Etikett: Män och kvinnor

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Några tankar kring jämställdhet och nedstängning

Charlotte2 kommentarer

Medan jag körde bil hann jag lyssna på en kort bit av ett radioprogram (från BBC) där de hade intervjuat några kvinnor om hur nedstängningen av samhället har påverkat jämställdheten, särskilt utgående från deras egna perspektiv. Minst en av dem var från UK och jag skulle gissa att den andra var från Spanien. Båda iallafall från områden som varit helt nedstängda, med utegångsförbud och hela köret. Båda var gifta med varsin man och hade barn.

Och jag tror att man kanske hör saker helt annorlunda när det är någon på radio som säger dem, för trots att de berättar ungefär samma berättelse som man hör överallt ifrån så var det flera saker som framförallt hon från UK sa som verkligen fick mig att reagera. Inte minst för att det ligger obekvämt nära hur jag själv fungerar.

1: ”Han är egentligen alltså jättebra och jämställd och så.”

Kvinnor som diskuterar sina män och som omedelbart går in i en försvarsställning. De kan beskriva saker som har varit fel i många år, som gjort dem utbrända, som förstört deras karriär eller förhållande till nära och kära, men de vill inte lägga skulden på någon annan än dem själva. Klart att han har velat satsa på sin karriär och att det har inneburit att hon har behövt göra de här sjuttitolv sakerna hon egentligen inte ville göra men de är ju ett team liksom. Det är ju ett givande och tagande. Hon ger. Han tar. Team work my ass. Om det konsekvent är en part som anpassar sig och kompromissar och möjliggör den andre partens vad-hen-nu-vill-göra är det inte jämställt.

2: ”Han är ju en så introvert person att det är mycket svårare för honom.”

Jaha? Män som gömmer sig bakom personlighetstyp för att kunna hävda att det liksom vore enklare för alla om hon fortsatte att sköta barnen behöver en rejäl jävla reality check. Nu är det ju så att många barn måste vara hemma hela tiden. Det är också så att nästan alla barn är ganska intensiva, särskilt om man håller dem inne i en lägenhet många veckor i sträck, och att det säkert inte finns någon som skulle vilja att det behövde vara på det viset. News flash: det är en jobbig situation även för kvinnor. De flesta mammor vill inte heller spendera 24/7 med sina småttingar, oavsett hur mycket man älskar dem. Man bara gör det ändå. Det samma gäller torka bajs och spyor, vaka på nätterna, lägga pussel med morgonpigga avkommor kl 4.30 varje morgon, lyssna på samma berättelser om vad som hände på dagis i timtal, sitta med och låta intresserad när man tittar på exakt samma avsnitt av Paw Patrol för minst tusende gången. Man bara gör det ändå. Många pappor verkar ha den felaktiga uppfattningen att man alltid kan göra någonting speciellt och kul när det är ens tur att ta hand om barnen. Ibland måste man tyvärr bara ha tråkigt. Ibland måste man bara andas djupt och förstå att det är fullkomligt fucking skit samma om man som förälder hellre hade varit i fred.

3: ”Jag skulle säga att vi delar ungefär lika på hushållsarbetet för han gör verkligen mycket mer nu.”

Att han gör mer nu, under nedstängning, säger inte ett skit om det bara är relaterat vad han gjorde innan och inte hennes faktiska insats. Forskning visar förvisso att män har tagit ett större ansvar för barn och hushåll under det senaste året, men det var ju i ärlighetens namn lite svårt att få de siffrorna att gå nedåt. Forskning visar dock också att män tenderar att överskatta sin faktiska insats i hushållsarbete och att kvinnor fortfarande (lite beroende på i vilket land) spenderar mer än tre gånger så många timmar per vecka med hushållsarbete. Kvinnor är i allmänhet så vana vid att göra många och långa timmar hushållsarbete, och särskilt om det dessutom finns barn med i bilden, att även de har tappat perspektivet på hur många timmar per vecka det faktiskt rör sig om och hur de relaterar till makens.

4: ”Nejmen herregud alltså jag är ju så krävande och har typ ett kontrollbehov.”

Ungefär så försökte kvinnan från UK bortförklara att hon konstant behövde be mannen om att göra saker. Som att hon var krävande och hade ett kontrollbehov för att det var hon som visste vad som fanns i kylskåpet och vad som behövde köpas, vilka läxor barnen skulle göra och vilka kläder som måste införskaffas. Allt det där planerandet som det enligt forskning nästan uteslutande är kvinnor som gör och som i allmänhet inte ens räknas när man diskuterar hur många timmars hushållsarbete man utfört. Det som gör att kvinnor är projektledare i sin familj. Som gör att kvinnor (och ibland även män) tror att de är krävande eller kontrollerande, bara för att de har koll på vad som måste göras för att undvika total kollaps. Att dela lika på hushållsarbetet betyder för många att man ungefär lika många gånger hänger tvätten, plockar ur diskmaskinen eller lagar mat, trots att den betydligt mer krävande insatsen är att se till att det finns hela kläder i rätt storlek till alla och någon mat att faktiskt laga.

