Etikettarkiv | Men bara för att man är död betyder det ju inte att man är borta

Att gräva gravar

I morse vaknade jag av att Tilda satt inne på sitt rum och hulkade ”vakna, snälla vakna då!”. När jag kom in satt Tilda på golvet vid hamsterns bur, med hamstern liggande slapp i hennes kupade små händer. Hamstern såg mycket riktigt väldigt död ut. Jag virade in honom i en handduk och satte mig på sängen, ganska handfallen. Om 20 minuter borde vi susa i väg till skolan. Strax därefter borde jag vara på väg in till stan och min föreläsning.

Men när jag sitter med hamstern där i handduken så känns han ändå inte död. Han har liksom den där mjukheten, som levande små fluffisar ska ha. Och när jag känner vid hans lilla hjärta så pickar det på. Svagt, men stadigt. Han känns kall, så det första jag gör är att andas på honom, det varmaste jag kan uppbåda. Minutrarna går. Han blir sakta varmare. Börjar andas tydligare. Börjar röra lite på sig.

Hoppet vaknar hos oss alla och jag sitter där och andas på honom för att han ska orka fortsätta andas. I lite drygt en halvtimme sitter jag så, medan barnen stilla gör sig redo för skolan, innan han drar sitt sista andetag och det är över.

Tildas sorg är överväldigande. Hon får komma med mig på föreläsningen och hon känner sig lite bättre när hon får göra skuggdjur på min powerpointpresentation och kaninöron på mig medan jag pratar om medeltida lagar. På kvällen gräver vi en grop under rosenbusken och säger ett sista farväl. Jag gråter över Tildas förlust, över vilket år av avsked, saknad och sorg hon har haft, och över en hamster som var den bästa lilla hamstern någonsin.

Men mest av allt gråter jag av enorm lättnad och tacksamhet. Lättnad och tacksamhet över att det trots allt bara är en hamster som levde ett lyckligt hamsterliv. Andra begraver just nu sina barn. Jag har förmånen att trots allt vara så pass skyddad att jag kan gråta över en hamster.

En gammal vän

För snart 9 år sedan åkte jag och min högt vördade make (då nye pojkvän) till Lahtis katthus för att adoptera en hemlös katt. Jag kom dit med två kriterier; Att 1) det skulle vara en flicka och 2) den fick ha vilken färg som helst utom svartvit. Vi tittade på säkert 100 katter men hittade ingen som kändes helt rätt. Från ett stängt rum, som visade sig vara karantänrummet hörde vi dystra mjauanden. I en bur, tätt tryckt mot gallret för att få njuta lite av det solsken som strilade in genom fönstret, satt den sorgligaste katt jag någonsin sett. Rakad överallt utom på tassarna, svansen och huvudet. Benig, ensam och trött. De hade just hittat katten i skogen. Pälsen var så tovig att de fick raka bort den. Magen så full av maskar att han kräktes upp dem. Stora sår över bringan och trasade öron. Och så fick jag honom i min famn, han puffade min näsa med sin blöta nos och spann så vi båda skakade. Det var inget svårt val, även om jag fortfarande inte säker på om det var jag som valde honom eller han som valde mig.

20130405-203952.jpg

Vad heter han? frågade någon. Katt, svarade vi.

De första tre dagarna spenderade Katt under sängen. Jag satt vid kanten och pratade med honom, berättade om mig, om livet utanför hans gömställe. Han lyssnade, även om han inte sa så mycket. En dag hade han helt enkelt gömt sig färdigt och kom och lade sig i mitt knä som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi blev hans och han vaktade oss. När jag duschade satt han utanför och skrek för att jag skulle förstå hur fasansfullt det var att det kom vatten på mig. När brevbäraren gick sin runda i våningshuset där vi bodde satt Katt vid dörren och morrade. När maken kom hem från jobbet mitt i natten vaknade Katt med ett ryck redan när han hörde cykeln ställas på plats på gården, for som en raket till köksfönstret och sedan till dörren där han satt och väntade. Sov gjorde han helst på någon(s ansikte).

