Etikettarkiv | Man kan ju inte säga att medeltidshistoria är tråkigt i alla fall

Ett litet titthål till medeltiden

Jag sitter här och jobbar, vilket egentligen inte gör något alls eftersom jag har världens bästa jobb. Nyss läste jag ett dokument från 1308, utfärdat på Visingsö av hertigarna Erik och Valdemar. Ni som kan er svenska historia vet att dessa två brats vid det skedet hade gjort ett uppror mot sin bror kung Birger och att den så kallade Håtunaleken inträffat bara ett par år tidigare. Enligt Erikskrönikan hade Erik och Valdemar lurat sin bror till gården Håtuna, där de tillfångatog honom och förde honom till Nyköpingshus, samt avtingade honom stora delar av riket till egen nytta.

Hur som helst.

I källorna dominerar bröderna de här åren i början av 1300-talet, där de utför allsköns kungliga sysslor och försöker befästa sin makt. På Visingsö år 1308 kungör de en betydande donation av gården Aranäs (och ni som kan er Guillou känner säkert igen det namnet) i Västergötland till nunnorna i Gudhems kloster. Det är på alla vis en storpolitisk, snarare än religiös, handling, eftersom Gudhems kloster kunde vara en mäktig bundsförvant eller lika mäktig motståndare.

Bröderna motiverar sin donation på det ödmjukt religiösa sättet som förväntades, genom att tala om den stundande skördedagen (alltså döden), vilken föranledde behovet av god sådd såväl i himlen som på jorden. Bröderna påpekade att Gudhem hade ett dåligt läge, och att det gods de ur sina hjärtans välvilja erbjöd Gudhem skulle ge nunnorna tillgång till vattendrag. Därför uppmanade de nu alla som hade sina nära och kära begravda i klostret att hjälpa till med arbetet att flytta klostret, så att man även kunde ta med sig dem som redan var begravda.

Det finns många anledningar att älska medeltiden. Den djupa religiositeten till exempel, och särskilt hur den tar sig uttryck i praktiskt politik. Brödernas gods Aranäs hade tidigare bebotts av marsken Tyrgils Knutsson. Han hade varit förmyndare för kung Birger, när han fyra år gammal blev kung, och hade även därefter fortsatt att stötta kungen. Följdaktligen var han inte en av brödernas favoriter, så de släpade honom till Stockholm och gjorde honom ett huvud kortare, år 1306. Lägligt nog hade de sedan ett gods till övers. Att från deras sida installera Gudhems nunnor på Aranäs hade mycket riktigt varit en fördelaktig sådd i både himlen och på jorden. Snacka om att pissa in sitt revir.

Sedan älskar jag hur man inte bara kan flytta ett kloster hipp och happ eftersom det ligger en massa döda släktingar till rikets grädda begravna i snordyra gravplatser på området. Den pragmatiska lösningen, att flytta de döda, är briljant.

Det blev dock inget av flytten av Gudhems nunnor till Aranäs just då. De flyttade dock, med hjälp av Birgers son kung Magnus år 1335, till Rackeby kungsgård och sedan han givit dem Aranäs igen (tidens smått oroliga politiska läge föranledde att gårdar donerades flera gånger, för säkerhets skull) torde de ha varit där åtminstone ett tag. Huruvida man flyttade de begravda med sig förtäljer inte historien, men jag antar, tyvärr, att de fick ligga där de låg.

Bröderna Erik och Valdemar då? Den som kan sin svenska historia vet hur Håtunaleken slutar år 1317. Med Erikskrönikans ord:

”Hertogane soffwo bade mädhan
ok lagho i thera sängh nakne.
Ther wider wordho the wakne
at dörren osakta up gik.

Ther kom konungin gangande nidher,
stirnande öghom, hardla vreder.
”Minnes idher nakot aff Haatwna leek?
Fulgörla minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin!”

Bröderna kastas av kung Birger i fängelsehålan på Nyköpingshus och nyckeln, enligt legenden, i vallgraven.

En till synes välvillig donation till en from gärning. Tänk vad kontext spelar roll.