5: ”Han är egentligen den snällaste som finns och han klagar inte särskilt mycket.”

Som en av mina bästa vänner brukar säga: Vi ger inte snubbar brownie points för att de beter sig som folk. Och jo, hon har många gånger fått anledning att påminna mig om det.

Jag vill avsluta med något som hon som kanske var från Spanien sa när hon berättade att hon faktiskt dagen innan hade fullkomligt flippat på sin man och stuckit ut i skogen så att han skulle kunna få sköta barn och hushåll som han borde. Hon sa att hennes man fortfarande inte har fattat att han inte kan jobba hemifrån när familjen lever under nedstängning och ändå förvänta sig att kunna producera samma resultat som tidigare. Det här är något som jag tror att de flesta kvinnor, som är vana vid att behöva släppa allt för att serva någon annan, förstod sekunden samhället stängdes ner. Undantagstillståndet som råder i världen kommer att påverka arbetet även för oss som i princip lika gärna kan jobba hemifrån. Nu så här ett år senare får man ju hoppas att män skulle fatta det också.

Nyhetsplock

Inte alla män. Den här gången heller.

CharlotteLämna en kommentar

Läser och stöter återigen på det eviga tramset om att det är så orättvist att tala om mäns våld mot kvinnor eftersom man då skuldbelägger ett helt kön och blir så jävla trött.

Jämför det med ”affärernas glass med jordgubbssmak”. Ingen tror ju att det skulle handla om alla affärer. Ingen går in på HM och blir skitförbannad över att deras brist på glass med jordgubbssmak. Det handlar, implicit, om de affärer som har glass med jordgubbssmak.

Och mäns våld mot kvinnor handlar om det våld som män som utövar våld mot kvinnor utövar mot kvinnor. Vi måste kunna tala om gärningsmännen. Vi måste tala om de män som faktiskt är våldsamma. Vanliga typer. Schyssta snubbar. Me too har ju lärt oss massor om hur många kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld och det är viktigt, men det är hög tid att fokus flyttas. Att deraila varje konversation som handlar om mäns våld mot kvinnor är ett sätt att skydda de män som det faktiskt gäller.

Bildresultat för jackson katz

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock · Uncategorized

Jag vill inte vara prinsessa, men jag vill ha grundläggande respekt.

CharlotteLämna en kommentar

Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?

Hur som helst.

Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.

Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.

Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):

”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”

Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.

De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.

Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.

Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.

Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Där kvinnans euro är 43 cent

Charlotte8 kommentarer

För ett par dagar sedan rapporterade YLE om att kvinnans euro i Grankulla är 43 cent. Det vill säga, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är enorma. Det visar sig också att skillnaderna är som störst i kommuner med fler höginkomsttagare. I Grankulla har kvinnorna till exempel fortfarande en årsmedelinkomst på över 33.000 euro vilket är bra mycket mer än genomsnittsmannen i Åbo. Och det upphör aldrig att förvåna mig hur folk kan gå så jävla apeshit som de gör över den här rapporteringen. Bland kommentarerna finns alltifrån att det skitjournalistik av YLE att lyfta en icke-fråga till att vi ju redan har jämställdhet i det här landet så what’s the problem.

Visst kan man ifrågasätta om det är relevant att tala om kvinnans euro som koncept. Vad det mäter är ju alltså bara de faktiska löneskillnaderna och den största delen där beror på att kvinnor inte förvärvsarbetar i samma utsträckning som män. MEN! Det är (minst) tre saker som man fullkomligt bortser ifrån ifall man låser sig vid att diskutera kvinnans euro som koncept och jag önskar, önskar, önskar att vi skulle kunna komma vidare till att diskutera de sakerna någon gång för hela det är begreppsfilosofiska tramset gör mig så jävla grinig.

Alltså:

1: Det framställs ofta som att män alltid har varit de som jobbat hårdast och kvinnor alltid de som tagit hand om barn och hushåll men det är ur historisk synpunkt en MYT. Ok? MYT. Kvinnor har varit med och skött de allra tyngsta arbetena redan från början. De var med och jagade på stenåldern, de har plogat, sått och skördat. Kvinnor har i vår kultur inte innan 1800-talet varit förpassade till hemmet medan mannen arbetade och även då var den hemmasittande kvinnan ett borgerskapsfenomen och förunnat ett fåtal. Hemmakvinnor är, vilket bekräftas av studien YLE refererar, fortfarande beroende av klass. Det finns alltså inte en tusenårig historiskt grundad tradition av män som försörjer sina hustrur här.

