Läser och stöter återigen på det eviga tramset om att det är så orättvist att tala om mäns våld mot kvinnor eftersom man då skuldbelägger ett helt kön och blir så jävla trött.
Jämför det med ”affärernas glass med jordgubbssmak”. Ingen tror ju att det skulle handla om alla affärer. Ingen går in på HM och blir skitförbannad över att deras brist på glass med jordgubbssmak. Det handlar, implicit, om de affärer som har glass med jordgubbssmak.
Och mäns våld mot kvinnor handlar om det våld som män som utövar våld mot kvinnor utövar mot kvinnor. Vi måste kunna tala om gärningsmännen. Vi måste tala om de män som faktiskt är våldsamma. Vanliga typer. Schyssta snubbar. Me too har ju lärt oss massor om hur många kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld och det är viktigt, men det är hög tid att fokus flyttas. Att deraila varje konversation som handlar om mäns våld mot kvinnor är ett sätt att skydda de män som det faktiskt gäller.
Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?
Hur som helst.
Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.
Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.
Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):
”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”
Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.
De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.
Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.
Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.
Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.
För ett par dagar sedan rapporterade YLE om att kvinnans euro i Grankulla är 43 cent. Det vill säga, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är enorma. Det visar sig också att skillnaderna är som störst i kommuner med fler höginkomsttagare. I Grankulla har kvinnorna till exempel fortfarande en årsmedelinkomst på över 33.000 euro vilket är bra mycket mer än genomsnittsmannen i Åbo. Och det upphör aldrig att förvåna mig hur folk kan gå så jävla apeshit som de gör över den här rapporteringen. Bland kommentarerna finns alltifrån att det skitjournalistik av YLE att lyfta en icke-fråga till att vi ju redan har jämställdhet i det här landet så what’s the problem.
Visst kan man ifrågasätta om det är relevant att tala om kvinnans euro som koncept. Vad det mäter är ju alltså bara de faktiska löneskillnaderna och den största delen där beror på att kvinnor inte förvärvsarbetar i samma utsträckning som män. MEN! Det är (minst) tre saker som man fullkomligt bortser ifrån ifall man låser sig vid att diskutera kvinnans euro som koncept och jag önskar, önskar, önskar att vi skulle kunna komma vidare till att diskutera de sakerna någon gång för hela det är begreppsfilosofiska tramset gör mig så jävla grinig.
Alltså:
1: Det framställs ofta som att män alltid har varit de som jobbat hårdast och kvinnor alltid de som tagit hand om barn och hushåll men det är ur historisk synpunkt en MYT. Ok? MYT. Kvinnor har varit med och skött de allra tyngsta arbetena redan från början. De var med och jagade på stenåldern, de har plogat, sått och skördat. Kvinnor har i vår kultur inte innan 1800-talet varit förpassade till hemmet medan mannen arbetade och även då var den hemmasittande kvinnan ett borgerskapsfenomen och förunnat ett fåtal. Hemmakvinnor är, vilket bekräftas av studien YLE refererar, fortfarande beroende av klass. Det finns alltså inte en tusenårig historiskt grundad tradition av män som försörjer sina hustrur här.
2: Att kvinnor generellt tjänar så pass mycket mindre än män betyder något och är värt att lyfta fram. Vi vet att det i bakgrunden finns sådana saker som att kvinnor oftare har snuttjobb, oftare deltid, oftare tar ut VAB och därmed har en betydligt osäkrare position på arbetsmarknaden än vad män har. Detta trots att kvinnor i dag generellt har högre utbildning än män. Det hjälper inte hur mycket man skriker att detta är resultatet av kvinnors fria val för väldigt många kvinnor uttrycker sitt missnöje med situationen och påpekar att det inte finns så många andra val att göra. Många hade velat jobba mer men kan inte, delvis på grund av att det inte finns jobb och delvis på grund av att de har huvudansvaret för barnen.
3: Kvinnors och mäns arbete värderas fortfarande inte lika. De yrken som traditionellt är kvinnligt kodade, till exempel inom omsorg, är dåligt betalda. Men det handlar också om att de sysslor som kvinnor utför inte är meriterande. Hur i hela helvete kan det inte vara meriterande att ha varit hemma med sitt barn i tre år? Hur kan det inte få räknas på ett CV som indikationer på stresstålighet, ledarskap och organisationsförmåga? Nej, istället ska kvinnor som varit hemma med barnen förklara varför det finns luckor i deras CV åren de varit hemma. Att göra lumpen däremot, det är en merit. Och för att ta ett historiskt exempel, för att jag gillar sådana, kan vi se på dem som arbetade i hushållet. Den högsta positionen bland hushållets tjänare hade den manliga betjänten – butlern eller hovmästaren. Lägst i rang stod pigan. Tvättade gjorde tvätterskorna, men den som var rik nog kunde visa sin status genom att ha en manlig tvättare. Inte för att de jobbade hårdare eller längre timmar utan för att de var män. Eller se på skillnaden mellan kokerskan och kocken i både status och inkomst. Listan kan göras milslång.
