– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
… men jag läste just ett dokument från år 1401 och ser ni vad det står?
Ser ni?
Ok. Spoilervarning!
Det står Snwppatorp. SNOPPTORP! Alltså, jag vågar inte ens berätta hur länge jag har skrattat åt det här nu.
Det ska tilläggas också att bilden är härifrån!
* Det är dags att sluta läsa nyheter. Det går åt helvete med världen.
* Att köpa en bra cykel till en halvstor pojke är nästintill fucking omöjligt. Cyklarna i rätt storlek är antingen a) praktiska, stabila och dekorerade med rosa blommor och ”Lovely Princess” eller b) mountainbikes som heter något i stil med ”Exterminator” eller ”Death on Wheels” utan varken pakethållare, stadighet eller lämplighet för någon annan än Arnold Schwarzenegger när han var 10 bast. En 24 tums praktisk, stadig cykel med kul färg och pakethållare som inte skriker att man är en flicka som vill fincykla är dödsdömt att hitta.
* Den otroligt begåvade Elin Ruth har ÄNTLIGEN släppt sin nya skiva ”Here Comes the Storm” som alla omedelbart borde lyssna på (till exempel på Spotify eller här!) för det får världen att kännas lite bättre.
* Den nya uppsättningen historiastuderanden är toppen. I dag talade vi bajsande apor, roliga hattar och sånt. Föreläsningar om medeltiden är liksom inte kompletta utan sånt.
Bakpappa, som den tappre människa han är, dök upp på mitt föredrag om kvinnors donationer till kloster och kyrkor i senmedeltidens Sverige i måndags. Nu ställer han en massa relevanta och intressanta frågor som jag tänkte svara på här:
”Som jag förstod det igår [måndag] så hade kvinnor i Sverige enligt din tes det bättre juridiskt sett än vad man tidigare tänkt sig? Då kunde man tycka de även i samhället hade haft det bättre än vad man tänkt sig? Dvs. att det skulle finnas någon form av avspegling eller koppling?”
Jag är helt övertygad om att det finns någon sorts avspeglig i samhället. En av de många aspekter som kommit fram när genus blev en faktor i historieskrivningen är just att kvinnor inte alls har haft det så illa som man skulle kunna tro om man bara läser källorna utifrån männens synpunkt. För ungefär 100 år sedan skrev en synnerligen berömd professor i rättshistoria att mannen på medeltiden kunde sälja sin hustru eller ta hennes liv. Det finns inte många som skulle skriva under på en sån tolkning av källorna i dag.
”Vet man varför kvinnan i de senare lagarna är myndig? Och en lag var kvinnan är myndig är väl mera jämlik än en var hon är omyndig? Det låter som en väldigt stor skillnad.”
Njae. Det är väl ingen som vet ännu, för det är liksom lite vad jag jobbar med och det finns många som inte skulle acceptera den tolkningen (fast jag tycker att den är klar som korvspad). Och en lag där kvinnan är myndig är förstås mera jämlik än en lag där hon inte var myndig, men den stora fråga gäller vad myndighet innebär. Vad betyder det att vara myndig? Kvinnan hade inte samma juridiska rättigheter, och framförallt inte samma juridiska skydd, som männen. Hennes status följde mannens och hon var beroende av honom. När hon gifte sig fick hennes jordegendomar samma status som mannens – gifte hon sig med en bonde blev hon skattskyldig (eller hushållet var skattskyldigt) även om hon var född adel. Hade hon gift sig med en adelsman och blev änka, fick hon bara behålla sin status så länge hon var ogift. Därefter följde hennes status den nye makens. Det var heller inte självklart att det var modern som blev förmyndare för barnen om maken dog (under senare århundraden var det inte så) och en make hade laglig rätt att prygla sin hustru. Bara för att kvinnan var myndig (vilket hon förövrigt blev när hon gifte sig = beroende av man) betydde det inte att hon var jämlik. Medeltida lagstiftning var inte jämlik och strävade inte heller efter det. Man skilde på bofasta män och lösdrivar, på rika och fattiga, på män och kvinnor, på getter och kossor (shit you not).
”Finns det någon jämförelse av hur många kvinnor och män som förekommer t.ex. som donatorer (?) till kloster? Man kunde ju anta en man med i genomsnitt mera/större egendom gör fler donationer än en kvinna med mindre egendom? Jämnar 1:2 förhållandet ut sig? Finns det t.ex. dokumenterat sigill och vad är könsfördelningen där?”