2: Att kvinnor generellt tjänar så pass mycket mindre än män betyder något och är värt att lyfta fram. Vi vet att det i bakgrunden finns sådana saker som att kvinnor oftare har snuttjobb, oftare deltid, oftare tar ut VAB och därmed har en betydligt osäkrare position på arbetsmarknaden än vad män har. Detta trots att kvinnor i dag generellt har högre utbildning än män. Det hjälper inte hur mycket man skriker att detta är resultatet av kvinnors fria val för väldigt många kvinnor uttrycker sitt missnöje med situationen och påpekar att det inte finns så många andra val att göra. Många hade velat jobba mer men kan inte, delvis på grund av att det inte finns jobb och delvis på grund av att de har huvudansvaret för barnen.

3: Kvinnors och mäns arbete värderas fortfarande inte lika. De yrken som traditionellt är kvinnligt kodade, till exempel inom omsorg, är dåligt betalda. Men det handlar också om att de sysslor som kvinnor utför inte är meriterande. Hur i hela helvete kan det inte vara meriterande att ha varit hemma med sitt barn i tre år? Hur kan det inte få räknas på ett CV som indikationer på stresstålighet, ledarskap och organisationsförmåga? Nej, istället ska kvinnor som varit hemma med barnen förklara varför det finns luckor i deras CV åren de varit hemma. Att göra lumpen däremot, det är en merit. Och för att ta ett historiskt exempel, för att jag gillar sådana, kan vi se på dem som arbetade i hushållet. Den högsta positionen bland hushållets tjänare hade den manliga betjänten – butlern eller hovmästaren. Lägst i rang stod pigan. Tvättade gjorde tvätterskorna, men den som var rik nog kunde visa sin status genom att ha en manlig tvättare. Inte för att de jobbade hårdare eller längre timmar utan för att de var män. Eller se på skillnaden mellan kokerskan och kocken i både status och inkomst. Listan kan göras milslång.

Så, precis som med genus i allmänhet så finns det massor med spännande och viktiga saker att diskutera kring kvinnans euro, men att diskutera själva existensen av fenomenet är jävligt blasé.

Det var delvis de här sakerna som vi talade om i dagens Tisdagssnack. En länk till det kommer på bloggens FB-sida så snart det finns tillgängligt så håll ögon och öron öppna där.

EDIT: Jag påminner om att en giltig emailadress är en förutsättning för att få kommentera på den här bloggen. Man får vara anonym inför andra läsare men inte inför mig.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Några tankar från helgen

CharlotteLämna en kommentar

I helgen kryssade vi till Sverige för några timmar i Stockholm. Det finns mycket jag skulle vilja berätta men här kommer bara som hastigast några iakttagelser:

* Eftersom jag skötte om barnen befann jag mig aldrig på några ställen som typiskt skulle betecknas som festplatser på båten. Likväl hann jag se fyra olika män antasta lika många olika kvinnor som de, av allt att döma, inte kände. Det är det där med att ta tag lite i armen och försöka övertala att komma med. Att gå väldigt nära och kommentera utseende och sedan följa med tätt bredvid några steg när kvinnan vänder sig bort. Att röra vid, oinbjuden. Att inkräkta på kvinnans personal space och inte ta några som helst hintar om att det känns obehagligt. Med två små barn i släptåg fick jag ändå min beskärda del. Så många män som tar sig friheter att inkräkta på kvinnors varande och göra oss obekväma.

* Stockholm är fyllt av sportiga människor i spandex.

* Jag undrar om många pappor som tror och hoppas att det ska bli lättare och roligare att umgås med sin unge när de där första svåra åren av beroende av modern och amning är över sedan blir väldigt besvikna. Är det månne vanligt att pappor tröttnar på barnen där i treårsåldern och ger upp för att ungen inte vill lyssna? (Vilket alltså inte har att göra med pappan egentligen, utan med att det knappast finns en treåring i världen som är mottaglig för goda råd.) Männen vet hur något ska vara och vill förklara för att hjälpa men gör det genom att ta saker ur barnens händer och rätta, istället för att förklara och kompromissa. Jag såg till exempel en pappa idiotförklara sin dotter, kanske 4 år gammal, som ville spela Tetris. Pappan mer eller mindre knuffade henne åt sidan, sa till henne att inte röra för nu skulle han visa och suckade sedan högljutt när dottern protesterade. Pappan ville spela Tetris på traditionellt vis, genom att stapla och få bort rader, men när jag tittade lite mer på vad dottern sysslade med sorterade hon figurerna efter färg. Hon var inte alls bråkig och korkad, hon spelade bara ett alternativt Tetris.

