Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gott nytt 1814!

I dagens Hufvudstadsbladet, år 2014, finns ett långt inlägg på debattsidan om hur kvinnoemancipationen drivs för långt (för den som har tillgång till vad som döljs bakom betalmuren finns insändaren här). Det är skrivet av en äldre dam, som menar att emancipationen var ”nödvändig på sin tid” men att den numer drivs ”ända in i vettlöshet”. Hon förespråkar att kvinnor hålls hemma och sköter om barn och hushåll. För kvinnorna skulle det ge mängder av fördelar, ”inget dubbelarbetande, […] trygghetskänsla för barnen, nöjda äkta män”. För att samhällsekonomin ska gå ihop föreslår hon skattelättnader för män med hemmafruar. Detta nya arrangemang (som enligt skribenten alltså är nytänkande och inte alls osar patriarkalt 1800-tal) skulle skapa de jobb som behövs för att dagens stackars marginaliserade ungdomar ska kunna få ta plats på arbetsmarknaden. Jag förutsätter att dessa ungdomar inte är unga kvinnor.

Så jag kontrollerade datumet på tidningen ett par gånger till. 2014. Ett nytt år. År 2014. Och folk föreslår fortfarande på fullaste allvar att samhällets alla kriser kan lösas av att män får förvärvsarbeta i fred och att kvinnor sköter barn och hushåll.

Och jag försöker verkligen att inte låta nedlåtande här men va fan.

Jag håller också med om att ”hemmamammans arbete är en aktningsvärd karriär liksom vilken som helst annan”, men det där med att emancipationen gått över styr kan jag bara inte förstå. Emancipation handlar ju inte bara om arbete, eller ens om rösträtt. Emancipationen handlar om att kvinnor ska ha samma tillgång till maktmedel som män, de ska få styra över sin egen ekonomi, sin egen kropp, sitt eget liv. Den dagen man på samhällsnivå återigen börjar sätta kön som grundläggande indelning kring vilken samhällsfunktion man tillåts fylla har vi inte skapat ett nytänkande samhällssystem att frälsa oss alla, utan återgått till äldre tiders nedvärdering av kvinnors kvaliteter. Missförstå mig inte. Jag hör att hon (och andra som tänker i samma banor) menar att kvinnors sysslor i hemmet inte ska vara mindre värt än männens arbete, och det är en jättefin tanke, men det fungerar inte så på riktigt. Inte någonstans, någon tid, har det funnits ett marknadsekonomiskt samhällssystem med endast förvärvsarbetande män som inte skulle uppfatta förvärvsarbete som i grunden drivande av all samhällsutveckling och i förlängningen alltså mäns samhällsinsats som av högre värde.

Ja, och så finns det en massa tekniska småsaker med det systemet också. Så länge man och kvinna kommer överens fungerar det prima. Men om mannen vill ha skilsmässa och kvinnan inte kan något annat än sköta hushåll och barn, vad händer då? Vilken man skulle vara villig att ta över försörjningen av någon annans familj? Och om kvinnan vill ha skilsmässa, hur ska mannen kunna sköta barnen om han aldrig gjort det? Eller ska det in en ny kvinna i hushållet? Och vad ska man göra med homosexuella, singlar, barnlösa (frivilligt eller inte)? Det här är heteronormativiteten i sin allra mest destruktiva form. Ett samhälle anpassat endast för mamma, pappa, barn. Ett samhälle där bara mannen tillåts vara drivande och utvecklande. Ett samhälle där kvinnan är beroende av mannen.

Dessutom är jag en av många kvinnor som inte trivs med att vara hemma och sköta barn – som får klåda och klaustrofobi. Att vara hemmamamma är säkert underbart för den som trivs med det, precis som att brevbärare är rätta yrket för den som tål tidiga morgnar och vill ha lediga eftermiddagar, präst är bra om man tror på Gud och läkare inte ska svimma av att se lite blod. Men att bara ett enda av alla olika yrken ska stå öppet för dem som är kvinnor går jag inte med på. Skribenten hävdar att det ”vi kvinnor vill ha av männen är respekt och förståelse för vårt värde som intelligenta och tänkande människor”. Nej. Det jag vill ha är min frihet att göra vad jag är bra på, oavsett mitt kön. Respekt och förståelse för mitt värde vill jag ha för att jag är en intelligent och tänkande människa, inte för att jag är kvinna – och män är inte automatiskt skyldiga mig någonting.

Skribenten menar också att vi kvinnor inte kommer att få respekt och förståelse för vårt värde så länge som vi ”fordrar att få leva på samma villkor som männen och tävla med dem på arbetsmarknaden”. (Hej då emancipationen! Välkommen manliga förmyndare!) Men grejen är den här: om någon har svårt att visa respekt och förståelse för mig för att jag inte vill vara hemmamamma är det inte mitt problem att lösa. Det är inte upp till mig, eller någon annan kvinna, att försöka anpassa sig till vad män (eller tanter) tycker är lämpligt beteende för att få den respekt jag förtjänar om detta lämpliga beteende går bortom att vara en schysst typ – om detta ”lämpliga beteende” inkluderar begränsningar av min rörelsefrihet, min klädsel, mitt yrkesval, min person.