Så, precis som med genus i allmänhet så finns det massor med spännande och viktiga saker att diskutera kring kvinnans euro, men att diskutera själva existensen av fenomenet är jävligt blasé.
Det var delvis de här sakerna som vi talade om i dagens Tisdagssnack. En länk till det kommer på bloggens FB-sida så snart det finns tillgängligt så håll ögon och öron öppna där.
EDIT: Jag påminner om att en giltig emailadress är en förutsättning för att få kommentera på den här bloggen. Man får vara anonym inför andra läsare men inte inför mig.
I helgen kryssade vi till Sverige för några timmar i Stockholm. Det finns mycket jag skulle vilja berätta men här kommer bara som hastigast några iakttagelser:
* Eftersom jag skötte om barnen befann jag mig aldrig på några ställen som typiskt skulle betecknas som festplatser på båten. Likväl hann jag se fyra olika män antasta lika många olika kvinnor som de, av allt att döma, inte kände. Det är det där med att ta tag lite i armen och försöka övertala att komma med. Att gå väldigt nära och kommentera utseende och sedan följa med tätt bredvid några steg när kvinnan vänder sig bort. Att röra vid, oinbjuden. Att inkräkta på kvinnans personal space och inte ta några som helst hintar om att det känns obehagligt. Med två små barn i släptåg fick jag ändå min beskärda del. Så många män som tar sig friheter att inkräkta på kvinnors varande och göra oss obekväma.
* Stockholm är fyllt av sportiga människor i spandex.
* Jag undrar om många pappor som tror och hoppas att det ska bli lättare och roligare att umgås med sin unge när de där första svåra åren av beroende av modern och amning är över sedan blir väldigt besvikna. Är det månne vanligt att pappor tröttnar på barnen där i treårsåldern och ger upp för att ungen inte vill lyssna? (Vilket alltså inte har att göra med pappan egentligen, utan med att det knappast finns en treåring i världen som är mottaglig för goda råd.) Männen vet hur något ska vara och vill förklara för att hjälpa men gör det genom att ta saker ur barnens händer och rätta, istället för att förklara och kompromissa. Jag såg till exempel en pappa idiotförklara sin dotter, kanske 4 år gammal, som ville spela Tetris. Pappan mer eller mindre knuffade henne åt sidan, sa till henne att inte röra för nu skulle han visa och suckade sedan högljutt när dottern protesterade. Pappan ville spela Tetris på traditionellt vis, genom att stapla och få bort rader, men när jag tittade lite mer på vad dottern sysslade med sorterade hon figurerna efter färg. Hon var inte alls bråkig och korkad, hon spelade bara ett alternativt Tetris.
* Jag är inte gjord för stormiga hav. Blörk.
* Jag älskar, älskar, älskar vad Vasamuseet har gjort med ansiktsrekonstruktioner av några av dem som drunknade när regalskeppet Vasa sjönk. Att ge namn (även påhittat), ansikte och historia till dem som annars skulle ha glömts bort är så sanslöst viktigt.
Vi talar ju ibland om det där med hur man under historien har gjort sitt allra bästa för att trycka ner kvinnors sexualitet. Victim blaming och slut shaming – alltså att man lägger skuld på offret vid till exempel våldtäkt (vad hade du för kläder?) och att det bildas (internetbaserade) kampanjer för att trakassera (unga) kvinnor som haft ”för mycket” sex – är nutida varianter av detta. Att trycka ner kvinnors sexualitet är en form av maktutövande från framförallt män men också andra kvinnor.