* Jag är inte gjord för stormiga hav. Blörk.

* Jag älskar, älskar, älskar vad Vasamuseet har gjort med ansiktsrekonstruktioner av några av dem som drunknade när regalskeppet Vasa sjönk. Att ge namn (även påhittat), ansikte och historia till dem som annars skulle ha glömts bort är så sanslöst viktigt.

20150525-130813.jpg

20150525-130823.jpg

Historikerns historier

Om dödsstraff och nippleslips

Charlotte3 kommentarer

Vi talar ju ibland om det där med hur man under historien har gjort sitt allra bästa för att trycka ner kvinnors sexualitet. Victim blaming och slut shaming – alltså att man lägger skuld på offret vid till exempel våldtäkt (vad hade du för kläder?) och att det bildas (internetbaserade) kampanjer för att trakassera (unga) kvinnor som haft ”för mycket” sex – är nutida varianter av detta. Att trycka ner kvinnors sexualitet är en form av maktutövande från framförallt män men också andra kvinnor.

Medan jag letade efter en helt annan artikel hittade jag Martin Bergmans artikel ”De brända och gömda” som handlar om kvinnor dömda till dödsstraff under den sista perioden i Sverige som man fortfarande tillämpade kvalificerade dödsstraff (i början av 1800-talet). Ett kvalificerat dödsstraff tilldömdes den som gjort något så grovt att ett vanligt dödsstraff liksom inte räckte till och innebar att man förutom att bli ett huvud kortare även kunde bli av med en hand och sedan steglas eller brännas, eller, på somliga platser, till exempel begravas levande. Stegling, att bli upphängd på ett hjul, var endast för män. Kvinnor skulle istället brännas. Bergman skriver så här:

”De skilda strafformerna för män och kvinnor har traditionellt förklarats som en omsorg om anständigheten, så att kvinnans avklädda kropp inte vid sönderdelning och stegling skulle exponeras på samma sätt som mannens. I Württemberg behandlades denna problematik 1752 med anledning av hängning av kvinnor. Då kvinnorna inte hade några plagg under klänningarna riskerade deras könsorgan att blottas vid hängning. Detta uppfattades kunna utgöra ett problem då andras moraliska känslor skadades. För att undvik detta beslutade det hertliga rådet inför en hängning att klänningen över delinkventens ben skulle bindas samman så att inga blickar skulle leta sig fel.”

Det ska tilläggas att Bergman menar att moralpanik inte nödvändigtvis alltid var hela anledningen, men faktum kvarstår att man när man skulle ta livet av kvinnor bekymrade sig över hur man skulle göra det så att publiken inte skulle ta anstöt av att ha sett en snippa. Nevermind hela grejen med att ta anstöt av att någon hängs, liksom. Snippa. Det är farligt att se.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i att dra raka paralleller med nutiden för historien är inte rak, men just den här ångesten över att någon kan råka se kvinnlig hud är så uppenbar fortfarande i dag. Se bara på när mammor blir utkastade från restauranger för att de ammar, eller när någon artist råkar visa boobs och tidningar gör förstasidesgrejer av en nipple slip. Ofta hänvisar man till att man vill skydda allmänheten (särskilt barn), skydda andras moraliska känslor, vilket är ungefär samma retorik som i Württemberg 1752. Egentligen handlar det om att hålla kvinnor nere, att göra kvinnors kropp till någonting som allmänheten kan och bör ha åsikter om, att göra kvinnor till objekt.

Är det skillnad på en hängning och ett restaurangbesök? Jo, man skulle ju kunna tycka det. Men argumentationen kring det överhängande hotet att någon skulle råka se snippor eller bröst (höll på att skriva nippor, för rim är alltid roligt) är oroväckande statisk.

Nyhetsplock

Kvinnors hjärtan

Charlotte4 kommentarer

Vi talar ju mycket om män och kvinnor, skillnader och likheter och sånt. Det är på alla sätt en mycket komplicerad väv av biologiska faktorer och socialt skapade förväntningar. Ni vet också hur arg jag brukar bli när somliga vill förklara mäns och kvinnors förväntningar på och beteende i parförhållanden med strikt biologiska förklaringar. Den där bubblande ilskan som ofelbart kommer när någon säger att män vill sätta på allt som rör sig på grund av att evolutionen lärt dem att sprida sin säd ligger där under ytan när jag i dag läser om kvinnors hjärtattacker.

Kvinnors hjärtattacker.

