Det ideologiska valet

Någon sa att de önskade att det skulle vara mer ideologi i det svenska valet. Själv tycker jag inte att det är så mycket annat. Alltför få väljare förstår nämligen hur politik fungerar, hur skattesystemet påverkar, vad tillväxt är och skapas, hur skolan, jobben och omsorgen kommer att påverkas av de olika partiernas politik.

Och jag ska inte säga att jag själv är en expert på de där sakerna. Faktum är att jag inte är säker på att det är superviktigt för alla att veta, så länge de som faktiskt får mandat vet vad de gör (vilket ju har visat sig inte vara någon självklarhet). Nej, istället handlar det om att välja ideologiskt. Tycker man att alla ska hjälpas åt att betala för att alla ska ha tillgång till samhällets tjänster, eller tycker man att samhällstjänsterna bäst finansieras genom att drivas som företag? Även om jag personligen röstade för det första alternativet kan jag fortfarande förstå hur man tänkte om man röstade för det senare. I grund och botten är det bara två olika ekonomiska system. Från ett väljarperspektiv handlar det om ideologi – om prioriteringar. Det handlar om två olika synsätt på hur man skapar ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Det är inte hela världen. Inte egentligen.

Jag tror att det är därför som Sverigedemokraternas 13% av rösterna skärrar alla dem som inte bidrog till procenten. Den ideologi som Sverigedemokraterna står för baserar sig inte alls på ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Den baserar sig på ett samhälle som gör skillnad på vem som har rätt till samhällets tjänster och vem som inte har det, snarare än på hur tjänsterna ska finansieras så att alla kan få ta del av dem. Det är en ideologi som baserar sig på en historia som inte finns, siffror som inte tål att granskas och en syn på människor som inte kan motiveras med fakta utan bara med tyckande. Istället för att se problemen i samhället som systemfel som går att rätta till med en annan ekonomisk strategi så blir problemen själva invånarna. Invånarna av en viss härkomst.

För när Jimmie Åkesson talar om att det är svårt för människor av olika härkomst att komma överens och tillsammans skapa fungerande samhällssystem, och att det är därför man måste hålla Sverige svenskt, känner jag bara en sak. Det känns som att han har helt rätt i sin utgångspunkt – att människor av olika härkomst har svårt att förstå varandra – och att han är från en annan planet. Jag har betydligt mer gemensamt med de muslimska flyktingbarn från Bosnien jag lekte med som liten, mina ingifta släktingar från Libanon, mina vänner från Sydafrika och Syrien än vad jag har med Jimmie Åkesson. Det är nämligen inte blod eller ens en gemensam kultur som skapar samhörighet. Samhörighet skapas av ömsesidig uppriktig vilja och av öppen nyfikenhet. Beståndsdelar som saknas i ideologier som skiljer på folk av olika färg.

Nej, var det någonting som valet handlade om så var det ideologi. En dröm om ett förlorat folkhem och en enkel syndabock i invandringspolitiken. En tanke att 1950-talet var den etniska svenskhetens guldålder som bröts ner av invandrare, trots att invandrade människor och idéer från Tyskland (1400-talet), Danmark (1500-talet), Holland (1600-talet) och Frankrike (1700-talet) har legat till grund för den genetiska kompott som någon i dag vill kalla etnisk svensk. Trots att ”svensk” genom historien kunde vara i nuvarande Finland, Ryssland, Polen, Estland, Danmark eller Tyskland.

Jag tror att det är det här som gör mig och andra rädda. I Sverigedemokraternas Sverige skulle det nämligen vara helt godtyckligt vem som skulle räknas som fullvärdig medborgare eftersom det inte finns någon som helst vetenskaplig grund att stödja sorteringen mot. Det är här någonstans jag tycker att man som väljare har en skyldighet att fundera över hur politik fungerar. Det här tycker jag är superviktigt att veta om det parti man röstar på. Hur ska politiken förverkligas? I det här fallet handlar det ju inte längre om skattepolitik, ekonomisk strategi, tillväxt, jobb, skola och omsorg. Det handlar om människovärde och hur ska man beräkna det? Vad händer egentligen när några ska sorteras bort?

8 thoughts on “Det ideologiska valet

  1. Älskar din mening om att Jimmie Åkesson är från en annan planet.