Nej, det finns inte någon sådan jämförelse än, för jag är inte färdig med den. Män gör tveklöst flest donationer, men riktigt hur många fler vet jag inte ännu. Till slutet av månaden borde jag ha färdigt siffrorna för Nådendal, för det ska bli en artikel med deadline ungefär då. En hel del sigill finns kvar, men jag skulle inte våga gissa på hur många. Det är förkrossande många fler män än kvinnor som sigillerat. Även på ett dokument utfärdat av en kvinna var det flest män som sigillerade, eftersom bara män kunde ha förtroendeposter och att sigillera innebar att bevittna. När man bad någon sigillera bad man ofta någon på just en förtroendepost; häradshövdingen, en präst eller en riddare. Däremot hade många adelskvinnor egna sigill och det var faktiskt inte så ovanligt som man skulle kunna tro att även en del rika bönder hade sigill men det var inte kvinnor eller bönder man frågade när man ville ha trovärdiga vittnen.
Nu har jag äntligen skrivit färdigt det föredrag jag borde hålla om några timmar (kom och lyssna!). Gott om tid till godo. Jag kommer att tala om kvinnors donationer till kyrkan i senmedeltidens Sverige. Och så sitter jag här och tänker på hur det kommer sig att vi värderar det som kvinnor har gjort annorlunda än det som män har gjort. När en kvinna donerar till ett kloster brukar man ta för givet att hon antingen är änka, eller har fått tillåtelse av sin man om hon fortfarande var gift. Tolkningen backas upp av att kvinnors donationsbrev ofta var bevittnade av makar och bröder. Men faktum är att mäns donationsbrev i samma utsträckning som kvinnors bevittnades av nära släktingar. Det finns en förväntan även bland dagens forskare att den kvinna som har samröre med en man är under hans inflytande – att han alltid påverkar henne – men ingen skulle automatiskt anta att den riddare som donerade till en kyrka med sin brors samtycke inte skulle göra det av egen fri och opåverkad vilja.
Ja, och så var det det här med att ge någon till klostret. Till exempel heter det ofta att man gav sin dotter i kloster, trots att det var betydligt vanligare att kvinnor gav sig själva till klostret. De var subjekt – inte objekt.
Sånt har jag tänkt på i dag. Sånt, och enhörningar.
Det här är en bild från tidigt 1500-tal, ursprungligen broderad på en stol, som föreställer en enhörning i knäet på en vildkvinna. Kvinnan är alltså inte klädd i en blå klänning med hål för boobsen – som skulle få Lady Gaga att go all medieval – utan har på grund av sin vildhet blivit täckt av hår. Jepp. Hår. Och så rasar folk mot vilda kvinnor i dag som har lite hår under armarna. Pfft.
1: Alla hette Bengt. Bengt Bengtsson. Far till Bengt. Son till Bengt. Gift med Bengta Bengtsdotter.
2: Att med någon form av säkerhet avgöra vem som var vem är väldigt svårt. Förmodligen var det Bengt.
3: Förteckningar över medeltida personer utgår alltid från mannen. Kvinnan återfinns som ett bihang. Eller ett Bengthang.
4: En hustru kan till exempel stå med i förteckningen som Bengts hustru (men hon hette inte Bengt eller Bengta så vi skriver inte ut hennes namn).
5: Vidare anges i förteckningarna om paret hade barn. I praktiken är barn detsamma som söner.
6: Eller döttrar som gift sig med någon annan känd Bengt.
7: De släktnamn vi är vana vid att våra svenska ädlingar svängde sig med användes inte av Bengtarna själva. De använde sitt eget namn (Bengt) och patronymikon (Bengtsson).
8: De som inte var adliga skrev i stället vilken by de kom ifrån. Som Bengt från Bengtshult. Så att det inte ska finnas några tvivel kring vem det är man talar om.
9: Stavningen var inte normaliserad. Bengt kunde alltså lika gärna skriva sitt namn Benkt. Eller Benedict. Eller Benct. Eller valfria kombinationer av dessa.
10: Gissningsvis är Lars och Nils också egentligen bara alternativa stavningar av Bengt.