Iphone 246

Att han inte hade haft något lätt liv var uppenbart. I flera år var han rädd för alla män utom min man. Och försökte man rätta Katt blev han heligt förbannad. Lyfte jag ner honom från köksbordet och hyssjade åt honom attackerade han – hoppade, bet och klöste. Det tog säkert ett år innan han insåg fördelarna i att låta mig tro att jag bestämde.

Tildas födelsedag 100

En dag blev han sjuk och vi körde honom till veterinären. Katt hade fått njursten. Det händer med väldigt gamla katter menade veterinären. Året var 2006 och Katt bedömdes vara ”allra minst 15 år”. Därefter fick han bara specialmat, för seniorer med njurproblem. Ingen mer skinka. Ingen mer köttfärs.

Iphone 359

Så flyttade vi ut i förorten och Katt fick börja gå ut. Och som han njöt! Hela sommaren var han ute och vi såg honom knappt mer än när han kom in och ville ha mer mat och kärlek innan han gick ut igen. Hans största problem var att han emellanåt måste flytta sig när det blev för varmt i solen.

076På vintern var han inne nästan hela tiden. Snö var inte hans grej alls och när jag på hans begäran öppnade ytterdörren tittade han bara på mig som om jag tappat förståndet, tittade på snön, på mig igen och gick därefter tillbaka och lade sig. Helst låg han i den fluffiga stolen vid fönstret. Nedsjunken i ryggstödet låg han rakt ovanför värmen från elementet men ändå med förstklassig utsikt över allt som pågick utanför. Den som rörde hans stol fick onda blickar. Han förlät mig inte på flera dagar den gången jag ”rättade till” hans dyna. Framåt senvintern blev han alltid bitter. Han började gömma sig i mörka vrår och med sylvassa klor slå efter oskyldiga fötter som gick förbi. Vi längtade alla till våren och långa utedagar igen.

035En sommar dog Katt. När vi åkte till Åbo över natten kastade han sig från balkongen och var bara borta. Vi letade efter honom dag och natt. Frågade alla grannar, höll ögonen på alla katthem. Men Katt var och förblev borta och vi hade det Stora Samtalet om Döden med barnen. Talade om hur Katt var väldigt gammal, att vi älskade honom massor men att han nu är död. Och så åkte vi och tingade två kattungar som tröst. Ja. Och sedan en dag när vi satt i trädgården och åt frukost pekade min syster ut mot cykelvägen och sa: ”Där är Katt”. Först blev vi rätt arga. Man skämtar inte om sånt där ju. Men hon hade rätt. Katt kom spatserande längs cykelvägen som om inget hänt. När jag ropade på honom märkte han mig och verkade minnas vart han skulle. Så han åt tomt i matskålen och gick och lade sig på soffan. Vi såg förundrat på honom och funderade på hur livet med tre katter skulle bli.

För Katt är inte direkt vänskaplig mot andra katter. Han var kung i vårt förra kvarter och är kung här ute på landet nu. Det finns inte en uppkomling han är rädd för att spöa. Inte ens några kompisar pitbullterrier, som råkade ut för Katts vrede. Vi fick låsa in Katt medan hunden var på besök. Och vi hade klippkort hos veterinären för vi var där mest hela tiden. Katt lämnade prydliga tofsar av andra katter i trädgården och kom in med blodet droppande från öron och nos. Men kattungarna rörde han aldrig mer än de förtjänade. Att säga att han tyckte om dem i början var väl lite överdrivet, för första gången han mötte dem stod han blickstilla – som om han var fångad i en ond dröm som skulle sluta om han bara kunde vakna. Barnen var förtjusta förstås. ”Titta mamma, han vet att han är deras pappa!” Med tiden lärde han sig att inte bara tolerera dem, utan även söka deras sällskap. Särskilt under den där mörka senvintern när människotår var hård valuta. ”Kattrallyt går!” skrek barnen glatt och så hejade vi på katterna när de for runt som vildar längs golv, väggar och vad som en gång varit vackra gardiner.