Och det är väl här någonstans som jag undrar var alla mansrättsaktivister och papparättsmänniskor tar vägen, för samtidigt som skribenten påstår att samhället inte gynnas av kvinnors kompetenser på arbetsmarknaden blir följden att barn inte behöver sina pappor. Om någon måste vara hemma och sköta barnen för att skapa arbetstillfällen för ungdomarna kan det väl lika gärna vara papporna? Eller vilken som av föräldrarna? Eller fortkortad arbetsvecka för alla? Statusen på sysslor som att sköta hushåll och barn måste höjas, jo, men det gör man inte genom att skicka hem alla mammor som att det vore det enda som kvinnor klarar av. Det ger inte respekt. Det ger inte förståelse. Och åtminstone i det här hushållet skulle det inte ge varken glada barn eller nöjd äkta man utan bara en mycket frustrerad kvinna. Det enda som skribenten med sin insändare lyckas övertyga mig om är att emancipationen fortfarande inte är så självklar som man kunde hoppas – att det ännu finns mycket att göra.

Det här är år 2014. Och jag tänker fortfarande inte rätta in mig i ledet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om makt och tolkningar, privilegier och företräden

När man diskuterar genus och jämställdhet så finns det vissa modeord. Flera av dessa används inom forskningen, och då inte bara inom genusforskning, och har där hyggligt klara definitioner. När diskussionerna sedan går heta används dessa modeord inte som analytiska begrepp som kan hjälpa oss att förstå vad vi ser utan som motargument. Så jag tänkte att vi lite ytligt skulle gå igenom hur orden kan vara till hjälp och hur de istället blir någon sorts genusvariant av Godwin.

Tolkningsföreträde är när en viss grupp människor på grund av inneboende faktorer har större rätt att uttala sig i frågor än andra som saknar dessa faktorer. Till exempel har den som är homosexuell större rätt att uttala sig om hur det är att vara homosexuell än den som är heterosexuell. Väldigt enkelt. Tolkningsföreträde är dock inte en ensamrätt på att diskutera och innebär inte per definition att den som har faktorerna kan uttala sig på allas bekostnad.

Att ta sig tolkningsföreträde är heller inte samma sak som att säga sin åsikt. Att säga sin åsikt innebär förstås att man måste se skillnad på sin egen åsikt och fakta – vilket alltför många inte gör. När den som är heterosexuell säger att den tycker att homosexuella inte har det annorlunda än någon annan är det en åsikt. Även om personen skulle så att säga backa upp det med att alla polarna tycker samma sak är det fortfarande åsikt och inte fakta. Om homosexuella som deltar i diskussionen om hur homosexuella har det dessutom har en annan åsikt är den åsikten av större värde för de har tolkningsföreträde angående sin egen situation.

Åsikter är det tills det har gått igenom det vetenskapliga maskineriet, testats, jämförts, nyanserats och kommit ut på andra sidan som en syntes och därmed kan klassas som fakta. En sådan bit fakta som en del män vill ifrågasätta är att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Även i jämställdhetens förlovade land Sverige är det att betrakta som fakta. Makt brukar definieras som tillgång till kapital vilket kan användas enligt egen vilja. Kapitalet kan sedan vara ekonomiskt, socialt, politiskt och så vidare. Så länge kvinnor som grupp har en lön som är 17% mindre än männens lön har män som grupp ett ekonomiskt kapital som ger makt i form av köpkraft och status som kvinnor inte har i samma utsträckning. Forskning pekar också på att män (främst genom arbetslivet) har större nätverk än kvinnor, vilket ger män ett socialt kapital och makt som kvinnor inte har i samma utsträckning. Vad gäller politisk makt närmar vi oss en hyggligt jämn fördelning av poster mellan män och kvinnor, men det är fortfarande (2011) exempelvis bara 3% av styrelseordförandena i börsföretag som är kvinnor. Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp har ingenting att göra med varför det ser ut som det gör utan är ett generaliserande konstaterande kring fakta om maktfördelning.

Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp betyder förstås inte att alla män har mer makt än alla kvinnor och ska heller inte användas som ett argument för det. Makt är nämligen beroende av otroligt många fler faktorer än kön. Klass, etnicitet och ålder är faktorer som i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ofta spelar större roll än kön när det gäller vem som i praktiken har makt (alltså när man inte tittar på hela befolkning i en jämförelse mellan bara män och kvinnor). Patriarkala strukturer, vilka ofta används för att påvisa kvinnors underordning, premierar äldre män. I en patriarkal struktur är således även yngre män (särskilt ogifta) underordnade, även om man skulle kunna argumentera för en nyansskillnad. När somliga kvinnor talar om att kvinnor har tolkningsföreträde beträffande allt som kan hänföras till patriarkala strukturer gör man det stora misstaget att tro att makt i en patriarkal struktur bara handlar om kön, vilket det kan betraktas som fakta att det inte gör. Minst lika viktiga röster har i så fall unga män.