För tillfället sitter jag och sorterar de bilder jag tog i Linköpings Stiftsarkiv förra året. Och man kan ju kalla medeltiden mörk och trist och bakåt-hell-hole hur mycket man vill, men även uppe i mörkaste Norden, i lilla sketna Skänninge, hade man de mest underbart vackra sigill. Som det här, som år 1413 sattes på ett dokument utfärdat av priorn Hans Benekesson och konventet i Skänninge när konventet utarrenderade två kålgårdar till Skänninges borgmästare, Harald Jönsson.
Jag beklagar att jag inte har hunnit svara på alla kommentarerna under inlägget om att spela patriarkatets spel. Samtidigt vill jag passa på att tacka för att ni höll en så trevlig ton när ni diskuterade. Det är ju inte alldeles självklart alltid, verkar det som.
Och så tänkte jag förklara vad jag menar när jag talar om att spela med i patriarkatet. Vi börjar i tidigt 1500-tal, för jag är historiker och det blir så då. Fru Filippa Månsdotter blev änka år 1505 när hennes make Bengt Ryning gick bort. Bengt hade under sin livstid ordnat beskydd för fru Filippa och hade avtalat med Svante Nilsson (som vid tiden var regent i Sverige) att Svante skulle beskydda och se efter Filippa efter Bengts bortgång. Osäker på om Svante skulle hålla sitt ord skrev Filippas svåger, Sten Kristiernsson, ett brev till Svante för att försäkra sig om att Filippa (och alla hennes tillgångar) skulle vara trygga. Svante svarade att Ture inte hade något att frukta: Filippa hade redan skickat en budbärare till slottet och fått Svantes beskydd säkrat. Filippa skulle få behålla de förläningar och jordegendomar hennes make hade haft.
Några år senare visade det sig varför ett sådant beskydd kunde vara viktigt. Pavel Kyle skrev till Svante Nilsson med en anekdot och en begäran. Filippas svåger, Sten Kristiernsson, hade övertygat Pavel om att det skulle vara helt tryggt att lämna sin gård obevakad för den korta tid Sten hade tänkt vara borta. Vi rör oss här alltså i en mycket orolig tid med konstanta inre konflikter och titt som tätt regelrätta slag mot Danmark. Kalmarunionen håller på att falla samman och de politiska striderna är väpnade. Stens återkomst tog så betydligt längre tid än vad som var tänkt och under den tiden vandaliserades Pavels gård. Som kompensation för den förstörda gården krävde Pavel en av Filippas gårdar.
Ok. Så det känns kanske som ett ganska stort logisk hopp att hon ska plikta för något som Sten gjorde och i dag kan vi bara spekulera kring logiken. Det nämns specifikt i brevet att Pavel är ute efter en gård som Filippa hade efter sin avlidne make, så en kvalificerad gissning skulle vara att det i huvudsak var Sten som skötte om Bengts gamla gårdar även om de officiellt tillhörde Filippa och därför såg sig Pavel ha rätt till kompensation den vägen. På ytan har vi här alltså en kvinna i rikets toppskick som ärvde sin make, satt trygg på sitt enorma godskomplex och inte ens behövde befatta sig med de inrikespolitiska striderna för att göra det. Ett ganska glidit liv. Men vad vi egentligen har är en kvinna med försörjningsansvar för små barn och som är fullkomligt utlämnad till männen i hennes närhet.
Och Fiippa var långt ifrån den enda kvinnan i en liknande situation. I takt med att männen dog på slagfältet tvingades änkorna anpassa sig efter ett mycket strikt patriarkalt system där beskydd från en mäktig man var en livsviktig strategi. Filippa protesterade aldrig mot systemet. Ingen av kvinnorna (eller männen för den delen) protesterade mot systemet. Istället var de mycket medvetna om hur de skulle få ut mesta möjliga av det. När Filippa vänder sig Svante för att söka hjälp beskriver hon sig själv som ”fattig, värdelös kvinna” och beklagar sig över hur hon nu ska kunna ”sörja för dessa fattiga faderlösa barn”. Ekonomiskt sett var Filippa inte direkt fattig, om vi säger så, och med tanke på att hon efter makens död till och med var snabbare än svågern Sten att försäkra sig om Svantes beskydd och dessutom av allt att döma sedan levde rätt bra resten av livet skulle hon kanske inte heller beskrivas som värdelös. Vad Filippa gjorde när hon beskrev sig själv som fattig och värdelös var att anpassa sig till den tidens retorik, den tidens patriarkala spel.