Har ni någonsin läst om det förr? Det hade i alla fall inte jag. På alla bilder av hjärtattacker är det en man. Hjärtattacker är en manssjukdom. Och jo, det är fler män än kvinnor som får hjärtattack men det är procentuellt sett fler kvinnor som faktiskt dör av sina hjärtattacker. Hjärt- och kärlsjukdomar den främsta dödsorsaken för kvinnor, precis som för män – även i Sverige. Men symptomen på hjärtattack är könsspecifika. Kvinnor får sällan de klassiska symptomen på hjärtattack utan mer vaga symtom, som nacksmärtor, ont i rygg och axlar, smärta i magtrakten, extrem trötthet och så vidare. Det här är ett ämne som skriker efter mer forskning. Så varför vet vi inte mer? Fortfarande är bara 24% av deltagarna i kliniska studier i USA kvinnor. Fortfarande tenderar kvinnors smärta att förklaras med psykologiska förklaringar. Vi är på väg bort från den diskriminering mot kvinnliga patienter som funnits, men det är ännu långt kvar. Till skillnad från dejtande är medicin är ett av de ämnen där vi bör hålla biologiska skillnader mellan män och kvinnor i konstant åtanke.

Det är viktigt att känna till symptomen på hjärtattack eftersom man behöver vård snabbt. Därför är det också viktigt att alla vet om att kvinnors hjärtattacker kanske inte har de traditionella symptomen. Mer om detta kan, och bör, ni läsa här!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om manshatet

Charlotte4 kommentarer

Det var inte så länge sedan jag skrev om hur trött jag blir på de där nissarna som alltid måste komma och skrika manshat om allting. Det är fortfarande sant. De gör mig fortfarande väldigt trött.

Men så hamnade jag på ett blogginlägg av Kakan Hermansson som handlar om just manshat. Hon skriver så här:

”Manshat är inte främmande för mig. Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra vilkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.”

”Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.”

Och då blir jag ungefär lika trött som när random nisse skriker manshat för jag har så otroligt svårt för när man måste ta till storsläggan och urskillningslöst banka allt som liknar det man är ute efter.

Jag tror att jag förstår vad Kakan menar. Att det är så stor skillnad på mäns och kvinnors förutsättningar – att det fortfarande finns en maktobalans mellan män och kvinnor – att man kan tala om strukturer som påverkar kvinnors förutsättningar negativt. Det håller jag helt med om. Forskning visar tydligt hur att vara kvinna påverkar till exempel lön, anställningsmöjligheter och forskningsanslag negativt, för att inte tala om kampanjer av slutshaming, våldtäktskultur och våld i nära relationer. Det finns en massa problem. Problem som är värda att ta på allvar och diskutera som de kvinnoproblem de faktiskt är.

Men att därifrån dra slutsatsen att allt detta är männens fel är ett mycket tveksamt tankehopp ut i ett svart ingenting. Oftast blir jag mest frustrerad över när män hela tiden måste inflika att det faktiskt inte är alla män som våldtar och misshandlar, men har känner jag mig tvungen att själva säga det. Det är INTE bara män som upprätthåller våldtäktskultur, som slutshamar och som bidrar till de strukturer som håller kvinnor nere. Inte heller är det bara oupplysta kvinnor som springer patriarkatets ärenden som beter sig som svin. Att vara ett svin är bara en könsfråga om man faktiskt är född som gris.

Faktum är att män har deltagit i kvinnokampen redan från början. Män slogs vid suffragetternas sida för rösträtt för kvinnor och män har tillsammans med kvinnor utformat det samhälle vi har i dag – rättvisare och mer jämställt än någonsin förr. Det finns helt enkelt inte fog för att påstå att ”manssamhället” inte gör ett skit för andra än vita, heteromän om inte manssamhället är en särskild klubb jag bara inte känner till.

”Vad kvinnohatet främst gör är att separera kvinnor, krossa systerskapet och främja manssolidariteten. Manssolidariteten, där män backar män oavsett är roten till vårt samhälles förfall och är så starkt att även med det tyngsta medlet, feminismen, är det svårt att ta sig igenom.”

Även här tror jag att jag vet vad hon menar. Forskning visar till exempel hur ”lika barn leka bäst”, att män i toppen väljer manliga gunstlingar som de hjälper framåt och att bristen på kvinnliga förebilder är ett jätteproblem. Men forskning visar också att det här är mekanismer som inte är uppenbara ens för dem som själva utnyttjar dem. Män backar inte nödvändigtvis män medvetet och i allmänhet heller inte för att hålla kvinnor ute. Det händer, jo, men i dagens Sverige är det inte någonting man kommer undan med. Och nu är ju inte jag ung man, så jag kanske har missuppfattat en massa, men jag tror inte att unga män alls känner igen sig i vad Kakan skriver. Jag tror att unga män känner en otrolig press gentemot andra unga män, att det tävlas, stängs ute och mobbas i minst lika stor utsträckning som bland unga kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att fler män (och kvinnor) ser sin del i de strukturer som upprätthåller könsnormer men jag är också fullkomligt övertygad om att framställningar som Kakans text är helt åt helvete fel väg att få fler män att omvärdera.