Makt kan sägas medföra en sorts privilegium. Vill man generalisera skulle man alltså kunna säga att män som grupp är mer privilegierade än kvinnor än kvinnor som grupp, men om man på riktigt är intresserad av att diskutera samhällsfrågor är det en minst sagt knepig utgångspunkt. Privilegier, till skillnad från makt, är nämligen långt ifrån lika enkla att påvisa. Privilegier är fördelar man får, men de behöver inte vara tydliga eller ens medvetna. Precis som med makt spelar dessutom ålder, klass och etnicitet en stor roll. John Scalzi har gjort den bästa beskrivningen någonsin genom att jämföra det med ett rollspel, där ”straight, white male” är den enklaste inställningen. Du startar med egenskaper som gör spelet enklare, låser upp nivåer snabbare, ger dig fler experience points och så vidare. Sedan kan du förstås ha fått en helt sjukt svår bana och då är spelet inte en dans på rosor ändå, men jämfört med om du börjat med ”homosexual, coloured male” så är det enklare.

Däremot finns det förstås särskilda situationer när det är till fördel att vara kvinna. Om man behöver hjälp med något till exempel. Privilegier hör inte nödvändigtvis ihop med oss som personer utan med föreställningen om oss. Att jag får lättare hjälp än en random man är på grund av könsspecifika stereotyper, inte för att jag är mer värd hjälp än andra, att jag är svagare, sämre eller mer inkompetent. Eftersom privilegierna uppkommer i kontakten med samhället är det inte säkert att man, om man inte lär sig att uppmärksamma dem, ser sina egna privilegier eftersom man inte behöver göra mer än vara sig själv för att det ska blir en kedjereaktion av fördelar. Inte heller är privilegier i allmänhet någonting som man bett om eller arbetar för – de så att säga bara händer. Därför är det också av största vikt att man (som i kvinnor och män) funderar över sina egna privilegier och över om man har vad man har för att man arbetat för det eller för att ens egna privilegier har trumfat någon annans. Därefter ska man ta ett steg tillbaka och dela med sig.

Så här kommer en liten checklista:
* Hävda inte tolkningsföreträde som ett sätt att få tyst på andra
* Lägg inte fram din åsikt som fakta
* Acceptera att andras åsikter kan vara lika rätt som dina egna
* Kom ihåg skillnaden på fakta (vilket är ett resultat) och den myriad av orsaker som kan ligga bakom
* En patriarkal struktur kan aldrig vara en aktör och därmed inte orsaka något
* Att du är född med vissa privilegier betyder inte att du är en dålig människa utan rätt att må dåligt och misslyckas och dessutom få hjälp för det
* Om du är kvinna; förutsätt inte att du är underordnad
* Om du är man; bekräfta inte kvinnors känsla av underordning genom att diskutera som en rövhatt
* Om du är katt; ge någon slags varningssignal innan du biter när du just ville bli klappad

Frågor på det?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Oförklarliga skillnader

Så det finns jättestora skillnader mellan vad en standardkvinna tjänar och vad en standardman tjänar. I Finland är den skillnaden typ 500 euro i månaden. Många av de 500 eurona går att förklara med sådant som att män gör mer övertid, män är i bättre betalda branscher, män är i privata sektorn, män har högre befattningar och så vidare. Även om man kan tycka att det är fel att det ser ut så, kan det knappast kallas diskriminering eller orättvisor – åtminstone inte bara gentemot kvinnor som får lägre i lön eftersom män då också jobbar mer.

Men grejen är att det finns en liten men relativt konstant skillnad i mäns och kvinnors löner som inte går att förklara. Eller alltså. Många som av princip och hemmablindhet motsätter sig den potentiella existensen av diskriminering mot kvinnor kan förklara den och då ligger förklaringarna hos kvinnorna själva: kvinnor söker inte karriär, kvinnor bryr sig inte så mycket om lönen, kvinnor utför inte lika kvalificerade yrken. De här sakerna, de här förklaringarna, är just en del av diskrimineringen och man behöver inte ha ett särskilt långt historiskt perspektiv för att se att det är en fortsättning på århundraden av nedvärdering av kvinnors insatser.

Undersökningar bekräftar att det inte bara rör sig om kvalifikationer utan om värdering grundad i genusfördomar. Kvinnor har svårare att få jobb än män och vad manliga akademiker publicerar bedöms ha högre kvalité än om författaren är kvinna. Till exempel. Det funkar kanske inte så överallt och alltid, men den där värderingen av mäns insats som bättre finns. Nedvärderingen av kvinnliga forskare har till och med ett namn: Matildaeffekten. När neurobiologen Ben Barres fick höra att hans arbete var betydligt bättre än hans systers, Barbaras, fick han förstahandserfarenhet av effekten. Barbara var nämligen vad Ben hette innan han bytte kön. Blev Ben plötsligt en bättre neurobiolog? Förmodligen inte.

