Här i Finland får en rapport från NATO Strategic Communication Centre of Excellence just nu enormt stor uppmärksamhet. Den heter ”Abuse of Power: Coordinated online harassment och Finnish government ministers”. Det som diskuteras i media just nu handlar främst om en av följande två saker:
1: Kvinnohat enligt rapporten. Enligt rapporten utsätts Finlands kvinnliga regeringsministrar för osedvanligt mycket oroväckande grova trakasserier på nätet.
2: Vem som egentligen har betalat för den här studien.
Ska man vara riktigt petig, vilket vi ju gärna är här, är egentligen båda de sakerna en smula missvisande. Den första för att studien egentligen med grund i tidigare forskning har som utgångspunkt att kvinnliga ministrar är extra utsatta för trakasserier på nätet, och studien således bara bekräftar tidigare resultat i den frågan. Den nya kunskap studien tillför är att det – rakt i motsats till vad rubriken säger – inte alls är koordinerat utan snarare handlar om ett tämligen stort men stabilt gäng rövhattar som tycker att kvinnohat på Twitter är hej ok. Den andra för att den försöker rikta blicken bort från verkliga, väldokumenterade, demokratiska problem genom att insinuera att kvinnfölket självt har betalat NATO för rapporten. Den är alltså inte alls finansierad av finländska regeringen, och initativet till den togs av förra regeringen. Ledd av en riktig man.
Eftersom Inte Alla Män för tillfället verkar ganska upptagna med att spekulera kring studiens upphov verkar de inte ännu ha kommit fram till det argument som ofelbart stundar, nämligen att trakasserier också drabbar män. Det gör det förstås, men som forskningen konsekvent visar så är det inte alls samma sak.
Klart att det är! tänker Inte Alla Män, och gräver fram studier som visar att män och kvinnor blir trakasserade i samma utsträckning. Jo, det finns sådana studier. Och jo, de är säkert i princip helt riktiga. Men vad de studierna också visar är att trakasserier på nätet påverkar kvinnor i betydligt högre utsträckning än vad de påverkar män. Kvinnor blir rädda, tystade, anpassar sig. Män borstar av sig och går vidare.
Borde inte kvinnor bara man up, då?
Nej, för att nättrakasserier mot kvinnor är ett könsspecifika, en liten del av ett betydligt större strukturellt problem. De trakasserier män möter är i allmänhet riktade mot männens åsikter eller gärningar. Kvinnor trakasseras på grund av att de är kvinnor. Det är en himmelsvid skillnad i möjligheter att värja sig då. Dessutom är de trakasserier kvinnor möter på nätet bara en digital form av trakasserier kvinnor möter i dagliga livet hela tiden. Studier visar att över hälften av alla kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier. Cat calling. Någon som följer efter dem. Någon som rör vid dem. Ett konstant tvång att vidta försiktighetsåtgärder. Är det någonting vi borde ha lärt oss från #metoo så är det just det här. Nästan alla kvinnor har stött på det, bara på grund av att de är kvinnor. När kvinnor trakasseras på nätet är det alltid en spegling av vad som händer kvinnor också offline. Vi har inte den manliga lyxen att kunna stänga av datorn, borsta av oss och göra något annat.
Vad jag önskar att vi skulle ta fasta på är hur i hela helvete vi skulle kunna börja avhjälpa det här välkända, väldokumenterade problemet någon jävla gång. Pardon my French. Att så många män (jorå, det är främst män) har som ryggmärgsreaktion att först två sina händer och sedan peka på kvinnorna själva är så vansinnigt tröttsamt, men det kan faktiskt motarbetas av andra män. Män som blir förfärade av ytterligare en rapport som visar hur kvinnor trakasseras. Män som tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att bidra till samhällsdebatten. Män som inte är rädda för att folkvalda ministrar också kan vara kvinnor. För lösningen på det här problemet kan inte ligga hos de kvinnor som blir utsatta.
Hit och dit och tillbaka igen 