Hela texten baserar sig nämligen på generaliseringen att män är överordnade kvinnor, vilket i dagens Sverige verkligen inte är självklart. På det allra mest generaliserande planet ja, men är det verkligen där man ska föra debatt? För på alla andra plan finns det mängder med kvinnor som är överordnade män. Kakan säger själv att hon gillar intersektionalitet så jag förstår inte varför inte ser det. De män som är underordnade kvinnor har alltid funnits – även på medeltiden – men i dagens Sverige är de väldigt, väldigt många. Säkert nästan lika många som de kvinnor som är underordnade män. När man upplever sig som underordnad, utan att se sina egna privilegier och hålen i underordningens nät, tar man gärna till storsläggan. Det blir sällan kreativt.

Och inte för att jag tror att jag egentligen är bjuden, men jag är uppriktigt sagt inte intresserad av att ingå i Kakans systerskap.

”Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån. Kvinnohatet däremot, det förstör allt.”

Hat föder alltid mer hat. Hat skadar alltid. Det hjälper inte att man inbillar sig att man slår från ett underläge.

Nyhetsplock

Om upplysta platser

Charlotte9 kommentarer

Med anledning av bilden föreställande en parkeringsskylt med en mammafigur på som jag publicerade dök det upp kommentarer om att det finns fördelar med kvinnoparkeringar. Och inte alltså sådana som är extra breda och till för dem som är och handlar tillsammans med barnen – de borde otvivelaktigt vara för föräldrar, inte kvinnor – utan sådan parkeringsplatser som är nära utgången, och extra väl upplysta. Jag förstår tanken med det, och självklart är det en trygghet (eller åtminstone en känsla av trygghet) som kan utöka det ofta alltför begränsade utrymme där kvinnor känner sig bekväma. Det är inte kul att gå själv genom en mörk parkeringshall med nycklarna redo som vapen i en darrande hand och hjärtat bankande onormalt hårt någonstans i halsen.

Samtidigt undrar jag om det här verkligen är ett kvinnoproblem. Jo, kvinnor känner sig mest begränsade av otrygghet, så på så vis är det förstås ett kvinnoproblem. Men risken att råka ut för brott en mörk kväll är faktiskt större om man är man än om man är kvinna. Fler upplysta platser för kvinnor skulle alltså förmodligen inte leda till färre brott, men möjligen en känsla av större trygghet. Kanske det räcker, jag vet inte, men det där som kvinnor ofta får höra att de måste akta sig för, att de måste skydda sig mot – det där som kan hända om man ger sig ut på platser som inte är ordentligt upplysta och anpassade – är sexualbrott. Och jag har lite svårt att komma ifrån den obehagliga känslan av att kvinnoparkeringar bekräftar att det värsta som en kvinna kan utsättas för är sexualbrott för att kvinnor inte borde ha sex. Nej, nej, jag menar inte alls att förringa sexualbrott. Det är fruktansvärda brott med verkliga och djupgående konsekvenser för offret, men det är ett brott mot offrets integritet inte mot sedligheten, om ni förstår hur jag menar. Det är som när man inte tror på våldtäktsoffer som inte är helt utom sig av det hemska de har varit med om eller våldtäktsoffer som fortfarande kan vara intresserade av killar. Man accepterar inte att våldtäktsoffer reagerar och känner på olika sätt, precis som andra brottsoffer, utan verkar snarare tro att alla ska funka likadant för det är inte ett brott mot offrets integritet och person utan mot en samhällelig sedlighet. På samma sätt som en våldtäktskultur framhåller alla män som potentiella förövare blir alla kvinnor potentiella offer.