Läshjälp

Istället för att vara och pyssla med mitt hus, sitter jag inne på kontoret och pysslar med ett bokmanus som borde ha varit färdigt redan. Ja alltså, i princip är det färdigt. Jag sitter mest och flyttar runt saker, finslipar. Och ibland är jag rädd för att jag egentligen inte gör manuset bättre längre, utan kanske klipper av röda trådar som en gång funnits och avbryter sammanhang. I något skede blir man ju blind, när man har arbetat tillräckligt/för länge med en text.

Därför undrar jag nu om någon av er skulle vara intresserade av att ta en sneakpeak på kommande forskning. Titeln är Married Women in Legal Practice – Agency and Norms in the Swedish Realm 1350-1450. Det är nu typ 240 sidor, men det är egentligen främst de första kapitlen som behöver tillsyn. Den av er som läst min doktorsavhandling skulle säkert känna igen väldigt mycket.

Yes?

Medeltidsnördar, se hit! Jag behöver hjälp…

Jag sitter och sammanställer statistiken till avhandlingen och skulle behöva lite hjälp med att hitta möjliga förklaringar till vad jag ser. Vi rör oss alltså 1350 till 1450 i det medeltida Sverige. Källmaterialet är alla urkunder från den tiden. När det gäller försäljningar och byten finns det rejäla nedgångar i antalet utfärdade dokument under 1390-talet och 1430-talet. Och jag skojar inte när jag säger rejäla. Beträffande byten för 1380-talet har jag hittat 47 stycken och för 1390-talet 10 (fast normalt är mellan 20 och 30 per årtionde). En liknande kurva finns för försäljningar. MEN. När jag nu räknade ihop alla donationer så visar det i princip samma kurva men den nedgång som finns på 1390-talet är inte alls lika stor. Den som kommer på 1430-talet däremot är lika stor. Varför är inte nedgången lika stor bland donationerna? Varför finns det en jättepeak i byten på 1380-talet?

Varför, varför, varför??!?!?!

Saker som kan påverka är till exempel:

*grundandet av nya kloster. Ett nytt kloster lockar alltid donationer. Problem: Jag har bisarrt många donationer från 1370-talet när Vadstena kloster grundas och hyggligt många från 1380-talet när man kan tänka sig att Vadstena-effekten fortfarande påverkar men sedan?

*pest. Det är bevisat att pestepidimier påverkar folks vilja att donera, vilket skulle kunna förklara varför alla andra former av transaktioner sjunker med donationerna bara sjunker lite. Problem: Det finns inga belagda pestepidimier på varken 1390- eller 1430-talet som jag känner till.

*krig. Krig kan ha samma effekt på jordmarknaden som pest. Problem: Var det särskilt mycket krig just de årtiondena?

Andra saker att ta i beaktande:

*min statistik innehåller bara dokument med aktiva kvinnor. Jag har gjort stickprov i statistiken för bara män också, och de visar på liknande tendenser, men det finns en yttepytteliten möjlighet (risk? chans?) att mitt urval påverkar.

Heberlein och Hedenhös och Historielöshet

Egentligen tror jag inte ens att det är något nytt fenomen att folk använder sig av historien för att bevisa falska teser. Tanken om att det var bättre förr har liksom alltid funnits. När Ann Heberlein drar till med stora historiesläggan och svepande hävdar att tiggeri, grupptafsningar och raketattacker visst inte alltid har funnits i Sverige är det således inte ens ett fräscht grepp. Likväl ska liknande trams givetvis inte få stå oemotsagt.

heberleintweet

Som vi redan har diskuterat skulle man enligt Sveriges äldsta lag, Västgötalagen, inte straffa den som stal mat för att den var hungrig så länge personen i fråga inte stal alltför mycket eller ofta. Det ska medges att det inte är det samma som tiggeri, eftersom det i dag skulle klassas som ren stöld, men det är rimligt att tänka sig att det var just människor som normalt tiggde som ibland stal mat och därför benådades. Från tiden innan slutet av 1400-talet finns det emellertid inga domstolsprotokoll så vi vet inte hur vanligt förekommande det var – vi vet bara vad lagstiftarna ansåg.

