Tröttheten

Minns ni den däringa enorma pelargonen som jag skröt lite om i morse? Den som jag vårdat i sticklingsformat hela förra våren, som jag med glädje sett växa under sommaren, få sina första blommor? Den som fått flytta in till hösten och som under alla långa vintermånader fört en hård kamp mot vintermörkret, överlevt, flyttat ut i solen igen och glatt mig varje gång jag öppnat ytterdörren? Minns ni den?

Den dödades av mina barn. Och det känns lite som att pelargonens onda bråda död symboliserar en fas vi är inne i nu, jag och barnen, då de tämligen effektivt förintar allt jag försöker ordna. Nu hoppas jag att den här fasen snart är över. Och att de brutna pelargonkvistar jag satte i vatten ska få rötter. Det behöver vi, både jag och pelargonen.

2 tankar om “Tröttheten

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s