Medan jag letade efter en helt annan artikel hittade jag Martin Bergmans artikel ”De brända och gömda” som handlar om kvinnor dömda till dödsstraff under den sista perioden i Sverige som man fortfarande tillämpade kvalificerade dödsstraff (i början av 1800-talet). Ett kvalificerat dödsstraff tilldömdes den som gjort något så grovt att ett vanligt dödsstraff liksom inte räckte till och innebar att man förutom att bli ett huvud kortare även kunde bli av med en hand och sedan steglas eller brännas, eller, på somliga platser, till exempel begravas levande. Stegling, att bli upphängd på ett hjul, var endast för män. Kvinnor skulle istället brännas. Bergman skriver så här:
”De skilda strafformerna för män och kvinnor har traditionellt förklarats som en omsorg om anständigheten, så att kvinnans avklädda kropp inte vid sönderdelning och stegling skulle exponeras på samma sätt som mannens. I Württemberg behandlades denna problematik 1752 med anledning av hängning av kvinnor. Då kvinnorna inte hade några plagg under klänningarna riskerade deras könsorgan att blottas vid hängning. Detta uppfattades kunna utgöra ett problem då andras moraliska känslor skadades. För att undvik detta beslutade det hertliga rådet inför en hängning att klänningen över delinkventens ben skulle bindas samman så att inga blickar skulle leta sig fel.”
Det ska tilläggas att Bergman menar att moralpanik inte nödvändigtvis alltid var hela anledningen, men faktum kvarstår att man när man skulle ta livet av kvinnor bekymrade sig över hur man skulle göra det så att publiken inte skulle ta anstöt av att ha sett en snippa. Nevermind hela grejen med att ta anstöt av att någon hängs, liksom. Snippa. Det är farligt att se.
Jag är egentligen inte särskilt förtjust i att dra raka paralleller med nutiden för historien är inte rak, men just den här ångesten över att någon kan råka se kvinnlig hud är så uppenbar fortfarande i dag. Se bara på när mammor blir utkastade från restauranger för att de ammar, eller när någon artist råkar visa boobs och tidningar gör förstasidesgrejer av en nipple slip. Ofta hänvisar man till att man vill skydda allmänheten (särskilt barn), skydda andras moraliska känslor, vilket är ungefär samma retorik som i Württemberg 1752. Egentligen handlar det om att hålla kvinnor nere, att göra kvinnors kropp till någonting som allmänheten kan och bör ha åsikter om, att göra kvinnor till objekt.
Är det skillnad på en hängning och ett restaurangbesök? Jo, man skulle ju kunna tycka det. Men argumentationen kring det överhängande hotet att någon skulle råka se snippor eller bröst (höll på att skriva nippor, för rim är alltid roligt) är oroväckande statisk.
Vi talar ju mycket om män och kvinnor, skillnader och likheter och sånt. Det är på alla sätt en mycket komplicerad väv av biologiska faktorer och socialt skapade förväntningar. Ni vet också hur arg jag brukar bli när somliga vill förklara mäns och kvinnors förväntningar på och beteende i parförhållanden med strikt biologiska förklaringar. Den där bubblande ilskan som ofelbart kommer när någon säger att män vill sätta på allt som rör sig på grund av att evolutionen lärt dem att sprida sin säd ligger där under ytan när jag i dag läser om kvinnors hjärtattacker.
Kvinnors hjärtattacker.
Har ni någonsin läst om det förr? Det hade i alla fall inte jag. På alla bilder av hjärtattacker är det en man. Hjärtattacker är en manssjukdom. Och jo, det är fler män än kvinnor som får hjärtattack men det är procentuellt sett fler kvinnor som faktiskt dör av sina hjärtattacker. Hjärt- och kärlsjukdomar den främsta dödsorsaken för kvinnor, precis som för män – även i Sverige. Men symptomen på hjärtattack är könsspecifika. Kvinnor får sällan de klassiska symptomen på hjärtattack utan mer vaga symtom, som nacksmärtor, ont i rygg och axlar, smärta i magtrakten, extrem trötthet och så vidare. Det här är ett ämne som skriker efter mer forskning. Så varför vet vi inte mer? Fortfarande är bara 24% av deltagarna i kliniska studier i USA kvinnor. Fortfarande tenderar kvinnors smärta att förklaras med psykologiska förklaringar. Vi är på väg bort från den diskriminering mot kvinnliga patienter som funnits, men det är ännu långt kvar. Till skillnad från dejtande är medicin är ett av de ämnen där vi bör hålla biologiska skillnader mellan män och kvinnor i konstant åtanke.
Det är viktigt att känna till symptomen på hjärtattack eftersom man behöver vård snabbt. Därför är det också viktigt att alla vet om att kvinnors hjärtattacker kanske inte har de traditionella symptomen. Mer om detta kan, och bör, ni läsa här!
Det var inte så länge sedan jag skrev om hur trött jag blir på de där nissarna som alltid måste komma och skrika manshat om allting. Det är fortfarande sant. De gör mig fortfarande väldigt trött.