Däremot fanns det i Sverige (liksom i resten av Västeuropa) från 1200-talet och framåt tiggarordnar. Det var munkar som levde av att tigga – lite som dagens buddhistmunkar. De kunde göra det eftersom det var fint att inte ha något världsligt som tyngde en, och ännu finare att ge till dem som inget hade på den tiden man tänkte sig att alla människor hade en själ som det var viktigt att vårda. Är det någonting som dagens skriverier om tiggeri med all önskvärd tydlighet visar så är det att det är ett föråldrat synsätt att dela med sig för att det är rätt sak att göra.

Går vi till senare århundraden kommer vi till det svenskaste av svenskt, nämligen backstugusittare. Dessa var (åtminstone fram till 1800-talet när statusen förbättrades något) mycket fattiga människor som inte ägde någonting utan fick bo i en stuga på någon annans mark. Ibland kunde de klara dagen genom att utföra små arbeten eller kanske sälja saker de tillverkat men ofta fick de också tigga. Många backstugusittare slet förstås hårt för sin försörjning, men i allmänhet hade de ganska dåligt rykte som lata oavsett hur hårt de jobbade. Hur som helst; tigga fick de göra. Tänk Krösamaja i Emil. Tänk fattigstuga.

Kalle i Slägghult var ett riktigt original.

För tiggare kommer inte med invandring. Tiggare kommer med fattigdom och med ett samhälle som inte förmår att ta hand om de svagaste. Fattigdom och människor som faller igenom systemet har vi alltid haft i Sverige och jag vågar påstå att det i ett längre historiskt perspekt knappast har funnits så få som det finns i dag.

Vad gäller grupptafsningar skulle jag kunna dra exempel från min egen uppväxt då detta förekom, men jag är ju inte så gammal och någon kommer garanterat att börja härja om anektdotisk bevisföring. Istället backar vi glada 800 eller så år. På sidan 23 i boken ”Medeltidens genus” står det

”Kvinnorov och våldtäkt var medel som systematiskt brukades inom den nordiska fejdkulturen.”

Våldtäkt kunde vara ett fiffigt sätt att ”skapa bryderi kring hans avkommors härkomst” i en tid när arv och arvingar var livsviktigt.. Ok, det är inte grupptafsning – det ska medges. I det medeltida Sverige hade man istället grupper av män som rövade bort en kvinna som en del av att dra vanära över hennes familj. Det finns till och med en väldigt berömd visa som heter ”Vreta klosterrov” och handlar bland annat om hur kungadottern Elin Sverkersdotter fördes bort ur Vreta kloster i början av 1200-talet.

”Sju gånger redo de ädle herrar
det nunnekloster omkring,
och mitt uppå den klostermur,
där bruto de sig in.

Härunder kom den klostermö,
var klädd i kjortelen blå:
”Vem bryter på vår klostermur
eller vem bullrar här så?”

”Hör du liten klostermö,
allt vad jag säjer dig,
var då sover stolt Elin,
du dölj det intet för mig.”

Om Heberlein menar att det inte alltid förekommit grupptafsningar som i att det inte förekommer alltid hela tiden jämt så har hon rätt. Största delen av tiden är det ingen som tafsar. Men om vi kan belägga större organiserade sexuellt betonade kidnappningar av kvinnor från allra minst 800 år tillbaka i tiden så känns det jävla taget ur luften att kalla det ett nytt fenomen.

Och beträffande raketer och Hedenhös har jag inget mer att tillägga till den här bilden:

Kuvahaun tulos haulle raket hedenhös

Ingenting är nytt under solen. Och när vi kan acceptera att det inte är invandringens fel att dagens värld ser ut som den gör (för inte heller invandring är ju nytt, gubevars) kan vi börja diskutera hur vi ska lösa växande klyftor och utanförskap – historiskt belagt roten till mycket ont. För om vi inte tar de problemen på allvar så är vi alla ganska fucked.

Kuriosa: Även medeltidsmänniskor hänvisade till hedenhös.