    Det du skriver om hur invandring har format det vi har i dag finns ju också rent konkret på ordplanet. Det slog mig nämligen häromdagen när jag nu har samma text på engelska och tyska framför mig att om jag i motsvarande text på svenska väljer att använda det ord som betraktas som mer ”ursvenskt” (i brist på bättre ord) och kanske lite mer neutralt så är sannolikheten rätt stor att det från början är inlånat från tyskan. Och använder jag ett nyare iånord som kanske har lite högre stilnivå så är sannolikheten rätt stor att det är inlånat från engelskan.

  2. De flesta vill ju i praktiken inte bo sida vid sida med (eller ens umgås privat med) människor med vilka man inte har någon gemensam historia/kultur med och med vilka man saknar gemensamma traditioner/normer/sociala koder/referensramar. Det ser man inte minst i Sverige där den etniska segregationen är mycket omfattande och forskning från bl.a. Storbritannien och USA visar på samma sak:
    “We’ve done work here which shows that people, frankly, when there aren’t other pressures, like to live within a comfort zone which is defined by racial sameness.”
    http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/happiness_formula/5012478.stm
    ”The effect of diversity is worse than had been imagined. And it’s not just that we don’t trust people who are not like us. In diverse communities, we don’t trust people who do look like us.”
    http://www.ft.com/intl/cms/s/0/7e668728-5732-11db-9110-0000779e2340.html?nclick_check=1&siteedition=uk#axzz3Cp4vzniJ

    Så visst finns det vetenskaplig grund för att hävda att multietniska samhällen generellt är både olyckligare och har sämre tillit.

    ”Den ideologi som Sverigedemokraterna står för baserar sig inte alls på ett rättvist och fungerande samhälle för alla.” Det förhåller sig tyvärr precis tvärtom, den nationalistiska rörelsen är ju de enda där man fortfarande kan hitta ett politiskt projekt som är solidariskt i egentlig mening. En som skrivit mycket bra om detta är Malcom Kyeyune, själv vänster, bl.a. i detta inlägg:
    http://tinkzorg.wordpress.com/2014/01/24/och-samfalld-skall-var-raddning-bli/

    • Riktigt så som du beskriver det står det ju inte i artiklarna. I den första påpekas till exempel att att människor förvisso vill bo med andra som liknar dem, men att det inte nödvändigtvis är en fråga om etnicitet. Med samma logik (som jag alltså i grund inte ifrågasätter) så vill folk på Lidingö helst inte ha tid en massa östgötska bönder. Artikeln tar dock inte upp forskningsresultat per se.

      Länk nummer 2 når man inte, men jag tror (rätta mig om jag har fel) att den leder till en artikel om Robert Putnams forskning. I hans forskning påpekar han upprepade gånger att resultaten INTE är att tolka som att ”ethnic diversity” är någonting dåligt.

      ”In the short term, he writes, there are clearly challenges, but over the long haul, he argues that diversity has a range of benefits for a society, and that the fragmentation and distrust can be overcome. It’s not an easy process, but in the end it’s “well worth the effort.”
      Från: http://chronicle.com/blogs/percolator/robert-putnam-says-his-research-was-twisted/30357

      Den tredje länken är ett blogginlägg och knappast att betrakta som forskning. Dessutom hävdar skribenten att nationalism är en solidarisk rörelse, vilket är en sanning med modifikation. Hela vitsen med nationalism är ju att skapa ett ”vi” och ett ”dom” så att det finns en gemenskap mellan de människor som är ”vi” betyder inte att det är en solidarisk rörelse som vill ha ett rättvist samhälle för alla.

      • Tack för ditt svar!

        I första artikeln står det ju “We’ve done work here which shows that people, frankly, when there aren’t other pressures, like to live within a comfort zone which is defined by RACIAL SAMENESS” så visst visar den undersökningen att det i hög grad är en fråga om etnicitet.

        Den andra artikeln är mycket riktigt en intervju med Robert Putnam. Måste registrera sig för att läsa den, men här finns en forskningsartikel av honom i fulltext:
        http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1467-9477.2007.00176.x/full
        Man vad Robert Putnam TYCKER är ju helt irrelevant, det som betyder något är vad hand faktiskt kan VISA. Eller består seriös forskning av tyckande enligt dig? Det är som en forskare med maoistiska sympatier skulle kommit fram till att det faktiskt förekom omfattande svält under kulturrevolutionen och sedan på samma sätt hävdat att resultaten INTE får tolkas som att Maos politik var någonting dåligt:
        ”In the short term, he writes, there are clearly challenges, but over the long haul, he argues that communism has a range of benefits for a society, and that poverty and starvation can be overcome. It’s not an easy process, but in the end it’s ‘well worth the effort.’”