Och historien är fylld av yrken som en gång varit kvinnliga med låg status för att bli manliga med hög status, och tvärtom. Det kanske mest fascinerande exemplet är tvätterskorna, som var väldigt långt ner i hierarkin, som i det tidigmoderna Englands hov var tvättare – män. De sysslor som kvinnor utförde dagligen – baka bröd, brygga öl, laga mat, tillverka kläder – blev yrken för män ; bagare, bryggare, kock, skräddare. Och jo, alla dessa befattningar fanns för kvinnor också, men inte i organiserad form, inte med samma status och framförallt inte i samma omfattning.

Vad jag försöker säga är att vi fortfarande påverkas av alla dessa århundraden av manligt yrkesliv och kvinnligt hemmavarande. Att många av de ”förklaringar” som ges av tyckare i dag (för de förklaringarna lyfts inte fram inom forskningen) är grundade just i de genusfördomar som man påstår inte existerar. Den här bilden dök upp i min FB-feed i dag, och får symbolisera skillnaden.

Läs gärna HBL om att mammor tjänar mindre än pappor, och att bara 15% av mammorna tjänar lika mycket som eller mer än pappan. Projektchef Outi Viitamaa-Tervonen menar att det finns oförklarliga skillnader, bortom lönetillägg och deltidsarbete. Den första som kommenterar vill förklara det med att kvinnor gifter sig uppåt. Suck.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Målande kvinnor och boocha till alla stereotyper

Och just som jag sitter här och njuter av belysandet av kvinnors insatser och ifrågasättandet av dogmer kommer en artikel om grottmålningar upp i min FB-feed. Nu har man visat att kvinnor var med och målade i grottorna för 12.000-40.000 år sedan. Typ 75% av händerna som klottrade forntidskonst var kvinnohänder. Och det är det här jag menar; man förutsätter att det är män som gjort saker för att män gör saker och för att kvinnor liksom inte gör det. Förutsätter att utveckling, konst, kreativitet, världsalltet drivs och upprätthålls av män nu och för alltid amen. I det här fallet är det, som i så många andra fall, våra nutida föreställningar om vem som gör vad som fått stå i vägen för möjligheten att kvinnor målade jaktscener. Att somliga vill hålla fast vid stereotyperna visas med all önskvärd tydlighet av evolutionsbiologen Dale Guthrie, som menar att det är unga pojkar som målat eftersom vuxna säkert inte skulle vilja gå in i grottorna för det kan vara farligt, men att unga killar skulle ha gillat det. ”They drew what was on their mind, which is mainly two things: naked women and large, frightening mammals.” Nej. De var kvinnor. Varför de målade? Ingen aning. Kanske forntidskvinnor tänkte på nakna kvinnor och stora, farliga djur.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Längdskillnader och ifrågasättandet av dogmer

Nu har jag äntligen hunnit titta på Vetenskapens värld, det där avsnittet om hur det kommer sig att det finns en längdskillnad mellan män och kvinnor. Och jag måste säga att jag är jätteimponerad över att de sände ett sådant program och över hur de lät ifrågasättandet av vad som betraktats som fakta få stå i fokus. Det är för just de här sakerna som genusvetenskapen behövs. Som med Lucy, som förutsattes vara en kvinna för att hon var liten och därför bekräftar att kvinnor alltid varit mindre än män i ett klassiskt cirkelresonemang. Ett annat exempel på hur våra nutida fördomar om kön påverkar resultaten är Bäckaskogskvinnan som först bedömdes vara en man – hon begravdes med jaktredskap – men efter osteologiska undersökningar visade sig vara flerbarnsmor.

I Vetenskapens värld tar de också upp myten om att män måste vara större för att de utför fysiskt mer krävande uppgifter. I diskussioner på nätet har jag många gånger stött på männens fysiska styrka som förklaringsmodell för (och ibland även berättigande av) patriarkala samhällssystem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; kvinnors uppgifter har varit minst lika fysiskt krävande som männens. Förmåga till hårt fysiskt arbete har inte ett positivt samband med status, utan snarare tvärtom. Att män skulle ha ekonomiska (och tidigare även politiska och juridiska) fördelar av sin större fysiska styrka, vilket de har än i dag med argument som att män arbetar mer, hårdare och med mer avancerade uppgifter, har ett betydligt större samband med värderingen av arbetsuppgifter än med fysisk styrka. Därmed finns det heller ingen evolutionsbaserad grund för att män på grund av sina uppgifter borde vara större och längre än kvinnor.