Jag tänker bara att det är problematiskt om man tycker att det är viktigare att skydda kvinnor mot våldtäkt än män mot misshandel, och att kvinnor därför behöver extra belysning och andra säkerhetsåtgärder för att våldtäkt är det värsta som kan hända. Om man jämför med andra tider och kulturer så är ju en våldtäkt i många kulturer dödsdom, utanförskap, livslångt lidande och så vidare eftersom kvinnans sexualitet måste kontrolleras och hennes renhet är det dyraste hon har, men så är det ju inte här. Så. Tja. Är det en rimlig satsning med upplysta platser om utgångspunkten är kvinnors behov? Och borde man i så fall utvärdera hur man ska minska risken för män att bli misshandlade? Eller kan de sakerna inte jämföras? Och i så fall varför?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

På tal om sex å sånt

Charlotte18 kommentarer

I gårdagens Hbl publicerades en text av journalisten Geo Stenius. Sin utomordentligt dåliga vana trogen har Hbl nu lyft in texten (som ännu igår förmiddag var fri) bakom betalmur, men här är ändå länken. Stenius text handlar om ”sex å sånt”. Det är ju ett kul ämne. Men särskilt kul är det inte att läsa Stenius text.

Han börjar med att meddela att han själv ”aldrig frekventerat (?) prostituerade” (exakt vad frågetecknet implicerar vet jag inte, kanske han är osäker på hur ofta han varit) för att han inte tycker att betalning ska vara en del av det sexuella spelet. Vidare menar han att ”jämställdhetsideologerna” förvisso arbetat med lika löner men att arbetet numer mest verkar gå ut på att ”komma tillrätta med” männens ”störande manlighet”. Därifrån går han vidare med att hävda att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är tydligast i sexualiteten, men också att männens sexualitet är något fult och kvinnornas något fint. Sedan serveras vad evolutionspsykologer brukar hänvisa till: att män i sin iver att fortplanta sig nöjer sig med att nuppa vad helst kommer i deras väg medan kvinnor är betydligt mer selektiva. Kopplingen till prostitutionen är som följer:

”Jag misstänker alltså att tanken att straffa män som besöker prostituerade bottnar i traditionella moraliska värderingar snarare än en önskan att minska prostitutionens negativa drag. Detta ligger dessutom i linje med den könsnivellering som jämställdhetsideologin nu förefaller sikta mot. Också kvinnor hamnar ju nuförtiden i kläm, vilket debatten om hemvårdsstödet visar.”

Vi börjar från slutet: i Finland vill man minska på hemvårdsstödet, vilket är det stöd en förälder får för att vara hemma med sitt barn i tre år. I praktiken är det nästan uteslutande kvinnor som utnyttjar hemvårdsstödet. Därför är det, i praktiken, också då kvinnorna som liksom skulle hamna i kläm. Stenius föreställer sig ”nämligen att många kvinnor känner ett biologiskt behov av att ta hand som sina barn när de är mycket små” men att jämställdhetsideologerna nu vill ”med ekonomiska medel tvinga män och kvinnor till att spela samma roller också i de fall där varken mannen eller kvinnan vill det”. Vi lämnar just den biten där, och konstaterar bara det lustiga i att en äldre herre talar om vad kvinnor känner biologiska behov av och ser det som en bättre grund för hur ekonomiska medel ska fördelas än exempelvis jämställdhet.

Vidare hävdar han att ”män och kvinnor vill vara tillsammans för att de är olika” och att ”[p]rostitution finns […] till därför att män inte hittar sitt biologiska liv på ett fullödigt sätt”. Därför bör människor i stället vara schyssta mot varandra snarare än att ”ge en känga åt männen och deras otrevliga drifter.”

Så. Andas. Lugnt och fint. Vi arbetar vidare i punktformat.

* Stenius envisas med att ställa biologi (alltså fakta) mot ideologi (som alltså inte är fakta) för att göra sin poäng. På så vis underbygger han sin egen åsikts legitimitet och presenterar den som logisk fakta snarare än den rena åsikt det faktiskt råkar vara. Billigt och fult.

* De ”fakta” han bygger sin argumentation kring är att män vill knulla runt och kvinnor vill vårda sina små barn och att det bara är så som män och kvinnor fungerar, vilket det alltså inte finns övertygande bevis för. Ett större geografiskt perspektiv, och/eller historiskt perspektiv skulle ge vid handen att sexualitet och barnavård kan arrangeras på en enorm mängd sätt och att de senaste 100 årens västerländska mönster på intet sätt respresenterar vad vi skulle vara biologiskt mest lämpade för.

* När han menar att den manliga sexualiteten är ful och den kvinnliga fin får jag krupp. Visst, jag förstår hur man kan göra den tolkningen nu när den manliga sexualiteten för första gången i den västerländska historien börjar omfattas av liknande restriktioner som den kvinnliga i samtiden. Men går vi tillbaka 100 år så existerade knappt kvinnlig sexualitet rent officiellt och går vi tillbaka ytterligare lite i tiden så ägde närmaste anhörig man kvinnans sexualitet för den var så stark att kvinnan själv inte kunde kontrollera den. Ett sexualbrott mot en kvinna var ett brott mot hennes make eller fader. Att kvinnor ens skulle kunna begå sexbrott är en nyhet, historiskt sett. Är det något som varit fult är så det kvinnlig sexualitet.

