherwise. Numerous achievements, which one might expect to provide ample object evidence of superior intellectual functioning, do not appear to affect the impostor belief.”
Med tanke på hur mycket bättre än en medelmåttig man som kvinnor måste vara för att uppfattas som lika kompetenta skulle man ju kunna tänka sig att det inte nödvändigtvis var en svaghet i kvinnorna som skapade känslan av att vara fejk. Författarna föreslår terapeutiska metoder för att hjälpa kvinnor att förändra sig.
Det skaver lite.
Hit och dit och tillbaka igen 
Tack för att du sätter fingret på precis det som inte känts bra med impostor syndrome! Trots att jag känner igen mig väldigt väl i känslan av att ibland tro att jag kanske bara bluffar om min kompetens så har jag inte känt mig bekväm med uttrycket. Såklart handlar fenomenet minst lika mycket eller mer om arbetsmiljön en verkar i än att den faktiska kompetensen är undermålig!
Jo, så är det!