Därmed inte sagt att jag är helt övertygad om att det är så enkelt att det bara handlar om mat, det vill säga; kvinnor får så pass mycket mindre mat än män att de är kortare. Att mattillgång har stor betydelse, och att kvinnor världen över har sämre tillgång till proteiner än vad män har råder det väl knappast något tvivel om. Men att kvinnor rent generellt föredrar långa män ligger det ju också en hel del i. Inte för att skriftliga källor kan ta oss längre tillbaka i tiden än några tusen år, men bra män beskrivs ofta som resliga och ännu i dag hör man kvinnor som inte vill dejta korta män för då kan de ju inte ha på sig sina högklackade skor (I know, man bah wtf.).  Vilken påverkan idealiseringen av långa män kan ha haft (och om den egentligen fungerar som argument utanför den västerländska kulturkretsen) låter jag vara osagt, men jag tycker inte att man helt kan avfärda det som en faktor heller. Dessutom finns det, vilket framkom i programmet, en grundskillnad i längd baserad på tillväxtmönster. Det som mattillgången skulle kunna förklara torde alltså vara en ganska liten längdskillnad – inte varför kvinnor inte är större och längre än män. Det tyckte jag kanske inte framgick helt tydligt.

Ja, och så vill jag bara säga att jag tycker att det är märkligt hur just den här delen av Vetenskapens värld fick så stor genomslagskraft. Nästa del i programmet handlade om hur Grönlands inlandsis smälter i takten 18.000 Cheopspyramider (ett mått jag känner att jag kan relatera till betydligt bättre än kubiknånting) förra året och folk sitter där med sina popcorn och bah ”jävlar vad mycket is asså, helt sjukt att det kallas Grönland”. Det där med att vi på riktigt håller på att förstöra vår planet är liksom inte så relevant. Men så är det någon som menar att kvinnor systematiskt har förfördelats och att tidigare stereotypa tolkningar av könsroller kanske inte är så självklara och då kastar man popcorna, sliter tag i sitt tangentbord och knapprar iväg dödsdomar åt den helvetes genusvetenskapen. Men kanske det bara är de kretsarna jag rör mig i.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gränsen

Jag har ganska effektivt försökt hålla mig utanför debatten som blev efter mitt inlägg om förståndet – eller snarare kvinnors brist på sådant – men skulle nu vilja kommentera några saker.

För det första är det alltså bara en (1!) av de män från Genusdebatten som påpekar det underliga i att Laasanen menar att kvinnor har svårt att förstå hans teorier. Resterande menar att jag är ohederlig, inte vet något, sysslar med personangrepp och med mitt beteende bekräftar Laasanens påståenden. Allt jag vände mig emot i mitt ursprungliga inlägg var dock hans utgångspunkt; att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha sämre förutsättningar än den född med penis att förstå och ta till mig hans vetenskapliga teorier. I ärlighetens namn är jag uppriktigt förvånad över hur man inte kan vända sig emot en sådan syn.

För det andra är det inte en trevlig syn på kvinnan som kommer fram bland kommentarerna. Ord som drinkluder och golddiggers har använts. Andra menar att ”[s]å länge som kvinnor svärmar som bin runt tjocka plånböcker, så är det detta som är verkligheten, alldeles oberoende av vad som sägs”. Ja, och så kom sedan kommentaren ”Våldtäkt = stöld av sexuell makt. Om kvinnan saknade sexuell makt skulle våldtäktsbegreppet inte ens finnas.” och då känner jag att vi har nått någon slags gräns. Den som blir rånad på stan blir inte bestulen på sin ekonomiska makt. En kvinna som blir våldtagen blir inte bestulen på sin sexuella makt och våldtäktsbegreppet är inte ett bevis på att kvinnor har sexuell makt. Alltså. Jag vet inte ens var jag ska börja. Ser de inte själva vad de säger? Ser de inte?

Att sammankoppla våldtäkter och kvinnors sexuella makt är att förneka alla män som blir våldtagna (eller menar de att det är ett bevis för mäns sexuella makt?). Att mena att sex är ett kvinnospecifikt maktmedel för män vill ha och kvinnor kan erbjuda är att förneka våldtäktsoffer av båda könen deras rätt till sin egen sexualitet och rätt att alltid – när som helst – säga nej. Att påstå att alla kvinnor har sexuell makt visar dessutom hur lite de vet om hur det är att vara kvinna och gå ut på krogen. Jag vet inte en enda kvinna som inte någon gång blivit tafsad på. Eller är det männens rättighet att kontrollera varan?

Någonting är allvarligt fel här. Jag vet inte om det är så att diskussionslystnaden och flinka tangentbordsfingrar trumfar förstånd och eftertanke, men alltså. Verkligen. Hur passar killen på bilden, en av många män som blivit våldtagen, in i det här? Vad är han? Ett miffo som inte fattar att män vill ha sex? En man som är lite ledsen för att han blivit berövad sin sexuella makt?

Nej. Han är ett offer som inte på något vis ska behöva bära skulden för vad någon annan har gjort mot honom. Ett offer för samma sunkiga syn på kvinnor och män och sexualitet som kommer fram i kommentarerna under mitt inlägg om förståndet och ett våldtäktsoffer bland mängder av andra. Klickar man på bilden får man fram fler. Ingen kvinnlig sexuell makt i världen kan förklara deras upplevelser.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad betyder egentligen siffrorna?