002Det finns förstås ingen katt här som skulle ta min frukost om jag vänder ryggen till.

065Flytten till landet var perfekt. Katt är så lycklig här. Han har till och med lyckats fånga några möss som han med oerhörd stolthet visat upp. Han rullar sig i gräset, i gruset, i vår säng och njuter i fulla drag av ytorna och dofterna. Han ligger på min dator när jag ska skriva och han har ett sjätte sinne för vilken bok jag tänkas behöva och hinner sätta sig på den i tid. Det här är kattliv när det är som bäst.IMG_6989Så upptäckte vi en knöl på Katts hals. Den störde honom inte. Han älskade fortfarande friheten, gården, livet. Men nu har den växt. En kväll kom han in till mig och lät hes, tung i andningen. Att ligga i min famn och spinna har förlorat sin glans när spinnandet gör det svårt att andas. Att vässa sina klor på mina ben är för tungt. Att njuta av livet är svårare. I snart 9 år har han varit med mig, den där katten ingen ville ha och som ingen trodde skulle leva särskilt länge till. 9 år har jag fått med min vän. Nu är det dags att ta tunga beslut, dags att hjälpa honom på det sista sätt som återstår. Visa honom att vi älskar honom så mycket att vi kan låta honom få somna när han nu har blivit för gammal och trött. Jag vet bara inte hur jag ska klara mig utan honom.Iphone 364

Tröttheten

Minns ni den däringa enorma pelargonen som jag skröt lite om i morse? Den som jag vårdat i sticklingsformat hela förra våren, som jag med glädje sett växa under sommaren, få sina första blommor? Den som fått flytta in till hösten och som under alla långa vintermånader fört en hård kamp mot vintermörkret, överlevt, flyttat ut i solen igen och glatt mig varje gång jag öppnat ytterdörren? Minns ni den?

Den dödades av mina barn. Och det känns lite som att pelargonens onda bråda död symboliserar en fas vi är inne i nu, jag och barnen, då de tämligen effektivt förintar allt jag försöker ordna. Nu hoppas jag att den här fasen snart är över. Och att de brutna pelargonkvistar jag satte i vatten ska få rötter. Det behöver vi, både jag och pelargonen.

Kvinnor i maktposition och det där med att pissa på någons grav

Om det nu var någon som mot all förmodan inte trodde att kvinnor som tar för sig får ta fruktansvärda mängder skit kan hen med fördel ta del av vad som för tillfället utspelar sig på sociala medier. Margret Thatcher har avlidit och nätet fylls av uppmaningar om hur man bäst ska fira att häxan är död. Om vi för den här gången har ganska mycket överseende med hur oerhört respektlöst det är att fröjdas över att någon dött (någons mamma, förresten) och istället fokuserar på den veritabla shitstorm som utbrutit. Den shitstorm som inte kommer sig av att särdeles många av dem som sprider bilder på Thatcher som halvt förmultnad zombie eller som häxa  i dag egentligen har ett personligt förhållande till Thatchers politik, eller ens har levt under hennes styre, utan kommer sig av att hon var kvinna med makt. På Facebook finns det en uppsjö communities och sidor för den som vill veta var de bästa Thatcher-är-död-och-vi-ska-festa-ställena finns.

thatcher 2 thatcher

Så vad har Thatcher gjort som är så hemskt?

Var hon en diktator? Nej.

Godkände hon massmord? Nej.

Upprättade hon dödsläger? Nej.

Avrättade hon sina politiska motståndare? Nej.

Men hon torterade säkert kattungar? Förmodligen inte.