        Var hävdade jag att Malcom Kyeyunes inlägg utgjorde forskning? Det är en seriös politisk analys av nationalistiska rörelser där han, till skillnad mot många andra, faktiskt håller isär analysen från sina egna värderingar. Visst delar rörelsen in folk i ”vi och dom” men som han skriver ”Detta stämmer i och för sig, men det är att missa poängen: exkluderingen är i slutändan precis lika nödvändig som den är sekundär” och just uppdelning i ”vi och dom” är eller inget som är unikt för den rörelsen utan präglar i praktiken alla rörelser:
        ”Grupptillhörigheter eller solidaritet kan baseras på alla sorters världsbilder och alla sorters värderingar, men detta sker alltid inom vissa praktiska ramar. En nationalist må hävda att nation och ras är den springande punkten människor emellan; socialismen hävdar som bekant att dessa saker bleknar gentemot klassens grundläggande solidaritet, och för den kristna aposteln existerar enbart kristna. Alla ideologier och världsuppfattningar har olika prioriteringar, men alla måste de prioritera: detta gäller även för den ideologi som låtsas att den inte är en ideologi överhuvudtaget, det så kallade ”sunda förnuftet”.”

        T.ex. de som kallar sig antirasister delar ju i minst lika hög grad in människor i ”vi och dom”: någon som ens kan misstänkas för att hysa minsta sympati för t.ex. Sd är direkt utensluten ur deras ”vi”, all solidaritet med ”dom” är naturligtvis helt otänkbar och här skall ”dom” inte visas någon som helst ”ömsesidig uppriktig vilja” eller ”öppen nyfikenhet”. Nu kan man ju hävda att man på detta sätt faktiskt bör sortera människor efter deras övertygelse, men då kan man inte samtidigt hävda att sortering är något dålig i sig och den sortering man föreslår har knappast mer vetenskaplig grund än sortering efter något annat kriterium…

        • Men det var ju du som drog upp Putnam. Jag hänvisade inte till hans åsikter utan till vad han menar att man kan dra för slutsatser av hans resultat. Om du väljer att tolka resultaten på ett annat sätt än forskaren som de facto genomfört studien så får ju det stå för dig, men vill du hänvisa till hans resultat så bör det ju vara i ljuset av hur han menar att resultaten kan tolkas.

          Om Kyeyunes inlägg kan man ju tycka vad man vill. En del tankar är helt intressanta som tankeexperiment men hans slutsats är ju inget mer än filosoferande. Det bevisar ju liksom ingenting och är inte mer korrekt än om en kommunistbloggare skulle hävda att kommunisterna är de enda som på riktigt står för solidaritet och gemenskap.

          På politisk nivå handlar det istället om vilka som har tillgång till samhällets tjänster. Där är SD det enda partiet som vill kringskära tillgången till samhällstjänster baserat på ursprung. Kalla det solidaritet med svenskar, men ett rättvist samhälle för alla är det inte.

          • Nu gjorde jag ingen tolkning alls av Putnams forskning utan pekade på det faktum att han visat att tilliten i multietniska samhällen är sämre. Hur han, jag eller någon annan tycker att detta skall tolkas baseras ju i hög grad på politiska åsikter och är då rätt irrelevant rent vetenskapligt eftersom en sådan tolkning alltid blir subjektiv.

            Nu är ju iofs Kyeyune, om inte kommunist, i alla fall vänsteranhängare så det är ju absolut inte någon partiskt ”filosoferande” till stöd för nationalismen det är tal om. Det är ju just den politiska sprängkraften i nationalismens, men även t.ex. kommunismens och religiösa rörelsers, anspråk på att stå för riktigt solidaritet och gemenskap som han tar upp. Huruvida dessa anspråk i någon mening är ”korrekta” är betydelselöst i sammanhanget, det som är relevant är att de är centrala för rörelsernas framgångar och vill man förstå dem så kan man inte vifta bort detta faktum.

            Politik är ju faktiskt BETYDLIGT mer än bara frågan om tillgången till samhällets tjänster. Men tar vi denna fråga så får du faktiskt belägga att Sd som parti vill att svenska medborgares ursprung skall vara avgörande för tillgången till samhällets tjänster, det är ju rätt uppseendeväckande om så är fallet och något jag helt missat.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s