I slutet av 1800-talet började kvinnor för första gången protestera mot systemet. De slogs ned och fängslades för protesterna och samhället – upprätthållet av både män och kvinnor – gjorde sitt bästa för att tysta dem. Så fick kvinnor tillgång till utbildning, plats på arbetsmarknaden, rätt att äga sin egendom, rätt att myndigförklaras trots att de var gifta. Samhället började förändras för att ge plats för kvinnor på samma villkor som för män. Det har gått lite drygt hundra år och även om det ibland känns som att det är bedrövligt långt kvar har vi ändå kommit en god bit på väg. Men att tro att de föregående hundratals åren av patriarkat, av sök-skydd-hos-en-man-för-du-har-inga-rättigheter, inte skulle påverka vår tid i dag är ganska blåögt. För om vi tittar på den retoriken som användes i början av 1500-talet ser vi tendenser som är oroväckande lika dem man hör i dag. När kvinnor bad om saker på 1500-talet gjorde de som Filippa och talade om sin svaghet, fattigdom, de stackars barnen och sin egen okunskap. Men när Pavel och de andra männen bad om saker gjorde de det med att påpeka sina rättigheter, sin långa tjänst för riket, hur mycket i pisset världen skulle vara om Pavel och de andra inte fick vad de ville ha.
Vårt samhälle i dag premierar dem som tar för sig, dem som uppfyller traditionella manliga egenskaper – samma sorts egenskaper som Svante Nilsson premierade för 500 år sedan. Dagens jämställdhet består av att man inte måste vara man för att uppfylla kravet på manliga egenskaper, men det är fortfarande manliga egenskaper. Män tros besitta dem genom biologi (”män är bara mer framåt av naturen”) och kvinnor kan arbeta sig upp till dem (”kvinnor måste lära sig att ta för sig”). Precis som Filippa spelade patriarkatets spel kan vi kvinnor av i dag välja att göra det. Genom att exempelvis anpassa vårt utseende efter vad män vill ha, istället för efter vad vi själva känner oss bekväma med, och genom att förklara att glastaket bara är hittepå och kvinnor får skylla sig själva för lägre löner, våldtäktsstatisk och familjemord bidrar vi till att upprätthålla strukturerna.
Visst, kvinnor ska lika lite som andra få sitta på sina vackra rumpor och bli serverade. Klart det finns skäl att lära sig att ta för sig och att tro på sig själv. Men framförallt måste vi som samhällsinvånare lära oss att värdera egenskaper på ett annat sätt. Traditionellt kvinnliga egenskaper som omvårdnad, kompromissande och hänsyn måste få ett högre värde. Att bidra till samhället, att kunna ”tjäna riket” får inte vara manligt kodat som det är nu när alla ska vara chefer, ha hög inkomst, wear the pants och man up. För då fortsätter vi att spela patriarkatets spel, även om vi inte har ett patriarkaliskt samhälle längre.
I dag är det International Hug a Medievalist Day. I motsats till vad många tycks tro är jul, påsk och nyår långt ifrån de viktigaste högtiderna, eller Internationella Kvinnodagen eller Menlösa barns dag de mest betydelsefulla uppmärksamhetsdagarna. Nej. Hug a Medievalist Day slår dem alla med hästlängder.
Att medeltidshistoriker hör till en utsatt grupp i befolkningen säger sig självt. Det mesta som medeltidshistorikern lever för dog nämligen för många hundra år sedan och de artefakter som finns kvar rör, med sin blotta uppenbarelse, medeltidshistorikern till tårar. Lite som Highlander. Fast bättre. Inga av de språk medeltidshistorikern lär sig – vare sig det är latin, fornsvenska eller medelhögtyska – talas av andra människor och alla har väl sett medeltidshistorikern stå själv i ett hörn på en fest sedan det där klassiska skämtet om apan, marginalen och Bayeux återigen fallit just så platt som det tenderar till att göra när man drar det på ett dött språk. Det är ett ensamt liv. Ett missförstått liv.
Medeltidshistorikern behöver en kram.