Så vad säger Facebook om en kul kille som Kim Jong Il med tillägssöket ”dead”?

kim jong

Hugo Chaveź?

chavez

Men Saddam Hussein då?

hussein

Visst kan vi tala om hur det inte finns några som helst strukturella hinder för kvinnor att komma till makten. Se bara på Margret Thatcher, liksom. Hon kom ju till makten. Men vad som händer på sociala medier nu är uttryck för de strukturella hinder som kvinnor möter i toppen. Det handlar inte om att kvinnor behöver mer skinn på näsan, att lära sig ta det som en man, för en man kan vara diktator och ändå få mildare behandling. En man som inte var diktator utan en vanlig folkvald politiker, precis som Thatcher, ihågkoms för sin politiska gärning. Thatcher, som förvisso var stenhård, möts istället med ett enormt hat och oförblommerat jubel. Och jag vill egentligen inte misstro folks historiekunskaper för det känns ju lite förmätet att sitta här och vara kvinna och tro att man är något, men jag kan sätta vänstra lilltån på att inte en käft av dem som nu hojtar om att häxan är död de facto sitter inne med några historiskt baserade kunskaper kring hennes gärning. För gärningen kan man kritisera. Kritisera Falklandskriget. Kritisera nyliberalisemen. Kritisera privatisering. Men gör det för i helvete inte utgående från att Thatcher var en häxa som världen nu befriats från. Gör det inte utifrån kvinnoförakt.

Otäcka prinsessor

Hur kommer det sig att pojkar ska klä ut sig till vampyrer och spöken och flickor ska klä ut sig till rosa, fluffiga prinsessor? Vad gör ens helt vanliga, fluffiga prinsessor på Halloweenfester? Ok, visst skulle det kunna vara så att små flickor faktiskt har tagit till sig att färgen rosa är farlig, men jag är inte övertygad. För det handlar inte om färger utan om funktioner. Det handlar om att pojkar klär ut sig till figurer som får skrämmas, som får härja och som får vara vilda medan flickor för hundrasjuttiotolfte gången tyr sig till det som ser vackert ut, det som är föremål för blickarna istället för det som får styra handlingen.

Jag hade inte varit lika bekymrad om det hade funnits en jämn fördelning mellan prinsar och prinsessor, eller om prinsessorna exempelvis hade svärd och blodstänkta tiaror. Men det där med att flickor uppmuntras till passivitet, det har jag svårt för. Och det har gått ganska långt när prinsessor är mer passiva än figurer som redan är döda.

20121105-153531.jpg

Den här lilla prinsessan har inget med passivitet att göra.

Kuriosa: Jag försökte vara lite normbrytare och istället för att säga ”vad du är fin” säga ”oj vad du ser farlig ut” till en liten fluffig prinsessa. Av blicken att döma var det inte riktigt rätt, även om hon avgjort såg farligare ut.

Även en blind katt kan fånga en fågel

Igår satt jag nöjd på altanen och läste medan jag lyssnade på det fantastiska tjattret från fågelungar som provade sina vingar. Det var riktigt härligt ända tills jag insåg att tio av dessa små fågelungar som provade sin vingar gjorde det med vår björk som utgångspunkt, till synes ovetande om de tre katter som förväntansfullt satt och väntade på att deras mellanmål skulle landa.

Och inte tog det ju lång tid förrän vad som måste hända hände. Ärligt talat vet jag inte vad som gjorde Poppy mest förvånad; att hon rätt som det var hade munnen full med hysteriskt pipande fågelunge eller att hon uppskattningsvis 0,4 sekunder senare hade en likaledes hysteriskt skrikande yours truly över sig. Man kan åtminstone konstatera att hon och jag inte var riktigt överens om vem som skulle få ta hand om fågeln. Eller alltså, det krävdes två människor för att övertyga en ganska liten men förvånansvärt stark katt att ge upp fågelungen.

Och av allt att döma gick det bra. Fågelungen var vad veterinärer kanske skulle kalla ”lite skakad” men till synes inte skadad. Shaken, not störd. Liksom. Katten däremot, är fortfarande sur.

Amerikanska dokumentärer

Det är inte så att jag egentligen brukar uppskatta amerikanska dokumentärer eftersom innehållet i dem oftast har ett förhållande till sanningen som kanske inte är helt verklighetsförankrat.

Men det som får mig att krypa upp i soffan i fosterställning för att försöka rädda vad som räddas kan från en total intellektuell kollaps är den helvetes bakgrundsmusiken.