Inte alldeles oväntat blev det en hel del debatt angående vad det egentligen betyder att finska kvinnors lön är 590 euro mindre i månaden än männens dito. Att det inte automatiskt betyder att kvinnor är diskriminerade. Och det håller jag med om. Det gör det inte. Men åtminstone för mig är det en så in i helvete stor skillnad att det är dags att fråga sig varför.

Mängder med saker påverkar förstås, men det som de nya siffrorna visar, och som jag i ärlighetens namn trodde att vi hade kommit bort ifrån, är att oavsett vilket yrke vi talar om så är kvinnors lön lägre än mäns. Även för yrken med över 80% kvinnor, yrken där vi vet att kvinnor generellt har högre utbildning, så är kvinnors lön mindre. Om det bär emot att kalla det diskriminering så kan man låta bli, men det är något som är allvarligt fel med samhället.

Jag försökte sammanfatta några tankar om historiskt arbete igår och jag är övertygad om att man inte kan förstå dagens löneskillnader utan att ta historien i beaktande. För några grundläggande drag kvarstår. Mäns arbete värderas högre än kvinnors arbete. Kvinnors huvuduppgift är att sköta hem och barn. Män ses som värda högre lön än kvinnor (även om kvinnolöner officiellt är avskaffat). Så varför är det ingen som döms för diskriminering då? För att det är oerhört svårt att påvisa. Mäns högre lön kan ju lika gärna bero på att män själva tenderar till att värdera sig högre än vad kvinnor värderar sig. De ber om mer. Promotar sig själva mer. Och inte särskilt överraskande får de ofta också mer.

Men, och det är här jätteviktigt: Det betyder inte att det är rätt.

För vi bär med oss ett historiskt och kulturellt bagage som får kvinnor att undervärdera sina prestationer, samtidigt som vi bygger samhället på en sorts självförsörjande individualism. Det samhället värderar är fortfarande egenskaper som betraktas som typiskt manliga och det kvinnor ses som biologiskt lämpade för ses inte som de samhällets grundpelare vård och omsorg skulle kunna vara, utan som pengaslukande industrier som ska effektiviseras. Allt detta är faktorer som samverkar för att hålla kvinnors lön nere. Och jo. Kvinnor själva bidrar förstås till det.

Men igen alltså: Det betyder inte att det är rätt.

Och i förlängningen är det just de här sakerna som skapar enorm press på män att arbeta hårdare, som gör att män har svårt att ha råd att ta ut föräldraledighet, som säkerligen bidrar till självmordsstatistiken för män i finansiella svårigheter och för män som gått i pension, och som gör det nästintill omöjligt för män att hoppa av ekorrhjulet och spendera mer tid med familj och vänner. Vad män tjänar i pengar förlorar de i andra värden. Samtidigt upprätthålls kvinnors ekonomiska beroende, lägre lön betyder lägre pension, sämre möjligheter till lån och större behov av ytterligare en inkomst i hushållet. Och för varje generation barn som växer upp i tron att de medfödda skillnaderna på pojkar och flickor avgör vem man blir och ser sin mamma hemma med barnen och pappa borta på jobb kommer vi inte att få någon förändring.

Så kvinnor måste lära sig att ta mer plats, och män måste lära sig att låta kvinnor göra det och se att alla (utom vissa män med makt) kommer att tjäna på det i längden. Och vi måste tala om löner. Våga säga att den där skillnaden som finns i mäns och kvinnors lön inte är ok, vad fan man sedan vill kalla den.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lite om kvinnors och mäns arbete

I samma veva som kampanjen Tala om löner lanserades läser jag mycket lägligt Christopher Pihls avhandling om arbete och skillnadsskapande i 1500-talets Sverige. Han är den förste som har tagit sig an det synnerligen tidskrävande uppdraget att pussla ihop alla de spridda uppgifter om arbete som finns för att försöka bygga någon slags helhetsbild, och vad han får fram är riktigt intressant. Eller alltså. Jag tycker ju att 1500-talets Sverige är fruktansvärt spännande, så jag är möjligen lite partisk, men det här är faktiskt en av de få avhandlingar som jag skulle rekommendera vem som helst som är intresserad av arbetets historia att köpa och sträckläsa.  Det följande är mina tolkningar och funderingar kring hans avhandling och ingenting han ska lastas för.

För det första står det klart att människorna själva skilde på mäns arbete och på kvinnors arbete. Det fanns arbeten som män var lämpade att utföra och andra som kvinnor var mer lämpade att utföra och det var så Gud hade bestämt och det som var den naturliga ordningen. På många vis liknar det den inställning som somliga har i dag, om hur männen alltid sköter de tyngre arbetena och det är så det måste vara för män är fysiskt starkare. Det är den naturliga ordningen. Det intressanta är bara att exakt vilka arbeten som det varit naturligt för män respektive kvinnor att sköta har varierat över tid.