Och man ska inte oroa sig över att närma sig medeltidshistorikern. Utseendet till trots är medeltidshistorikern i allmänhet inte lika otvättad som hen ser ut. Medeltidshistoriker följer nämligen tvättråden och tvättar sig minst en gång i veckan. Riklig kroppsbehåring, som kommer av att medeltidshistorikern sällan exponeras för solljus, är ett ypperligt skydd mot arkivdamm och mjukt när man kramas. Sannolikheten att medeltidshistorikern säger något som hen förväntar sig ett svar på är dessutom oerhört liten. Tvärtom har man genom att ha kramat medeltidshistorikern förmodligen en ypperlig chans att inte behöva föra en dialog resten av den dagen. Sannolikheten för att stå på andra sidan av en timslång monolog är emellertid överhängande, men minskas betydligt av att man högt och tydligt nyser. Medeltidshistoriker är nämligen rädda för snuva. Få saker är lika förödande när man läser 700 år gamla originaltexter på ett litet obskyrt klosterarkiv i en grotta som är så gammal att den kallas något som betyder ”grotta”, som att nysa.
Så var inte rädd! Gör världen till ett lite bättre ställe och krama en medeltidshistoriker!
För det är helt enkelt så att medeltidshistorikern förtjänar en kram.
Kuriosa: Varje gång någon kramar en medeltidshistoriker räddas en kattunge från döden.
I onsdags hade jag det stora nöjet att få lyssna på den oerhört meriterade (mannens publikationslista är 8(!) sidor lång) professor R. H. Helmholz föreläsning ”The Law of Nature in History: Jurisprudential Theory or Practical Instrument”. Den naturliga lagen (icke att förväxlas med de naturvetenskapliga naturlagarna) är den lag Gud har givit till människorna; en lag som finns inneboende i alla människor. Gud hade placerat förutbestämda principer för hur man ska bete sig i människornas hjärtan, och därför vet goda människor vad som är rätt och fel. Även i vårt eget väldigt sekulariserade samhälle i dag finns samma underliggande tilltro till att vi är förprogrammerade till att veta hur vi ska bete oss kvar, och det var fler än en gång som jag slogs av hur förbluffande lika en del av resonemangen här på bloggen är med dem som framhölls för många hundra år sedan. Innan 1800-talet fanns det inga diskussioner kring om den naturliga lagen existerade – det vill säga; alla visste att den fanns – men en hel del diskussioner om hur den skulle tolkas. Senare forskning har, enligt professor Helmholz, lyft fram frågan om huruvida medeltidens och den tidigmoderna (1500-1700) tidens människor såg den naturliga lagen som endast juridisk teori eller om den också fyllde en praktisk funktion. Den frågan ägnade professor Helmholz sin föreläsning åt att besvara.
Den naturliga lagen har betraktats som en högre form av lag, vars närmaste nedteckning är de tio budorden, som i egenskap av varande Guds mening inte kan förändras. Eftersom lag emellertid aldrig har varit ett stillastående element utanför människors samspel har tidigare forskare tänkt sig att den naturliga lagen endast var teoretisk. Genom att läsa de juridiska diskussionerna kring avgörande av specifika rättsfall kunde dock professor Helmholz visa att lagkunniga de facto ofta utgick från den naturliga lagen (trots att den inte finns nedtecknad i särskilda paragrafer) när de resonerade kring vad som var rimligt och inte. Och just det där med vad som är rimligt var någonting som upptog de lagkunniga när domar skulle falla. Enligt den naturliga lagen var det exempelvis förutbestämt att föräldrar skulle vårda sina barn – det är den naturliga ordningen – och föräldrar som inte vårdar sina barn bryter alltså mot Guds mening. Det är rimligt att begära att föräldrar sköter sina barn och gör de inte det ska de straffas. Det är också rimligt att alla har rätten att försvara sig själva, så när den amerikanska konstitutionen skapades utgående från den naturliga lagen bestämdes att alla skulle få bära vapen.