Men så hamnade jag på ett blogginlägg av Kakan Hermansson som handlar om just manshat. Hon skriver så här:
”Manshat är inte främmande för mig. Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra vilkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.”
”Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.”
Och då blir jag ungefär lika trött som när random nisse skriker manshat för jag har så otroligt svårt för när man måste ta till storsläggan och urskillningslöst banka allt som liknar det man är ute efter.
Jag tror att jag förstår vad Kakan menar. Att det är så stor skillnad på mäns och kvinnors förutsättningar – att det fortfarande finns en maktobalans mellan män och kvinnor – att man kan tala om strukturer som påverkar kvinnors förutsättningar negativt. Det håller jag helt med om. Forskning visar tydligt hur att vara kvinna påverkar till exempel lön, anställningsmöjligheter och forskningsanslag negativt, för att inte tala om kampanjer av slutshaming, våldtäktskultur och våld i nära relationer. Det finns en massa problem. Problem som är värda att ta på allvar och diskutera som de kvinnoproblem de faktiskt är.
Men att därifrån dra slutsatsen att allt detta är männens fel är ett mycket tveksamt tankehopp ut i ett svart ingenting. Oftast blir jag mest frustrerad över när män hela tiden måste inflika att det faktiskt inte är alla män som våldtar och misshandlar, men har känner jag mig tvungen att själva säga det. Det är INTE bara män som upprätthåller våldtäktskultur, som slutshamar och som bidrar till de strukturer som håller kvinnor nere. Inte heller är det bara oupplysta kvinnor som springer patriarkatets ärenden som beter sig som svin. Att vara ett svin är bara en könsfråga om man faktiskt är född som gris.
Faktum är att män har deltagit i kvinnokampen redan från början. Män slogs vid suffragetternas sida för rösträtt för kvinnor och män har tillsammans med kvinnor utformat det samhälle vi har i dag – rättvisare och mer jämställt än någonsin förr. Det finns helt enkelt inte fog för att påstå att ”manssamhället” inte gör ett skit för andra än vita, heteromän om inte manssamhället är en särskild klubb jag bara inte känner till.
”Vad kvinnohatet främst gör är att separera kvinnor, krossa systerskapet och främja manssolidariteten. Manssolidariteten, där män backar män oavsett är roten till vårt samhälles förfall och är så starkt att även med det tyngsta medlet, feminismen, är det svårt att ta sig igenom.”
Även här tror jag att jag vet vad hon menar. Forskning visar till exempel hur ”lika barn leka bäst”, att män i toppen väljer manliga gunstlingar som de hjälper framåt och att bristen på kvinnliga förebilder är ett jätteproblem. Men forskning visar också att det här är mekanismer som inte är uppenbara ens för dem som själva utnyttjar dem. Män backar inte nödvändigtvis män medvetet och i allmänhet heller inte för att hålla kvinnor ute. Det händer, jo, men i dagens Sverige är det inte någonting man kommer undan med. Och nu är ju inte jag ung man, så jag kanske har missuppfattat en massa, men jag tror inte att unga män alls känner igen sig i vad Kakan skriver. Jag tror att unga män känner en otrolig press gentemot andra unga män, att det tävlas, stängs ute och mobbas i minst lika stor utsträckning som bland unga kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att fler män (och kvinnor) ser sin del i de strukturer som upprätthåller könsnormer men jag är också fullkomligt övertygad om att framställningar som Kakans text är helt åt helvete fel väg att få fler män att omvärdera.
Hela texten baserar sig nämligen på generaliseringen att män är överordnade kvinnor, vilket i dagens Sverige verkligen inte är självklart. På det allra mest generaliserande planet ja, men är det verkligen där man ska föra debatt? För på alla andra plan finns det mängder med kvinnor som är överordnade män. Kakan säger själv att hon gillar intersektionalitet så jag förstår inte varför inte ser det. De män som är underordnade kvinnor har alltid funnits – även på medeltiden – men i dagens Sverige är de väldigt, väldigt många. Säkert nästan lika många som de kvinnor som är underordnade män. När man upplever sig som underordnad, utan att se sina egna privilegier och hålen i underordningens nät, tar man gärna till storsläggan. Det blir sällan kreativt.
Och inte för att jag tror att jag egentligen är bjuden, men jag är uppriktigt sagt inte intresserad av att ingå i Kakans systerskap.
”Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån. Kvinnohatet däremot, det förstör allt.”
Hat föder alltid mer hat. Hat skadar alltid. Det hjälper inte att man inbillar sig att man slår från ett underläge.