När skrivmaskinerna först kom (under 1880-talet) var det till exempel främst män som arbetade på dem för de var så avancerade att det var osannolikt att kvinnor skulle klara av det. Ja. Och sedan blev sekreterare ett kvinnojobb och rätt som det var var det bara kvinnor som skrev på maskin. När datorerna tog över var det liknande idéer. Datorer är jättesvåra. Män använder datorer. Sedan blev datorer vanligare och kvinnor de främsta användarna. Men det är flest män som är IT-support för datorer är fortfarande väldigt svåra på insidan.

Det finns några yrken som varit kvinnligt kodade så långt tillbaka i tiden vi kan följa dem. Allt som hade med kor och mjölkning att göra till exempel. Kärna smör och ysta var kvinnliga uppgifter och Olaus Magnus skriver i sin Historia om de nordiska folken att det var fåfängt av män om de ville närvara vid ystningen. Manligt kodade yrken var det mesta som hade att göra med hästar, allt från skötsel till körslor. Intressant nog är det en trend som lever kvar. Det myllrar av hästtokiga tjejer i stallen, men vad gäller hästar som yrke är det väldigt många män. Sedan finns det också yrken som var kvinnligt kodade här i norr, som exempelvis vallning av får och getter, men som i Centraleuropa var typiskt manliga.

Ett av de där arbetena som åtminstone jag har sett som typiskt manliga är kolare. Ensam i skogen, svärtade kläder, svettigt och tungt. Men faktum är att den manliga kolaren är en kodning som uppkom först vid 1800- och 1900-talen. Christopher Phil har inte bara hittat flera hustrur som arbetade vid kolmilorna, utan även kvinnor som själva var dem som lyfte lönen för mödan och andra forskare har hittat flera kvinnliga kolare under 1700-talet. Inte heller det tunga och mycket farliga arbetet i kolgruvorna i England var bara för män. Att barn deltog (och att det var mycket kontroversiellt) är rätt väl känt men även kvinnor slet och dog i gruvorna innan 1842 års Royal Commission rapporterade hur omoraliskt  det var att kvinnor arbetade i gruvorna och att det måste få ett slut. Omoraliskt inte bara för att kvinnorna arbetade väldigt hårt och det var fysiskt tungt utan för att man hade hittade kvinnor som arbetade för lättklädda. Det är viktigt att notera att 1800-talets viktorianska syn på moral var väldigt speciell. Till exempel tyckte man att det var ganska ok att män fortfarande slet i kolgruvorna medan kvinnor endast fick arbeta ovanför jord.

Det verkar finnas en idé i dag om att det är män genom tiderna som skött de tyngsta, smutsigaste och farligaste arbetena och att detta dels har att göra med en negativ syn på mäns värde, dels med att män naturligt är så mycket starkare och därför mer lämpade för fysiskt tungt arbete. Ser man på hur The Royal Commission resonerade så förstår jag hur man kan komma till den slutsatsen, men det är likväl en alltför grov förenkling för att hålla. Anledningen till att man inte tillät kvinnor i kolgruvorna var för att skydda kvinnorna för att de var svaga och skulle sköta hushållet och serva sin man. Men arbete i kolgruvorna var långt ifrån det enda arbete man ville skydda kvinnor från. Kvinnor skulle ju inte vara skomakare, handlare, lärare, jurister och så vidare, för yrkesarbete tog bort kvinnors fokus från vad som var deras naturliga uppgift; att sköta hemmet. Det var också farligt för kvinnor att arbeta där det fanns män, för kvinnornas moral och anseende kunde skadas och utan moral och anseende var en kvinna inget värd. Det skydd män med makt ville ha för kvinnor var alltså inte för att kvinnor värderades högre än män, utan för att kvinnor (och nu talar vi idéer från 1800-talet) helt enkelt inte ansågs klara yrkesliv. Det gick emot den kvinnliga naturen. Detta synsätt döljer tyvärr att historien är full av yrkesarbetande kvinnor som slet livet ur sig.