Anektdotiska bevis och tiggeri

SvenTorben (som har lite för många könsord i sin mejladress för att jag ska känna mig inspirerad att godkänna hans kommentar) menade att mitt inlägg om den medeltida lagen var anektdotisk bevisföring.

Det har han ju förstås helt rätt i. Den lilla paragraf som säger att en hungrig man måste få mat är knappast representativ för ett medeltida, milt och förstående rättssystem som behandlade tjuvar med silkeshandskar. Senare i paragrafen ges dessutom en övre gräns för hur många mål mat det är rimligt att man stjäl innan man ska bli av med öronen.

Men paragrafen är representativ för ett sätt att se på fattigdom och nöd, där man tänkte sig att den som var så fattig att den inte kunde få tag på mat på annat sätt än att stjäla inte kan hållas ansvarig för det. Detta dessutom i ett samhälle där det verkligen inte fanns det groteska överflöd av mat som vi har i dag.

Kanske är det just därför? Kanske har vi bara glömt hur det är att vara hungriga? Och jag menar inte hungrig så som jag är hungrig och sugen på lunch just nu, utan hungrig för att den inte har haft någon mat att tillgå på flera dagar. Hungrig på riktigt. Vi är så säkra på att vi kommer att få mat varje dag att vi fullkomligt tappat förmågan att förstå att det är en jävla lyx som inte är alla förunnad. Vi spottar på tiggare och vill göra tiggeri olagligt. Vi hånar den som ber om mat och säger att den gör fel som måste be.

Vi vill skydda vårt överflöd.

På medeltiden förstod de att det är varje människas rätt att få mat, även om det måste ske på bekostnad av den som har mer.

Några ljusglimtar i trumpmörkret

count

Så lite snabbt bara innan jag återvänder till ett svenskt 1400-tal  som inte bara verkar politiskt synnerligen väl fungerande utan också jämställt och förståndigt:

En av de sakerna som kändes mest förtvivlande med gårdagens val var att amerikanerna ville ha Trump. Ju fler röster som räknas, desto klarare blir det dock att amerikanerna inte alls vill ha Trump.

De flesta röstade faktiskt på Clinton. Det ska vi hålla fast vid och finna tröst i. Totalt var det dessutom bara drygt hälften av de röstberättigade som faktiskt gick och röstade (vilket bara det är en skam för en demokrati). Av dessa var det futtiga 25,5 % som ville se Trump som president. 74,5 % av amerikanerna vill det alltså inte. Han är inte folkets president. Han representerar inte folkets åsikter.

 

2015-11-11-1447264958-1653153-vote

Jävla muppar.

Danskjävlar Anno Domini 1444

Det är säkert på sin plats med att en varning om att jag fullkomligt nördar ut i följande inlägg. Ok? Ok.

Så, här sitter jag och läser medeltida urkunder så där som man gör om kvällen och så plötsligt stöter jag på ett som jag bara inte lyckas tyda. Krumelurerna ser bekanta ut med de betyder liksom ingenting. Jag tror att jag läser men det översätts inte till ord i min hjärna. Jag backar och ser vilket språk arkivet angivet att dokumentet ska vara skrivet på.

Svenska.

As fucking if.

Sliter mitt hår och återvänder till dokumentet. Tyder utan större problem spridda bokstäver men får inget flyt. Fastnar. Orden trilskas.

Här ska kanske tilläggas att det här dokumentet är ganska exakt nummer 5900 i raden av medeltida urkunder jag har läst igenom. Jag kan det här. Det är, för att använda en teknisk term, min grej. Men det här dokumentet vill sig bara inte.

Så jag börjar undersöka varifrån personerna som förekommer i dokumentet kommer. De är danskar. En av dem är riddare på Ellinge. Den andra kommer från ”Löwitzstadh”. Varför i hela friden dokumentet är skrivet på svenska vågar jag inte säga. Kanske låg de gårdar som pantsattes i Sverige och lydde därför under svensk lag (vilken förutsatte att alla rättsliga dokument skrevs på svenska)?

Skrivaren som författat dokumentet skriver dock svenska ungefär lika bra som svenskar på fyllan kan prata danska – det låter först helt korrekt och man tror att det är samma språk men efter en stund inser man att man inte förstår ett skit.