Trots att det fanns en högre stående naturlig lag var man mycket tillmötesgående mot samhällets behov i sina tolkningar av den. Exempelvis hade man i Napoli infört dödsstraff utan egentlig rättegång för unga män som ställde upp stegar mot husväggar för att komma till unga jungfrurs fönster. Att döma någon ohörd var emot den naturliga ordningen och därför restes protester mot förfarandet. Men protesterna gick inte igenom. Det hade nämligen blivit alltför vanligt med stegar mot jungfrurs fönster och eftersom att skända jungfrur var ett av de värsta tänkbara brotten kvarstod dödsstraffet och den bristande rättegången mot förbrytare. Ett annat exempel är det onaturliga i att ta ränta, vilket uttryckligen förbjöds i Bibeln. På medeltiden hade emellertid räntetagning blivit en så viktig del av ekonomin att man valde att tolka den naturliga lagen som att förbudet gällde att ta ut onaturligt hög ränta. Teorierna kring den naturliga lagen anpassades alltså till samhällets behov, ibland lokalt, ibland över hela kristenheten. Professor Helmholz slutsats var således att den naturliga lagen var långtifrån endast juridisk teori, utan att den hade en verklig praktisk funktion, att den var under konstant omförhandling och att den fyllde moraliska syften.
En viktig del av den naturliga lagen som professor Helmholz olyckligtvis inte hade inkluderat i sin föreläsning är förhållandet mellan könen. Förhållandet mellan man och kvinna och dessas plats i samhället reglerades nämligen av vad man ansåg föll sig naturligt för män respektive kvinnor. På så vis rättfärdigade man exempelvis att män hade sexuella kontakter utanför äktenskapet och att kvinnan skulle vara trogen. Det låg nämligen i männens natur att behöva sexuella kontakter, vilka naturligtvis inte var av samma upphöjda sort – för att avla arvingar – som dem med hustrun. Samtidigt låg det i kvinnornas natur att vara trogna sina makar och förlita sig på att maken gjorde vad som var rätt eftersom män av naturen är förståndigare än kvinnor. På min fråga om hur den naturliga lagen i egenskap av allmängiltig lag inneboende i alla människor såg på jämlikhet inför lagen – ett begrepp som för tiden fram till 1800-talet inte existerade – blev det riktigt intressanta diskussioner. Den mest uppenbara ojämlikheten inför lagen var förstås mellan fria människor och ofria (slavar). Kristendomen tillåter egentligen inte slaveri (slaveri var ett brott mot den naturliga lagen), men eftersom samhället förfarande var i behov av billig arbetskraft fortsatte slaveri i andra skepnader. Beträffande kvinnor och män fanns inte samma tanke om att kvinnor hade naturliga rättigheter liknande mannens. Det var hennes uppgift att följa sin man vart han än begav sig (och här fanns det olika regler beträffande denna skyldighet om maken begått ett brott och exempelvis landsförvisades) och eftersom naturen gjort honom starkare och styrd av sitt förnuft snarare än känslorna (så som kvinnor) var det hans skyldighet att styra och hennes att lyda.
En av de sakerna som jag tyckte var mest spännande och som inte syns i mitt eget material av den enkla anledningen att folk i Sverige inte skrev ner hur de resonerade före 1600-talet, var referenser till naturen som en del av argumentationen för den naturliga lagen. När man diskuterade bakarv (om arv kan gå från barn till förälder) kom man fram till att det var onaturligt att arvet gick bakåt i familjen. Liksom en flod alltid flyter neråt ska också arvet alltid gå neråt. Det är en medeltida vink om att människan sågs som en del av naturen, en del av skapelsen, och att människans förehavanden följde samma allmängiltiga regler som resten av världen. Mänsklig interaktion som en del av naturens förutbestämda ordning. Parallellen till synen på människan som biologisk varelse i dag är uppenbar, även om Guds del i det hela inte framhålls numera. Det revolutionerande i de kulturteoretiska tankarna om att människan skapar samhället genom interaktion samtidigt som samhället skapar människan, som kom i början av 1900-talet, får också sin rätta historiska kontext när man ser hur de bröt mot de vetenskapliga grundbultar teorin vilat på under de föregående tusen åren.
Samtidigt fascineras jag av idén om lag. Vi ser lag som en text i en bok. På medeltiden var lagen någonting som levdes och upplevdes i interaktion. Det kommer jag att ta med mig när jag nu fortsätter skrivandet av avhandlingen.
För tillfället sitter jag och förbereder nästa veckas lektioner om världskrigen. Det finns få saker som är riktigt lika deprimerande som att leta bilder till dessa lektioner. Det är idel lera, exploderade armar, sönderbombade byggnader, mer lera. Och allt i muntert svartvitt. Inte ens förgyllda initialer. Inte ens en ynka liten enhörning.
Hit och dit och tillbaka igen 