Och jag tycker egentligen inte att man ska jämföra kvinnors slit med mäns slit och försöka avgöra vem som slitit mest alls, för jag ser ingen poäng med det, men jag blir förtvivlad över att 1800-talets idéer om dygd och moral och naturlig lämplighet får överskugga kvinnors faktiska insatser. Att kommissionen inte tyckte att kvinnor skulle arbeta i gruvorna betyder inte att kvinnor inte arbetade i gruvorna. Att kvinnor inte fick bli borgare betyder inte att kvinnor inte utförde alla borgarens sysslor utan den rättsliga statusen. Och att kvinnor är fysiskt svagare betyder inte att kvinnor inte har utfört extremt tunga och farliga arbeten. Att byka i en tid när det inte fanns varmvatten var ett fysiskt oerhört tungt arbete med en mängd riskmoment och många skador. Från 1500-talets mitt finns det kvar uppgifter om mat på Kastelholms slott. Där skulle dagligen 310 personer äta. 310 personer. Det är inte ett fysiskt lätt arbete att sköta den trakteringen (tänk er att knåda bröddeg för 310 pers). Köksarbete är ytterligare ett fysiskt tungt arbete med hög risk – och även på vanliga gårdar var det tiotals människor som skulle ha mat dagligen – som främst kvinnor skulle sköta. Ja, och sedan skulle det diskas och städas också. Vad gäller tvättning var det en typiskt kvinnlig syssla med låg status, men tvättningen ger också fingervisning om hur kvinnors arbete har belagts med lägre värde än det arbete män utförde. I kungliga hushåll hade man nämligen ibland manliga tvättare. Inte för att det var tyngre eller för att kvinnor inte skulle kunna klara det, utan för att det var högre status.

Både kvinnor och män har slitit genom århundradena. Ibland, så som vid skörden, slet de sida vid sida. En bra kvinna har alltid uppskattats, men värdet på det arbete kvinnor har gjort har konsekvent varit lägre än värdet på männens arbete – särskilt sedan 1800-talet och utvecklingen av yrkesarbete utanför hemmet. Även om det alltid funnits idéer om vad som är naturligt arbete för män respektive kvinnor har de specifika arbetsuppgifterna varierat över tid, och att kvinnor inte skulle utföra fysiskt tunga och farliga arbeten är en moraliserande myt som fortfarande lever och frodas. Till exempel var det år 2009 i Sverige 55718 kvinnor med arbetsskador mot 45381 män och sjukvården, som domineras av kvinnor, är en av de yrkeskategorier som är mest i riskzonen för både skador och hot och dessutom har tveklöst flest nya sjukfall. Samtidigt finns det kvar rester av tankarna om att män på grund av sin större fysiska styrka också ska klara av hur mycket som helst utan att gå sönder – och att den som inte orkar är vek – och metallarbete och övrigt industriarbete toppar listan över riskfyllda arbetsplatser. Synen på vad som är naturligt för män och kvinnor säger betydligt mer om vår samtid än om vad som de facto är ”naturligt” och påverkar både värderingen av arbete och mäns och kvinnors möjligheter att göra vad de skulle vilja. Man behöver inte mer än att studera historia för att se att det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nu ska vi tala om löner

Många verkar tro att män inte får mer i lön än kvinnor längre. Att det skulle vara någon slags feministisk myt och att anledningen till att det kan verka som att män tjänar mer är för att män också jobbar mer.

Så är det inte. Män får mer pengar än kvinnor trots att de utför samma arbete, oavsett om det är en kvinno- eller mansdominerad bransch. Till exempel tjänar manliga sjukskötare i genomsnitt 3194 euro per månad medan kvinnliga diton tjänar 2943 euro. I genomsnitt får kvinnor 590 euro mindre i lön än vad män får. 590 euro, trots att insatserna är de samma. Man måste ju inte vara rabiat feminist för att se att det inte är rättvist.

I Finland startar nu kampanjen Tala om löner för att uppmärksamma den här skillnaden och för att hjälpa alla som tycker att lika arbete ska ha lika lön att kräva det. Och det kan ju inte vara för mycket begärt att kvinnor ska få lika mycket i lön som män. Det är hög tid.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Visdomsord från min man

Det händer inte så ofta. Och hände det ofta skulle jag förmodligen inte erkänna det. Men min högt vördade älskade make kom med några viktiga synpunkter på texten om extraförälder vs defaultförälder, som jag förvisso också hade tänkt på men som nog inte framgick tillräckligt tydligt.

Att vara extraföräldern är inget glassigt lyxliv utan kan lika gärna vara utanförskap. Dessutom är det i allmänhet defaultföräldern – med viss rätt eftersom hen också är den som är mest hemma och tar mest ansvar – som sätter reglerna för hur saker och ting ska vara. Att då vara den förälder som kommer hem och ska försöka anpassa sig till någon annans regler i sitt eget hus är inte helt… ska vi säga oproblematiskt? Det krävs alltså betydligt mer än att extraföräldern tar mer ansvar för sin egen delaktighet – även om det är en viktig beståndsdel – för det finns en stor risk att defaultföräldern ser delaktigheten som att extraföräldern måste anpassa sig till de rådande systemen och att extraföräldern får kritik när det inte funkar.

Jo, jag tycker att den som är hemma mest ska få bestämma mest om hur saker och ting ska vara, särskilt om man är hemma på heltid. Men det måste finnas en viss flexibilitet och vilja att anpassa sig från båda håll. Så att det där med att extraföräldern försöker ta sig mer tid för barnen inte innebär några rubbade cirklar. Kanske pappan inte väljer samma kläder åt barnen som mamman skulle gjort, kanske han har en annan tandborstningslek, men kanske det också är så det ska vara?