* Stenius misstanke att samhällets vilja att straffa män som besöker prostituerade skulle bottna i något slags traditionell moral är så världsfrånvänt att jag knappt tror att det är sant att han skrivit det. Vi lever i det första samhället som öppet straffar män som går till prostituerade. Det är inte traditionell moral, det är ett feministiskt drivet nytänkande där vad som tidigare kallades fallna kvinnor numer tillerkänns samma människovärde som andra. Där kvinnor som har sex inte ska straffas. För det kallas inte för världens äldsta yrke för intet. Prostitution har funnits i alla tider. Men de kvinnor som var prostituerade saknade värde som människor. De var en vara, och är det fortfarande i de flesta fall, och de lyxprostituerade som gör bra business eller de kvinnor som valt yrket av fri vilja är oerhört få till antalet. Hur kan man vara så blind att man anser att mäns rätt att följa biologiska drifter (som dessutom inte bevisats vara större än kvinnors dito) går bortom kvinnors rätt till ett värdigt liv?

* Detta konstanta framställande som mäns sexualitet som någonting som samhället ska byggas kring gör mig vansinnig, särskilt när man försöker framställa det som fakta att män vill ha en massa sex hela tiden och att alla andra bara har att rätta sig efter det. Våldtäktsfallet i Lund som ogiltigförklarades eftersom rätten inte tyckte att det gick att avgöra att mannen hade haft för uppsåt att våldta, och att kvinnans konstanta nejskrikande och bönfallande mycket väl kunde ha tolkats som del av akten hör samman med det här tänkandet; män behöver sex så mycket att de inte kan förväntas ta ansvar för sina egna handlingar eller kvinnans utsatthet. Om män nu vill ha så himla mycket sex hela tiden kan de väl ha det med varandra istället. Så gjorde de gamla supermanliga grekerna, så det vore en anrik lösning.

* Den andra sidan av ”män vill alltid ha sex”-myntet är förstås att alla män de facto inte alltid vill ha sex. Som Johanna Koljonens kampanj Prata om det med all önskvärd tydlighet visade finns det massor av män som upplever obehag i den där gråzonen mellan frivilligt och ofrivilligt sex, som kanske egentligen inte skulle vilja men som gör det ändå för att de tror att det förväntas av dem. Dessutom hjälper det knappast manliga våldtäktsoffer att få höra om den drivande manliga sexualiteten hela tiden.

* Manlig sexualitet är inte fulare än någon annan sorts sexualitet men prostitution handlar inte bara om manlig sexualitet utan om (framförallt) kvinnlig utsatthet. De kvinnor som har mycket sex, vare sig det är helt frivilligt eller inte, råkar fortfarande ut för slutshaming och för den kvinna som varit prostituerad eller som arbetat inom porrindustrin finns ofta inga vägar ut. Det är inte könsnivellering att försöka hjälpa dessa kvinnor (och dessutom rör det även barn av båda könen) utan ett upprättande av kvinnors människovärde oberoende av tidigare sexuella upplevelser. Det är inte känga åt mäns otrevliga drifter utan en uppmaning till alla att låta lagar stå över biologiska drifter. Det borde män också kunna klara.

*Slutligen om den ”störande manligheten.” Vi har ett samhälle som fortfarande är uppbyggt kring mannen som norm, vilket väl kanske inte är så konstigt om vi betänker vilka som suttit som beslutsfattare under de senaste typ 1000 åren. Det finns många drag av dagens manlighet som är mycket problematiska (och jo, det finns det med dagens kvinnlighet också) och som genom den manliga normen likväl tillåts vara standard. Att man måste ta plats på andras bekostnad (vilket ses som ett manligt drag) för att vara en god ledare istället för att vara bra på att lyssna in och kompromissa (vilket ses som ett kvinnligt drag) till exempel, trots att det senare lika gärna skulle kunna göra en riktigt bra ledare. Att vara krigisk, att inte ge vika, ståndaktighet, drivenhet och så vidare, är alla manliga drag som i dagens samhälle förvisso fortfarande premieras men som heller inte skapar något direkt trevligt samhällsklimat. Ja, och så finns det äldre herrar som skriver i stora välrenommerade dagstidningar om hur prostitution berättigas av att mäns biologiska drifter måste tillgodoses och som tror att de gör det med faktagrund. Det upplever åtminstone jag som en väldigt störande del av manligheten. För mig är det nämligen inte så stor skillnad på vad Stenius gör, och vad min lärare gjorde när killarna på mellanstadiet tafsade: en klapp på huvudet och en förklaring om att män är sådana. Det räcker inte.