Helt sanslöst spännande, tycker jag. Det danska ursprunget lyser igenom så till den milda grad att jag riktigt måste anstränga mig för att läsa vad det står.

https://sok.riksarkivet.se/dokument?namn=jpg/24513.JPG&serverId=26

Om medeltida pengar och betalningar

Det är inte alltid helt enkelt att reda ut vilket monetärt värde någonting har haft under medeltiden. Just nu läser jag ett dokument från 1411 (SDHK 17721) i vilket Inge Ingesson pantsätter sin gård i Utterstad i Appuna socken (i nuvarande Mjölby kommun). Det var fortfarande hyggligt vanligt att man fick någonting annat än pengar, till exempel tjänster i form av vård, eller en häst (men då angavs ofta värdet av hästen i mynt). Använde man mynt var det mark silver, mark penningar, ören och örtugar. Så där i princip.

Grejen var att de inte sysslade med fantasivärden på pengar, så som vi gör i dag. Våra papperspengar är ju bara värda vad det står på dem för att vi alla är överens om att det är värdet – egentligen är de bara papper. Medeltidens pengars värde bestämdes huvudsakligen av silverinnehållet. Hade myntet ett högt silvervärde var det värt mer. Under slutet av 1300-talet gick det 24 örtugar på en mark och 3 örtugar på ett öre. Så där i princip.

Så när Inge Ingesson kommer till Vadstena och vill pantsätta sitt gods vill han inte alls räkna i mark och örtugar. Han får istället

”siæxtighio mark pæninga i thyszkom, gotniskom ok sælændzkom, ænghliskom at bereedha, swa som thre hwita thyzka pæninga for en øre, fira gotniska for en øre ok fira ænghliska, som før ær sagth, for en øre,”

”sextio mark penningar i tyska, gutniska och själländska, engelska att bereda, så som tre vita tyska penningar för en öre, fyra gutniska för en öre och fyra engelska, som för är sagt, för en öre”

Inte blir det egentligen nämnvärt lättare när Inge Ingesson klargör vilken jord det här han pantsatt:

”mith goodz i Oterstadhum, som ær en attunger jordh oc en fiærdhaluter næst sunnerst for them nordharsta gaardhenom, liggiande i Apunda sookn i Gilstringis hærædhe”

”mitt gods i Utterstad, som är en attung jord och en fjärdedel näst söder om den nordligaste gården, liggande i Appuna socken i Göstrings härad”

Förutom att Inge mycket specifikt vill ha utländska mynt (och man kan fundera över i vilken utsträckning Vadstena kloster kan tillgodose detta önskemål, eller, för den delen, om han inte alls vill ha slagna mynt utan bara vara stroppig och räkna i komplicerade värden) är det här ett väldigt typiskt dokument. Att avgöra det verkliga värdet på något, för att till exempel kunna jämföra hur mycket en kvinnas arv är värt gentemot vad mannen fick, är nästintill omöjligt. Stora delar av tiden vet man inte ens var godset har legat.

Sånt pysslar jag med i dag.

EDIT: Och nu kom jag just till ett köpebrev utfärdat av Otte Bengtsson (SDHK 17818) i vilket han förklarar sig ha sålt jord för 150 mark och uppburit betalning enligt följande:

”fæmtyghi march i reedha pænigha æpter swæntz taal, fæmtighi march i mæssing, pundit fore fyra march, fæmtighi march i oxa ok koo, oxa fore iij march, koo fore tolf øra”

”femtio mark i reda penningar efter svenskt tal, femtio mark i mässing, vägt för fyra mark, femtio mark i oxar och kor, oxe för 3 mark, ko för 12 öre”

Inte för att jag har suttit inne för länge eller så…

… men jag läste just ett dokument från år 1401 och ser ni vad det står?

snopptorp

Ser ni?

 

Ok. Spoilervarning!

 

 

Det står Snwppatorp. SNOPPTORP! Alltså, jag vågar inte ens berätta hur länge jag har skrattat åt det här nu.

 

Det ska tilläggas också att bilden är härifrån!